Frivilligt barnlös/fri

[stjarnhimmel]

Ja absolut, men nu menade jag inte som jämförelse till att inte vilja skaffa barn utan i jämförelse med att generellt säga sig ogilla barn Det är ju två helt olika saker.

Ok. ja jag hör nog mest att folk ogillar barn när det pratas om att skaffa barn. Jag har nog aldrig hört någon i något annat sammanhang säga att de ogillar barn. jag tänker att då pratar man nog om annat om man inte gillar barn.

 

[Kattennizze]

Och som tillägg med att inte vara intresserad så handlar det för mig att inte var intresserad av allt som kommer med barn.
Blöjbyten, hämta och lämna på dagis, köra till urtrista aktiviteter, gå på föräldramöten, kalas, kompisar på besök osv osv i all oändlighet.

Jag föredrar att kunna göra vad jag vill när jag vill. Sova halva dagen och äta chips till middag.

Jamen precis! Tänk om fler föräldrar faktiskt INNAN de skaffade barn insåg detta! Att ha barn handlar precis som du skriver om, väldigt mkt arbete och egna behov som hållas tillbaka. Så klokt av dig att inse detta och välja ett liv som just passar dig.

 

[Tonto]

Jamen precis! Tänk om fler föräldrar faktiskt INNAN de skaffade barn insåg detta! Att ha barn handlar precis som du skriver om, väldigt mkt arbete och egna behov som hållas tillbaka. Så klokt av dig att inse detta och välja ett liv som just passar dig.

Det är av den anledningen jag inte vill ha barn. Jag är fullblodad egoist och vill kunna satsa på saker jag tycker är roligt. Jag ser inget nöje i att engagera mig i t.ex. föräldramöten, kalas, diverse aktiviteter, umgås med en massa folk. Det vore inte schysst mot vare sig mig själv eller ett ev. barn om jag hade barn.

Jag vill träna hund och sitta ute i skogen/på fjället.

 

[Migo]

Jag fascineras av dubbelbestraffningen som sker mot oss barnfria. Jag har hittils ALDRIG kommit undan med "jag vill inte ha barn", utan att avkrävas en motivering och/eller det nedlåtande "du kommer ångra dig när du blir stor". När jag då ger motivering, så klagas det friskt på att jag uttalar mig negativt om barn/föräldraskap så är jag hemsk, egoistisk och nedlåtande mot barn/föräldrar. Lite som att jag skulle tvinga alla att motivera sin avsaknad av hund, och sen bli jätteupprörd över att folk stör sig på att de luktar/fäller/låter/kräver tid.

 

[sthu]

Jag fascineras av dubbelbestraffningen som sker mot oss barnfria. Jag har hittils ALDRIG kommit undan med "jag vill inte ha barn", utan att avkrävas en motivering och/eller det nedlåtande "du kommer ångra dig när du blir stor". När jag då ger motivering, så klagas det friskt på att jag uttalar mig negativt om barn/föräldraskap så är jag hemsk, egoistisk och nedlåtande mot barn/föräldrar. Lite som att jag skulle tvinga alla att motivera sin avsaknad av hund, och sen bli jätteupprörd över att folk stör sig på att de luktar/fäller/låter/kräver tid.

Precis, det räcker inte med att inte vilja. Man måste motivera varför, och hur man än vänder på det blir det fel. Se bara den här tråden, att ogilla allt som hör med barn till klassas som barnhat och egoism.
Må så vara, då är jag väl ett barnhatande ego som bara tänker på mig själv och min egen lycka. Bara jag slipper hitta på motiveringar till varför jag inte vill ha barn, förutom just att jag inte vill.

 

[Ray]

Grunnar på att det är ett sånt laddat ämne från båda sidor så att säga. Det är så många som verkligen analyserat sig fram till ett beslut.
Jag som har barn och vill ha fler får lite dåligt samvete för att jag inte tänkt på att de skulle kunna bli otrevliga vuxna. Jag vet inte ens riktigt varför jag vill. Det är ju ingen logisk känsla.
Å ena sidan är det ett större beslut att välja att ja jag vill ha barn. Det påverkar livet för all framtid. Samtidigt är det ju naturens vilja att vi frivilligt förökar oss och det gör väl att det på något vis är ett lika stort beslut att låta bli?
I alla fall om man verkligen bestämt sig.
Många gånger är det en så stor grej att man inte riktigt vill ta ett beslut utan väntar. Vi är ju många som fattat beslutet rätt sent i livet .

Jag skulle som sagt inte ha barn. Men upptäckte nog att det egentligen inte var något beslut utan mer ett icke beslut. Till skillnad från de i tråden som verkligen tagit beslutet att det aldrig kommer ske.
Tycker alla är överens om att det är ok vilket som. Det är mer hur man tänkt som skiljer.

Är man veligt som jag är det ju något som tillslut liksom gör beslutet åt en. Något som gör att vågen tippar över åt ena eller andra hållet.
Jag hade tagit ett beslut att inte ha mer än ett barn. Jätteskönt !
Och sen märkte jag att jag hela tiden försvarade det beslutet- inte mot andra utan mot mig själv... Och började undra om det fortfarande var rätt beslut för mig. Och det undrade jag i några år när jag tänker efter. Sen hände något som fick tankarna att snurra andra varvet. Och helt plötsligt argumenterade jag FÖR barn med mig själv. Det blev en process som säkert påverkats av både hormoner, medelålderskris, övriga familjemedlemmar etc
Inget lättvindligt- men heller inte så att det känts tveklöst vilket val det skulle bli.

 

[stjarnhimmel]

Jag fascineras av dubbelbestraffningen som sker mot oss barnfria. Jag har hittils ALDRIG kommit undan med "jag vill inte ha barn", utan att avkrävas en motivering och/eller det nedlåtande "du kommer ångra dig när du blir stor". När jag då ger motivering, så klagas det friskt på att jag uttalar mig negativt om barn/föräldraskap så är jag hemsk, egoistisk och nedlåtande mot barn/föräldrar. Lite som att jag skulle tvinga alla att motivera sin avsaknad av hund, och sen bli jätteupprörd över att folk stör sig på att de luktar/fäller/låter/kräver tid.

Det där är intressant. Först tycker folk det är konstigt varför vissa inte vill ha barn och undrar varför. Sen blir man sur över svaret och tycker att folk inte ska uttrycka sig så.
Det är inte schysst att sätta folk i den situationen.

 

[mandalaki]

Jag fascineras av dubbelbestraffningen som sker mot oss barnfria. Jag har hittils ALDRIG kommit undan med "jag vill inte ha barn", utan att avkrävas en motivering och/eller det nedlåtande "du kommer ångra dig när du blir stor". När jag då ger motivering, så klagas det friskt på att jag uttalar mig negativt om barn/föräldraskap så är jag hemsk, egoistisk och nedlåtande mot barn/föräldrar. Lite som att jag skulle tvinga alla att motivera sin avsaknad av hund, och sen bli jätteupprörd över att folk stör sig på att de luktar/fäller/låter/kräver tid.

Det där är ju bedrövligt och varje gång jag läser något sådant är jag lycklig över att VÄLDIGT få i mitt liv har frågat varför jag inte har barn. Jag har behövt motivera mindre än en handfull gånger.

Det brukar ju anses att barn är en sån oerhört privat fråga som man måste tassa kring. Men ändå har de som frågat om varför aldrig varit mina närmsta vänner, de som kunde tänkas ha tillgång till min mest privata sfär. De har väl antingen fattat varför det inte är en viktig fråga för mig - eller alldeles själva tyckt att världen inte går under för att jag inte försökt få barn. Vi är väl inte vänner för inte.

 

[Tassetass]

Utan att svara någon speciell, men under 27-28 år sa jag blankt nej till barn. Aldrig någonsin har jag blivit kallad barnhatare eller egoist, varken här på buke eller IRL.

(Dock, nu när jag har ett barn, har jag vid något tillfälle blivit kallad egoist för att jag inte vill ha fler barn... Normer är starka saker oavsett vilken fålla man befinner sig i.)

 

[Raderad medlem 6459]

Jag vet inte om jag vill ha barn. Ingen ifrågasätter det.

Och jag blir aldrig någonsin kallad barnhatare. Förmodligen för att jag sällan orerar över hur mycket de äcklar mig.

 

[Migo]

Det där är ju bedrövligt och varje gång jag läser något sådant är jag lycklig över att VÄLDIGT få i mitt liv har frågat varför jag inte har barn. Jag har behövt motivera mindre än en handfull gånger.

Det brukar ju anses att barn är en sån oerhört privat fråga som man måste tassa kring. Men ändå har de som frågat om varför aldrig varit mina närmsta vänner, de som kunde tänkas ha tillgång till min mest privata sfär. De har väl antingen fattat varför det inte är en viktig fråga för mig - eller alldeles själva tyckt att världen inte går under för att jag inte försökt få barn. Vi är väl inte vänner för inte.

Senaste stolpskottet här var en helt ny granne (sommarstuga) som vi bjöd på välkomstfika. Han blev tydligt besvärad och utmanad i sin världsbild av att jag dels bor själv, dels trivs med det och dels aktivt har valt bort barn. Han verklogen ägnade sig åt att tjata på mig om att jag minsann både skulle bli kär och mamma inom några år...

 

[mandalaki]

Den som varit mest upptagen av min barnlöshet var - min terapeut. Hon ifrågasatte varför inte SORGEN hade kickat in än.

Detta var för typ 20 år sedan och den har fortfarande inte gjort det.

 

[mandalaki]

Senaste stolpskottet här var en helt ny granne (sommarstuga) som vi bjöd på välkomstfika. Han blev tydligt besvärad och utmanad i sin världsbild av att jag dels bor själv, dels trivs med det och dels aktivt har valt bort barn. Han verklogen ägnade sig åt att tjata på mig om att jag minsann både skulle bli kär och mamma inom några år...

Och själv var han förstås mer än redo att bli pappa? (Och, gissar jag, cirka 55 )

 

[escodobe]

Det där är ju bedrövligt och varje gång jag läser något sådant är jag lycklig över att VÄLDIGT få i mitt liv har frågat varför jag inte har barn. Jag har behövt motivera mindre än en handfull gånger.

Det brukar ju anses att barn är en sån oerhört privat fråga som man måste tassa kring. Men ändå har de som frågat om varför aldrig varit mina närmsta vänner, de som kunde tänkas ha tillgång till min mest privata sfär. De har väl antingen fattat varför det inte är en viktig fråga för mig - eller alldeles själva tyckt att världen inte går under för att jag inte försökt få barn. Vi är väl inte vänner för inte.

Senast jag behövde förklara mig var för två veckor sedan. En ny kollega som undrade om jag hade barn. Först förklarade jag att nej, jag har inga barn. Svaret på nästa fråga blev då Nej jag ska inte ha några och jag har steriliserat mig.
Kollegan blev bestört och kom med de där "välmenande" råden om vad jag inte kommer att ångra mig och vad kommer hända när jag blir gammal....

 

[lil-sis]

Utan att svara någon speciell, men under 27-28 år sa jag blankt nej till barn. Aldrig någonsin har jag blivit kallad barnhatare eller egoist, varken här på buke eller IRL.

(Dock, nu när jag har ett barn, har jag vid något tillfälle blivit kallad egoist för att jag inte vill ha fler barn... Normer är starka saker oavsett vilken fålla man befinner sig i.)

Samma här. Minus syskonfrågan men han är ju så liten än.

 

[rutans]

Jag är i valet och kvalet om att vilja ha barn eller ej. Håller med som tidigare nämnts att kalas, aldrig få vara ifred, föräldramöten etc inte lockar det minsta. Men jag har hund och tycker rastningspromenader är urtrist, särskilt största innan läggdags. Jag är även livrädd för att hamna i en klassisk kvinnofälla med huvudansvaret för hem och barn.
Samtidigt så är jag nyfiken, har haft bonusbarn och fått testa på hur det är med barn i huset. Då lärde jag mig att för min del är det framförallt beroende på att hitta rätt pappa till barnen som avgör, hellre barnlös än att få göra allt jobb själv... Men troligen blir det inga.

 

[Niyama]

Jag vet inte om jag vill ha barn. Ingen ifrågasätter det.

Och jag blir aldrig någonsin kallad barnhatare. Förmodligen för att jag sällan orerar över hur mycket de äcklar mig.

Jag har heller aldrig blivit kallad barnhatare förrän ev. nu när du kom dragandes med det och det var lite oklart vem du riktade dig till. Och "den som tar åt sig" är bara tramsigt, skriv vad du menar eller låt bli liksom.

 

[Niyama]

Den som varit mest upptagen av min barnlöshet var - min terapeut. Hon ifrågasatte varför inte SORGEN hade kickat in än.

Detta var för typ 20 år sedan och den har fortfarande inte gjort det.

Haha, min gamla psykolog var också lite inne på det där. Viktigt att diskutera orsakerna till att jag inte vill ha barn

 

[Hyacinth]

Jag fascineras av dubbelbestraffningen som sker mot oss barnfria. Jag har hittils ALDRIG kommit undan med "jag vill inte ha barn", utan att avkrävas en motivering och/eller det nedlåtande "du kommer ångra dig när du blir stor". När jag då ger motivering, så klagas det friskt på att jag uttalar mig negativt om barn/föräldraskap så är jag hemsk, egoistisk och nedlåtande mot barn/föräldrar. Lite som att jag skulle tvinga alla att motivera sin avsaknad av hund, och sen bli jätteupprörd över att folk stör sig på att de luktar/fäller/låter/kräver tid.

Det är knäppt. Att inte vilja är väl det bästa skäl man tänka sig.

 

[mandalaki]

Senast jag behövde förklara mig var för två veckor sedan. En ny kollega som undrade om jag hade barn. Först förklarade jag att nej, jag har inga barn. Svaret på nästa fråga blev då Nej jag ska inte ha några och jag har steriliserat mig.
Kollegan blev bestört och kom med de där "välmenande" råden om vad jag inte kommer att ångra mig och vad kommer hända när jag blir gammal....