Men detta stämmer ju inte.
Hela anledning till varför man tex linjeavlar är ju för att du vet vad du får ur linjerna. Duktiga uppfödare vet exakt vad som finns i en linje på ett helt annat vis än vad du kan med korsningsavel.
Du pratar ju om individavel vilket är det sämsta man kan göra om man vill ha vissa typer av egenskaper och jämnhet i kullen.
Nej, nej, Jag pratar inte om individavel. Jag väljer kombinationer (baserat på utvärderingar av föräldradjur och deras syskon i första hand, sen längre bak och ju längre bak får mindre mark eftersom de har mindre inflytande) för kullen visst, men ännu mer för populationen.
Att göra så (att låta bredden få mer mark än djupet vad gäller föräldrardjurens att skapa en sannolik bild av vad föräldrarna bär på utöver fenotypen) är bättre än linjeavel både när det kommer till att förutsäga ett kullmedelvärde och naturligtvis för hälsan (MHC om inte annat). Det är mer hållbart och det är absolut görbart.
Vi behöver inte linjeavla.
Inom husdjursavel finns det en ganska etablerad vana eller ”kultur” att, när man försöker bilda sig en uppfattning om vad en hund bär på för anlag, så tittar man framförallt i stamtavlan där de olika leden presenteras.
Det finns såklart en ide med det, individerna i stamtavlan säjer en del om vad enhund kan tänkas bära på för gener.
Men eftersom 50% av generna försvinner för varje generation så är det svårt att veta vilka gener som faktiskt finns kvar hos en av exempelvis en mormors mor.
Vi har absolut förstått att även släktingar på ”bredden”, de som inte nämns i en stamtavla berättar mycket om de anlag en viss hund kan tänkas bära på men vår ”kultur” (som också till stora delar innefattar att ex utställningsresultat är
viktigare än vad de faktiskt är) sätter nästan större värde i vem som är en hunds mormor eller farfars far än vilka som är exempelvis föräldrarnas syskon.
En individs syskon och även föräldrarnas syskon berättar MYCKET mer om vad en enskild hund kan tänkas bära på än vad en farmors mor eller en farfars far.
Det absolut största värdet, vad gäller att ta reda på vad en viss individ bär på för egenskaper förutom det han/hon själv visar upp finns hos individens
syskon.
Det är dessa som kan ge en sanningsenlig bild av vilka anlag som finns kvar från den där farfadern, mormodern, mormors far osv.
Och när vi skapar oss en bild av vad som finns kvar kan vi få en sannolik bild av vad en potentiell avelshund kan ge vidare till sin avkomma.
Och så gör man så med andra hunden och kan då beräkna ett kullmedelvärde för styrkan i de olika egenskaperna.
En behöver inte linjeavla, inte ens avla inom sluten population för att hålla koll på vad hundarna bär på. Absolut inte. Det är helt onödigt verkligen, iaf idag. Man behöver dock intervjua många människor om deras hundar. Jag gör det i första hand med hundar jag fött upp men även annars många gånger.