Men stackars er
Vet precis hur jobbigt det är. Ska berätta lite om våran vovve som ju också har hältproblem.
Chico har sedan hyfsat tidig ålder (kanske 2 år) varit ovillig att gå i perioder, börjat lägga sig på promenader, rulla på gräs/grus och helt sonika sätta sig ner. Ofta har detta varit i samband med antingen regn eller värme och jag har helt enkelt tolkat det som att han inte tycker om busväder. Så jag har låtit honom hållas. Andra dagar när vädret varit bra kan han gå hur långt som helst, har hängt med på cykelturer och diverse vandringar.
Nångång runt tre års ålder förvärrades problemen och han började halta på ojämnt underlag som grus, skare på snön och liknande. Då började jag fatta att det kanske inte bara var envisheten utan vi tog oss till veterinär. Hon konstaterade att han markerade på ena frambenet och misstänkte artros i en tå, men några vidare utredningar gjordes inte. Han hade även svamp i tassarna, de var riktigt röda och fula och huden där var mycket känslig, förmodligen från allt slickande och naggande. Så vi fick med oss glukosamin och behandling mot tassarna hem. Tyckte att det blev bättre, hältan avtog och tassarna blev vita och fina. Detta var på höstkanten. Strax därpå kom vintern och snön som var mjuk och skön att gå på. Inga symtom märktes av.
På vårkanten kom hältan tillbaka med besked då snön försvann och gruset låg på backen. Vi skaffade skor till lilla vovven och allt blev frid och fröjd, typ. Så fick det vara till sommaren kom och gruset sopades bort. Under sommaren började hans slickande på tassarna bli värre och värre och han slickade upp stora sår på frambenen, vi åkte till veterinär och detta symtombehandlades. Han fick gå med tratt så fort vi inte kunde ha uppsikt över honom, ingen lycklig period alls då han blev så begränsad (vi bodde även i en etta). Till slut försvann iaf de fula såren och slickandet lugnade ner sig.
Vid den här tidpunkten hade det blivit höst och snart vinter igen och därmed snön som gjort det hållbart utan någon som helst behandling, han har hoppat runt i snön och hängt med på långpromenader som vilken 4, snart 5-årig vovve som helst. Ända till en dag i vintras då Chico började halta riktigt illa, även i den mjukaste nysnön. Vi åkte till veterinär och hon ojade sig på en gång över hur stel han var, i princip i hela kroppen. Nacken var superstel, ryggen markerade han vid, tårna var de flesta stela och han vill inte alls stödja på vänster fram utan fick nästan panik när vet. skulle lyfta högertassen. Dessutom var ju tassarna självklart röda och fula. Här började hon även misstänka någon form av allergi. (Han var även röd i huden i ansiktet, i slemhinnorna, åkte kana hela tiden osv)
Vi blev rekommenderade att pröva en kortisonkur samt antibiotikabehandling för tassarna vilket gav resultat nästan på en gång. Han blev fri från hältan och tassarna vita och fina! Från att kastats in i förtvivlan fick vi nu hopp igen. Det kanske bara var en kortisonkur som behövdes!
Men icke, hältan återkom och Chico fick börja gå på kortison på heltid, vi skulle nog få komma att låta honom gå på det livet ut. Inte roligt men om det funkar så, fine!
Så har tiden gått och problem med slickandet har varit till och från. En dag nu här i mars slickade han så frenetiskt på tassarna att jag tog honom i nackskinnet för att få honom att sluta. Varpå han skrek till och markerade smärta genom att ta tag i min hand. Tog inte alls hårt i nackskinnet utan bara för att få honom ur fokus. Här började jag inse att det kanske inte funkar längre... (Han har även markerat mot husse i en liknande situation förut, vilket jag inte alls kopplat ihop med smärta då det var långt innan vi fick veta att allt är så illa som det är.) Som några tidigare skrivit så finns det ju en gräns man själv klarar av. Just att ständigt behöva oroa sig - har han ont nu eller inte?, alla dyra veterinärbesök som hunden egentligen avskyr, att trycka i honom medicin resten av livet, att kanske missa alla tecken på att smärtan ökar. På detta ska vi även ha barn i sommar och jag vill för allt i världen inte riskera barnets hälsa eller att hunden ska lida av ett barn som kryper och klättrar omkring.
Jag började alltså fundera på avlivning och ringde vår veterinär. Hon tyckte vi kunde pröva att öka dosen kortison vilket vi har gjort, det har blivit bättre men då har han börjat få biverkningar av medicinen istället.
Nu har vi i samrådan med veterinären bestämt att han kommer tas bort. Inget som är akut då situationen håller just nu men just för att slippa oroa sig för barn och hund, för att han ska slippa sviterna av kortisonet, för att inte missa att se ifall han blir ännu sämre. För att hur vi än kommer att utreda så tror vet. att det kommer sluta med kortison iaf. Och då bespar vi honom allt spring hos veterinär den sista tiden nu. Han får äta medicin, må så bra han kan, hänga med på långa vandringar i parker, rulla sig i gräs och grus, äta massa godis, få extra mat... fram till att värmen blir för jobbig för honom får han hänga med har vi sagt.
Ett skitjobbigt beslut kommer det bli att ta, men kan ändå känna att vi har lyxen att kunna bestämma själva lite när det måste bli.
Så, nu blev detta en roman. Jag vill bara komma fram till att jag förstår vilken jobbig sits det är i att känna sig maktlös, att inte veta vad man ska/kan/borde göra för att få det att funka. Hur långt kan man gå? När borde man säga stopp, det här håller faktiskt inte längre?
Hade jag varit du, hade jag gjort lite som jag. Bestämt att han får ha en så bra sista tid han bara kan där ni gör saker han älskar, kanske får lite extra gott eller vad det nu kan vara. Avsätta en tid där ni kan njuta av det goda i livet i den mån det går, där ni redan bestämt vad som ska ske så att ni kan stanna upp och njuta en stund, utan att behöva tänka på allt det jobbiga.
Jag tycker tyvärr inte det låter som han har ett gott liv
Och så ung är han.
Jag är livrädd att min hund har fått gå med onödig smärta alldeles för lång tid, utan att jag märkt det, de är ju så tuffa de här raserna. Finns ingen ljusning i överskådligt sikte så skulle jag säga att avlivning hade varit mitt alternativ.
Något en i min släkt sa till mig när jag berättade om utsikterna för vår hund: 'Det är ett privilegium att vi kan hjälpa våra djur till den sista vilan. Tänk på alla våra gamla och sjuka, barn framförallt, där vi inte kan göra något annat än att se dem lida.' Det har faktiskt hjälpt mig lite.
Lycka till med allting, kram!
