Fortsätt försöka

Tredje dagen med modafinil och jag mår ännu sämre. Är det någon annan som tar eller har tagit den och vet om det kan ta ett tag för den att verka ordentligt? Jag har svårt att hitta någon tydlig information om den. Vet inte om det överlag inte finns så mycket information eller om det är vajsing på min google fu pga väck i huvudet

 

[sorbifolia]

Det där med att du inte kan känna dig trygg, det låter som att du har svårt att bara leva i nuet? För om man tänker på världsläget osv. så kan ju INGEN människa känna sig trygg, dvs. för framtiden. Men skulle man tänka så så kommer man ju gå runt med en ständig ångest (som du gör?), vilket reducerar ens livskvalité jättemycket....

Det kanske vore något att börja med att träna på, att inte låta tankarna spinna iväg för mycket kring framtiden, meningen med livet, vad du ska eller borde göra idag, osv., utan bara låta dig själv fokusera på exakt detta ögonblicket som du är i? Jag är ingen expert, men jag tror det vore bra om du kan hitta någon form av trygghetskänsla och ett sätt att "grunda" dig (vet ej om det finns ett bättre svenskt ord för grounding?) innan du ska i gång med att träna på att hantera känslor istället för att trycka undan dem.

Oavsett så är det en jättebra början att du VILL lära dig hantera känslorna, det är det första, viktiga steget.

 

[skiesabove]

Men att hantera känslor måste jag lära mig på något sätt för att bara stoppa, trycka undan och försöka glömma som jag gör nu kommer aldrig att funka i längden. Jag har redan så mycket som puttrar under ytan och försöker ta sig upp att jag håller på att börja gråta nästan hela tiden för allt påminner mig om det jag har tryckt undan och vill glömma. Jag tror också att det kan vara därför jag glömmer allt som händer och inte kan lära mig saker längre. Hjärnan är för upptagen med att glömma att den inte klarar att minnas sådant jag vill minnas heller. Men jag vet inte alls hur jag ska göra för att lösa något och komma vidare. Jag har aldrig kunnat hantera känslor någon gång i livet så att trycka undan dem är det enda alternativet jag vet om

Nej, det är motsatsen du behöver lära dig. Att våga sitta med den jobbiga känslan. Jobbiga känslor och dåliga minnen är typ som... Mögel! Stänger du in dom i ett unket skåp så växer dom bara mer.

Och ja, din hjärna är nog trött och går på högvarv av att försöka undvika så otroligt många saker.

Och angående att känna sig trygg, så är det en känsla. Den kommer inifrån. Du kan vara superrik och ha ett välordnat liv och ändå känna dig otrygg. Du kan bo i Mumbais slum och ändå känna dig trygg.

Det här är dock ingen liten grej att börja rodda i. Det är väldigt bra om du har någon med dig som kan vara ett stöd och en säkerhet när du börjar våga möta de dåliga känslorna. En bra terapeut tillexempel.

Det kommer bli stormigt när du öppnar skåpsluckorna. Men det är enda sättet att bli av med det, att bli friskare, att gå vidare. Man måste öppna och städa ut. Det tar tid och är läskigt men det är enda sättet.

 

[Tualma]

Nej, det är motsatsen du behöver lära dig. Att våga sitta med den jobbiga känslan. Jobbiga känslor och dåliga minnen är typ som... Mögel! Stänger du in dom i ett unket skåp så växer dom bara mer.

Och ja, din hjärna är nog trött och går på högvarv av att försöka undvika så otroligt många saker.

Och angående att känna sig trygg, så är det en känsla. Den kommer inifrån. Du kan vara superrik och ha ett välordnat liv och ändå känna dig otrygg. Du kan bo i Mumbais slum och ändå känna dig trygg.

Det här är dock ingen liten grej att börja rodda i. Det är väldigt bra om du har någon med dig som kan vara ett stöd och en säkerhet när du börjar våga möta de dåliga känslorna. En bra terapeut tillexempel.

Det kommer bli stormigt när du öppnar skåpsluckorna. Men det är enda sättet att bli av med det, att bli friskare, att gå vidare. Man måste öppna och städa ut. Det tar tid och är läskigt men det är enda sättet.

Precis så här, @Lyan.
Det är vägen till psykisk hälsa och balans.

 

[Lyan]

Försökte svara er men bara bröt ihop totalt och storgråter och jag hatar att gråta för det gör ont.! Jag vet inte hur eller vad jag ska göra eller var jag ska börja. Jag är inte tillräckligt stark för att klara av känslor och speciellt inte allt som jag har stoppat undan. Det är snart 40 år fullt av minnen och känslor jag inte vill ha och bara tanken på att plocka fram dem gör mig livrädd!

 

[Tualma]

Försökte svara er men bara bröt ihop totalt och storgråter och jag hatar att gråta för det gör ont.! Jag vet inte hur eller vad jag ska göra eller var jag ska börja. Jag är inte tillräckligt stark för att klara av känslor och speciellt inte allt som jag har stoppat undan. Det är snart 40 år fullt av minnen och känslor jag inte vill ha och bara tanken på att plocka fram dem gör mig livrädd!

Gråten helar om du låter den göra det. Den är inget svaghetstecken.
Men om du ska öppna upp behöver du ju någon professionell som kan guida dig under resan. Det är såklart väldigt tufft, tungt och svårt att klara av det annars, utifrån hur du beskriver din situation. Men varje litet steg mot ett förändrat mind set är en seger.

 

[Lyan]

Gråten helar om du låter den göra det. Den är inget svaghetstecken.
Men om du ska öppna upp behöver du ju någon professionell som kan guida dig under resan. Det är såklart väldigt tufft, tungt och svårt att klara av det annars, utifrån hur du beskriver din situation. Men varje litet steg mot ett förändrat mind set är en seger.

Gråta gör fysiskt ont i flera timmar efteråt så det känns inte som att det helar
Jag har fått tid till en ny samtalskontakt, men jag är rädd för att hon kanske är värre än den jag har haft. Det är så svårt när jag inte kan lita på någon

 

[Lyan]

Köpte glass. Det var inte värt det. Varför lär jag mig aldrig?!

 

[sorbifolia]

Köpte glass. Det var inte värt det. Varför lär jag mig aldrig?!

Därför att när du är nere, som efter en gråtattack, så crave-ar din kropp ett sockerkick och lurar din hjärna att tro att det ska få dig må bättre.

Det är ren fysiologi/biokemi. Var inte så hård mot dig själv.

 

[Lyan]

Därför att när du är nere, som efter en gråtattack, så crave-ar din kropp ett sockerkick och lurar din hjärna att tro att det ska få dig må bättre.

Det är ren fysiologi/biokemi. Var inte så hård mot dig själv.

Jo iofs, men det är ändå jättestörigt. Och nu har jag ätit äppelpaj och vaniljsås också. Jag har ju äntligen lyckats gå ned lite i vikt och så gör jag såhär igen

 

[Lyan]

Och allt är jättejobbigt just nu. Börjar gråta för precis allt och tankarna tvingar sig på. Kommit en massa detaljer från när jag blev groomad när jag var 19 och jag vill inte minnas det för jag håller på att kräkas så fort jag tänker på det.
Massa minnen om pappa. Vet inte om det var han jag drömde om häromnatten som kändes trygg, men jag minns att jag drömde att jag kramade honom och inte ville släppa för då skulle han försvinna igen. Men han är ju redan borta och kommer aldrig tillbaka.
Och hundarna

 

[Hazel]

Gråta gör fysiskt ont i flera timmar efteråt så det känns inte som att det helar
Jag har fått tid till en ny samtalskontakt, men jag är rädd för att hon kanske är värre än den jag har haft. Det är så svårt när jag inte kan lita på någon

Anledningen till att det gör ont är inte gråten i sig utan för att det är det enda som släpper spänningar. Spänningar som du bygger upp konstant och sedan kämpar emot tills allt brister, länge gjorde jag likadant tills jag inte ens kunde gråta när jag va ledsen, den enda gången jag grät va när allt kraschade och jag grät tills jag tappade andan och hyperventilerade.

Nu letar jag aktivt upp saker som faktiskt får mig att gråta av andra anledningar, för mig är det typ gulliga djur som fått ett nytt hem eller liknande. Det kanske kan va vettigt för dig med att lära dig att gråta utan att det är pga allt samtidigt, gråten är förlösande, att trycka undan allt är motsatsen

Angående den nya samtalskontakten tycker jag det enda du behöver vara ärlig med i början är att du har svårt att lita på människor, du behöver inte berätta varför men det kan kanske ge henne ett annat sätt att börja på. Du MÅSTE inte lita på henne för att du har bett om detta, en samtalskontakt ska nog ha ett hum om hur man hanterar sådant med

 

[Lyan]

Anledningen till att det gör ont är inte gråten i sig utan för att det är det enda som släpper spänningar. Spänningar som du bygger upp konstant och sedan kämpar emot tills allt brister, länge gjorde jag likadant tills jag inte ens kunde gråta när jag va ledsen, den enda gången jag grät va när allt kraschade och jag grät tills jag tappade andan och hyperventilerade.

Nu letar jag aktivt upp saker som faktiskt får mig att gråta av andra anledningar, för mig är det typ gulliga djur som fått ett nytt hem eller liknande. Det kanske kan va vettigt för dig med att lära dig att gråta utan att det är pga allt samtidigt, gråten är förlösande, att trycka undan allt är motsatsen

Angående den nya samtalskontakten tycker jag det enda du behöver vara ärlig med i början är att du har svårt att lita på människor, du behöver inte berätta varför men det kan kanske ge henne ett annat sätt att börja på. Du MÅSTE inte lita på henne för att du har bett om detta, en samtalskontakt ska nog ha ett hum om hur man hanterar sådant med

Det känns mer som att det skapar spänningar att gråta, men det är kanske för att jag tvingar mig att sluta. När jag inte kan sluta och börjar hyperventilera så får jag ännu värre ångestattack istället och måste ta stesolid för jag får så mycket panik att det känns som jag ska dö. Då brukar en del spänningar släppa efteråt, men det är ju troligen för att stesolid är muskelavslappnande. Ofta tar jag stesolid förebyggande för jag är så rädd för ångesten. Jag vet inte om det är ångesten eller meningslösheten som är värst, men när jag har båda så är det helt outhärdligt.

De andra jag har haft har inte känts som att de har vetat vad de ska göra. Den sista har sagt det rakt ut att hon inte vet, men hon ändrade sig så mycket från gång till gång att jag aldrig visste vad hon skulle säga sig kunna och inte kunna när jag var där så jag hade typ alla försvar uppe redan innan jag kom in och det har bara känts som att hon har kollat så att jag fortfarande lever. Hade jag inte gått dit så hade jag nog ärligt talat kunnat vara död rätt länge utan att de märkt det för så lite kontakt har jag haft med psykiatrin. De bara säger att de inte har resurser att hjälpa mig så då vill jag ju inte gå dit heller eftersom jag bara känner mig som en börda för dem

 

[Hazel]

Det känns mer som att det skapar spänningar att gråta, men det är kanske för att jag tvingar mig att sluta. När jag inte kan sluta och börjar hyperventilera så får jag ännu värre ångestattack istället och måste ta stesolid för jag får så mycket panik att det känns som jag ska dö. Då brukar en del spänningar släppa efteråt, men det är ju troligen för att stesolid är muskelavslappnande. Ofta tar jag stesolid förebyggande för jag är så rädd för ångesten. Jag vet inte om det är ångesten eller meningslösheten som är värst, men när jag har båda så är det helt outhärdligt.

De andra jag har haft har inte känts som att de har vetat vad de ska göra. Den sista har sagt det rakt ut att hon inte vet, men hon ändrade sig så mycket från gång till gång att jag aldrig visste vad hon skulle säga sig kunna och inte kunna när jag var där så jag hade typ alla försvar uppe redan innan jag kom in och det har bara känts som att hon har kollat så att jag fortfarande lever. Hade jag inte gått dit så hade jag nog ärligt talat kunnat vara död rätt länge utan att de märkt det för så lite kontakt har jag haft med psykiatrin. De bara säger att de inte har resurser att hjälpa mig så då vill jag ju inte gå dit heller eftersom jag bara känner mig som en börda för dem

Självklart skapar det spänningar att slåss mot sig själv, det hade ju varit konstigt annars? Men jag tror ändå det är spänningar som släpper efter inte bara stesolid, jag får migrän efter sånt där varje gång. Men det är ju inte själva gråtandet som är problemet det är att du har panikångest.

Du kan omöjligt vara en börda för dom, det är deras jobb att hjälpa dig, dom kan vara dåliga på sitt jobb eller inte kunna tillräckligt men det är helt enkelt inte möjligt att du är en börda

 

[Hazel]

Det känns mer som att det skapar spänningar att gråta, men det är kanske för att jag tvingar mig att sluta. När jag inte kan sluta och börjar hyperventilera så får jag ännu värre ångestattack istället och måste ta stesolid för jag får så mycket panik att det känns som jag ska dö. Då brukar en del spänningar släppa efteråt, men det är ju troligen för att stesolid är muskelavslappnande. Ofta tar jag stesolid förebyggande för jag är så rädd för ångesten. Jag vet inte om det är ångesten eller meningslösheten som är värst, men när jag har båda så är det helt outhärdligt.

Jag vill bara tillägga med att det du beskriver här är exakt vad jag har känt när jag haft dom här panikattackerna (eller vad man nu vill kalla dom) meningslösheten, paniken av att inte kunna sluta, känslan av att ingen av känslorna någonsin kommer försvinna, den outgrundliga sorgsenheten.

Jag tror att du ofta tänker att det du känner är så fel och inte som andra känner. Men så är det inte, det är normala känslor, du har varit med om mycket trauma och det ger dig mer av dom jobbiga känslorna men det är inget fel med det.

 

[Lyan]

Huvudet har inte velat vara med idag och det har svängt rejält upp och ned, men ändå inte så extremt som det kan göra. Idag är jag inte lika ledsen utan mer arg och irriterad, men eftersom jag inte kan tänka så blir det bara svart när jag försöker komma på varför. Jag är irriterad på pojkvännen, men jag vet inte om det finns någon anledning eller om det bara är för att jag är irriterad överlag. Jag har fått lite gjort, men jag har inte kunnat svara här i tråden för jag kan inte tänka tillräckligt. Men Bella har iallafall fått en bra promenad och jag har duschat och bytt lakan så nu ska jag försöka sova

 

[Lyan]

Idag har jag sovit typ halva dagen. Brukar ha jättesvårt/nästan omöjligt att somna på dagen så gissar att det behövdes rätt rejält. Men huvudet är fortfarande väck, jag är fortfarande trött och allt känns fortfarande meningslöst Får hoppas att det släpper så jag kan gå ut med Bella och städa till marsvinen utan den extrema ångesten som alltid kommer när jag måste tvinga mig igenom meningslösheten

 

[skiesabove]

Idag har jag sovit typ halva dagen. Brukar ha jättesvårt/nästan omöjligt att somna på dagen så gissar att det behövdes rätt rejält. Men huvudet är fortfarande väck, jag är fortfarande trött och allt känns fortfarande meningslöst Får hoppas att det släpper så jag kan gå ut med Bella och städa till marsvinen utan den extrema ångesten som alltid kommer när jag måste tvinga mig igenom meningslösheten

Jag har alexithymia, dvs jag har svårt att identifiera känslor. Senaste åren har jag gjort en jätteresa i att sortera i min ångest, och upptäckt att när jag får sådär stark ångest är det något av följande:

1. Jag är jättetrött eller har fysisk smärta, och "ångesten" är för att jag gruvar mig inför att bli tröttare/få ondare/behöva pusha trots att jag inte har energin till det. Då behöver jag faktiskt se till att vila, och jobba mentalt med att tillåta mig att vila. Jag brukar ta värktablett, känna igenom om jag har muskel/ledsmärta någonstans och använda iprensalva, och sen lägga mig en stund.

2. Jag har negativa minnen kopplade till aktiviteten och blir triggad. Då behöver jag socialt stöd, antingen någon som är body double eller någon snäll på telefon. I brist på socialt stöd kan jag göra counterconditioning med något extra gott, men det är mindre effektivt än att ha någon med som får mig att känna mig tryggare.

3. Jag har en dålig dag dopaminmässigt och ligger extremt lågt, då kan det funka att pusha igenom mot en belönande aktivitet efter. Att ta hand om min hälsa genom att äta nog med fibrer och protein, ta mina vitamintillskott (speciellt vit D och q10 är viktigt för mig), och att motionera några gånger i veckan gör att min hjärnas belöningssystem fungerar bättre.

Det jag försöker säga med det här är att "meningslöshet" är en etikett som du satt på något som kanske egentligen är massa andra saker. Det kan vara rent kemiskt i din hjärna, exempelvis brist på dopamin, östrogen, eller sköldkörtelhormon. Du kanske är riktigt trött, eller har ont. Du kanske har traumatiska minnen som blir triggade.

Så ge inte dig själv skit när du har en dålig dag! Var snäll med dig själv. Be om hjälp. Gör något snällt mot din kropp, tillexempel ät en frukt och vila på soffan, eller ät en frukt och gå en promenad om det är det som behövs (en konstig rastlöshet är mitt tecken på att jag behöver röra på musklerna).

 

[Lyan]

Jag är typ död. Det enda jag har gjort idag är legat i sängen och nu fixat kartongåtervinningen för allt låg på golvet så det var tvunget att försvinna för att kunna städa till marsvinen, men nu orkar jag inte städa till dem. Bella måste ut och få bajsa också för hon har bara kissat, men henne kan pojkvännen ta om det skulle behövas. Jag har tagit full dos elvanse, men det känns som att jag knappt har tagit någon alls. Jag hatar att ta full dos. Speciellt när den inte funkar för då bara ökar jag på beroendet av den utan att få något för det. Det är rätt ofta den inte funkar längre, men jag har inget annat alternativ

 

[skiesabove]

Men det är väl jättebra, att du både fixat med återvinningen OCH gått kisspromenad? Ge dig själv lite cred!

 

[Lyan]

Men det är väl jättebra, att du både fixat med återvinningen OCH gått kisspromenad? Ge dig själv lite cred!

Vi har bara varit utanför dörren så ingen promenad, men nu har pojkvännen varit ute en promenad med henne medans jag städade till marsvinen. När jag väl kom igång så fick jag lite mer energi så jag lyckades förbada Floor inför utställningen också! Men nu är den lilla energin slut så jag är tillbaka i sängen. Fast med tanke på hur dagen har varit så känner jag mig nöjd med att jag ändå lyckades göra lite mer än vad mitt mål var. Iofs så var det inte jag som var ute med Bella, men hon kom ut och det är ju huvudsaken!