Jag är så jävla trött på allt som förstör mitt liv! Och huvudvärken idag är annorlunda och det gör mig lite orolig för när jag kände på tinningen det gjorde ont i så kändes det alldeles svullet jämfört med andra sidan och det gjorde mer ont när jag tryckte där istället för mindre som det brukar göra. Mycket av huvudvärken försvann också av bara alvedon och ipren vilket den sällan brukar göra. Jag orkade inte gå upp och kolla om tinningen verkligen var svullen och nu känns den inte svullen längre så kan inte kolla om den faktiskt var det. Jag är jätterädd för att få Hortons som min syster har, men tror inte att min huvudvärk är tillräckligt smärtsam plus att den för det mesta går bort med tillräckligt många tabletter. Utom en period när den inte försvann av något alls och sedan bara försvann från en dag till en annan efter att ha haft svinont i 2-3 veckor.
Tycker det låter som att du redan är där, det måste ju finnas någonting psykiatrin kan göra..Om 1,5 timme kommer boendestödet och jag vill verkligen inte. Jag orkar inte och det enda jag gör är gnäller när hon är här trots att jag inte vill gnälla. Jag gnäller för allt hela tiden och jag hatar att jag gör det. Pojkvännen säger att han är van, men han ska inte behöva vara van vid att bara höra gnäll.
Det känns som att jag är på väg ned i en djup depression igen och jag vet inte om jag klarar att gå igenom det igen
Jag vet inte. Det är inte så illa som jag vet att det kan bli men det kanske räknas som djup ändå. Hade jag jag inte varit så fruktansvärt trött tror jag inte att jag hade mått så dåligt, men det går ju inte att göra något åt
Jag kan inte komma på något som psykiatrin skulle kunna göra för jag har redan jättemånga mediciner och har provat hur många som helst utöver de jag redan har så jag tror varken att lägga till fler eller ändra befintliga kommer att hjälpa. Terapi lär inte heller hjälpa nu för det finns inte tillräckligt med energi för att jobba med något och terapi kan inte ge mig mer energiJag vet inte. Det är inte så illa som jag vet att det kan bli men det kanske räknas som djup ändå. Hade jag jag inte varit så fruktansvärt trött tror jag inte att jag hade mått så dåligt, men det går ju inte att göra något åt
Jo iofs. Men jag vet inte hur jag ska få tillgång till det för psykiatrin har ju gjort det klart för mig att jag får ingen terapi av dem och jag har inte råd att gå privatFast terapin kan åtminstone vara en ventil för "gnäll" och en möjlighet att få ta upp alla sina problem med någon som verkligen lyssnar och förstår - det ska inte underskattas....
Visst hade du en samtalskontakt någon gång tidigare? Men var det den som inte funkade så bra?
Det är ju värt att kämpa för ändå, jag fick heller inte någon samtalskontakt fören relativt nyligen för nåt årsedan för att "jag var så komplex" men tillslut så gav dom sig. Och be dom kolla upp medicinen igen för det är ganska så uppenbart att den inte fungerar särskilt bra.Jo iofs. Men jag vet inte hur jag ska få tillgång till det för psykiatrin har ju gjort det klart för mig att jag får ingen terapi av dem och jag har inte råd att gå privat
Jag vet inte om hon räknas som samtalskontakt. Jag går dit varannan månad så att de ser att jag fortfarande lever. Jag gick en gång i månaden innan, men jag tycker inte alls om henne och det kändes som att de besöken bara gjorde allt värre så jag minskade till varannan månad. Vet inte om de har någon annan jag skulle kunna gå till, men sist jag kollade så hade de bara en annan och hon har tidigare uppfört sig väldigt oprofessionellt mot mig. Det är visserligen flera år sedan så hon kanske är bättre nu, men det hon gjorde var så illa att jag inte ens vill försöka
Jag orkar inte kämpa för det så länge jag är såhär trött
Jag tror inte att det är medicinerna det är fel på utan jag tror att det är pga tröttheten jag mår så dåligt för jag har ingen livskvalité alls pga den. Hade jag inte varit så trött så tror jag inte att depressionen hade varit i närheten av såhär illaNej, det har jag inte. När jag ville ha det så fick jag inte och när min dåvarande psykiatriker tog upp det något år senare så vågade jag inte. Det har varit uppe någon gång till efter det med min nuvarande psykiatriker men jag har för mig att det var då jag fick abilify och elvanse och då mådde jag så mycket bättre att det inte behövdes. Som det är nu så tror jag inte att det hade gjort någon nytta för jag tror att depressionen beror på tröttheten och inte är bara vanlig depression
Jo, jag vet ju att det är så egentligen, men det går verkligen inte att tänka så när jag sitter där med ångesten och gråten och frustrationen
Fast det är inte bara tröttheten, tröttheten är inte det som gör att du klankar ner på dig själv och som ger sådan ångest. Den gör det ju såklart inte enklare och är säkerligen en bidragande orsak till att det är svårare att bli frisk dock. Depressionen är en sjukdom i sej självt, det är inte en biverkning av trötthet.Jag orkar inte kämpa för det så länge jag är såhär trött
Jag vet inte. Allt är bara totalt ihopsnurrat och intrasslat i varandra så jag vet varken ut eller in och jag får ingen hjälp för någonting
Eller jo, sköldkörteln tog de ju på allvar när värdena väl var helt åt skogen, men den är liksom bara extra grädde på all annan rutten mos som varken sjukvården eller psykiatrin vill ha att göra med Det är så många fel på mig nu så jag orkar inte ens försöka hålla reda på dem. Jag vet inte. Allt är bara totalt ihopsnurrat och intrasslat i varandra så jag vet varken ut eller in och jag får ingen hjälp för någonting
Men just nu i denna stunden så vet jag att det är tröttheten som har förvärrat depressionen så mycket sista tiden, men jag vet inte hur deprimerad jag hade varit om jag inte hade varit så trött. Ångesten tror jag mest lever sitt eget liv oberoende av annat. Och så viktuppgången ovanpå allt annat som förvärrar allting till det dubbla
Jag vet att det inte är farligt, men detta är inte jag. Jag kan knappt se mig i spegeln längre och jag har helt slutat att fota för jag klarar inte att se mig själv såhär. Innan har jag kunnat lura mig själv med vinklar och poser men det går inte längre för jag är för pluffsig. Jag känner mig äcklig och misslyckad och jag är jätteledsen för att jag inte kan ha mina kläder längreJust det med att hantera viktuppgången borde åtminstonde terapi kunna hjälpa dig med. Jag vet att den känns jättejobbig och som ett stort problem för dig, men i realiteten så kan jag lova att den viktuppgång du haft inte är farlig överhuvudtaget och följligen inte alls borde få påverka din mentala hälsa ens i närheten av så mycket som den gör.
Jag vet att jag är fåfäng och skitlöjlig, men mitt utseende är det enda jag har haft som har varit positivt under alla åren jag har mått skit och nu har jag inte ens det längreJag håller med @sorbifolia om att du behöver hjälp med din ätstörning. Helt krasst så måste du ju också acceptera att du börjar bli äldre och det kommer att komma många kroppsliga förändringar med åldern. Det kommer att komma rynkor, gråa hår, fettet på kroppen kommer att omfördela sig, osv osv osv. Det betyder dock inte att man blir fulare, bara annorlunda!Jag vet att det inte är farligt, men detta är inte jag. Jag kan knappt se mig i spegeln längre och jag har helt slutat att fota för jag klarar inte att se mig själv såhär. Innan har jag kunnat lura mig själv med vinklar och poser men det går inte längre för jag är för pluffsig. Jag känner mig äcklig och misslyckad och jag är jätteledsen för att jag inte kan ha mina kläder längre
