Ja och jag har redan panik för det
Jag vill inte bli gammal utan att ens ha fått leva
Det finns så många värre saker än att bli äldre/gammalJa och jag har redan panik för det
!
Jag vet och det skrämmer mig ännu mer och för varje dag blir jag bara mer och mer rädd för fler och fler saker för jag vet hur jävla mycket värre det kan bli än vad jag redan har detDet finns så många värre saker än att bli äldre/gammal
jag vill inte vara med alls längre! Jag är inte gjord för att leva Men hur kan det bli mycket värre? För ska man gå enligt den här tråden så kan det inte bli mycket värre.Jag vet och det skrämmer mig ännu mer och för varje dag blir jag bara mer och mer rädd för fler och fler saker för jag vet hur jävla mycket värre det kan bli än vad jag redan har det
Det kan bli så extremt mycket värre. Jag kanske blir påkörd av en bil och förlamad, pojkvännen kanske blir allvarligt sjuk, djuren kan dö osv i all evighet
Klart allt kan ju hända men trots att inget av det hänt så är du ju på botten ändå. Du kan ju just nu inte ta till dig av det du har i livet oavsett. Jag kan inte riktigt se att det kan bli så mycket värre psykiskt då du trots allt skriver att du inte vill vara med alls längre.Det kan bli så extremt mycket värre. Jag kanske blir påkörd av en bil och förlamad, pojkvännen kanske blir allvarligt sjuk, djuren kan dö osv i all evighet
Jag vet inte vad för mer hjälp jag kan söka för jag får ju ingen hjälp och jag orkar inte mer
Men jag kan ju inte jobba med eller göra något åt depressionen så länge jag är såhär trött för det är ju pga tröttheten jag är så deprimerad! Den enda medicinen som måste ändras just nu är den för pulsen, men det vägrar de att göra så jag är helt låst på den fronten också
Jag har aldrig velat leva. Jag har velat dö ända sedan jag lärde mig vad döden var för något. Jag har haft perioder där jag inte aktivt velat dö, men jag har fortfarande inte velat leva. Nu vill jag dö, men det går inte för jag vågar inte för jag dör ändå inte TackSkickar en kram @Lyan och hejjar på dig att du kan få någon hjälp så du inte behöver känna såhär för alltid.
men det kommer alltid att vara såhär. Det har varit såhär i hela mitt liv och det kommer inte att förändras så länge inget mirakel sker Men du var väl deprimerad innan tröttheten? Eller eller har tröttheten funnits där hela livet?Men jag kan ju inte jobba med eller göra något åt depressionen så länge jag är såhär trött för det är ju pga tröttheten jag är så deprimerad! Den enda medicinen som måste ändras just nu är den för pulsen, men det vägrar de att göra så jag är helt låst på den fronten också
Ja, det har jag varit, men att det har blivit så mycket värre sista tiden beror på tröttheten
Har du kunnat prata med någon om detta någon gång? Alltså prata helt öppet med någon som lyssnar och vill förstå, och som kan hjälpa dig bena ut varför du känner såhär?
Det är fullt förståeligt att det blivit, men det är lite det jag menar att depressionen inte i sej självt hänger ihop med tröttheten, det är inte pga den du mår dåligt, däremot så gör den ju inte saken lättare dock. Du behöver nog hjälp att reda ut vad som är vad och vad det är du känner och framförallt varför du känner som du känner.
Jag pratade mycket med min förra psykiatriker. Det var typ som kbt light, men det hjälpte bara till en viss gräns där det planade ut ett tag och sedan började gå bakåt. Hon var jättenoga med att välja ut en samtalskontakt till mig innan hon gick i pension, men bara ett par månader efter det så blev den nya samtalskontakten sjukskriven i mer än ett halvår och när hon kom tillbaka så kunde jag inte prata med henne för så fort jag sa något negativt så verkade hon ta jätteilla vid sig. Jag minns inte när eller hur det gick till för att avsluta med henne och börja med hon jag har nu, men har för mig att jag gick utan samtalskontakt något/några år. Innan jag började hos min förra psykiatriker så gick jag hos något ungdomsteam, men hon jag träffade där sa bara att om jag bara gjorde det eller detta så skulle allt lösa sig och när det inte gjorde det så sa hon att bara jag förlät en person för en grej som hänt så skulle det lösa sig, men jag hade redan förlåtit den personen för längesedan. Vet inte vad hennes nästa förslag skulle varit för sedan slutade jag där. Förutom det så har jag inte pratat med någon
Allt är redan återvändsgränder för oavsett var jag vänder mig så viftas jag bort med att allt är normalt trots att jag mår som jag gör och trots att blodproverna många gånger visar en massa fel. Sist jag var på vårdcentralen så tog hon inte ens pulsen stående trots att jag sa att det var då den blev för hög så den visade ju rätt normalt när hon tog den. Hon sa att hon skulle skicka en remiss ändå efter tjat men det är jag rätt säker på att hon aldrig gjorde för det finns ingenting om det på 1177 och där finns inte ens någon vettig besöksanteckning
Låter ändå som att det var ett tagsen med samtalskontakt, det har hänt mycket dom senaste åren i psykiatrin. Fungerar det inte med en samtalskontakt så be om en annan.
