Sv: Forskare har upptäckt att ivormectin medel INTE dödar spolmask
Den fråga jag har haft svårast att bemöta är frågan om parasitproblem hos kravdjur. Rutinmässig avmaskning inte är tillåtet inom KRAV och eventuell behandling måste anmälas och karenstiderna är fördubblade gentemot vanligt praxis som livsmedelsverket anammar. Vissa bönder anser att detta är ett problem när det kommer till djurets välfärd, några har tom haft problem med att få medicinering mot innre/yttre parasitangrepp godkända. Varför är det så här och vad kan man göra för att förebygga och eliminera problemet?
De preparat som finns på marknaden är kemiska bekämpningsmedel och är mer eller mindre skadliga för miljön . Preparatet bryts inte ned helt utan följer med träcket. Det finns olika typer av avmaskningsmedel på marknaden, en vanlig grupp är de s.k makrocykliska laktonerna ex avermectinerna (ivomec etc) Dessa medel dödar både nematoder och insekter. Denna grupp är inte att föredra då den fortsätter att vara aktivt även efter att djuret har gödslat. Ett förbud mot rutinmässigt avmaskande är ur miljösynpunkt viktigt, och det är heller inte bra med tanke på risken av resistens mot de preparat som idags läget finns på marknade.
Men det åligger också i vårat ansvar att inte djurens välfärd hamnar i kläm. Djur i det vilda strövar på stora ytor och har tillgång till en större växtflora. När vi människor ändrar deras förutsättningar och tränger in dom i små utrymmen får det konsekvenser. Parasittrycket blir onormalt stort och djuret hindras från att bete sig naturligt. Att ha stora betesområden och kunna växla hagmark är därför mycket bra för parasittrycket.
Kanske subventionerat pris för träckprovtagning vore ett sätt att kunna reglera problemet, att upptäcka problemet tidigt innan djurena blir sjuka är viktigt men också ur bonden utgångsläge dyrt. Djur som blir sjuka av parasiter får problem som hosta av lungmask, diarrè av mag/tarmmask eller koccider eller är blodfattiga pga magmask. Dessa djur har kommit så långt i förloppet så att de blir akut sjuka och ska naturligtvis genast behandlas.
Planering av användning av betet är en viktig del i kampen mot parasiter, lantbrukaren bör lägga upp en plan för de olika djursgrupperna.En bra betesplanering gör att betesmarkens avkastning uttnyttjas optimalt samtidigt som parastiterna missgynnas. Första gångbetare bör få parasitfria marker eftersom dessa förökar parasiter i större utsträckning än äldre djur som hunnit bli mer resistenta mot parasiter klarar sig bättre på beten med större tryck. Ett välkomstbete som är parasitfritt bör generellt inte ha ha betats av samma djursort året innan. Växelbetning och sambetening är två mycket goda sätt att förbygga problem, man kan även kombinera dessa och få ett ännu bättre resultat. Att sambete olika djursorter gör att beläggningen blir mindre om man räknar djuren för sig, dessa äter olika växter och avbetningen blir bättre.
En tanke som funnits med hos mig är hurvida våra vilda/ferala släktingar endast klarar sig så pass bra mot parasitangrepp genom de stora ytorna de rör sig på eller om tillgången till en annan växtflora kan ha ett finger med i spelet. Alla som har egna djur märker hur djur som har tillgång till olika sorters örter väljer olika växter beroende på årstid/tidpunkt. Ett flertal forskningsprojket pågår idags läget. Bla finns det försök med att använda tanninhaltiga växter som avmaskningsmedel, detta har haft effekt hos får på Nya Zeeland. Svenska försök har hittills visat att tanninhalten i vanlig käringtand inte räckte för att få någon effekt. Denna forskning känns högaktuellt då ett vanligt problem med får i sydsverige är just resistens mot avmaskningsmedel.
Ett annat pågående försök är med svamphyfer som fångar masklarverna i gödslet.
Den rutinmässiga avmaskningen som skett i Sverige har gett konsekvenser. De dynglevande insekterna har de senaste femtio årena blivit färre i norra Europa. Många arter har försvunnit och de flesta har minskat i population. 26 arter av dynglevande bladhorningar finns på listan av hotade arter i Sverige. Att bevara mångfald och ett bilogiskt rikt djurliv är en av stöttepelarna inom KRAV. Av det jag har lärt mig på den här kursen har jag blivit säker på att detta problem bör och kan lösas på annat sätt än med kemiska bkämpningsmedel. Lösningen tror jag ligger i hemligheten av vad djur med för högt paraitinnehåll väljer att äta. Man bör inte ringakta ett djurs instinkter och mer forskning om örtpreparat och dess påverkan på parasiter behövs.
Mumin
Den fråga jag har haft svårast att bemöta är frågan om parasitproblem hos kravdjur. Rutinmässig avmaskning inte är tillåtet inom KRAV och eventuell behandling måste anmälas och karenstiderna är fördubblade gentemot vanligt praxis som livsmedelsverket anammar. Vissa bönder anser att detta är ett problem när det kommer till djurets välfärd, några har tom haft problem med att få medicinering mot innre/yttre parasitangrepp godkända. Varför är det så här och vad kan man göra för att förebygga och eliminera problemet?
De preparat som finns på marknaden är kemiska bekämpningsmedel och är mer eller mindre skadliga för miljön . Preparatet bryts inte ned helt utan följer med träcket. Det finns olika typer av avmaskningsmedel på marknaden, en vanlig grupp är de s.k makrocykliska laktonerna ex avermectinerna (ivomec etc) Dessa medel dödar både nematoder och insekter. Denna grupp är inte att föredra då den fortsätter att vara aktivt även efter att djuret har gödslat. Ett förbud mot rutinmässigt avmaskande är ur miljösynpunkt viktigt, och det är heller inte bra med tanke på risken av resistens mot de preparat som idags läget finns på marknade.
Men det åligger också i vårat ansvar att inte djurens välfärd hamnar i kläm. Djur i det vilda strövar på stora ytor och har tillgång till en större växtflora. När vi människor ändrar deras förutsättningar och tränger in dom i små utrymmen får det konsekvenser. Parasittrycket blir onormalt stort och djuret hindras från att bete sig naturligt. Att ha stora betesområden och kunna växla hagmark är därför mycket bra för parasittrycket.
Kanske subventionerat pris för träckprovtagning vore ett sätt att kunna reglera problemet, att upptäcka problemet tidigt innan djurena blir sjuka är viktigt men också ur bonden utgångsläge dyrt. Djur som blir sjuka av parasiter får problem som hosta av lungmask, diarrè av mag/tarmmask eller koccider eller är blodfattiga pga magmask. Dessa djur har kommit så långt i förloppet så att de blir akut sjuka och ska naturligtvis genast behandlas.
Planering av användning av betet är en viktig del i kampen mot parasiter, lantbrukaren bör lägga upp en plan för de olika djursgrupperna.En bra betesplanering gör att betesmarkens avkastning uttnyttjas optimalt samtidigt som parastiterna missgynnas. Första gångbetare bör få parasitfria marker eftersom dessa förökar parasiter i större utsträckning än äldre djur som hunnit bli mer resistenta mot parasiter klarar sig bättre på beten med större tryck. Ett välkomstbete som är parasitfritt bör generellt inte ha ha betats av samma djursort året innan. Växelbetning och sambetening är två mycket goda sätt att förbygga problem, man kan även kombinera dessa och få ett ännu bättre resultat. Att sambete olika djursorter gör att beläggningen blir mindre om man räknar djuren för sig, dessa äter olika växter och avbetningen blir bättre.
En tanke som funnits med hos mig är hurvida våra vilda/ferala släktingar endast klarar sig så pass bra mot parasitangrepp genom de stora ytorna de rör sig på eller om tillgången till en annan växtflora kan ha ett finger med i spelet. Alla som har egna djur märker hur djur som har tillgång till olika sorters örter väljer olika växter beroende på årstid/tidpunkt. Ett flertal forskningsprojket pågår idags läget. Bla finns det försök med att använda tanninhaltiga växter som avmaskningsmedel, detta har haft effekt hos får på Nya Zeeland. Svenska försök har hittills visat att tanninhalten i vanlig käringtand inte räckte för att få någon effekt. Denna forskning känns högaktuellt då ett vanligt problem med får i sydsverige är just resistens mot avmaskningsmedel.
Ett annat pågående försök är med svamphyfer som fångar masklarverna i gödslet.
Den rutinmässiga avmaskningen som skett i Sverige har gett konsekvenser. De dynglevande insekterna har de senaste femtio årena blivit färre i norra Europa. Många arter har försvunnit och de flesta har minskat i population. 26 arter av dynglevande bladhorningar finns på listan av hotade arter i Sverige. Att bevara mångfald och ett bilogiskt rikt djurliv är en av stöttepelarna inom KRAV. Av det jag har lärt mig på den här kursen har jag blivit säker på att detta problem bör och kan lösas på annat sätt än med kemiska bkämpningsmedel. Lösningen tror jag ligger i hemligheten av vad djur med för högt paraitinnehåll väljer att äta. Man bör inte ringakta ett djurs instinkter och mer forskning om örtpreparat och dess påverkan på parasiter behövs.
Mumin
