Förlossningsskador

[Pontevecchio]

Mitt barn låg också högt och jag fick massa hjälp med ställningar för att jobba ner barnet. Kändes som det gjorde stor skillnad så tycker absolut du ska stå på dig där Hvala!

Thera, vilket BB är det?

 

[Melisen]

Vaginal förlossning för 13 månader sedan. Ca 15 timmar tog det från att jag hade 5-6 min mellan värkarna. En bra förlossning som tyvärr skedde på natten och jag är kvällstrött så vid 6:30 på morgonen började krystvärkarna ebba ut för jag var så trött. Fick vara så tills deras personalbyte var klart och sen fick jag värkstimulerande och hon kom ut strax efter 8. Hade lustgas och kvaddlar som smärtlindring. Kvaddlarna var fantastiska! Tog bort den mesta smärta från värkarna men påverkade inget i övrigt! Syddes med ca 7 stygn tror jag, hade ont i någon vecka i underlivet men var helt återställd efter ca 6 veckor. Förutom att jag haft problem med hemorrojder efteråt men det verkar ha lugnat sig nu.

 

[Andromedae]

Födde vaginalt i november -13. Vaknade med värkar vid 3, åkte in vid 7, fick morfin "att sova på" 8.30 och halvsov genom mesta värkarbetet. Vid runt 13 tillkallade min man personalen då han uppmärksammade att jag lät annorlunda när jag stönade. De trodde honom inte när han sa att det var på gång, men undersökning visade fullt öppen och krystvärkar. Barnet föddes 13.38.

Det var tydligen rätt dramatiskt (moderkakan kom först inte ut och jag förlorade 17dl blod), men jag minns inte så mycket av det. Sydde typ två stygn, men det värsta var att jag var så jäkla yr att jag knappt kunde gå själv. Var vidrigt svag i flera veckor efteråt och mådde fruktansvärt psykiskt dåligt av att inte våga bära runt mitt barn.

Mitt barn fick lite svårt att andas (sannolikt p.g.a morfinet), vilket innebar att jag blev skickad till BB medan han låg på avdelningen under första dygnet. Det var inte jättekul att se de andra mammorna komma upp med sina bebisar medan jag halvsatt där och försökte förstå att jag inte var gravid längre. Var tredje timme i ett dygn förväntades jag gå ner och försöka amma (obs: höll på att kräkas av yrsel varje gång jag gick längre än någon meter). Neonatal var jättefina: där fick jag för första gången någon som faktiskt tittade på mig och sa grattis.

Vi blev upplysta på BB om att vi hade tur som fick ett familjerum. Hade jag inte haft min man där vet jag inte vad jag hade gjort. Brutit ihop fullständigt, förmodligen. De få gångerna som han inte var i närheten ägnade sig barnmorskorna på BB åt att mata mitt barn åt mig eller säga åt mig att jag borde gå runt mer. Och just det, neka mig bindor eftersom "du kommer bara få svampinfektioner om du använder sjukhusbindor, bara byt binda oftare". Fick klartecken från läkaren att åka hem lite mer än två dygn senare. BB släppte iväg oss under många om och men, för "modern har inte fått igång amningen". Åkte hem, satte mig i en soffa och sa till min man att jag behövde få gråta lite. Grät två timmar i sträck och var så otroligt lättad över att vad som än hände slapp jag i alla fall vara där.

Summa summarum: Förlossning var helt okej, BB var vedervärdigt. Inga fysiska men idag. Direkt efteråt tyckte jag nog att hela upplevelsen var okej, men numera brukar jag börja gråta när jag tänker på det. Men jag har inga fysiska men, åtminstone.

 

[snna]

Höstföräldrar 2016-tråden fick ett sidospår om förlossningsskador som var värt att bryta ut i egen tråd. Här är de länkar till olika artiklar, debattinlägg och dylikt som jag kunde hitta:

Longterm consequences of vaginal delivery on the pelvic floor - A comparison with caesarean section in oneparae women:
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/31701/1/gupea_2077_31701_1.pdf

The incidence of obstetric anal sphincter rupture in primiparous women: a comparison between two European delivery settings:
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1080/00016340701832661/full

Nationella riktlinjer mot svåra förlossningsskador- Interpellation 2011/12:375:
https://www.riksdagen.se/sv/dokumen...ktlinjer-mot-svara-forlossningsskador_GZ10375

Barnmorskor slår larm: "kan inte möta behovet hos patienterna":
http://www.bt.se/boras/barnmorskor-slar-larm-kan-inte-mota-behovet-hos-patienterna/

Värkstimulering - till nytta eller besvär?:
http://mammasidan.se/foerlossning/vaerkstimulering-till-nytta-eller-besvaer

Jag känner mig än så länge (gravid med första i vecka 18) lugn inför den kommande förlossningen, har aldrig haft någon skräck eller liknande, men förstår att det finns flera som känner stor oro inför detta.

Ni som fött barn, oavsett metod, har ni fått några komplikationer eller bestående men? Vad tror ni kunde gjorts annorlunda i så fall?

Första förlossningen var en långdragen historia, onda förvärkar i flera dagar. Väl på förlossningen fick jag eda och de tog hål på hinnorna. Behövde värkstimulerande dropp och krystvärkar i nästan 3 timmar. Blev klippt för att minska komplikationerna. Fick en sfinkterruptur grad 3. Förlorade massa blod och sedan ihopsydd på operation. Men inga men alls efter detta. Allt läkte fint och snabbt. Kunde gå på promenad med hunden direkt vi kom hem från bb.

Förlossning nr 2 valde jag att köra utan eda. Tog ett varmt bad då vi kom in till förlossningen och använde lustgas vid behov. Ville inte råka ut för samma som första förlossningen. Och vilken skillnad! Den var smärtsam javisst, men smärtan var helt okej, kände hur kroppen jobbade med i värkar och verkligen utförde det den skulle. Krystvärkar 20 min och blev klipp även denna gång (klippet var för att jag fick komplikationer gången tidigare och ytterst litet klipptes det). Efter syddes bara klippet ihop inget mer behövdes. Hade lite ondare att sitta denna gång men gick inte på smärtstillande efteråt heller, så det var väl därför.

Skulle jag föda någon mer gång skulle jag välja samma som förlossning två igen. Hellre den smärtan (som ändå känns givande och som går att följa), än det som eda:n bidrog med vid första.

 

[Thera]

Thera, vilket BB är det?

Växjö är det. I mars dog både mor och barn, och nu förrförra veckan en mamma.

Dock har jag varit nöjd med förlossningen, däremot BB med första var vidrigt. Lite liknande @Andromedae, min bebis hamnade på neo på grund av vatten i lungorna, jag fick dela rum med annan mamma med konstant skrikande bebis medan det var kaos och fullt överallt. Sambon fick inte vara kvar överhuvudtaget..

 

[BubbelA]

Snabb fakta:
Födde vaginalt för snart 1,5 år sedan.
Förstföderska, vecka 37, bebisen ej fixerad, tidig vattenavgång, snabbt öppningsskede (hade värkar i totalt 5 timmar, inklusive de mesiga förvärkarna och de inte det minsta mesiga fyra krystvärkarna). Ingen smärtlindring förutom lustgas. Sugklocka användes på näst sista (alltså tredje) krystvärken pga "Han måste ut NU!" pga något kritiskt tillstånd. Vidöppen hjässbjudning.

Syddes med tre små stygn en liten bit upp "på insidan" - och fick en envis jävla hemorrojd.
Tyckte att avslaget varade i en evighet. Första gången vi skulle ha sex gick det inte, pga konstigt/ont. En vecka senare var det inga problem alls.
Kan hoppa studsmatta

Låter exakt som min förlossning för mindre än 2 månader sedan Enda som skiljer är att jag var i v 40, ingen sugklocka och jag fick värkstimulerande på slutet. Till och med den envisa hemorrojden, som envisas med mig fortfarande

 

[Balahé]

Vaginal förlossning för 7 månader sedan. Började med vattenavgång utan föregående värkar i vecka 36+1 och tog sedan 13 timmar innan hon var ute, varav 15 min krystvärkar. Tog totalt fyra timmar från att vi åkte hemifrån. Endast lustgas till hjälp. Hade en tens med mig men undersköterskan sade att den störde ctgn så den var avstängd. Sprack grad två och blev sydd med ett okänt antal stygn (de missade att skriva in det i journalen). Har fortfarande ont vid samlag. Jag fick även springa till toaletten direkt i början för att jag inte kunde hålla tätt. Det är dock återställt och blev det ganska fort. Kommer att välja vaginal förlossning igen om det blir aktuellt.

 

[Mammas]

Födde vaginalt, sprack en del (såpass att blir var tvungna att kalla in läkaren för bedömning om jag spruckit hela vägen och måste någon annanstans för att sys. Det hade jag inte, så läkaren hafsade ihop det. Och med hafsade menar jag att tex en annan läkare påpekat att "det inte var så snyggt gjort". Men ah, fitty är funktionell så det stör mig inte. Har inte problem med skav eller så, som en annars kan få av slarvigt arbete med stygnen.

Sedan fick jag ansträngningainkontinens. Där är jag mess arg på vården över den bristande informationen. Det är ett vanligt problem. Kan det vara så jäkla svårt att informera lite om komplikationer och vad som går att göra? Så en inte behöver gå med det i fyra år och av en slump på buke få veta att det går att operera enkelt? (Ur my hero 4evah @voltis ) Men efter operationen är det bra, så länge jag inte åker på svamp, då får jag problem igen.

Jag försöker prata om det mycket, få ut medvetenhet om det. Hoppas dock informationen blivit bättre sedan jag fick barn 08.

 

[Sar]

Om det blir fler barn vill jag också ha en rutinerad bm som kan guida mig igenom förlossningen. Jag vill så gärna få känna krystvärkar, kände mig blåst på det i första förlossningen.

Jag tror att jag vill föda vag igen men jag kommer då stå på mig om ett antal saker. T.ex vill jag ha information om barnets höjdläge kontinuerligt under förlossningen, jag kommer insistera på att vara upprätt mycket mer (jag låg på rygg med ctg hela aktiva skedet för att de ville ha mätning på mig) och inte tillåta att de forcerar förloppet för mycket om barnet mår bra (dottern mådde hur bra som helst hela förlossningen, det var inte alls bråttom när sugklockan sattes).

Att stå tror jag är toppen, jag tog ingen bedövning med tvillingarna men när läkaren var inne och hotade mig om snitt med enlingen bad jag om bedövning för att orka stå.
Enorm skillnad på " egna" krystningar och riktiga krystvärkar. Jag är djupt tacksam mot min bm ( som egentligen är pensionär men var in och jobbade extra) som hjälpte mig och vågade stå upp för mig gentemot läkaren. Hon ringde och frågade hur jag mådde någon dag efter att vi kommit hem och jag blev också kallad till överläkaren för att prata igenom min förlossning då bm och läkaren var så osams ( dubbla undersökningar etc). Det står " mkt tålmodig mamma" i min journal!

 

[Sar]

Om det blir fler barn vill jag också ha en rutinerad bm som kan guida mig igenom förlossningen. Jag vill så gärna få känna krystvärkar, kände mig blåst på det i första förlossningen.

Jag tror att jag vill föda vag igen men jag kommer då stå på mig om ett antal saker. T.ex vill jag ha information om barnets höjdläge kontinuerligt under förlossningen, jag kommer insistera på att vara upprätt mycket mer (jag låg på rygg med ctg hela aktiva skedet för att de ville ha mätning på mig) och inte tillåta att de forcerar förloppet för mycket om barnet mår bra (dottern mådde hur bra som helst hela förlossningen, det var inte alls bråttom när sugklockan sattes).

Att stå tror jag är toppen, jag tog ungen bedövning med tvillingarna men när läkaren var inne och hotade mig om snitt bad jag om bedövning flr att orka stå.
Enorm skillnad på " egna" krystningar och riktiga krystvärkar. Jag är djupt tacksam mot min bm ( som egentlugen är pensionär men var in och jobbade extra) som hjälpte mig ich vågade stå upp för mig gentemot läkaren. Han ringde och frågade hur jag mådde någon dag efter att vi kommit hem ich jag blev också kallad till överläkaren för att prata igenom min förlossning få bm och läkaren var osams ( dubbla undersökningar etc). Det står " mkt tålmodig mamma" i min journal!

 

[hvala]

@Andromedae - vilken hemsk upplevelse ni fick från BB
Jag kan bara relatera till min egen upplevelse och BB-tiden är i princip det enda positiva jag minns från de första två månaderna, hade de inte varit så fina mot oss där hade jag nästan garanterat åkt på en förlossningsdepression

 

[Jozze]

Dottern föddes i november -13. Hon vände sig inför sista kontrollen hos MVC och vi gjorde ett misslyckat vändningsförsök, så det blev planerat snitt. Min situation var lite speciell: jag hade två månader tidigare skrivit mig i Sörmland men gick hos MVC i Sthlm och gjorde vändningsförsök på SÖS. I stressen efter det smärtsamma vändningsförsöket bad jag om att få bli snittad i Sthlm, och således meddelades aldrig Mälarsjukhuset i Eskilstuna. När jag landat i allt insåg jag det dumma i att välja Sthlm - det skulle bli svårare för min sambo att vara med bl.a. - och fick själv rådda att Mälarsjukhuset skulle ta sig an mig. Mycket stressande. Dessutom hade de inga tider att erbjuda först, trots att jag var i v 39 och kände att det var bråttom. Till slut fick vi komma på någon slags inskrivning med undersökning och de skulle göra allt för att ordna en tid.

Vi fick tid den 13/11, 5 dagar före BF, och kom så långt att de förberedde för infart, men vid 11-tiden kom ett akutsnitt in och vi fick veta att det troligtvis inte skulle bli av den dagen. Vid 16 fick vi åka hem och var välkomna dagen efter, trots att de egentligen aldrig gjorde planerade snitt på den veckodagen. Dagen efter gick allt jättesmidigt, förutom att operationssalen inte var förlossningsanpassad och saknade barnbord. De behövde således gå till ett rum intill med barnet. Jag fick ryggbedövning som jag varit nervös inför, men narkosläkaren var jättebra. Snittet gick smidigt. Men när hon kommit ut gick de iväg med henne direkt och det visade sig att hon inte gav några ljud ifrån sig. För sambon blev det svettigt när sköterskorna började prata om att kalla på läkare. Men så gav hon ifrån sig ett litet skrik till slut. Jag fick träffa henne i några sekunder medan de sydde ihop mig innan sambon blev lotsad till... ja, nyföddrummet(?), för fika och gos. Själv blev jag rullad till uppvak och fick ligga där ensam i säkert två timmar, bredvid någon stackars åldring som verkade ha mycket ont, innan sambon och dottern kom för amning. Det påverkade mig nog mer än jag velat erkänna, att jag fick vara ifrån henne så länge i början. Jag förstår inte varför - bedövningen hade tagit upp till bröstkorgen och jag hade inga problem med att använda armarna. Hon kunde väl lika gärna ha fått vara hos mig?

Vi stannade på BB i två eller tre nätter. Läkaren som kontrollerade snittet sa att det läkte fint, men jag hade ju självklart ont. Jag hade svårt att ens vända mig i sängen, sambon fick peppa mig att gå till lunchrummet för att smärtan blev bättre av rörelse, och att gå på toaletten utan magmuskler var en pärs. Andra dagen åkte sambon hem för att hämta grejer och se till hunden och då mådde jag illa, blev kallsvettig och kräktes. Då var jag ynklig vill jag lova. En sköterska fick ta hand om dottern och hämta mat åt mig. På eftermiddagen när sambon kom tillbaka mådde jag bättre.

Sammanfattningsvis var processen innan snittet mycket bra när den väl kommit i rullning, förlossningen gick bra, men jag ifrågasätter att hon togs ifrån mig, och BB var helt okej. Kommer inte ihåg någon som fantastisk men heller inget dåligt bemötande. De enda komplikationerna, förutom att jag hade ont i snittet, var sveda när blåsan tömdes och en känsla av att allt inte kom ut (gjorde ul för att se om det var så) i några veckor samt att det tog nog minst ett år innan känseln runt ärret kom tillbaka. I dag har jag inga sviter alls.

Ursäkta romanen!

 

[Rumpnissen]

Höstföräldrar 2016-tråden fick ett sidospår om förlossningsskador som var värt att bryta ut i egen tråd. Här är de länkar till olika artiklar, debattinlägg och dylikt som jag kunde hitta:

Longterm consequences of vaginal delivery on the pelvic floor - A comparison with caesarean section in oneparae women:
https://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/31701/1/gupea_2077_31701_1.pdf

The incidence of obstetric anal sphincter rupture in primiparous women: a comparison between two European delivery settings:
http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1080/00016340701832661/full

Nationella riktlinjer mot svåra förlossningsskador- Interpellation 2011/12:375:
https://www.riksdagen.se/sv/dokumen...ktlinjer-mot-svara-forlossningsskador_GZ10375

Barnmorskor slår larm: "kan inte möta behovet hos patienterna":
http://www.bt.se/boras/barnmorskor-slar-larm-kan-inte-mota-behovet-hos-patienterna/

Värkstimulering - till nytta eller besvär?:
http://mammasidan.se/foerlossning/vaerkstimulering-till-nytta-eller-besvaer

Jag känner mig än så länge (gravid med första i vecka 18) lugn inför den kommande förlossningen, har aldrig haft någon skräck eller liknande, men förstår att det finns flera som känner stor oro inför detta.

Ni som fött barn, oavsett metod, har ni fått några komplikationer eller bestående men? Vad tror ni kunde gjorts annorlunda i så fall?

Med första barnet gick det väldigt snabbt. 4 timmars värkarbete ungefär, 10 min krystvärkar. Födde helt utan bedövning. Jag sprack väldigt mycket, precis att jag klarade mig från att spricka hela vägen. Både läkare och barnmorska fick sy under ett par timmar. Det läkte fint och jag har inte haft några men alls.

Med andra barnet gick det ungefär lika fort, men då var ju alla bereda på det samt att barnmorskan på förlossningen var helt jävla grym på att hålla emot på alla olika vis för att förebygga. Andra förlossningen var mycket smärtsammare men jag sprack bara lite ytligt och syddes med två-tre stygn. Fick lustgas men den hjälpte inte ett skit. Tog mycket längre tid att läka och återhämta mig andra gången, typ två, tre veckor.

 

[Embe]

Glömde skriva att jag haft ganska krångliga graviditeter med graviditetsklåda (hepatos) med båda, plus att jag stått på blodförtunnande sprutor dagligen på grund av en propp för många år sen.

Nu i efterhand kan man bli lite skakig när det gäller tvåan. Hepatos från vecka 22, igångsatt i 39+6 med måååånga doser Cytotec, fortfarande på blodförtunnande, på det BB där två mammor och ett barn avlidit nu på kort tid.
Öppnade mig från 4 till 10 cm på en kvart ungefär..

Efteråt såg jag det stod i mina journaler "HÖGRISKFÖRLOSSNING, blodbeställning gjord!"

Tur man inte visste det innan!

Jag hade också Hepatos med båda mina och blir lite förskräckt över att du blev igångsatt först i v 39+6? För mig var det aldrig prat om annat än att sätta igång senast runt 38+0 då de sista veckorna ansågs vara för hög risk för bebisen vid hepatos. Detta var dock -09 resp -12 så kanske har de ändrat direktiven sen dess.
Fick du K-vitamin? Tydligen skall blodet ha svårare att koagulera vid hepatos, så jag fick det, både innan samt vid förlossningen. Dock födde jag första på det sjukhus som då var ledande på Hepatos (Danderyd), så det kan ha varit så att de agerade annorlunda där än vad man gör på andra sjukhus :-)

Skönt att allt gick bra för dig :-)

 

[Freddie]

Jag hade också Hepatos med båda mina och blir lite förskräckt över att du blev igångsatt först i v 39+6? För mig var det aldrig prat om annat än att sätta igång senast runt 38+0 då de sista veckorna ansågs vara för hög risk för bebisen vid hepatos. Detta var dock -09 resp -12 så kanske har de ändrat direktiven sen dess.
Fick du K-vitamin? Tydligen skall blodet ha svårare att koagulera vid hepatos, så jag fick det, både innan samt vid förlossningen. Dock födde jag första på det sjukhus som då var ledande på Hepatos (Danderyd), så det kan ha varit så att de agerade annorlunda där än vad man gör på andra sjukhus :-)

Skönt att allt gick bra för dig :-)

Jag hade också hepatos och blev igångsatt i v. 37+2. Någon K-vitamin fick jag inte (detta var år 2006). Har för mig att hepatosen upptäcktes tre, fyra veckor innan förlossningen, så jag gick inte så länge med den, men eftersom varken Ursofalk eller klådstillande tabletter hade någon som helst effekt tyckte läkaren jag träffade att det inte var rimligt att jag skulle gå längre än max 38 veckor, precis som i ditt fall.

 

[Embe]

Barn 1: Graviditetshepatos från v. 30, många kontroller. Naturlig vattenavgång 37+2, född 11h efter första värk. Kom inte ner ordentligt pga svullen kant på livmodermunnen, så förlossningen slutade med sugklocka.
Jag sprack mycket (grad 2) både invändigt och utvändigt. Sydd med >30 stygn direkt efter förlossningen (jag frågade försynt läkaren som sydde hur mycket h*n sydde och h*n lät svävande blir att svara mer än "mycket tyvärr". Var på jag frågade; är det ungefär 10stygn, eller snarare 30? "Definitivt mer än 30 i alla fall", blev svaret. Jag fortsatte dock att blöda och fick så stora hematom att krystvärkar startade på nytt. Språngmarsch till operation, och ett tu tre var jag sövd (rena rama City Akuten) och vaknade totalt 2 liter blod fattigare (och blev ett par påsar rikare) på uppvaket efter några h.
De var väldigt bra på sjukhuset och präntade i oss båda att det KOMMER att bli bra, men det kommer att ta TID. 1,5år tog det tills vi kunde ha sex smärtfritt igen (6 månader ens alls), men de hade rätt, det blev bra till slut. Med facit i hand var det bra att det blev operation, då blev det ordentligt gjort på djupet, läkaren som sydde på salen fick mig att lova att söka hjälp om det inte blev bra då det blödde för mycket för att h*n skulle kunna garantera att det blev 100%-igt ("-Lova att du inte går och lider i tysthet, utan SÖK!") - nu behövde jag aldrig det i o m OP:en.

Barn 2: Graviditetshepatos från v. 29, inlagd i två omgångar á ca 1 v pga misstanke om HELPP och Fat Liver syndrome. Hotande förtidsbörd från v. 32, 3cm öppen från v. 34. Förlossning stoppad en gång i v. 34 (var inlagd då). Vidgat njurbäcken från v. 36 - j*vlar i min lilla låda vad ont det gjorde. Igångsatt v. 37+2 pga alla problem och pga första förlossningen (sk. "kontrollerad igångsättning"), då var jag mogen sen länge och de trodde han redan skulle ha kommit. De petade hål på hinnorna, helt utan värkar, och 3h senare var han ute. Inget värkstimulerande. Från första värk till bebis tog det 1h och 10 min , tre krystvärkar med tre FANTASTISKA barnmorskor som support (pga första förlossningen och att de hade lugnt just då).
Fick sy 3(!) stygn - ett par invändigt och ett utvändigt - förstå vilken revansch!!!
Jag kände det som att jag kunde springa ett marathon direkt (vilket jag såklar tinte kunnat, men jag var så hög på adrenalin och endorfiner), och bara satt och skrattade i duschen efteråt. Mest för att jag (och bebis) överlevt och att det gått så BRA! Hade fantastisk hjälp av Aurora-teamet på det sjukhuset (Akademiska i Uppsala). Kunde ha sex redan 1månad efter (jag ville så gärna prova för att "ha det gjort" efter hur tufft det var efter första barnet) och jag grät av lycka...

 

[Thera]

Jag hade också Hepatos med båda mina och blir lite förskräckt över att du blev igångsatt först i v 39+6? För mig var det aldrig prat om annat än att sätta igång senast runt 38+0 då de sista veckorna ansågs vara för hög risk för bebisen vid hepatos. Detta var dock -09 resp -12 så kanske har de ändrat direktiven sen dess.
Fick du K-vitamin? Tydligen skall blodet ha svårare att koagulera vid hepatos, så jag fick det, både innan samt vid förlossningen. Dock födde jag första på det sjukhus som då var ledande på Hepatos (Danderyd), så det kan ha varit så att de agerade annorlunda där än vad man gör på andra sjukhus :-)

Skönt att allt gick bra för dig :-)

Ja, jag frågade flera gånger om igångsättning innan, men det enda som sas var att jag inte fick gå över. Dock hade Ursofalk bra effekt på mig och de menade på att sålänge värdena var bra så var det ingen fara.

På slutet med båda har värdena gått upp något, speciellt med sonen (2011) vars förlossning startade spontant hade jag skyhöga siffror, men det kan bero på att det var extra mycket hormoner i omlopp när förlossningen startade.

Har dock inte fått k-vitamin och det blir ju lite läskigt när du säger det om blodets förmåga att koagulera. Jag stod ju dessutom på blodförtunnande... Kan ju förklara varför de var nervösa för att jag blödde för mycket direkt efter.

Båda barnen har förts direkt ut till barnbordet, men ingen har ansett att det berott på hepatosen, utan det var vatten i lungorna på ettan och att det gick lite väl fort med tvåan. Dock vet jag att doktorn på mödravården uttryckte det som att 'hepatosbarn är inte riktigt lika stryktåliga', så det kan ju ha spelat in...

 

[Comatose]

Ni som fött barn, oavsett metod, har ni fått några komplikationer eller bestående men? Vad tror ni kunde gjorts annorlunda i så fall?[/QUOTE]

Jag sprack till grad 3, dvs ner till analen, men sedan var det visst bara den inre ringmuskeln som sprack och inte den yttre. Har inga men av det kring analen förutom att ärret känns lite skumt när jag torkar mig. Tyvärr har jag svårt att hålla tätt när jag t ex rider eller tränar hårt. Får alltid tänka till "KNIP!" innan jag ska nysa. Borde göra något åt det, men vet egentligen inte vart jag ska vända mig. Har gjort, och gör, alla knipövningar som man ska. Hjälper icke.

Jag vet att jag tänkte under utdrivningsskedet när barnmorskan sa åt mig att krysta: "det går för snabbt!" Och i efterhand skulle jag kanske lyssnat på mig själv. Samtidigt hade krystningarna pågått en knapp timme, så kanske hade barnmorskan mer info än jag angående hur bråttom det var etc. Jag hade liksom stannat av och fick värkstimulerande dropp. Hon använde sig av perinealgrepp, men det gick ju som det gick ändå. Kan tillägga att det bara var jag och en till som födde på SöS just då, så personal fanns.

Nästa gång vet jag inte om jag vågar föda vaginalt. Jag är inte rädd för förlossningen, men jag är rädd för att de skador jag fick tidigare ska bli värre. Det tog lång tid innan ärren slutade värka och det tog lång tid innan jag öht kunde promenera utan att underlivet bankade och värkte. De där HÄRLIGA barnvagnspromenaderna uteblev kan jag säga. Förlossningen är fortfarande ett positivt minne, jag tyckte att det var bättre än jag föreställt mig. Men tiden efteråt... Ajj, ajj, ajj... Jag grät mycket och trodde aldrig att det skulle bli bra igen, men det blev det ju, i alla fall mycket bättre!

 

[Pontevecchio]

Vänd dig till mvc eller gynekolog, det finns hjälp vad jag har läst.

 

[sona]

Jag fick det Hepatos i vecka 32 med första barnet, men blev aldrig några extra kontroller eller snack om igångsättning alls, bara mest ett bekräftande från bm om att det var därför jag kliade sönder mig... Fick havandeskapsförgiftning i v 38 så då sattes jag ju igång men vid det laget var jag rätt sönderkliad. Fick rådet att smörja med aloe vera kräm och sen några tabletter som skulle stilla klådandet, men kräktes fortfarande så vet inte om dom helt enkelt inte hjälpte eller om dom kom upp innan dom hann smälta Fick ingen direkt information om hepatosen mer än att det kliar.. Visst man kunde väl googlat, men hade annat att tänka på vid det laget..