Förlorat barn

[Linda.B]

I helgen ska vi till sambons hemstad så farmor & farfar får träffa Oscar. Där har sambon är gammal gymnasiekompis som vi brukar träffa & umgås med när vi är där. De har (hade) två barn - En son på 6 år och en dotter på 5 månader.

I helgen som varit fick vi veta att flickan blivit akut sjuk - Sedan hörde vi inget under några dagar och man vill inte ringa och störa heller när barnen är dåliga.

I förmiddags ringde min svärmor och berättade att flickan avlidit Hon hade drabbats av streptokocker som gått ut i blodet och allt gick så fort att läkarna inget kunde göra.

Jag kan inte föreställa mig hur de mår/känner - Vill man ens ha besök? Vad säger man - Hur beter man sig mot dem som förlorat ett barn?

Mvh Linda

 

[Philosophia]

Sv: Förlorat barn

Vad fruktansvärt.
Men ring och prata med dem. Beklaga sorgen och berätta att eftersom ni kommer att åka till deras stad under helgen för att träffa farmor och farfar så undrar ni om det är något som ni kan göra för att hjälpa eller stötta. Det kan räcka med att berätta att man finns där för dem.

 

[MadameNussi]

Sv: Förlorat barn

Fruktansvärt. Det är en upplevelse jag inte önskar min värste fiende ens. Jag förlorade min äldste son i en drunkningsolycka 24 år gammal för några år sedan, och så här upplevde jag det (lite kort).

Första veckan var totalkaos. Det gällde att ta sig igenom den närmaste minuten hela tiden. Längre än så orkade jag inte tänka. Chocken satt i i flera veckor. Tyvärr råkade jag på en läkare som tyckte att det skulle vara bra att börja jobba 1/2-tid så jag "fick något annat att tänka på". Så det gjorde jag efter 3 1/2 veckor. Det lider jag av fortfarande. I början orkade jag inte träffa någon annan än de allra närmaste, men det här är väldigt olika. Jag har träffat på andra som har haft huset fullt av den förlorades kompisar och andra vänner.

Sorgen går aldrig över, men så småningom blev den på något sätt vardag och en del av mig och mitt liv precis som Jocke fortfarande är en del av vår familj. Vi firar t ex hans födelsedag varje år. Fortfarande går det upp och ner, men jag

Mitt råd är: Ring och fråga om de vill ha besök.
Sen när det gäller hur man beter sig så är rådet att vara som vanligt. Man blir ingen alien plötsligt för att man är i djup sorg. De flesta reagerar nog inte som det brukar se ut på TV, med stora känslor. Visst grät jag när jag träffade andra, men de värsta attackerna kom när ingen "utomstående" var med.

Det finns inga ord som räcker till, men den som är i akut sorg har ofta ett väldigt stort behov av att prata om i det här fallet sin flicka. Låt dem göra det.

Det är jättesvårt att ge några bättre råd, eftersom sorg ser så olika ut för olika människor, men hoppas att du fått lite råd.

 

[Mirre]

Sv: Förlorat barn

Vad hemskt!

ring och fråga dem om de vill ha besök, beklaga sorgen och säg att du tänker på dem. Det betyder säkert mycket bara att du ringer och visar din omtanke.

 

[Mammadutt]

Sv: Förlorat barn

Skicka blommor "tänker på er" ?
Jag vet inte om man är så sugen att umgås eller träffa folk när allt är så färskt... men ett litet tecken på att man finns där och bryr sig tror jag alla uppskattar!

 

[doglover]

Sv: Förlorat barn

Det är så fruktansvärt när sådant händer!

Men, som de andra har skrivit, ett tecken på att man bryr sig och tänker på dom.

 

[Calazirya]

Sv: Förlorat barn

*kl*
Det är så olika för alla hur man hanterar sorg, det man kan göra är att ringa och höra om dom vill ha besök/ om man kan göra något..

Vill dom inte prata så svarar dom inte

Det "värsta" man i ett sådanhär läge kan göra som vän/familj är att tänka: Nej dom vill nog sörja ifred vi hör av oss när det värsta lagt sig..

Vissa vill ha sällskap och stöta och blöta det inträffade om och om igen, för att greppa och vissa vill bara vara ensamma (tillsammans)..


Jag tycker att du ska ringa, som sagt vill dom inte/orkar inte prata så svarar dom inte.

 

[Thomasine]

Sv: Förlorat barn

Ring och tala om att ni skall komma till deras hemort och visa att ni finns tillgjängliga om dom vill ha besök.

Skicka en blomma skulle jag göra under alla omständigheter. Det värmer alltid.

Det är ett trauma att förlora ett barn och alla reagerar olika men jag tror Calazirya har rätt, Det "värsta" man i ett sådanhär läge kan göra som vän/familj är att tänka: Nej dom vill nog sörja ifred vi hör av oss när det värsta lagt sig..

En bekant till mig sa flera år senare att det värsta var att ingen vågade prata om Helena (dog av PSD) av rädsla för att säga fel saker. Hon hade mycket hellre sett att man hade pratat om det.

 

[Messy]

Sv: Förlorat barn

Nu har jag inte varit med om samma sak, men min kompis pappa dog när vi gick på gymnasiet, helt oväntat...
Vi som var närmast henne åkte dit på helgen och hade köpt nalle å sånt till henne å syrrorna, sen satt vi och pratade om allt och inget.
Hennes mamma pratade också och berättade att hon alltid var pappas flicka osv... Det var nog skönt för dem att bara prata och för hennes mamma att se att det fanns många kompisar som brydde sig och fanns där!

Tror det är samma sak för den här familjen. Ring/sms:a eller något.
Ta med lite fika och bara var där. Prata med storebror osv.

Sen är väl det viktigaste att fortsätta vara där, inte glömma bort deras sorg om några veckor/månader/år!

 

[Spirit]

Sv: Förlorat barn

Du har fått många bra tips.

Hör av er, erbjud hjälp/stöttning.
Att bara knipa igen & tror personen vill sörja ifred kan uppfattas som om att ni drar er undan.

Även stöttningen eller hjälpen inte är önskvärd just nu så har ni erbjudit er, även dom är djupt nere i sin sorg just nu & vill vara ifred så kommer erbjudandet att upskattas senare.

Våra vänner hörde av sig till oss när vi förlorade sonen, även vi uttryckligen bad om att vara ifred, just då var det jobbigt, men i efterhand var det bra.
Visade att dom tänkte på oss & vi stod inte ensamma i hela världen, utan kunde öppna dörren när vi kände oss redo.

Iår så låg det blommor i minneslunden på sonens årsdag & årsdagen för minnesstunden från dom flesta vännerna, vi visste ingenting, utan blev väldigt överraskade när vi själva åkte dit med en blomma & kramdjur.
Synen av dom blommorna & kramdjuren som redan stod där var fantastiskt att se. Det värmde verkligen....

Man kan visa deltagande på många olika sätt. Jag är glad att uppskattningen visades på kyrkogården än att behöva sitta en hel dag i telefon med olika människor som vill beklaga sorgen. Det hade vi aldrig orkat, tack vare deras diskretation (stavning?) så blev inte vår första årsdag så hemsk som vi trodde. Eloge till vänner & familj.

 

[Linda.B]

Sv: Förlorat barn

Tack för alla svar!

Nu befinner vi oss i Norrköping hos farmor & farfar - Vi har pratat med dem och de ville hemskt gärna träffas trots allt. Blir vädret bra så ska vi ta en tur på Kolmården tillsammans innan vi åker hem igen.

De lät precis som vanligt tycker jag, men de kanske håller tillbaka mycket och vill visa sig starka inför sonen - som berättade för mig i telefon "Att mamma & pappa fick låna Agnes av änglarna men de saknade henne så mycket att de tog tillbaka henne och om jag också saknar henne jättemycket kanske hon kommer tillbaka till oss igen"

Åhh vad svarar man på det?

De som planerade flickans dop sist vi pratades vid - Nu planerar de hennes begraving i stället. Usch

//Linda

 

[Calazirya]

Sv: Förlorat barn

Fy livet är så fruktansvärt orättvist, jag blir alldeles skakig..

 

[sassiball]

Sv: Förlorat barn

Instämmer, jag kan inte föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att förlora ett barn, livet är verkligen orättvist

 

[MadameNussi]

Sv: Förlorat barn

Ring och tala om att ni skall komma till deras hemort och visa att ni finns tillgjängliga om dom vill ha besök.

Skicka en blomma skulle jag göra under alla omständigheter. Det värmer alltid.

Det är ett trauma att förlora ett barn och alla reagerar olika men jag tror Calazirya har rätt, Det "värsta" man i ett sådanhär läge kan göra som vän/familj är att tänka: Nej dom vill nog sörja ifred vi hör av oss när det värsta lagt sig..

En bekant till mig sa flera år senare att det värsta var att ingen vågade prata om Helena (dog av PSD) av rädsla för att säga fel saker. Hon hade mycket hellre sett att man hade pratat om det.

Jag uppskattade INTE blommor. Tyckte bara att de stod och skrek ut vad som hade hänt. Matrummet var som ett hav av blommor, och det är ju trevligt om man har fyllt jämnt eller så, men ... Det jag däremot uppskattade var alla kort med personliga hälsningar som fok skickade.

Sen upplevde jag också att människor var försiktiga med vad de vågade säga. Utom en av mina bästa vänner. Hon vågade fråga om allt från början, vilket var befriande.

 

[tinissen]

Sv: Förlorat barn

visa att ni finns! bara va där för dem om de känner att de vill det. det betyder jättemkt! jag miste min dåvarande pojkvän och hans pappa i en hemsk olycka för snart 3 år sedan, och skadades själv allvarligt. ingen stod upp och visade att de ens fanns, större delen av min umgångeskrets försvann, vet de drog sig undan pga av rädsla, och skäms än idag för att höra av sig.

 

[sussiqt]

Sv: Förlorat barn

Jag förlorade min son för 20 år sedan i PSD. Det värsta tyckte jag var alla som slutade höra av sig och de som gick stora omvägar på affären för att "slippa" prata med mig. Som tur var så hade jag ett par verkligt goda vänner som satt hos mig i princip dygnet runt. Vi pratade om min son, spelade spel, grät och bara satt ibland. Jag fick också blommor och jag uppskattade gesten för det var från vänner som bor långt borta.
Jag tycker ni har gjort helt rätt. Hört av er och visat att ni finns om det behövs och framförallt att ni kan umgås och göra "nåt roligt" trots det tråkiga som har hänt.
Jag har däremot inga bra råd om hur ni ska svara deras son när han undrar om hans syster kommer tillbaka om han saknar henne nog mycket.
Fortsätt finnas där för era vänner och stötta dem så gott ni kan. Om du tror att de försöker vara starka och inte visa så mycket känslor inför sonen så kanske ni kan försöka få de på tu-man-hand så de får släppa ut allt inombords. Men min erfarenhet är att man SKA visa för barnen att man är ledsen även om det kan kännas jobbigt och man inte kanske kan förklara så de förstår. Min son som 2 år när lillebror dog säger att han inte minns så mycket, men det han kommer ihåg var att ibland så grät mamma och han förstod att det var för att lillebror inte fanns mer.