Jag har funderat mycket på det här genom åren och alla hundratals BCs jag tränat med, och alla förare jag försökt förklara det för...
För mig har det varit en hjälpsam metafor att tänka på det som en nätverksuppkoppling; dataöverföringen är vad som händer i hundens huvud, pingtiden är hur lätt vi kan påverka det och olika hundar har olika överföringskapacitet. En bra relation mellan hund och förare ska vara som en bra wifi-uppkoppling. Kommandon ska gå in på en gång men utan att ta upp så mycket bandbredd att hunden slutar jobba.
En hund med låg samarbetsvilja, hög drift och "hård" skalle lägger all sin bandbredd på jobbet, och det ska till en erfaren hacker för att tränga in i dataströmmen för att hävda lite datakraft åt vad föraren vill. Pingtiden blir för hög för att det ska bli ett funktionellt arbete!
En hund med hög will to please ger mer plats åt förarens vilja. Om den har stor bandbredd kan den ha massor av will to please (låg ping) och ändå hög dataöverföring, men om den har lägre bandbredd upplever vi den som mjuk - överföringen upphör när vi kopplar in oss.
Träningen går ut på att hjälpa hunden använda sin bandbredd på rätt sätt, att ha en procent vigd åt oss men aldrig mer än vad de lägger på jobbet (När vi pratar vallning. När jag går i city vill jag ha nästan hela processorn för mig själv!)