Sv: Föräldrar-ställa upp-E-körkort
Nu har jag läst igenom inlägget en gång till och märkt att det inte var så förståndigt skrivet på alla håll, det är en del missuppfattningar.
För det första skrev jag
som alla andra tävlingstjejer ta förgivet - klart de inte gör. När jag skrev detta, jämförde jag mig för mycket med de tävlande i min klubb. De tävlar verkligen varje helg, från lokalt upp till de som ska till SM i år. Det är liksom ingen tvekan om någonting för någon av dem, det är därför jag blir så ledsen. Men det borde jag ju egentligen inte vara, eftersom det finns de som har det mycket värre, och det finns det alltid.
Alla som skriver att jag ska vara glad för det jag har och så vidare - jag är faktiskt extremt tacksam, även fast det inte framgick i inlägget för er. Idag har jag faktiskt "arbetat av" lite av allt de har ställt upp med för mig. Planterat skog hela dagen. Det är jättejobbigt men det är en sak som pappa behöver hjälp med. Men det är någonting som de flesta andra tävlande här omkring aldrig skulle kunna tänka sig att göra, och om de skulle, så skulle det vara en saftig lön för arbetet. Men de har ju som sagt resurser också så att, man blir ju medvetet och omedvetet avundsjuk och då ställer man allt högre krav på sina egna föräldrar.
Det här med E-körtkort förklarade jag inte i första inlägget, kanske därför ni tyckte att det lät konstigt. Men såhär är det:
Min ponny, en ungponny på 6 år, är väldigt orutinerad på tävlingar. Det är ingenting jag kränker honom för, jag förstår ju varför. Det behövs mycket träning.
Han är väldigt lättlastad, men när man kommer fram till tävlingsplatsen rinner det svett ifrån honom (han ställer liksom också upp även fast han inte tycker om det, precis som pappa). Han tycker det är läskigt och när man lastar ur honom så har han aldrig 4 hovar i marken mer än 5 sekunder. Han gnäggar varannan sekund och blir väldigt stressad. Det tar ju såklart sin tid att vänjas med det här, jag tar ingenting annat förgivet. Det blir ju även mycket sneda blickar på oss från andra tävlande, men det är smällar man får ta. Ska man få rutin krävs det träning.
Men den senaste tävlingen löste vi det så att ta med lilla c-ponnyn i stallet som sällskap i transporten. Det gick strålande. Min ponny blev som förbytt, t o m pappa tyckte att det var lite roligt. När vi kom fram, stod han och sov i transporten, snustorr i pälsen. När vi lastade ur honom med sällskapsponnyn likaså. Men så fort han försvann ur sikte blev han frustrerad igen. Men det gick mycket bättre än de andra tävlingarna - han stegrar nämligen så man tror att han ska bryta benen.
Det är min lillkusin som har den andra ponnyn, och hon ska också ut och börja tävla så småningom.
Vi får låna grannarnas Ifor Williams (som de inte har sålt pga oss, de är så extremt snälla, vet inte hur jag ska gottgöra dem för det) och kör den med pappas bil, Nissan Navara(pickup). Om man då ska ha detta ekipage + två hästar, ja då blir det för tungt för mammas körkort.
*Ja vi kan låna en lättare transport och ta mammas bil, och då kan hon köra bara min häst(det går det med). Men det skulle ju vara perfekt om hon fick köra båda med samma ekipage som pappa. Det är så smidigt och lättlastat. För hans bil är det inget problem att låna.
Det vore ju bra om min kusins föräldrar och vi kunde turas om med körningen eller något liknande, eller kanske att min moster kunde köra oss(hon är den enda hästintresserade i släkten). Men av alla föräldrar är det bara pappa som har E-körtkortet eftersom han har varit lastbilschaufför en gång i tiden.
Att vänta med att tävla tills jag kan köra själv/blir vuxen, den tanken gör mig helt uppgiven. Jag vill tävla min ponny, se honom utvecklas och ha roligt. Jag är inte säker på om jag kommer skaffa stor häst, eller om jag tycker det är lika roligt att tävla stor häst.
På vissa låter det som att mina föräldrar är ansvarlösa osv, men nja, de är inte helt borta i huvudet.
Klart de ska ha huvudansvaret, men jag har ju som sagt häst pga mina underbara grannar. Jag fick köpa min första ponny(russ) av dem, några år efter hände en hemsk olycka med honom och han gick bort. Mina föräldrar har inte behövt ha så mycket ansvar eftersom mina grannar har vart de intresserade och alltid hjälpt mig, de har även bra kontakt med mina föräldrar. Mina grannar har varit de som har kunskap och förklarat allt, då mina föräldrar bara nickat och hängt på, förutom sådana saker som pappa kan, t ex hö osv.
När man köper en tävlingsponny så hör man ju på namnet att man tävlar. Men min ponny var inte direkt en tävlingsponny när han köptes, han var bara 3 år och jag har ridit in honom själv.
*kl* Ngt jag reflekterar över när jag läser är att de flesta som beskriver hur deras föräldrar inte ville betala osv är de som tycker att TS har "fel" och att hon inte ska kunna tävla förrän hon är vuxen medans de som haft föräldrar som ställt upp mkt tycker att hon skulle kunna få mer hjälp. En del verkar tom tycka att "jag hade inte föräldrar som lät mig ha häst och tävla så varför ska någon anna få ha det?" Lite extremt men en del verkar nästan ha den åsikten.
Ja, jag håller med lite med det här som Gunhild skriver.
Den här tråden har i alla fall hjälpt mig att få lite nytänkande och det känns skönt att somliga förstår, medan de som säger att jag ska vara tacksam för det jag har, inte hjälper mig. Det känns bara som det är min pappa som skriver det. Jag vet att jag ska vara det, och jag är det.
Det var någon som skrev att det kanske inte är så lätt att prata med sina föräldrar heller, eftersom man redan vet att man kräver så mycket osv, och det stämmer. Jag vet inte om jag har tillräckligt med mod, och ja, det är sjukt att man inte ska kunna prata med sina föräldrar ens, men det är svårt att förklara.
Det kan bli tungt att man måste ha så mycket ansvar med allting ofta, det tar på krafterna. Nu när mina grannar har lagt av med hästar är det jag som är "den man litar på/den som styr i stallet", det är svårt eftersom jag ofta är osäker själv, men då stöttar det lite att ha min hästintresserade moster, hon kan inte allt, men hon har en del vettigt att komma med.
Det är ju ledsamt att höra när alla mina kompisar har tävlat och hur roligt det har vart för alla andra när de har tävlat den och den helgen, medans man själv är hemma fast man har en startklar ponny. När man har möjligheten själv att tävla lika mycket, bara man hade någon som körde. Man vill så gärna själv men det tar tvärnit för att en grej inte går ihop. Kompisarna förväntar sig att jag ska ut och tävla och tjatar på mig, men jag vet inte vad jag ska svara, det känns lite pinsamt att erkänna för dem som har så himla hästgalna föräldrar att man har en pappa som absolut inte vill köra. Men han gör det ju ibland i alla fall, även fast han inte tycker om det, och det kan jag faktiskt kalla att
ställa upp.
Men, tack ännu en gång för kloka råd och åsikter!
Belleriet
Men hade hon velat/kommer vilja spela fotboll så kommer jag självklart stå och titta på där oxå (och bli sådär äckligt mallig när hon gör nått bra 
