Nu är mina föräldrar i lovet och jag har bara erfarenhet av när mina morföräldrar gick bort. Dom hade fem barn och alla barnbarn var vuxna, så vi var ett stort gäng som turades om. Det var alltid några där och vi satt alltid två eller tre, men ibland var vi väldigt många. Mormor var förvirrad och hade varit länge, men hon visste att vi var där och att vi var familj. Hon hade två döttrar och ett barnbarn hos sig när hon gick bort. Det gick fort. "nattpasset" hade precis kommit hem när dom ringde och sa att det var över.
Dagen efter att morfar fått brev om att mormor nu var utsatt i minneslunden så åkte han in. Han hade varit väldigt pigg fram tills dess. Samma avdelning, och dom tänkte först lägga honom i samma rum som det mormor gått bort i, men personalen kom på sig och flyttade runt så han slapp det. Det var samma sak den här gången. Alla kom minst en gång, även dom som tyckte att det var urjobbigt. Men vi satt fortfarande två eller tre, dygnet runt.
Han vaknade till ungefär ett dygn innan han gick bort- och skojade med städerskan. Det var det sista han sa och det var typiskt morfar. När prästen kom efter att morfar gått bort satt vi 15pers och asgarvade inne hos morfar. Vi berättade historier och minnen. Att sitta och garva var säkert fel enligt vissa- men det passade oss. Vissa ville inte vaka och det slapp dom. Vissa hade jätte-jättesvårt för att öht ta sig till sjukhuset någon gång, men alla tog sig dit. Många kom inte när det var över, och det var också helt okej.
Själv stängde jag av efter begravningen (min styvfarmor gick bort däremellan, där var bara hennes barn. Så ville hon ha det och det är helt okej). Jag grät inte på åtta månader. Det blev för mycket. Och det är inte särskilt hälsosamt, men så reagerade jag.
Då det var fem barn (och morfar när det gällde mormor) så tog två av barnen kommandot. Äldste barnet (ende sonen) samt min mor som hade flyttat hem för att ta hand om dom så länge det gick. När det gällde att sluta med livsuppehållande osv så skulle det inte funkat med fem(sex) olika viljor. När det var bestämt så var ju alla med på det, men vissa av dom hade inte kunnat ta ett sådant beslut.
Allt som allt så var det jobbigt, men okej, och ganska skönt när det var över. Nu var ingen av dom direkt sjuk, utan "bara" gamla och kroppen orkade inte längre. Jag TROR att alla var "nöjda" med hur det gick till. Man fick hantera det på det sättet som man själv kände att man behövde och allas känslor var okej.