Förälder som ligger för döden

[sjoberga]

Jag tycker ärligt talat inte att man har något val än att gå på begravningen. Jag vet inte hur man kan motivera för en person, avliden eller ej, att man inte visade sig på begravningen. Jag tycker att det är respektlös mot personens liv att låta begravningen vara öde på sörjande. Dessutom går man på begravningen för att stötta andra. Genom att man kommer på en begravning visar man de som fortfarande är i livet att man bryr sig, att personen var viktig och att man uppskattar att man själv är i livet.

Jag tycker att man har ett val även där. Varför man ska motivera något inför en person som inte längre existerar förstår inte jag alls.

Att personen var viktig gäller att visa när vederbörande är i livet, sedan är det för sent för att glädja denne.

Helst vill jag inte bli begravd alls, men jag kan lite förstå anhörigas behov av något slags avslutande ritual. Men kanske skulle man fondera medel till en rejäl fest på Grand Hotel och skriva tydligt testamente istället.

 

[sjoberga]

Tack för alla svar. Pratade med mamma igår kväll och sa hur jag kände. Det mottogs inte positivt utan hon sa att hon kände sig så ensam i det hela, började storgråta och slängde på luren.

Försök att inte ta åt dig. Din mamma är under press och din ovilja att göra precis likadant kanske känns, för henne, som att dissar hennes val.

Det är inte Ok av henne, men kanske går det att förstå i situationen.

Skickar en styrkekram i en tuff situation.

 

[anna_panna]

Stor kram till dig i en jobbig situation
Var i den själv för 10 år sedan när min pappa låg döende i lungfibros
Mamma var där under dagtid och antingen var jag eller min syster där dagtid eller så sov vi där över natten så att pappa aldrig var ensam, de satte även in extravak på natten så att man inte var ensam där
Jag och mamma var där när pappa tog sitt sista andetag och han visste om att vi var där för han reste sig upp i sängen vänd mot mamma
Hade tur då vi bara vakade i 3,5 dygn. Min nuvarande man som bara var pojkvän på den tiden jobbade som vanligt men när han fick beskedet satte han sig i bilen direkt och åkte dit jag var för att han någon som bara körde och såg till allt praktiskt var otroligt skönt

 

[Raderad medlem 94602]

Tack för alla svar. Pratade med mamma igår kväll och sa hur jag kände. Det mottogs inte positivt utan hon sa att hon kände sig så ensam i det hela, började storgråta och slängde på luren.

Hur är det med övrig släkt, familj och vänner? Finns ingen mer än du där som kan lindra din mors ensamhet?
Här skiljer det sig ganska mycket ist för oss. Mammas sjukbädd var så nedlusad med människor (hon var en väldigt social människa med många nära sig) så jag kände att jag inte fick vara ifred med min egen sorg.

Du kan inte höra av dig till ett par närstående släktingar/ vänner och förklara lite kort och enkelt att din mamma behöver stöttning och att du inte orkar hela biten själv?
Antar att han har palliativ vård? Prata med personalen om din mors situation. De här helt fantastiska!

 

[Raderad medlem 68338]

För det första! Du ska göra som DU vill och känner i detta läget.
För min del så kände jag direkt att jag ville träffa pappa en sista gång. Han var väldigt dålig, döende i cancer och hade gulsot och såg väldigt risig ut men jag ångrar inte att jag kastade mig dit.
När jag sprang in i rummet så vaknade han och tittade på mig och sa klart och tydligt "jag älskar dig".
Det var det sista han sa till mig. Och det minnet är jättestarkt för mig. Trots att han var i det skicket då så minns jag ändå min pappa som han var när han var frisk och stark och när jag tänker på honom ser jag honom komma ridande på sin fina PRE hingst.

 

[Korven]

Jag och min syster åkte 90 mil för att vara närvarande de sista dagarna, det som läkarna trodde då han låg i nån slags koma. Men det drog ut på tiden och vi var mer eller mindre tvungna att åka hem innan han dog. På kvällen när vi kom hem ringer mamma och säger att nu dog han alldeles nyss. Jag tror han ville dö ensam för ingen var på rummet då.
När mamma dog var bara min bror som stod henne väldigt nära där. Hon krävde inte att vi systrar skulle vara där, utan vi tog farväl på hennes 85-årsdag en kort tid innan. Jag tror hon visste att det var sista gången.
TS, du ska naturligtvis göra det som känns möjligt för dig själv inte nåt annat.

 

[Lovisaleonora]

Sen när han går bort, jag känner inte att jag vill vara med. Måste man det? Återigen bör jag vara det för mammas skull? Hur brukar det gå till?
För mig känns det som om jag redan tagit farväl, trots att han inte är borta ännu. Men kan det vara så att jag ångrar mig efter om jag inte är med?

Du måste ingenting. Den enda du ska svara inför är dig själv. Och din skapare, om du är troende.

Du är din enda resurs. Du måste orka med ditt liv. Du ska hantera detta resten av ditt liv. Vad behöver du göra för att orka nu?

Jag vill titta tillbaka på mitt liv och säga: jag litar på att jag fattade rätt beslut där och då, oavsett vad det avser. Så har jag gjort hittills och så kommer jag fortsätta göra. Det kommer alltid att finnas möjlighet till flera val. Det går alltid i bakspegeln att tro att det hade varit bättre att göra ett annat val. Men varför välja att tveka vad gäller dåtid? Lita på dig själv att du fattar välgrundade beslut baserat på det du vet och känner idag. Då tror jag det är mindre risk att du ångrar dig sedan.

Pappa dog ensam i sin säng en natt förra året. Det var en liten bräcklig pappaspillra vi var och tog farväl av på förmiddagen, innan bårbilen kom. Det var så sorgligt och så stort och så bedrövligt och eländigt och rätt miserabelt. Att detta var vad hans liv slutade i. Men kanske var det bedrövligaste att livet för honom aldrig riktigt tog höjd. Så många år och så lite liv. Det är vad jag känner sorg över idag, att han inte var lyckligare i livet. Vi träffades inte de sista åren, jag kunde inte se att det gav varken honom eller mig något. Frustrerande och deprimerande. Jag valde bort det. Vi hade några sporadiska telefonsamtal, och jag vet att han aldrig ville mig något illa. Han älskade oss systrar och ville oss allt gott. Men hade inte förmågan att göra så mycket av den viljan, eller ens visa den på ett fruktbart sätt som kunde fästa i mig.

Basera dina livsval på det liv du lever. Du ska leva med dina val hela livet, gör som du själv känner är bäst. Känn efter. Djupt inom dig. Och ångra inget.

 

[falukorw]

Det hjälper mycket att läsa era svar, och även att få höra hur det gått till för er. Har aldrig varit i denna situation förut så man har ingen aning om vad som ska hända.

Pappa har fram till idag legat på sjukhus och jag tycker inte att de gjort speciellt mycket vare sig för pappa eller oss. Idag har han fått plats på ett hospice så jag hoppas och tror att det blir bättre för alla inblandade nu. Där har de ju mycket kunskap och erfarenhet att bemöta personer i denna situation.

 

[athena_arabians]

@falukorw: Det låter ju jättebra så jag hoppas ni alla får den hjälp ni behöver. Tänk på att ta hand om dig själv rent fysiskt också, försök se till att äta regelbundet och sova.

 

[EmmaBovary]

Tack för alla svar. Pratade med mamma igår kväll och sa hur jag kände. Det mottogs inte positivt utan hon sa att hon kände sig så ensam i det hela, började storgråta och slängde på luren.

Även om jag förstår dig, och tycker att du måste göra vad som känns bäst för dig, så förstår jag även din mamma. Du talade om att du hade en bror också? Ni tre kanske borde prata ihop er för att mobilisera era krafter och försöka bena ut hur det kan lösas på bästa sätt?

 

[Kilauea]

Det hjälper mycket att läsa era svar, och även att få höra hur det gått till för er. Har aldrig varit i denna situation förut så man har ingen aning om vad som ska hända.

Pappa har fram till idag legat på sjukhus och jag tycker inte att de gjort speciellt mycket vare sig för pappa eller oss. Idag har han fått plats på ett hospice så jag hoppas och tror att det blir bättre för alla inblandade nu. Där har de ju mycket kunskap och erfarenhet att bemöta personer i denna situation.

Hospice var verkligen underbart, så underbart det kan vara med tanke på vad det är. De hade så fin hand med pappa och hade alltid tid för både honom och oss anhöriga. Hoppas ni får samma upplevelse under denna hemska tid.

 

[snow]

Min farmor var under lång tid dement innan hon gick bort. Mot slutet ville min pappa och min faster att jag och mina kusiner skulle sitta och vaka hos farmor. Först fick jag panik ärligt talat och kände att jag absolut inte ville vara ensam i rummet om farmor skulle råka dö just då. Hon var liksom inte den farmor jag mindes längre, och jag var rädd för hur jag skulle reagera. Jag har ingen erfarenhet alls av döda människor, hur naturligt det än är. Det slutade i alla fall med att jag och min kusin satt hos farmor tillsammans. Vi småpratade med varandra, lyssnade på klassiska stycken som farmor älskade och hade en mycket rofylld stund. Det var sista gången jag var hos farmor innan hon dog någon vecka senare, då med pappa närvarande. Vet dock inte hur jag reagerat om hon dött då jag var där och jag önskade inte att få vara med om det. Mitt slutgiltiga farväl tog jag på begravningen då jag läste ur Förklädd Gud med sprucken röst och tårar som rann ner för kinderna (en reaktion som förvånade mig, jag trodde att jag skulle kunna behålla fattningen men det var ett enormt känslomässigt ögonblick för mig).

Jag förstår TS! För mig var begravningen jätteviktig, men dödsögonblicket var inget jag ville vara en del av. Alla är olika. Hoppas att din mamma kanske känner ett större stöd omkring sig och därmed en större förståelse för dig när din pappa kommer till hospice.

 

[EmmaBovary]

Även om jag förstår dig, och tycker att du måste göra vad som känns bäst för dig, så förstår jag även din mamma. Du talade om att du hade en bror också? Ni tre kanske borde prata ihop er för att mobilisera era krafter och försöka bena ut hur det kan lösas på bästa sätt?

Svarar på mitt eget inlägg med ett lite mer utförligt svar.

Det är svårt att tillgodose allas önskan i ett sånt här läge. Jag har inga syskon bara en pappa, men när mamma var sjuk så var det ändå andra viljor att ta hänsyn till, eller iaf försöka hantera. Jag och pappa fungerade bra i arbetet att ta hand om mamma, det var inte speciellt många konflikter mellan oss. Däremot så var det lite problematiskt med en moster som hanterade läget genom att bli ganska otrevlig mot andra, hon ville för mkt helt enkelt. Hon tänkte flytta in hos oss, och skällde på oss för att vi inte dammat ordentligt bakom en möbel, för det hade ju mamma velat (det brydde hon sig inte om...) hon fick för sig att hon agerade utifrån mammas vilja och körde runt med oss andra. Ett annat exempel var när mamma haft besök hela dagen, och ville ta igen sig med bara "familjen" dvs mig och pappa. Min moster fattade inte alls hinten och började köra iväg andra, för hon räknade ju sig själv till den skaran. Efter att mamma gick bort så har det fortgått till viss del, hon tog liksom över "showen" så att säga och om jag hade en okej dag där jag inte var fullständigt nere kunde hon inte känna av det alls, utan körde över mig med tal om hennes sorg. Vidare så är hon lite upprörd över att jag inte besöker mammas grav, jag tror att i hennes ögon så sörjer jag inte på rätt sätt när jag inte gör det.

Hur som helst... poängen med det här utlägget kommer jag till nu. Det kan bli slitningar som består av något i den här stilen, min pappa kommer än idag inte speciellt bra överens med min moster. Men jag själv har försökt att se det som att det var hennes sätt att hantera det här krisartade läget, och inte ta det för personligt. Det är svårt när någon har en åsikt på hur man hanterar när en förälder går bort, i den bästa av världar så borde alla försöka förstå att det inte finns ett rätt sätt att hantera ett läge på, det finns flera. Jag tror dock att man själv tjänar på att försöka vara "the bigger person" och ställa sig över det där. Även om du naturligtvis ska prioritera dig själv så bör du nog försöka tänka på att hitta en medelväg för din mammas skull, och i förlängning din skull. (inte sagt att du inte gör det, det gör du säkert)

 

[BornAgain]

Jag tycker att man har ett val även där. Varför man ska motivera något inför en person som inte längre existerar förstår inte jag alls.

Att personen var viktig gäller att visa när vederbörande är i livet, sedan är det för sent för att glädja denne.

Helst vill jag inte bli begravd alls, men jag kan lite förstå anhörigas behov av något slags avslutande ritual. Men kanske skulle man fondera medel till en rejäl fest på Grand Hotel och skriva tydligt testamente istället.

Ett par gånger nu har människor i min närhet dött och övriga efterlevande har gjort "som de känt" - den bittra sanningen är att i samband med ett dödsfall så är det en jävla massa saker som måste göras. Om man själv inte orkar sitta vid dödsbädden -är man komfortabel med att människan dör ensam? Man får inte lämna kvar döingar i kylen hos rättsmedicin/sjukhuset - dvs någon måste ordna med jordfästningen (Är det OK att personen inte får en begravning, ingen sten, ingen annons? Vill man att något av detta ska ske och det rör en av de närmaste, så måste man vara beredd att hjälpa till). Bon måste utreddas och avslutas. Lägenheter måste städas ur (eller är det OK att lägenheten står tills boet går i KK?). När "man" gör som "man" känner i dessa situationer, blir bördan ofta dubbel för "någon" som blir tvungen att ta itu med saker.

Så i extrem fallet: vad man måste göra i en sådan här situation beror på vad man är komfortabel med att skyffla över på någon annan.

(PS till TS - jag hör i dina inlägg att du bryr dig om din mamma och din pappa och dina syskon - så oavsett hur angagerad du väljer att vara tror jag att risken att du överger eller sviker någon av dem är liten. Idén om att se om det fanns professionell stöttning till din mamma var mycket bra)

 

[YlvaG]

Nu är mina föräldrar i lovet och jag har bara erfarenhet av när mina morföräldrar gick bort. Dom hade fem barn och alla barnbarn var vuxna, så vi var ett stort gäng som turades om. Det var alltid några där och vi satt alltid två eller tre, men ibland var vi väldigt många. Mormor var förvirrad och hade varit länge, men hon visste att vi var där och att vi var familj. Hon hade två döttrar och ett barnbarn hos sig när hon gick bort. Det gick fort. "nattpasset" hade precis kommit hem när dom ringde och sa att det var över.

Dagen efter att morfar fått brev om att mormor nu var utsatt i minneslunden så åkte han in. Han hade varit väldigt pigg fram tills dess. Samma avdelning, och dom tänkte först lägga honom i samma rum som det mormor gått bort i, men personalen kom på sig och flyttade runt så han slapp det. Det var samma sak den här gången. Alla kom minst en gång, även dom som tyckte att det var urjobbigt. Men vi satt fortfarande två eller tre, dygnet runt.

Han vaknade till ungefär ett dygn innan han gick bort- och skojade med städerskan. Det var det sista han sa och det var typiskt morfar. När prästen kom efter att morfar gått bort satt vi 15pers och asgarvade inne hos morfar. Vi berättade historier och minnen. Att sitta och garva var säkert fel enligt vissa- men det passade oss. Vissa ville inte vaka och det slapp dom. Vissa hade jätte-jättesvårt för att öht ta sig till sjukhuset någon gång, men alla tog sig dit. Många kom inte när det var över, och det var också helt okej.

Själv stängde jag av efter begravningen (min styvfarmor gick bort däremellan, där var bara hennes barn. Så ville hon ha det och det är helt okej). Jag grät inte på åtta månader. Det blev för mycket. Och det är inte särskilt hälsosamt, men så reagerade jag.

Då det var fem barn (och morfar när det gällde mormor) så tog två av barnen kommandot. Äldste barnet (ende sonen) samt min mor som hade flyttat hem för att ta hand om dom så länge det gick. När det gällde att sluta med livsuppehållande osv så skulle det inte funkat med fem(sex) olika viljor. När det var bestämt så var ju alla med på det, men vissa av dom hade inte kunnat ta ett sådant beslut.

Allt som allt så var det jobbigt, men okej, och ganska skönt när det var över. Nu var ingen av dom direkt sjuk, utan "bara" gamla och kroppen orkade inte längre. Jag TROR att alla var "nöjda" med hur det gick till. Man fick hantera det på det sättet som man själv kände att man behövde och allas känslor var okej.

 

[sjoberga]

Det är därför jag kommer att skriva tydligt testamente om att jag, som då helt upphört att existera, inte vill ha vare sig begravning, minnesstund eller något annat - men jag kommer att lämna min tillåtelse för anhöriga att ordna vad de vill i samband med min bortgång. Jag har inte och kommer inte att ha något behov av någon ritual efter döden.

Jag kommer inte att arrangera någon begravning. Skulle det krävas av någons sista vilja kommer jag att lämna bort arrangemanget.

Jag tycker inte att man har någon skyldighet att vare sig arrangera eller närvara på någons begravning mot sin egen vilja.

Min farfar dog i Alzheimers för ett par år sedan. Jag är glad att jag spontanbesökte honom månaden innan han dog och fick träffa honom en hel eftermiddag , trots förvirringen som kom och gick. Jag hade inget behov av att gå på en begravning, och anser att min farfar hade exakt noll behov av det också, så det avstod jag.

 

[falukorw]

Nu har pappa somnat in. Mamma var där och allt gick lugnt och fridfullt till. Jag åker till sjukhuset nu så fort jag blir avlöst på jobbet.

 

[Laa]

Jag beklagar sorgen *kram*

 

[Snurrfian]

En stor kram @falukorw

 

[Gnist]

Jag tycker ärligt talat inte att man har något val än att gå på begravningen. Jag vet inte hur man kan motivera för en person, avliden eller ej, att man inte visade sig på begravningen. Jag tycker att det är respektlös mot personens liv att låta begravningen vara öde på sörjande. Dessutom går man på begravningen för att stötta andra. Genom att man kommer på en begravning visar man de som fortfarande är i livet att man bryr sig, att personen var viktig och att man uppskattar att man själv är i livet.

Du låter ungefär som mitt ex och hans nya fru när de försökte tvinga yngsta dottern att närvara på sin gammelfarmors begravning fast hon inte ville (just pga hur de två beter sig)

Hennes gammelfarmor skulle ha vänt sig i kistan om hon vetat att det idkades vad som närmast kan betraktas som känslomässig utpressning mot hennes yngsta barnbarnsbarn. Det om något är respektlöst!

Sörja eller vara ett stöd för övriga kan man göra på fler sätt än att vara i kyrkan/kapellet och lyssna på en präst som inte kände personen berätta om vem det var faktiskt.