Förälder som ligger för döden

[falukorw]

Min pappa som varit sjuk i cancer i ett år ligger nu för döden och enligt läkarna kommer han vara borta inom en vecka.
Han ligger på sjukhus och är delvis talbar men svag och väldigt förvirrad.
Min mamma är på sjukhuset hela dagarna men jag orkar och vill inte vara där hela tiden. Hälsar på 4-5 dagar i veckan och stannar då 3-4 timmar, mer än så varken orkar eller vill jag vara där. Det känns som om mamma tycker att både jag och min bror borde vara där mer men jag varken kan eller vill pausa mitt liv helt och hållet så som mamma gjort. För mig känns det delvis som om han redan är borta eftersom han är så otroligt förvirrad. Ska man gå på sina egna känslor eller ska jag vara där mer för att mamma vill det? Pappa tror jag inte riktigt är medveten om att jag är där. Känner mig så otroligt självisk men samtidigt har jag på min terapi lärt mig att för att orka jobbiga saker behöver man sätta sina egna känslor först och göra det som man själv mår bäst av i den jobbiga situationen.

Sen när han går bort, jag känner inte att jag vill vara med. Måste man det? Återigen bör jag vara det för mammas skull? Hur brukar det gå till?
För mig känns det som om jag redan tagit farväl, trots att han inte är borta ännu. Men kan det vara så att jag ångrar mig efter om jag inte är med?

 

[Pancakes]

Först och främst vill jag skicka en kram! Det är en hemsk situation.

Vi vakade på min cancersjuka mamma i tio dagar, dygnet runt. Hon var inte vaken alls under den tiden. Min pappa lämnade i princip inte rummet. Vi barn varierade. Min svägerska var höggravid och var inte med alls mycket. En bror åkte hem ofta, sov i andra rum, promenerade. Den andra brodern sov med sin (ovan nämnda) fru en stund på dagen, jag brukade promenera en sväng på dagen men sova i rummet på natten. Inte för att det spelar dig någon roll hur vi gjorde... men min poäng är att inget är fel. Vi gjorde alla det vi kände var bäst för oss själva. Jag var borta från jobbet en månad totalt sett och det var mer än någon av mina bröder.

Och du måste alls inte vara med. Jag kunde inte bestämma vilket jag "ville" göra, men jag var inte med. Hon tog sitt sista andetag i samma stund som jag klev innanför dörren. Jag ångrar inte att jag inte var med, min pappa och äldre bror var där så hon var trygg med familjen ändå.

Fy fan för cancer. Du har mitt varmaste deltagande.

 

[Monstermom]

Min pappa som varit sjuk i cancer i ett år ligger nu för döden och enligt läkarna kommer han vara borta inom en vecka.
Han ligger på sjukhus och är delvis talbar men svag och väldigt förvirrad.
Min mamma är på sjukhuset hela dagarna men jag orkar och vill inte vara där hela tiden. Hälsar på 4-5 dagar i veckan och stannar då 3-4 timmar, mer än så varken orkar eller vill jag vara där. Det känns som om mamma tycker att både jag och min bror borde vara där mer men jag varken kan eller vill pausa mitt liv helt och hållet så som mamma gjort. För mig känns det delvis som om han redan är borta eftersom han är så otroligt förvirrad. Ska man gå på sina egna känslor eller ska jag vara där mer för att mamma vill det? Pappa tror jag inte riktigt är medveten om att jag är där. Känner mig så otroligt självisk men samtidigt har jag på min terapi lärt mig att för att orka jobbiga saker behöver man sätta sina egna känslor först och göra det som man själv mår bäst av i den jobbiga situationen.

Sen när han går bort, jag känner inte att jag vill vara med. Måste man det? Återigen bör jag vara det för mammas skull? Hur brukar det gå till?
För mig känns det som om jag redan tagit farväl, trots att han inte är borta ännu. Men kan det vara så att jag ångrar mig efter om jag inte är med?

Din mamma är nog också i kris just nu, så hennes reaktioner, krav, förväntningar osv är förmodligen inte särskilt rationella. Jag tycker du ska försöka (vilket givetvis är jättesvårt!) sätta skuldkänslor och "man borde" åt sidan i det här läget, det är en otroligt jobbig upplevelse som man måste igenom på sitt sätt. Det kan säkert bli friktioner mellan er i det läget, men en stor del av dessa är förmodligen skapade av pressen från krisen, inte av att du gör något "fel" när ni sedan ser tillbaka på det.

Du måste inte vara med när han väl går bort tycker jag, men det är ju återigen ett personligt val. Rätt och fel i det här läget, jag tror inte ens det riktigt finns något sådant. Det är klart att det är viktigt att ni är ett stöd för varandra, men det är man inte egentligen genom att fylla regler och "måsten". Jag tror det är viktigt att försöka komma ihåg att även om man gör allt som någon annan ber en om i det här läget, så kommer fortfarande den tunga sorgen behöva gås igenom. Vad jag menar är att en del (och jag vet såklart inte att det här gäller för dig och din mamma!) sätter upp krav på omgivningen som för att ge sig själva något att kämpa mot och skylla på, "om du bara x, y, z så blev allting bra", men även om man faktiskt skulle uppfylla allt detta så kommer ändå det hemska att hända...

Visst finns det en risk att du kommer att ångra dig i framtiden (kortare stunder under värsta sorgearbetet är det kanske till och med väldigt sannolikt), men det finns det nog oavsett vad du väljer att göra hur. Det bästa du kan göra är nog att försöka tänka (och känna) igenom vad du vill göra varför, så du har det klart för dig, och fatta beslut utifrån det. Det finns förmodligen inget som är absolut, 100% rätt, utan "så bra som möjligt" är ett rimligt mål. Och försök ha tålamod både med dig själv och andra.

Jag beklagar sorgen, verkligen.

(Ska säga också att båda mina föräldrar är i livet ännu, så jag har inte gått igenom det du går igenom nu. Känner du att mina råd är helt nonsens så förstår jag det.)

 

[EmmaBovary]

Först och främst vill även jag skicka en kram, för det du genomlider är hemskt.

Det är ju högst individuellt det här, hur situationen bör tacklas för att man ska kunna hantera den och gå vidare efteråt. För egen del så är jag väldigt tacksam över att jag var där när min mamma gick bort. Det var efteråt svårt att förstå hur världen gick vidare, men att hon inte fanns där, men jag kunde på något vis inse vad som hänt om jag tänkte tillbaka på själva ögonblicket inom de fyra väggarna på rummet i sjukhuset. Men det behöver ju inte betyda att det skulle hjälpa dig på samma vis som det hjälpte mig.

 

[a1agnlju]

Min pappa som varit sjuk i cancer i ett år ligger nu för döden och enligt läkarna kommer han vara borta inom en vecka.
Han ligger på sjukhus och är delvis talbar men svag och väldigt förvirrad.
Min mamma är på sjukhuset hela dagarna men jag orkar och vill inte vara där hela tiden. Hälsar på 4-5 dagar i veckan och stannar då 3-4 timmar, mer än så varken orkar eller vill jag vara där. Det känns som om mamma tycker att både jag och min bror borde vara där mer men jag varken kan eller vill pausa mitt liv helt och hållet så som mamma gjort. För mig känns det delvis som om han redan är borta eftersom han är så otroligt förvirrad. Ska man gå på sina egna känslor eller ska jag vara där mer för att mamma vill det? Pappa tror jag inte riktigt är medveten om att jag är där. Känner mig så otroligt självisk men samtidigt har jag på min terapi lärt mig att för att orka jobbiga saker behöver man sätta sina egna känslor först och göra det som man själv mår bäst av i den jobbiga situationen.

Sen när han går bort, jag känner inte att jag vill vara med. Måste man det? Återigen bör jag vara det för mammas skull? Hur brukar det gå till?
För mig känns det som om jag redan tagit farväl, trots att han inte är borta ännu. Men kan det vara så att jag ångrar mig efter om jag inte är med?

En kram från mig också!

Jag var hos min döende mamma några dagar i veckan och ett par timmar åt gången. Min styvfar var hos henne varje dag under några timmar åt gången. Vi (styvfar, jag, min bror och mammas vänner) löste liksom av varandra. Ingen var hos henne på natten, men vi fick det om vi ville. Min mamma var också mycket förvirrad på slutet (också cancer) så jag vet precis hur jobbigt det är. Det är liksom ens mamma, men hon beter sig inte så (eller pappa i ditt fall). På slutet var jag där oftare, kanske någon timme eller två om dagen. Jag var där när min mamma tog sitt sista andetag. Det var inte otäckt alls utan mer som en lättnad eftersom hon till slut slapp sin värk. Vi fick reda på att det närmade sig på morgonen så vi hann dit och kunde sitta med henne och hålla henne i handen. Det kändes bra att vara med, men jag gjorde det för mammas skull, inte för någon annan. Du gör naturligtvis som du vill och ingen ska tvinga dig, men pappa kanske skulle tycka om att du var där även om han inte kan säga det.

Kram!

 

[athena_arabians]

@falukorw: *stor kram*

Jag var i Norge och jobbade när min pappa dog. Det var ett medvetet val, jag var pank och läkaren visste givetvis inte hur länge pappa hade kvar. Han dog på en onsdag och torsdagen veckan innan ringde jag min chef i Australien och grinade och sa att jag var tvungen att åka hem, hela min kropp skrek att jag var tvungen. Jag gjorde det och det var sista gången jag såg pappa i livet Sedan åkte jag som sagt tillbaka och jobbade även om det var vansinnigt svårt, det svåraste jag gjort. Det var tack vare min kollegor där som jag höll mig upprätt och det är jag dem evigt tacksam för.

Jag ångrar inte en sekund mina val och jag tror min far förstod för var han något så var det plikttrogen.

Dagen innan begravningen var jag och min partner till kapellet och sa adjö till pappa. Jag trodde inte jag skulle orka se honom men min underbara partner sa att givetvis åker vi dit och säger hejdå. Jag är så enormt glad att vi gjorde det, min sista minnesbild av pappa är att han ser väldigt fridfull ut. När det gällde min älskade morfar avstod jag från det, jag var för ung och det kändes för skrämmande.

I en sådan här situation finns det inga fel, man gör det man orkar och förmår. Du och din bror kan inte vara din mors enda kryckor nu, behöver hon det får faktiskt sjukvården hjälpa henne med det. Ni behöver göra det som är rätt för er. För mig hjälpte det verkligen att fortsätta med det normala, dvs jobba. För andra fungerar inte det alls.

Jag förstår om du inte vill/orkar vara där när han går bort men jag kan också säga att hela min kropp skrek att jag borde vara där när jag fick telefonsamtalet att det inte var långt kvar. Jag visste att det inte fanns en suck att jag skulle hinna (jobbade i Röros, pappa låg i Falun) så givetvis åkte jag inte. Fortfarande, det är inget jag ångrar men bestäm dig inte i förväg hur du ska göra utan vänta och se hur det känns då. Det är inget fel med att inte vara där och det är inget mer rätt med att vara där.

Lyssna inte på vad andra tycker man ska göra, känn efter vad som är rätt för dig. Sedan kan jag också säga att Buke var ett enormt stöd för mig och att jag dessutom lärt mig mycket av andra här hur sorg fungerar och det var en enorm hjälp.

Skickar styrka till dig och din familj.

 

[Laa]

Stödjande kramar även härifrån.

Håller med övriga, det enda som är rätt för dig att göra i denna situation är det som känns rätt för dig. Andra har inte rätt att skuldbelägga dina val, och ibland kan det behöva påpekas (om det blir en utdragen process med långa timmar osv).

För mig var det helt rätt att inte vara med när min pappa dog, och precis lika rätt att vara med när mormor dog.

Min sambos morfar dog för något år sedan, och sambon ville verkligen inte vara med. Det blev en hel del svammel om "du kommer att ångra dig" och andra skuldbeläggande kommentarer från andra anhöriga, tills sambon (eller snarare jag) sa ifrån. För sambon var valet helt rätt, för min del spelade det inte så stor roll även om det var min favorit svärmorfar, så vi åkte aldrig dit. Om folk vill lägga oss det till last så är det upp till dem, och en börda de får leva med, vi vägrar axla den, och jag tror det är lite så du får tänka.

Som Monstermom säger: skuldbeläggande av andra är ett sätt att minska sin egen ångest, och i en kris använder sig en del av den tekniken ohämmat, oftast utan att mena det. Uppmärksammar man dem på det så slutar de flesta.

Fundera och välj det som känns rätt i magen.

 

[Sonic76]

När pappa dog hann ingen in,mamma hade tagit en dag ledigt för att rå om sig själv lite och det verkade lugnt.
När mamma dog var vi 3 kvarvarande syskon där allihop.
Kändes bra. Jag hade inte tänkt åka då jag inte orkade egentligen, men det var skönt att jag kom.
Men inget är rätt eller fel, du ska gå på hur du känner och du orkar.
Såna här situationer är så individuella så ingen kan säga hur du ska göra.

 

[Raderad medlem 94602]

Min pappa som varit sjuk i cancer i ett år ligger nu för döden och enligt läkarna kommer han vara borta inom en vecka.
Han ligger på sjukhus och är delvis talbar men svag och väldigt förvirrad.
Min mamma är på sjukhuset hela dagarna men jag orkar och vill inte vara där hela tiden. Hälsar på 4-5 dagar i veckan och stannar då 3-4 timmar, mer än så varken orkar eller vill jag vara där. Det känns som om mamma tycker att både jag och min bror borde vara där mer men jag varken kan eller vill pausa mitt liv helt och hållet så som mamma gjort. För mig känns det delvis som om han redan är borta eftersom han är så otroligt förvirrad. Ska man gå på sina egna känslor eller ska jag vara där mer för att mamma vill det? Pappa tror jag inte riktigt är medveten om att jag är där. Känner mig så otroligt självisk men samtidigt har jag på min terapi lärt mig att för att orka jobbiga saker behöver man sätta sina egna känslor först och göra det som man själv mår bäst av i den jobbiga situationen.

Sen när han går bort, jag känner inte att jag vill vara med. Måste man det? Återigen bör jag vara det för mammas skull? Hur brukar det gå till?
För mig känns det som om jag redan tagit farväl, trots att han inte är borta ännu. Men kan det vara så att jag ångrar mig efter om jag inte är med?

Skickar dig den största av kramar. Jag miste min mamma efter en två år lång kamp till cancern julen 2010.

Jag förstår dig så i allt. Jag hade också svårt för att pausa mitt liv. Svårt rent praktiskt men också svårt av känslomässiga själ. Man orkar inte hur mycket som helst. För mig var den vanliga vardagen det som fick mig att andas mitt i sorgen. För att ha en älskad anhörig inför döden är en sorgeprosess som börjar redan från den dagen man får beskedet.

Nej. Jag var inte alltid där. Jag gjorde det jag pallade men jag skulle också orka leva.

Mamma gick på egen önskan bort hemma. Sista dygnet vakade vi alla där. Men efter att hon blivit "för borta" valde jag att ta min familj och åka hem och sörja ifred. Jag var inte där till sista andetaget.
Jag hade sagt det jag ville säga henne, hade gett henne alla kramar och pussar till hon föll i djupsömn. Om jag stannat till slutet hade inte gjort någon skillnad.

Känner du att du sagt och gjort det som känns för dig bra låt det då bli ditt avslut och avsked. Det finns inget "brukligt".

Beklagar din pappa och det ni fått gå igenom

 

[Ramona]

Jag tycker ärligt talat inte att man har något val än att gå på begravningen. Jag vet inte hur man kan motivera för en person, avliden eller ej, att man inte visade sig på begravningen. Jag tycker att det är respektlös mot personens liv att låta begravningen vara öde på sörjande. Dessutom går man på begravningen för att stötta andra. Genom att man kommer på en begravning visar man de som fortfarande är i livet att man bryr sig, att personen var viktig och att man uppskattar att man själv är i livet.

 

[Krystalline]

Jag tycker ärligt talat inte att man har något val än att gå på begravningen. Jag vet inte hur man kan motivera för en person, avliden eller ej, att man inte visade sig på begravningen. Jag tycker att det är respektlös mot personens liv att låta begravningen vara öde på sörjande. Dessutom går man på begravningen för att stötta andra. Genom att man kommer på en begravning visar man de som fortfarande är i livet att man bryr sig, att personen var viktig och att man uppskattar att man själv är i livet.

Den här tråden handlar inte om begravning, och ditt inlägg är inget annat än respektlöst.

 

[Smulu]

Jag tycker ärligt talat inte att man har något val än att gå på begravningen. Jag vet inte hur man kan motivera för en person, avliden eller ej, att man inte visade sig på begravningen. Jag tycker att det är respektlös mot personens liv att låta begravningen vara öde på sörjande. Dessutom går man på begravningen för att stötta andra. Genom att man kommer på en begravning visar man de som fortfarande är i livet att man bryr sig, att personen var viktig och att man uppskattar att man själv är i livet.

Fast vara med vid begravningen är ju en helt annan sak än att vara i rummet undertiden som den döende tar sitt sista andetag.

 

[Ramona]

Fast vara med vid begravningen är ju en helt annan sak än att vara i rummet undertiden som den döende tar sitt sista andetag.

Jag svarare på:

Sen när han går bort, jag känner inte att jag vill vara med. Måste man det? Återigen bör jag vara det för mammas skull? Hur brukar det gå till?
För mig känns det som om jag redan tagit farväl, trots att han inte är borta ännu. Men kan det vara så att jag ångrar mig efter om jag inte är med?

 

[Smulu]

@Ramona
Då tolkade vi nog "Vara med när han går bort " olika.

 

[Ramona]

Jag läste det mer som att hon redan tagit farväl och inte ville ha någonting med det hela att göra redan nu. Att hon var klar med allting som berörde pappans bortgång. Jag tolkade de meningarna som mer än just stunden pappan somnar in.

 

[Thomasine]

Stor varm kram till dig!

Du skall göra det som känns rätt och riktigt för dig precis som din mamma skall göra det som är riktigt för henne. Men din mamma behöver kanske en liten påminnelse om att hon bör hushålla med sina krafter. Det kommer en tid efteråt också.

 

[Kilauea]

Beklagar sorgen och skickar en stor kram!!

Du ska givetvis göra det som du själv mår bäst av. I såna här lägen har man all rätt att vara självisk.
När min pappa blev sjuk i cancer (levde mindre än ett halvår efter diagnos) så ville jag själv vara där så mycket som möjligt, både för hans och mammas skull. Sista veckan på hospice turades mamma och jag om att åka iväg hem till henne några timmar, och att gå ut med hunden som vi hade med. Dels hade vi djur som behövdes tas om hand dagligen, dels behövde vi bägge komma ifrån emellanåt. Bara få ta en dusch, vara själv lite grann. Slippa döden som lurade runt hörnet.

Vi är alla olika hur vi vill ha det och hur vi vill göra. För mig var det självklart redan vid diagnosen att jag ville vara med pappa vid sista andetaget. Min bror var annorlunda, han hade tagit farväl redan innan. Han var nog där 1-2 veckor innan pappa gick bort. Redan när pappa fick sin diagnos var han inte längre den pappa vi växt upp med och dittills känt hela våra liv (mer än 30 år) och vi hade länge sörjt och pratat om det som skulle komma det även om döden gjorde det hela mer självklart.

Vi hade stor stöttning av personalen på hospice. Oavsett var din pappa är så bör (och ska!) din mamma få stöd som nära anhörig.

Funderar lite på vad det är du vill veta om att vara med när han går bort. Hur det går till? Är det själva döden eller tiden efter du funderar på?

Spoiler: Sista dagen och tiden efter

Pappa tillbringade de sista fyra veckorna i livet på hopice. Sista dagen i pappas liv försvann hans aptit och förmåga att kommunicera med oss. Han var varm och vi baddade hans panna och bröst. Han var rosslig i andningen, fick medicin mot detta och även smärtstillande eftersom vi visste att han hade haft ont tidigare. Vartefter dagen gick blev andningen mer och mer ytlig. Den blev till sist även oregelbunden. Det märktes tydligt vilket som var det sista andetaget. Jag tror inte på andar eller liv efter detta, men det på nåt sätt hördes när livet lämnade hans kropp. Allt var väldigt stilla och lugnt. Min ena hund, som pappa älskade, låg på hans ben. Efter kvällspromenaden lade hon sig där och vägrade flytta på sig. Hon låg helt stilla även när personalen kom.
Pappa hade halvöppen mun och halvöppna ögon, så på dagen fuktade vi hans läppar och gom och gav honom ögondroppar. Han fick medicin mot kramper, vid 19 kom personalen och gav det. De pratade med oss, pratade med pappa. Efter medicinen så kom de inte in nåt mer förrän allt var över och vi tryckte på larmet. Då kom de inom en minut.
De gav oss tröst, fanns där för oss. Medan vi gick ut i köket och tog oss lite att dricka så gjorde de i ordning honom. De klädde honom i de kläder vi valt, lade honom så fint på ett överkast på sängen. Han fick med sig sin maskot sedan 50 år, de hade satt maskoten i händerna på honom. Ögonen lyckades de inte sluta helt, men nästan. Munnen lyckades de sluta. Det var pappa som låg där, men ändå inte. Min hund ville inte bry sig om pappa något mer, för henne var en död kropp inte nåt märkvärdigt eller nåt att bry sig om.
Dagen efter var en röd dag, men dagen efter det kontaktade mamma begravningsbyrån och vi fick komma samma dag. Det var det mest märkliga jag varit med om. Välja kista och urna, prata begravning för min egen pappa.
De första veckorna efteråt är som en dimma, jag var sjukskriven sedan innan.
Vi hade fortsatt kontakt med kuratorn på hospice ett par gånger efter pappas bortgång. Det gav mig stor hjälp i att bearbeta det som hänt och gå vidare.
Det är över ett år sen nu, men fortfarande overkligt.

Ursäkta om det är lite svamligt, jag har lärt mig gå vidare i livet men det är ändå tungt.

 

[falukorw]

Jag tycker ärligt talat inte att man har något val än att gå på begravningen. Jag vet inte hur man kan motivera för en person, avliden eller ej, att man inte visade sig på begravningen. Jag tycker att det är respektlös mot personens liv att låta begravningen vara öde på sörjande. Dessutom går man på begravningen för att stötta andra. Genom att man kommer på en begravning visar man de som fortfarande är i livet att man bryr sig, att personen var viktig och att man uppskattar att man själv är i livet.

Du missförstod, självklart både vill och kommer jag vara med på begravningen. Det jag inte vill är att vara med vid sista andetaget.

 

[falukorw]

Tack för alla svar. Pratade med mamma igår kväll och sa hur jag kände. Det mottogs inte positivt utan hon sa att hon kände sig så ensam i det hela, började storgråta och slängde på luren.

 

[athena_arabians]

Tack för alla svar. Pratade med mamma igår kväll och sa hur jag kände. Det mottogs inte positivt utan hon sa att hon kände sig så ensam i det hela, började storgråta och slängde på luren.

Jag förstår att det var och är jättejobbigt. Kan du prata med personalen på avdelningen där din far är inlagd och be om hjälp? Det verkar som om ni alla behöver hjälp att hantera situationen.

*stor kram*