För sent för allt

Jag vet att det inte gör nån skillnad att tänka så men skulle göra exakt vadsomhelst mot att åka tillbaka i tiden och ändra vissa saker. Eller jag vet inte exakt vad jag skulle ändra ifall jag skulle ändra andledningen till allt dåligt. Det enda som jag iallafall vet är att jag skulle ha stoppat anorexi monstret i somras INNAN allt kaos blev. Så kanske allt annat aldrig hade hänt.
Men iallafall så spelar det ingen roll nu för allt är ändå försent och jag kan inte ändra nåt. Utan enda jag kan göra är att vänta på vad andra bestämmer som kommer på verka ALLT i mitt liv och kanske slita bort dom drömmarna jag ändå kanske hade.
Jag har haft jobbiga möten och sånt idag och igår men har typ inte kunnat säga nånting. Utan enda jag kan är gråta hur mycket som helst och känns som det ALDRIG tar slut. Utan såfort nån försöker prata med mig så börjar jag gråta. Och såfort jag tänker på O och hundarna och annat så börjar jag också gråta. Så är typ helt störd och kan inte prata och bara gråter helatiden.
Och bara upp repar i huvudet alla jobbiga tankar och alla saker som jag borde ha gjort annat så det aldrig hade blivit såhär. Men det spelar ju ingen roll nu och ändå håller dom tankarna på helatiden.
Men ja egentligen så vill jag bara slippa tänka på allt. Och vill bara känna mig som migsjälv och att jag är normal och att andra tycker jag är värd att lyssna på liksom. Men ingen tycker det.

 

[Daff]

Fast även ifall jag sköter mig allt jag kan så kan jag inte till räckligt mycket då. Så då är jag ändå för dålig. Och även ifall jag är sjuk så måste ju det vara nånting som är andledningen att jag blev sjuk liksom. För alla blir ju inte det bara för kanske nåt dåligt händer dom.
Och tack för tipsen men dom flesta sakerna har jag redan gjort eller så kan jag bara inte.

Jag förstår verkligen hur du känner, att det liksom är ditt fel att du blev sjuk.

När jag hade gått ut gymnasiet åkte jag till Norge och jobbade med hästar. Skulle vara där ett år men efter några månader drabbades jag av tvångstankar och fick flytta hem till mamma och pappa för orkade inte fortsätta bo själv. Det kändes som ett sjukt misslyckande och jag fattade inte varför jag skulle drabbas av det och tyckte att jag borde kunna kontrollera det men klarade det inte. Fattade inte varför just jag skulle drabbas och började fundera vad jag hade gjort för fel och tänkte att jag aldrig skulle kunna leva ett vanligt liv med egen lägenhet utan måsta bo hemma för att evigt. Det kändes sjukt tragiskt. Speciellt när mina småsyskon som var yngre kunde flytta hemifrån och bo själva men jag klarade det inte.

Sen gick jag till ungdomspsyk efter nåt år och fick medicin och terapi och började ganska snabbt må mycket bättre och kunde flytta till egen lägenhet. När jag hade blivit friskare läste jag på massor om sjukdomen och förstod att det inte finns nåt man kan göra för att förbygga. Tydligen var det ganska ärftligt också och jag vet att min farmor hade liknande problem men vi pratade aldrig om det. Nu kan jag vara ledsen över att jag blev sjuk men känner mig inte längre dålig eller dum om jag misslyckas med att stå emot ångesten nån gång utan jag vet varför det kan bli så och jag kan släppa det och tänka att det är en ny dag att försöka i morgon.

Vet inte om det alls är intressant eller bra att läsa men vill säga att jag förstår din känsla av att känna sig misslyckad för att man inte klarar av att bete sig som alla andra men nu som vuxen och (ganska) frisk kan jag se att det inte var jag som var misslyckad utan bara otur och sjukdom.

Vet du om det är någon i din släkt som har haft problem med ångest förr? Tänker att du kanske också har det lite ärftligt? Då är det kanske lättare att känna att det inte är ditt fel (om du känner så).

Har du fått veta nåt om hur länge det är tänkt att du ska vara på HVB? Tänker eftersom du ska gå i skola där.

Min kusin hade anorexia när hon var yngre och bodde på ett speciellt boende ett tag. Vet att hon trivdes bra där och blev jättebra kompis med en tjej hon träffade där. Bara för att berätta att det kan vara bra ibland också

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår verkligen hur du känner, att det liksom är ditt fel att du blev sjuk.

När jag hade gått ut gymnasiet åkte jag till Norge och jobbade med hästar. Skulle vara där ett år men efter några månader drabbades jag av tvångstankar och fick flytta hem till mamma och pappa för orkade inte fortsätta bo själv. Det kändes som ett sjukt misslyckande och jag fattade inte varför jag skulle drabbas av det och tyckte att jag borde kunna kontrollera det men klarade det inte. Fattade inte varför just jag skulle drabbas och började fundera vad jag hade gjort för fel och tänkte att jag aldrig skulle kunna leva ett vanligt liv med egen lägenhet utan måsta bo hemma för att evigt. Det kändes sjukt tragiskt. Speciellt när mina småsyskon som var yngre kunde flytta hemifrån och bo själva men jag klarade det inte.

Sen gick jag till ungdomspsyk efter nåt år och fick medicin och terapi och började ganska snabbt må mycket bättre och kunde flytta till egen lägenhet. När jag hade blivit friskare läste jag på massor om sjukdomen och förstod att det inte finns nåt man kan göra för att förbygga. Tydligen var det ganska ärftligt också och jag vet att min farmor hade liknande problem men vi pratade aldrig om det. Nu kan jag vara ledsen över att jag blev sjuk men känner mig inte längre dålig eller dum om jag misslyckas med att stå emot ångesten nån gång utan jag vet varför det kan bli så och jag kan släppa det och tänka att det är en ny dag att försöka i morgon.

Vet inte om det alls är intressant eller bra att läsa men vill säga att jag förstår din känsla av att känna sig misslyckad för att man inte klarar av att bete sig som alla andra men nu som vuxen och (ganska) frisk kan jag se att det inte var jag som var misslyckad utan bara otur och sjukdom.

Vet du om det är någon i din släkt som har haft problem med ångest förr? Tänker att du kanske också har det lite ärftligt? Då är det kanske lättare att känna att det inte är ditt fel (om du känner så).

Har du fått veta nåt om hur länge det är tänkt att du ska vara på HVB? Tänker eftersom du ska gå i skola där.

Min kusin hade anorexia när hon var yngre och bodde på ett speciellt boende ett tag. Vet att hon trivdes bra där och blev jättebra kompis med en tjej hon träffade där. Bara för att berätta att det kan vara bra ibland också

Jag orkar inte svara på allt nu men har läst allt så du vet
Men om det med att det kan vara ärftligt så vet jag inte ifall nån annan har haft dom problemen som jag har men en ganska nära släkting har tagit själv mord iallafall. Men jag vet inte varför eller nåt sånt.
Och nej jag vet inte hur länge jag ska vara där men hon från soc sa att dom flesta är typ ett halv år till ett och ett halvt år men beror väl på hur det går och massa sånt.

 

[Luff]

Ja jag har fått medicin nu. Men vill inte sova heller för jag vill inte att det ska bli imorgon. Eller vill inte att det ska bli nånting alls utan vill bara sluta finnas och slippa allt. Men så får man inte tycka.
Och vet att iallafall vissa här tycker att jag bara inte sköter mig eller typ att jag bara inte kan tänka för jag är sjuk så ingen behöver bry sig vad jag känner och tycker och nånting. Och JA jag har gjort massa jätte dumma grejer men skulle ändra allt om jag kunde. Och jag har INTE valt att vara såhär dum i huvudet och konstig. Så vissa tycker att det är mitt fel för jag gör fel eller inte sköter mig eller nån skit och andra tycker att det inte är mitt fel alls att jag mår skit dåligt. Och jag skulle bara vilja fatta VARFÖR jag är såhär dum i huvudet och exakt vad jag har gjort för att bli såhär. Men ja det är säkert jag som är korkad och inte kan nåt och allt sånt men jag skulle bara vilja veta varför jag inte kan bara klara saker som alla andra. Utan varför just jag har blivit så jävla konstig och miss lyckad och äcklig och värde lös.

Du har inte valt detta. Du har en sjukdom som är så svår och knepig så det finns ingen lätt behandling. Precis som för cancerpatienter så tar det tid, är tufft och många mår sämre under behandlingen. Men DU är en kämpe. Det är självklart att du känner dig ensam o ledsen för det är ju du och din kropp o hjärna som får kämpa. Alla andra kan ju bara stötta lite grann. Jag har jobbat med tonåringar i många år och jag känner igen en kämpe när jag ser en. Och jag vet att hur en än kämpar så behöver en vila i att andra också kan hjälpa till. Jag vet många ungdomar som haft det tufft och hamnat på behandlingshem och det har gått bra. Riktigt bra. En av mina vänner hade det för djävligt. Jag väntade ofta på samtalet om att hon hade dött. Förra julen fick jag ett julkort där hon tackade för allt stöd hon fick, inte bara av mig, precis som här på Buke var vi många som pratade, tjatade och ibland skällde och stöttade både praktiskt o känslomässigt. Det är många år sedan nu. Idag föder hon upp både hundar o ponnyer, tävlar och jobbar heltid inom vården. Hon är en av dom tuffaste människorna jag vet. Mitt liv har varit så enkelt, men hon - en kämpe. Och det är du också.

 

[Sleepy]

@ginnies Tacksam om du avstår ifrån att skriva i Ts trådar hädanefter. Du gör skada med dina inlägg och tydligen hjälper det inte heller att förklara varför. Så bara back off.

 

[Gunnar]

@ginnies Tacksam om du avstår ifrån att skriva i Ts trådar hädanefter. Du gör skada med dina inlägg och tydligen hjälper det inte heller att förklara varför. Så bara back off.

Jag håller med och har rensat bort ett antal inlägg och svar på dessa.