För & nackdelar med att jobba hemifrån (utbruten från Covid-19 del 6)

[Enya]

Videomöten funkar bra för mycket, men vissa typer av möten är verkligen svåra att få effektivitet i och vissa saker får man helt enkelt inte fram på ett bra sätt. Det här med att vi bara har videomöten hoppas jag snart är över.

Även jag som är fullt hörande har stor nytta av att se en persons hela ansikte i ett samtal. Det är så många missförstånd som undviks och nyanser som kan uppfattas.

Ja, folk pratar stort om att videomöten är något som kommer vara kvar mycket av på olika jobb och hemarbete likaså osv, som om det bara är positivt, men jag tycker det är lite skrämmande utveckling, blir lite nervös alltid när jag hör folk prata så.

Jag har som exempel ett möte med arbetsförmedlingen jag skulle ha. Jag påbörjade en ny anställning i februari, med lönebidrag pga funktionsnedsättningar. Har nära kontakt med Arbetsförmedlingens synspecialist, audionom och SIUS. Skulle efter tre månader ha uppföljningsmöte med mina chefer samt de här personerna från Arbetsförmedlingen. Normalt är ju ett fysiskt möte på arbetsplatsen, men regler från Arbetsförmedlingen nu är att inte ha fysiska träffar utan använda videomöten så långt som möjligt. Jag sa genast nej till detta eftersom jag skulle inte känna mig .... trygg med det. De jag möter och svarar mot läser jag av, hur känns dem? Kan jag ta upp detta eller detta? När kan jag ta upp den här biten som är så viktig? Man får vänta lite på rätt tillfälle i ett möte. SIUS-personen har jag haft nära samarbete med=jag har inte varit ensam, jag har vetat att jag varit på rätt väg, jag har gjort rätt. Henne har jag också läst av. Hon kan ibland börja säga något jag har svårt för att få fram och så har jag fortsatt, men hur känner man av var man har en trygg person i ett möte via videolänk? Med tanke på att jag precis har gått från ett jobb där en av kollegorna var lite av en mobbare och chefen helt totalt oförstående så känns det extra viktigt att veta att det mötet vi har för att diskutera hur det går för mig faktiskt är vettigt och att saker kommer fram, att man kan vara ärlig och trygg med att det är önskvärt.

Det blev inget videomöte som tur var. En skärm är en skärm, känslor kommer trots allt inte igenom på samma nivå som vanligt, och det är det som är viktigt att folk förstår. Det är inte bara positivt med möten via video, många människor fixar inte det så bra.

Kanske borde man prata mer om det än vad som görs, just nu hyllas det ju rejält.

 

[Thaliaste]

Videomöten funkar bra för mycket, men vissa typer av möten är verkligen svåra att få effektivitet i och vissa saker får man helt enkelt inte fram på ett bra sätt. Det här med att vi bara har videomöten hoppas jag snart är över.

Även jag som är fullt hörande har stor nytta av att se en persons hela ansikte i ett samtal. Det är så många missförstånd som undviks och nyanser som kan uppfattas.

+1 på det.
Som ersättning för långväga resor i relationer man redan arbetat in så hoppas jag att videomöten kan ersätta en del av dessa resor till andra sidan jorden, men för relationer som inte är nya eller inte är på topp så är video-/telefonmöten inte alls jämförbart med ett face-to-face-möte. Och de vardagliga spontana mötena som dyker upp på grund av interaktionen som sker på kontoret (man ser någon och kommer på något, man överhör något, man kan märka när rätt tajming är för att ta upp något med någon etc) är så gott som helt borta i min arbetsdag nu.

Så jag är också en smula oroad över hur detta nya arbetssätt lovordas på många håll. Dessutom är det inte alltid som jag är överens med mina kollegor om hur fantastiskt deras jobb utförs på distans...

 

[Lingon]

Ja, folk pratar stort om att videomöten är något som kommer vara kvar mycket av på olika jobb och hemarbete likaså osv, som om det bara är positivt, men jag tycker det är lite skrämmande utveckling, blir lite nervös alltid när jag hör folk prata så.

Jag har som exempel ett möte med arbetsförmedlingen jag skulle ha. Jag påbörjade en ny anställning i februari, med lönebidrag pga funktionsnedsättningar. Har nära kontakt med Arbetsförmedlingens synspecialist, audionom och SIUS. Skulle efter tre månader ha uppföljningsmöte med mina chefer samt de här personerna från Arbetsförmedlingen. Normalt är ju ett fysiskt möte på arbetsplatsen, men regler från Arbetsförmedlingen nu är att inte ha fysiska träffar utan använda videomöten så långt som möjligt. Jag sa genast nej till detta eftersom jag skulle inte känna mig .... trygg med det. De jag möter och svarar mot läser jag av, hur känns dem? Kan jag ta upp detta eller detta? När kan jag ta upp den här biten som är så viktig? Man får vänta lite på rätt tillfälle i ett möte. SIUS-personen har jag haft nära samarbete med=jag har inte varit ensam, jag har vetat att jag varit på rätt väg, jag har gjort rätt. Henne har jag också läst av. Hon kan ibland börja säga något jag har svårt för att få fram och så har jag fortsatt, men hur känner man av var man har en trygg person i ett möte via videolänk? Med tanke på att jag precis har gått från ett jobb där en av kollegorna var lite av en mobbare och chefen helt totalt oförstående så känns det extra viktigt att veta att det mötet vi har för att diskutera hur det går för mig faktiskt är vettigt och att saker kommer fram, att man kan vara ärlig och trygg med att det är önskvärt.

Det blev inget videomöte som tur var. En skärm är en skärm, känslor kommer trots allt inte igenom på samma nivå som vanligt, och det är det som är viktigt att folk förstår. Det är inte bara positivt med möten via video, många människor fixar inte det så bra.

Kanske borde man prata mer om det än vad som görs, just nu hyllas det ju rejält.

Vi har haft möte med barnets lärare via videosamtal och vi har haft massormed möten så på jobbet också. Jag tycker att det funkar jättebra! Även mötet med läraren eftersom man fortfarande kan se personen man pratar med och läsa av ansiktsuttryck osv.

 

[Enya]

Vi har haft möte med barnets lärare via videosamtal och vi har haft massormed möten så på jobbet också. Jag tycker att det funkar jättebra! Även mötet med läraren eftersom man fortfarande kan se personen man pratar med och läsa av ansiktsuttryck osv.

Visst funkar det för många! Det är ju ett bra alternativ där det funkar och för de som gillar den typen av möten, men jag tycker ändå att det skulle behövas belysas mer över de här nackdelarna som finns. Begränsningarna som finns. För det finns begränsningar. Det är begränsande rent tekniskt ibland, men också begränsande för vissa människor med funktionsnedsättningar.
Nu är jag öppen med mina funktionsnedsättningar till stor del. För cheferna var det inget konstigt att jag inte ville delta i videomöte, de förstod. Men alla är inte helt öppna med svårigheter de har, diagnoser de har. Då kan man hamna i situationer som är rätt obekväma och till och med svåra beroende på vad för begränsningar man har själv. Vill man berätta för alla man har videomöte med vad för svårigheter man har? Hur mycket behöver man berätta? Hur många lider i det tysta så att säga? Hur påverkar en persons begränsningar vad som avtalas på mötet, tex arbetsuppgifter, kan saker missas osv.
Alla personer är inte bra på att läsa av ansikten på en skärm. Min ena son tex är en sådan, han har inte alltid så lätt i vanliga fall fysiskt, men det är lättare när alla sinnen kan samarbeta när man träffas fysiskt och han får tid på sig.
Som synskadad är det svårare att se ansiktsuttryck på skärm än när man träffas fysiskt. Behöver vi fler begränsningar för människor som inte fungerar enligt normen? För det finns fler människor som inte fungerar enligt normen än vad man tror, faktiskt.

Sedan den helt sociala biten av att fysiskt träffa människor ska man nog inte underskatta.

 

[Thaliaste]

Visst funkar det för många! Det är ju ett bra alternativ där det funkar och för de som gillar den typen av möten, men jag tycker ändå att det skulle behövas belysas mer över de här nackdelarna som finns. Begränsningarna som finns. För det finns begränsningar. Det är begränsande rent tekniskt ibland, men också begränsande för vissa människor med funktionsnedsättningar.
Nu är jag öppen med mina funktionsnedsättningar till stor del. För cheferna var det inget konstigt att jag inte ville delta i videomöte, de förstod. Men alla är inte helt öppna med svårigheter de har, diagnoser de har. Då kan man hamna i situationer som är rätt obekväma och till och med svåra beroende på vad för begränsningar man har själv. Vill man berätta för alla man har videomöte med vad för svårigheter man har? Hur mycket behöver man berätta? Hur många lider i det tysta så att säga? Hur påverkar en persons begränsningar vad som avtalas på mötet, tex arbetsuppgifter, kan saker missas osv.
Alla personer är inte bra på att läsa av ansikten på en skärm. Min ena son tex är en sådan, han har inte alltid så lätt i vanliga fall fysiskt, men det är lättare när alla sinnen kan samarbeta när man träffas fysiskt och han får tid på sig.
Som synskadad är det svårare att se ansiktsuttryck på skärm än när man träffas fysiskt. Behöver vi fler begränsningar för människor som inte fungerar enligt normen? För det finns fler människor som inte fungerar enligt normen än vad man tror, faktiskt.

Sedan den helt sociala biten av att fysiskt träffa människor ska man nog inte underskatta.

Även för mig som ryms inom funktionsnormen så tycker jag att det kan vara svårt att säga att man inte tycker att allt fungerar toppen. Det blir lätt att man uppfattas som förändringsmotståndare, bakåtsträvare, negativ etc. Jag förstår och går med på att vi i ett initialt skede behöver lyfta fram det positiva lite särskilt då det blev en chock för många i början och vi måste hjälpas åt för att hitta nya sätt att få verksamheten att fungera på distans istället. Men över tid måste vi också börja nyansera fördelarna och nackdelarna. Att nu orda om att det ska vara helt frivilligt att komma till kontoret eller sitta på distans i framtiden, "vi kanske inte ens behöver ha något kontor" och liknande - då tror jag man från ledningens sida inte riktigt tänkt färdigt...

Men det ska helt klart bli intressant att se vart vi landar. Många kontor har det senaste decenniet gått till att dela på arbetsplatser för att kunna spara in på kontorsyta, och denna pandemin visar ju att det inte är särskilt bra ur smittoperspektiv. Så kommer vi få tillbaka fler platser igen, eller ska fler jobba hemma? Den som lever får se...om inte annat har de konsulterna som tidigare jobbade med att omvandla traditionella kontor till aktivitetsbaserade kontor nu fått en nu guldgruva att gräva i

 

[Lobelia]

Visst funkar det för många! Det är ju ett bra alternativ där det funkar och för de som gillar den typen av möten, men jag tycker ändå att det skulle behövas belysas mer över de här nackdelarna som finns. Begränsningarna som finns. För det finns begränsningar. Det är begränsande rent tekniskt ibland, men också begränsande för vissa människor med funktionsnedsättningar.
Nu är jag öppen med mina funktionsnedsättningar till stor del. För cheferna var det inget konstigt att jag inte ville delta i videomöte, de förstod. Men alla är inte helt öppna med svårigheter de har, diagnoser de har. Då kan man hamna i situationer som är rätt obekväma och till och med svåra beroende på vad för begränsningar man har själv. Vill man berätta för alla man har videomöte med vad för svårigheter man har? Hur mycket behöver man berätta? Hur många lider i det tysta så att säga? Hur påverkar en persons begränsningar vad som avtalas på mötet, tex arbetsuppgifter, kan saker missas osv.
Alla personer är inte bra på att läsa av ansikten på en skärm. Min ena son tex är en sådan, han har inte alltid så lätt i vanliga fall fysiskt, men det är lättare när alla sinnen kan samarbeta när man träffas fysiskt och han får tid på sig.
Som synskadad är det svårare att se ansiktsuttryck på skärm än när man träffas fysiskt. Behöver vi fler begränsningar för människor som inte fungerar enligt normen? För det finns fler människor som inte fungerar enligt normen än vad man tror, faktiskt.

Sedan den helt sociala biten av att fysiskt träffa människor ska man nog inte underskatta.

Alla har sina begränsningar, jag kan tänka att videomöten fungerar kasst för vissa och mycket bättre för andra om man bortser från det rent tekniska och i jämförelse med fysiska möten. Och nej man ska inte underskatta fysiska möten, det är ofta en helt annan sak i synnerhet om man tänker på småprat och fikapauser, att bara umgås.

Jag ser det som att man när vi återgår till det "normala" så har vi chansen att ta det bästa ur två världar, men det lär sällan bli perfekt för någon. Om alla är villiga att anpassa sig och kompromissa så tror jag det blir totalt sett bättre än det är idag men man måste vara uppmärksam och så att inte en del kommer i kläm.

 

[Thaliaste]

Jag ser det som att man när vi återgår till det "normala" så har vi chansen att ta det bästa ur två världar, men det lär sällan bli perfekt för någon. Om alla är villiga att anpassa sig och kompromissa så tror jag det blir totalt sett bättre än det är idag men man måste vara uppmärksam och så att inte en del kommer i kläm.

Det hoppas jag också på, att vi kan plocka det bästa från båda världarna. Och att vi har lärt oss att snabbt ställa om till digitalt/distanserat arbetssätt vid behov. Det jag hör mest av just nu är dock att distansarbetet fungerar så himla bra att det snudd på är onödigt att komma tillbaka till kontorsarbete, eller att det åtminstone ska vara frivilligt, och det skriver jag inte under lika snabbt på. Det är ingen ny diskussion i sig hos oss, jobbar på en relativt stor arbetsplats med kontor i Sthlm där många har lång pendlingstid till kontoret, och det är en ständigt pågående diskussion om huruvida vi ska vara på kontoret eller om vi kan sitt hemma/i stugan etc. Särskilt under sommarmånaderna. Så diskussionen är inte ny, men har fått ett rejält uppsving nu såklart.

Jag tror verkligen inte att vi kommer att avskaffa kontorsarbetet i sig inom någon snar framtid, men det ska bli intressant att se var normen landar någonstans efter det här. Blir det frivilligt var man ska utföra sitt jobb (vilket verkar vara det vanligaste att förespråka, snarare än att avskaffa kontorsarbetet för alla) så kommer det bli väldigt olika. Och det låter ju fint i teorin, att alla får eget ansvar att göra på det sätt som funkar för en själv, men hur ser man till helhetens bästa då?

 

[Lingon]

Sedan den helt sociala biten av att fysiskt träffa människor ska man nog inte underskatta.

Sen finns det folk som är mer bekväma när de slipper träffa personen fysiskt och föredrar videomöte.

 

[Lingon]

Det hoppas jag också på, att vi kan plocka det bästa från båda världarna. Och att vi har lärt oss att snabbt ställa om till digitalt/distanserat arbetssätt vid behov. Det jag hör mest av just nu är dock att distansarbetet fungerar så himla bra att det snudd på är onödigt att komma tillbaka till kontorsarbete, eller att det åtminstone ska vara frivilligt, och det skriver jag inte under lika snabbt på. Det är ingen ny diskussion i sig hos oss, jobbar på en relativt stor arbetsplats med kontor i Sthlm där många har lång pendlingstid till kontoret, och det är en ständigt pågående diskussion om huruvida vi ska vara på kontoret eller om vi kan sitt hemma/i stugan etc. Särskilt under sommarmånaderna. Så diskussionen är inte ny, men har fått ett rejält uppsving nu såklart.

Jag tror verkligen inte att vi kommer att avskaffa kontorsarbetet i sig inom någon snar framtid, men det ska bli intressant att se var normen landar någonstans efter det här. Blir det frivilligt var man ska utföra sitt jobb (vilket verkar vara det vanligaste att förespråka, snarare än att avskaffa kontorsarbetet för alla) så kommer det bli väldigt olika. Och det låter ju fint i teorin, att alla får eget ansvar att göra på det sätt som funkar för en själv, men hur ser man till helhetens bästa då?

Jag hoppas på att få jobba hemma regelbundet även efter corona. Jag inser att heltids hemarbete kan jag glömma. Och även i den form det är nu där jag jobbar hemma men åker in till kontoret när jag behöver. Men jag hoppas på att få godkännande fårn chefen att jobba hemma 2 dagar/vecka när arbetsuppgifterna tillåter.

 

[Enya]

Även för mig som ryms inom funktionsnormen så tycker jag att det kan vara svårt att säga att man inte tycker att allt fungerar toppen. Det blir lätt att man uppfattas som förändringsmotståndare, bakåtsträvare, negativ etc. Jag förstår och går med på att vi i ett initialt skede behöver lyfta fram det positiva lite särskilt då det blev en chock för många i början och vi måste hjälpas åt för att hitta nya sätt att få verksamheten att fungera på distans istället. Men över tid måste vi också börja nyansera fördelarna och nackdelarna. Att nu orda om att det ska vara helt frivilligt att komma till kontoret eller sitta på distans i framtiden, "vi kanske inte ens behöver ha något kontor" och liknande - då tror jag man från ledningens sida inte riktigt tänkt färdigt...

Men det ska helt klart bli intressant att se vart vi landar. Många kontor har det senaste decenniet gått till att dela på arbetsplatser för att kunna spara in på kontorsyta, och denna pandemin visar ju att det inte är särskilt bra ur smittoperspektiv. Så kommer vi få tillbaka fler platser igen, eller ska fler jobba hemma? Den som lever får se...om inte annat har de konsulterna som tidigare jobbade med att omvandla traditionella kontor till aktivitetsbaserade kontor nu fått en nu guldgruva att gräva i

Ja, men just så! Tack! Det är väldigt få som uppmärksamma det negativa i videomöten, medan så oerhört många andra pratar om det positiva och att man aldrig kommer gå tillbaka osv. Just det gör mig nervös, och jag tänker inte bara på mig själv här då jag har ett jobb där jag inte ens direkt deltar i särdeles många möten mer än ett APT i månaden och ett sekreterarmöte i veckan på min arbetsplats. Jag har inte jobbat hemifrån en enda dag under den här pandemin, det finns medicinska sekreterare som kan göra det, men det har inte varit aktuellt på min arbetsplats. Så för egen del är det inte en så jättestor fråga, däremot tänker jag på andra som faktiskt påverkas mycket mer än vad jag gör.
Just det här med att anses som bakåtsträvare och emot utveckling och sådant känner jag igen, det är hemskt att man ses på det viset när man inte riktigt är helt med på att digitala möten är det bästa i världen.

Helt klart är jag för mer hemarbete trots allt, det kan ju vara positivt för andra saker, tror att det fungerar bra i många yrken, men jag tänker att man måste vara öppen för att det inte passar alla människor och inte tycka till om dem.

 

[Enya]

Sen finns det folk som är mer bekväma när de slipper träffa personen fysiskt och föredrar videomöte.

Generellt sätt är människan ett flockdjur, så jag håller med Anders Tegnell om att vi alla inklusive arbetsgivare ska vara uppmärksamma på hur vi mår vid hemarbete. Ja det finns människor som trivs utmärkt med det, men jag tror att den här våren har skakat om desto fler rejält och fler känner att den sociala biten saknas.

 

[Lingon]

Generellt sätt är människan ett flockdjur, så jag håller med Anders Tegnell om att vi alla inklusive arbetsgivare ska vara uppmärksamma på hur vi mår vid hemarbete. Ja det finns människor som trivs utmärkt med det, men jag tror att den här våren har skakat om desto fler rejält och fler känner att den sociala biten saknas.

Bland mig och mina kollegor är det vanligare att trivas med det än att inte göra det. Men vi har alla familjer och många har lång pendlingstid och har nu fått mycket mer fritid. Men absolut ska arbetsgivarna vara lyhörda för hur den anställde mår!

 

[Enya]

Alla har sina begränsningar, jag kan tänka att videomöten fungerar kasst för vissa och mycket bättre för andra om man bortser från det rent tekniska och i jämförelse med fysiska möten. Och nej man ska inte underskatta fysiska möten, det är ofta en helt annan sak i synnerhet om man tänker på småprat och fikapauser, att bara umgås.

Jag ser det som att man när vi återgår till det "normala" så har vi chansen att ta det bästa ur två världar, men det lär sällan bli perfekt för någon. Om alla är villiga att anpassa sig och kompromissa så tror jag det blir totalt sett bättre än det är idag men man måste vara uppmärksam och så att inte en del kommer i kläm.

Det är ju det jag pekar på, att det är väldigt få som är uppmärksamma, snarare är folk saliga över hur bra det fungerar. Och ja, det kan man ju tycka att det gör, frågan är ju bara hur man ställer sig när man anställer någon med svårigheter för det? Eller om det faktiskt finns någon som inte tycker det funkar bra, men inte säger något?

Det är klart att det är fördelar med det, jag ser självklart det också, jag tycker bara inte att det negativa ska glömmas bort bara för att "de flesta" verkar fixa det galant.

Som är så vanligt när normen fixar saker och någon är utanför.

 

[Lobelia]

Det är ju det jag pekar på, att det är väldigt få som är uppmärksamma, snarare är folk saliga över hur bra det fungerar. Och ja, det kan man ju tycka att det gör, frågan är ju bara hur man ställer sig när man anställer någon med svårigheter för det? Eller om det faktiskt finns någon som inte tycker det funkar bra, men inte säger något?

Det är klart att det är fördelar med det, jag ser självklart det också, jag tycker bara inte att det negativa ska glömmas bort bara för att "de flesta" verkar fixa det galant.

Som är så vanligt när normen fixar saker och någon är utanför.

Jag har inte samma upplevelse på mitt jobb, vi har diskuterat nackdelar också när det gäller att jobba hemifrån alla vill inte jobba hemifrån utan det är lite blandat och de flesta saknar kontakterna med kollegorna.

Jag jobbar dock med några som sitter i Norge också, och då jobbar vi så gott som alltid på distans.

 

[Enya]

Bland mig och mina kollegor är det vanligare att trivas med det än att inte göra det. Men vi har alla familjer och många har lång pendlingstid och har nu fått mycket mer fritid. Men absolut ska arbetsgivarna vara lyhörda för hur den anställde mår!

Jag säger inte emot dig. Jag säger inte att alla tycker att det är dåligt.
Det enda jag säger är att jag tycker att det borde lyftas mer om det negativa med digitala möten eftersom det finns människor det inte passar för. Sånna som jag, som det är ganska uppenbart egentligen att det inte direkt passar, men framför allt sånna som det inte syns eller märks på. Både arbetsgivare och anställda ska vara införstådda i fördelar och nackdelar tycker jag, och inte bara matas av det positiva.

 

[sjoberga]

Bland mig och mina kollegor är det vanligare att trivas med det än att inte göra det. Men vi har alla familjer och många har lång pendlingstid och har nu fått mycket mer fritid. Men absolut ska arbetsgivarna vara lyhörda för hur den anställde mår!

Här är det i princip ingen som trivts med att arbeta hemifrån, så vi har fått vara ganska tydliga med vilka mål om närvaro vi satt upp med anledning av de gällande rekommendationerna och fått påminna återkommande och uppmana och uppmuntra.

Hos oss var det runt 80% av arbetsuppgifterna som inte kunde skötas på distans förut. Nu har vi jobbat som furier för att kunna följa rekommendationerna och då kanske dessa har gått ned till 50%, med investeringar, förändringar och utveckling. I arbetsuppgifterna ingår att utveckla och testa elektronik system i miljonkronorsklassen, med ibland väldiga säkerhetsklassificeringar, vilket inte kan göras hemma i garaget eller hemifrån. Men det finns också mycket som det går att hitta kreativa lösningar på, som gör att mer arbete kan göras på distans.

Det är svårare att bedöma förluster i produktivitet för att interaktivitet minskar eller ökar i olika situationer. Jag tycker att förlusten av kollegial kreativitet är påtaglig och tror att det riskerar att skada i längden. I den verksamhet jag jobbar är en stor del av vardagen att lösa problem, både med existerande lösningar och lösningar på problem som aldrig kunnat lösas förut. Då krävs ofta ett par hjärnor i väldigt intensivt samarbete och det är svårt att uppnå i digital form.

(På köpet har vi skapat lösningar för att undvika en del av resorna till fjärran länder framöver, vilket jag ser som positivt och en signifikant effektivitetshöjning)

Digitaliseringen har sina uppenbara fördelar och möjligheter ihop med ett gäng nackdelar och omöjligheter.

 

[Lingon]

Här är det i princip ingen som trivts med att arbeta hemifrån, så vi har fått vara ganska tydliga med vilka mål om närvaro vi satt upp med anledning av de gällande rekommendationerna och fått påminna återkommande och uppmana och uppmuntra.

Hos oss var det runt 80% av arbetsuppgifterna som inte kunde skötas på distans förut. Nu har vi jobbat som furier för att kunna följa rekommendationerna och då kanske dessa har gått ned till 50%, med investeringar, förändringar och utveckling. I arbetsuppgifterna ingår att utveckla och testa elektronik system i miljonkronorsklassen, med ibland väldiga säkerhetsklassificeringar, vilket inte kan göras hemma i garaget eller hemifrån. Men det finns också mycket som det går att hitta kreativa lösningar på, som gör att mer arbete kan göras på distans.

Det är svårare att bedöma förluster i produktivitet för att interaktivitet minskar eller ökar i olika situationer. Jag tycker att förlusten av kollegial kreativitet är påtaglig och tror att det riskerar att skada i längden. I den verksamhet jag jobbar är en stor del av vardagen att lösa problem, både med existerande lösningar och lösningar på problem som aldrig kunnat lösas förut. Då krävs ofta ett par hjärnor i väldigt intensivt samarbete och det är svårt att uppnå i digital form.

(På köpet har vi skapat lösningar för att undvika en del av resorna till fjärran länder framöver, vilket jag ser som positivt och en signifikant effektivitetshöjning)

Digitaliseringen har sina uppenbara fördelar och möjligheter ihop med ett gäng nackdelar och omöjligheter.

Ja, alla arbeten har sina egna förutsättningar. Vi har i princip inte behövt göra några förändringar/investeringar för att gå över till distansarbete. Antingen har man kunnat göra det under någon större anpassning eller så kan man inte alls jobba på distans. Så vi som kan göra det har gjort det så att de som inte kan inte ska behöva trängas med oss på kontoret.

 

[MiaMia]

Jag tänker att en permanent förändring till mer hemarbete riskerar att gynna de redan gynnade och missgynna de redan missgynnade. Så klart är det en bra möjlighet och speciellt när man kan förena det bästa av båda världarna.

För att det ska vara bra att långsiktigt arbeta hemma så måste man ha lämpliga förutsättningar hemma. I första hand extra utrymme att ordna arbetsplats och lugn/möjlighet till avskärmning sett till en bredd av sociala och psykosociala aspekter i hemmiljö, familjerelationer etc.
Om det kan bli mer eller mindre ett krav, eller en outtalad förväntning att arbeta hemma så kan det innebära att den med sämre förutsättningar blir oönskad/mindre attraktiv att anställa.

AG kan spara pengar på att minska kontorsutrymmen på arbetsplatsen genom att "dumpa över" ansvar på arbetstagaren. Speciellt om det etableras en mentalitet som säger att det är en förmån att få jobba hemifrån (vilket det relativt sett är för fler ju resursstarkare de är). Det kan bli svårare att hävda krav på god arbetsmiljö.

Sen misstänker jag att det är som med skolstängningarna, som drabbar de redan utsatta barnen mest. När den gemensamma sociala arenan, de kollektiva rutinerna m.m. på arbetsplatsen splittras upp drabbas en del för vilka dessa aspekter var extra betydelsefulla hårdare än andra.

Det säger inte att man ska vara emot att hemarbetet blir en större del framöver. Men vi behöver ha koll på vad som händer som följd av det, hur nyttor och nackdelar fördelas i befolkningen, och vad som kan behövas av ex. kompletterande regelverk eller andra insatser.

 

[sjoberga]

Jag tänker att en permanent förändring till mer hemarbete riskerar att gynna de redan gynnade och missgynna de redan missgynnade. Så klart är det en bra möjlighet och speciellt när man kan förena det bästa av båda världarna.

För att det ska vara bra att långsiktigt arbeta hemma så måste man ha lämpliga förutsättningar hemma. I första hand extra utrymme att ordna arbetsplats och lugn/möjlighet till avskärmning sett till en bredd av sociala och psykosociala aspekter i hemmiljö, familjerelationer etc.
Om det kan bli mer eller mindre ett krav, eller en outtalad förväntning att arbeta hemma så kan det innebära att den med sämre förutsättningar blir oönskad/mindre attraktiv att anställa.

AG kan spara pengar på att minska kontorsutrymmen på arbetsplatsen genom att "dumpa över" ansvar på arbetstagaren. Speciellt om det etableras en mentalitet som säger att det är en förmån att få jobba hemifrån (vilket det relativt sett är för fler ju resursstarkare de är). Det kan bli svårare att hävda krav på god arbetsmiljö.

Sen misstänker jag att det är som med skolstängningarna, som drabbar de redan utsatta barnen mest. När den gemensamma sociala arenan, de kollektiva rutinerna m.m. på arbetsplatsen splittras upp drabbas en del för vilka dessa aspekter var extra betydelsefulla hårdare än andra.

Det säger inte att man ska vara emot att hemarbetet blir en större del framöver. Men vi behöver ha koll på vad som händer som följd av det, hur nyttor och nackdelar fördelas i befolkningen, och vad som kan behövas av ex. kompletterande regelverk eller andra insatser.

En sak som inte varit uppenbar för mig förut men nu blivit glasklar - hur upprätthåller man sekretess och konfidentialitet, när man har möte i ett hem som också används av andra? Hur kan man garantera att inga sådana avtal bryts titt som tätt?

Det är en av de största anledningarna att jag personligen inte kan arbeta hemifrån med många av mina arbetsuppgifter.

Och har sett graverande exempel på andra som inte tänkt till när det gäller det.

 

[Lingon]

En sak som inte varit uppenbar för mig förut men nu blivit glasklar - hur upprätthåller man sekretess och konfidentialitet, när man har möte i ett hem som också används av andra? Hur kan man garantera att inga sådana avtal bryts titt som tätt?

Det är en av de största anledningarna att jag personligen inte kan arbeta hemifrån med många av mina arbetsuppgifter.

Och har sett graverande exempel på andra som inte tänkt till när det gäller det.

Ja, det får man ju se till. Kan man inte det så kan man inte jobba hemma med den typen av arbetsuppgifter.