Så tråkigt!
Men det betyder att vi är i gott sällskap!
Jag funderar på att åka antingen i september eller nästa vår.
Inridningen är segdragen och eftersom jag gör allt själv så tar allt hundra gånger så lång tid.
Nu har jag iaf en dressyrtränare som åtagit sig att komma en gång i veckan och hjälpa mig.
Man måste ju vara minst två för att det skall bli något vettigt gjort.
Ja jag har ju inte forcerat min treåriga nordsvensk heller precis. Men har inte heller känt anledning till det, han behöver också få växa ihop i sin rejäla kropp innan jag kommer klängande och belastar den lite till.
En av mina chefer - med lång häst- och unghästerfarenhet - har insisterat på att få komma och hjälpa/assistera mig med honom nu i sommar, så det är ju en stor ynnest även om det kanske blir lite oregelbundet. Och sedan har jag lite mer hjälp av vuxna med någon hästerfarenhet i sommar också, så jag satsar på att sitta upp och åtminstone kunna styra runt honom i paddocken då. Men jag har en bra känsla för att det kommer att gå lugnt till.
Han är också klart mer reaktiv för synintryck än för saker som händer runt och på honom, men vi övar successivt på det (och att vara utan hästkompisarna) med promenader i närområdet och blandade stopp för bete, klappar och godis. Det är verkligen en annan typ av reaktivitet än de flesta halvbloden, typ lugn - lugn - lugn - NEEEJ HJÄÄÄÄLP - lugn - lugn - lugn. Snabbt övergående ångesttoppar liksom. Men även en kort ångesttopp blir ju en del att parera med en häst i storlek nordsvensk.
Han är hur som helst också väldigt positiv och härlig att hålla på med, så allt som allt är det en helt fantastisk tid att få hantera dessa fina individer sida vid sida på deras respektive väg mot vuxna hästar.