Var ytterligare ett återbesök för 3 veckor sedan, var väl egentligen inget nytt. Hon ska få 12 fulla månader (men för att det ska klaffa med skoningsintervaller kommer det bli närmare 13 innan nästa återbesök) till att börja med. Hon blir bättre men det går väääldigt långsamt. Risken finns att läkningen avtar helt och sprickan aldrig fylls med annat än brosk. Givetvis är det inte vidare hållbart i jämförelse med ben, men möjligt hon håller för att dressyra med. Är bara att testa och se i så fall, i princip.
Hon är helt ohalt i skritt och trav på rakt och böjt spår. Får nu jobba med henne upp till 50 min (fortsatt bara i skritt). Tömkör mycket, vilket går superbra. Öppna/sluta, skänkelvikningar i slalom, skritt över upphöjda bommar, serpentiner, rygga... Får lov att sitta på henne under tiden också ett par gånger i veckan, men avvaktar tandkoll nästa vecka innan jag börjar betsla. Kändes lite väl vågat att börja rida på bettlöst träns.
Men dessvärre rapporterar personalen att hon är rätt frustrerad, "minsta lilla" så börjar hon härja (reser sig, studsar runt, sparkar etc). Räcker att hon tror hon ska få mat för att de kör runt med traktorn, eller att det blåser, eller något plötsligt ljud. Fortfarande snäll att hantera och så, men det är givetvis inte bra att hon inte håller sig lugn...
Men det är samma när jag jobbar med henne, funkar bara om vi är ensamma i ridhuset och det inte är någon extra stimulans som kan trigga henne.
Väntar återkoppling från veterinär, funderar på om det finns något man kan ge dem kontinuerligt under en period för att dämpa?
Vill verkligen bara kunna släppa ut henne i en riktig hage med kompisar. Även om tanken på det ger tillräckligt mycket ångest det med. Alla hagar här omkring är ordentligt blöta och leriga, känns som hon kommer bryta alla benen om man släpper ut henne under vinterhalvåret nu.