Flytta långt ensam - någon som gjort det?

[Magiana]

Jag vill ha ett eget hus någon gång så småningom, men i Stockholms län där jag bor nu kommer jag inte att ha råd, någonsin. Jag kommer nämligen att betala allt själv och det ska helst vara färdigbetalt när jag går i pension om cirka 25 år. Det innebär att jag måste flytta långt härifrån för att ha råd. Dessutom tycker jag att det är för kallt här på vintrarna så en mildare vinter skulle jag ju inte tacka nej till.

Men hur klarar man en sådan flytt helt ensam? Man lämnar ju vänner, bekanta och allt annat som man är delaktig i och under den första tiden i alla fall så är man ju helt utan någon social gemenskap.

Jag har egentligen råd med ett hus i annan del av landet redan nu, men vill minimera lånedelen så jag tänkte spara ett tag till. Jag hänger dock på Hemnet väldigt ofta och är väldigt sugen på något eget nu. Min chef har ju också öppnat för att det skulle kunna vara möjligt för mig att ta jobbet med mig och då behöver jag ju inte fundera på ett nytt jobb på nya orten.

Men är det någon som flyttat långt helt ensam och kan dela med sig av sina erfarenheter? Hur klarar man sig helt själv utan släkt, vänner eller anknytning till orten man flyttar till?

 

[wrangler]

Jag har gjort det. Man hittar nya vänner. Bra är ju om man är aktiv på något sätt genom hobby, sport eller liknande. Då löser det sig naturligt med nya bekantskaper.

Men man måste nog vara en viss typ av människa, lite driven av något som är viktigare än "familje-tryggheten". Jag flyttade väldigt mycket i min uppväxt och är allmänt rotlös på gott och ont, men det är ju säkert en anledning till att jag inte tyckte det var så stort att ta mitt pick och pack och dra långt ensam.

Men jag har vänner som bott nära familjen och i samma stad sedan dom föddes, som tycker att några mil är superlångt bort och aldrig skulle komma på tanken att flytta iväg, än mindre själva.

 

[Magiana]

Jag har också flyttat mycket är totalt spyless på det. Bostaden jag har nu är den åttonde sedan jag flyttade hemifrån, men jag har ju hela tiden hållit mig i samma län och oftast inom samma kommun eller näraliggande kommun. Men jag längtar ju av hela mitt hjärta efter något som är MITT, bara mitt. Ett ställe där jag kan bo tills det är dags att lämna in. Jag vill kunna odla, ha bin och kanske höns, skapa mig en trädgård och veta att jag alltid kommer att få behålla det.

Jag gillar att umgås med folk men är inget socialt geni. Jag går gärna med i olika föreningar och umgås med folk där, så ytliga bekanta har jag lätt att skaffa mig en drös av. Tyvärr har jag ganska svårt för att skapa nära relationer och det tar lång tid för mig innan jag litar på folk. Det är väl ingen direkt fördel om/när man flyttar. Sen har jag ju inte riktigt kunnat lägga min panikångest bakom mig helt och hållet. I sommar tänkte jag testa gränserna och se vad jag faktiskt klarar. Bilsemester med tältning är tanken. Får väl se hur långt jag kommer.

 

[Kamomilla]

Jag flyttade med sonen 60 mil till en stad jag aldrig varit i och inte kände en kotte i. Släkten och alla jag var uppvuxen med var kvar *där nere*.

Men det gick bra, lärde känna nya människor via skola och intressen. Men det gäller att engagera sig lite själv, sitter man inne i sin lägenhet/stuga så lär man inte känna några nya människor.

Sen har du alltid Buke, finns garanterat någon bukefalist i grannskapet om du skrapar lite på ytan.

 

[wrangler]

Jag har också flyttat mycket är totalt spyless på det. Bostaden jag har nu är den åttonde sedan jag flyttade hemifrån, men jag har ju hela tiden hållit mig i samma län och oftast inom samma kommun eller näraliggande kommun. Men jag längtar ju av hela mitt hjärta efter något som är MITT, bara mitt. Ett ställe där jag kan bo tills det är dags att lämna in. Jag vill kunna odla, ha bin och kanske höns, skapa mig en trädgård och veta att jag alltid kommer att få behålla det.

Jag gillar att umgås med folk men är inget socialt geni. Jag går gärna med i olika föreningar och umgås med folk där, så ytliga bekanta har jag lätt att skaffa mig en drös av. Tyvärr har jag ganska svårt för att skapa nära relationer och det tar lång tid för mig innan jag litar på folk. Det är väl ingen direkt fördel om/när man flyttar. Sen har jag ju inte riktigt kunnat lägga min panikångest bakom mig helt och hållet. I sommar tänkte jag testa gränserna och se vad jag faktiskt klarar. Bilsemester med tältning är tanken. Får väl se hur långt jag kommer.

Jag är en väldigt privat människa som inte ger mig in i en massa relationer med folk "hur som helst". Och jag har inga problem med att vara ensam, vilket ju också är en fördel om man ger sig iväg själv om jag ska vara ärlig.
Jag är än idag sådan, har inte så många nära vänner och umgås inte direkt ofta med nån alls utom min sambo. Har mycket svårt att lita på folk men inga problem att vara social i olika sammanhang.
Däremot har jag ett stort kontaktnät. Men det är en annan sak.

Följ ditt hjärta.

 

[Magiana]

Jag är än idag sådan, har inte så många nära vänner och umgås inte direkt ofta med nån alls utom min sambo.

Hur löser du det om/när du får något problem/sitter i knipa och behöver hjälp av någon annan? Eller är det "Själv är bästa dräng. Alltid"?

 

[miniea]

Satt just och funderade på att starta en liknande tråd, så jag hoppar in här. Jag har nämligen blivit kallad på arbetsintervju till en ort långt hemifrån. Sökte arbetet mest "på skoj", jobbet i sig är ett drömjobb men jag trodde inte att jag skulle ha någon chans eftersom jag är nyutexaminerad. Sitter just nu och velar om jag ska tacka ja till intervjun eller inte, eftersom jag inte vet om jag är redo att flytta så långt till en plats jag inte känner en själv på. Orten ligger på en ö, så för att ta sig dit måste man först åka bil/buss/tåg i 5 timmar och sedan färja lika länge. Så med väntetider inräknade tar det 12 timmar att ta sig mellan min nuvarande ort och jobborten. Jag är heller inte någon speciellt social person och är därför rädd att jag ska vara ensam i min lägenhet när jag inte är på jobbet. Har svårt med tanken att inte kunna besöka familj, vänner, sommarstuga o.s.v. när jag känner för det, eftersom det tar sådan tid att ta sig mellan de båda orterna är det ju inget man gör över en vanlig helg.

Sitter alltså och funderar om det alls är någon idé att lägga ner tid och pengar på att åka på arbetsintervju när jag inte vet om jag har lust att flytta till orten över huvud taget.. En del av mig säger "det är ju bara en intervju än så länge", "får du jobbet så ta chansen och åk", "tänk om du ångrar dig att du inte gjorde det" medan andra delen säger "du slösar bara tid och pengar på att åka", "du vill ju ändå inte bo där själv", "tänk på allt du har här" Gaah! Hade det varit ett vikariat på ett halvår-ett år hade jag inte tvekat en sekund men nu är det frågan om en fast tjänst så då känns det ju inte bra att fundera på att ta sitt pick och pack redan efter typ ett år..

 

[Sonic76]

Jag flyttade 50 mil från syskon och föräldrar år 2000.
Bor ff kvar i området.
Har varit turbulenta år men jag trivs här.

 

[wrangler]

Hur löser du det om/när du får något problem/sitter i knipa och behöver hjälp av någon annan? Eller är det "Själv är bästa dräng. Alltid"?

Tyvärr är jag ganska mycket själv är bäste dräng men det beror nog mest på att jag har extremt svårt att be om hjälp. Numera har jag ju sambo så jag är inte helt själv längre, och jag har fått hjälp av vänner ibland.
Nu sitter jag faktiskt i en knipa men har turen att någon ställer upp och hjälper mig med vissa saker men så har det inte sett ut i det stora hela genom åren. Men som sagt, mycket beror på att jag har svårt att fråga/be om hjälp. Jag har en tendens att isolera mig när jag mår dåligt eller har problem vilket är en dum egenskap men det sitter hårt i ryggmärgen på mig tyvärr.
Samtidigt när jag ser tillbaka så har det alltid löst sig, mirakulöst i många fall. Har ingen förklaring på det.

 

[Ramona]

Men hur klarar man en sådan flytt helt ensam? Man lämnar ju vänner, bekanta och allt annat som man är delaktig i och under den första tiden i alla fall så är man ju helt utan någon social gemenskap.

Men man förbereder ju en flytt, speciellt om man ska köpa hus, då har man ju normalt sett flera månader på sig att hitta folk i närheten innan tillträdet.

Det finns ju massor med forum och massor med saker att göra för att skaffa bekantskaper och nya vänner. Det är bara att köra igång så fort man vet vart man ska flytta.

 

[Magiana]

Tyvärr är jag ganska mycket själv är bäste dräng men det beror nog mest på att jag har extremt svårt att be om hjälp. Numera har jag ju sambo så jag är inte helt själv längre, och jag har fått hjälp av vänner ibland.
Nu sitter jag faktiskt i en knipa men har turen att någon ställer upp och hjälper mig med vissa saker men så har det inte sett ut i det stora hela genom åren. Men som sagt, mycket beror på att jag har svårt att fråga/be om hjälp. Jag har en tendens att isolera mig när jag mår dåligt eller har problem vilket är en dum egenskap men det sitter hårt i ryggmärgen på mig tyvärr.
Samtidigt när jag ser tillbaka så har det alltid löst sig, mirakulöst i många fall. Har ingen förklaring på det.

Vi tycks nog var rätt lika där. Jag har också svårt att be om hjälp men har ibland varit så illa tvungen, senast i vintras då jag var beroende av daglig hjälp i flera veckor med en grej. Skitjobbigt.

Men man förbereder ju en flytt, speciellt om man ska köpa hus, då har man ju normalt sett flera månader på sig att hitta folk i närheten innan tillträdet.

Det finns ju massor med forum och massor med saker att göra för att skaffa bekantskaper och nya vänner. Det är bara att köra igång så fort man vet vart man ska flytta.

Hur gör man då? Jag vill lära känna folk ansikte mot ansikte och det kan jag inte göra förrän jag är på plats på nya stället. Eller bokar man bara in fika med kreti och pleti som man träffat på ett internetforum i förväg? Det känns lite konstigt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att bjuda in grannarna på en inflyttningsfika när jag väl är på plats. Då kan man få en känsla för vilka som kan vara vettiga och vilka man ska undvika.

 

[monster1]

Jag flyttade 40 mil från en stor stad till en mindre, med mig hade jag förvisso katter och hästen . Hästen gör ju att man träffar folk utanför jobbet sedan lär man ju känna folk på jobbet med eller via föreningar eller andra intressen man har. På mindre orter tycks även grannarna vilja prata med en (ovant ).

 

[AraSlei]

Jag flyttade 45 mil för snart tre år sedan Jag hade en gammal bekant (klasskompis från högstadiet) i samma stad, men vi umgicks inte. Jag flyttade visserligen för att plugga, och det är ju ett naturligt sätt att lära känna folk på.
I övrigt har jag hund, och genom henne har jag lärt känna massor med människor! Ofta bara genom att stöta på någon i parken utanför.

Jag är uppvuxen på landet, och på ett sätt tycker jag det är enklare att lära känna folk där. I städer är man väldigt anonym, medan folk på en mindre ort oftast är nyfikna på vem som flyttat in.

 

[karini]

Jag flyttade 90 mil för tre år sen när jag var nyutexad, sökte jobbet mest för att det lät mycket bättre än vad jag rimligen skulle kunna få i närheten av min utbildningsort där konkurrensen om jobben var mycket hårdare. Var dessutom sugen på något nytt och studieorten var inte densamma när vännerna började flytta därifrån en efter en. Jag tycker det har gått bra, har fått flera jättetrevliga vänner genom bukefalos, umgås även med några kollegor samt flera som är inom samma bransch som mig som jag lärt känna på jobbluncher. Har inte lika många eller nära vänner som när jag pluggade men det funkar bra ändå! Vid flytten var det viktigt för mig att känna att jag inte hade några problem med att vara ensam och att jag kände mig trygg med att hästintresset alltid leder till nya kontakter. Avståndet till föräldrarna är väl det enda negativa och jag tror nog att jag kommer flytta söderut när de inte orkar åka och hälsa på mig som nu.

 

[Laa]

Jag flyttade 120 mil som 18-åring, för att plugga. Flyttade sedan 20 mil till (till sambo med vidhängande kontaktnät visserligen) för jobb. Jag är nog som @wrangler , svårt att lita på folk och löser helst saker på egen hand. Har några enstaka nära vänner i Piteå, ett gäng ytliga bekanta och så sambons släktingar. Har definitivt inte behov av fler och ser det som så här: har man behov av SIN EGEN familj så är det kanske inte så smart att flytta (som exempel min sambo, som mår fysiskt dåligt av att vara borta från Piteå och familjen någon längre tid). Är behovet mer generellt så skapar man ju det kontaktnät man önskar. Självklart kommer man aldrig att hitta samma kontakt som man haft med personer man känt sedan barndomen, men goda vänner får man ändå, och ju mer man jobbar på det ju fler får man. Enda undantaget jag kan tänka mig är i en liten sluten by där man är "utbölingen" i 4 generationer. Men i en stad med lite folk som flyttar in och ut så lär man ju iaf hitta någon annan som flyttat dit och letar bekantingar, precis som du.
Summa: vill du flytta så löser sig allt sånt där. Och behöver man hjälp med något och inte känner någon så FINNS det ju faktiskt folk som jobbar med det man behöver hjälp med (oftast iaf ), även om det är mer praktiskt och billigare att ha kontakter.

 

[Ramona]

Hur gör man då? Jag vill lära känna folk ansikte mot ansikte och det kan jag inte göra förrän jag är på plats på nya stället. Eller bokar man bara in fika med kreti och pleti som man träffat på ett internetforum i förväg? Det känns lite konstigt. Däremot skulle jag kunna tänka mig att bjuda in grannarna på en inflyttningsfika när jag väl är på plats. Då kan man få en känsla för vilka som kan vara vettiga och vilka man ska undvika.

Varför skulle det kännas konstigt att boka in en fika med människor man inte träffat, men chattat med? Poängen är ju att lära känna människor, inte att se vilka man kan avfärda så snabbt som möjligt. Och där tycker jag att du resonerar konstigt. Ifall det är att få ett så stort kontaktnät som möjligt du är ute efter på nya bostadsorten, så ska du ju inte undvika några alls - jag förstår inte alls det tänket. Den grannen som du kanske tycker är konstig och undviker, är kanske den som är bäst när man lär känna personen. Och den personen som är allra knäppast är kanske den som har störts kontaktnät av alla du någonsin träffat och även om den personen kanske inte är någonting för dig i längden, så öppnar den personen massor med dörrar för dig för att komma in i en ort där du är ny.

 

[norrsol]

Jag vill ha ett eget hus någon gång så småningom, men i Stockholms län där jag bor nu kommer jag inte att ha råd, någonsin. Jag kommer nämligen att betala allt själv och det ska helst vara färdigbetalt när jag går i pension om cirka 25 år. Det innebär att jag måste flytta långt härifrån för att ha råd. Dessutom tycker jag att det är för kallt här på vintrarna så en mildare vinter skulle jag ju inte tacka nej till.

Men hur klarar man en sådan flytt helt ensam? Man lämnar ju vänner, bekanta och allt annat som man är delaktig i och under den första tiden i alla fall så är man ju helt utan någon social gemenskap.

Jag har egentligen råd med ett hus i annan del av landet redan nu, men vill minimera lånedelen så jag tänkte spara ett tag till. Jag hänger dock på Hemnet väldigt ofta och är väldigt sugen på något eget nu. Min chef har ju också öppnat för att det skulle kunna vara möjligt för mig att ta jobbet med mig och då behöver jag ju inte fundera på ett nytt jobb på nya orten.

Men är det någon som flyttat långt helt ensam och kan dela med sig av sina erfarenheter? Hur klarar man sig helt själv utan släkt, vänner eller anknytning till orten man flyttar till?

-98 flyttade jag från Piteå - 40 mil hemifrån själv, det var kärleken som drog. Jag har haft hjälp av hans släkt, har inget stort umgänge delvis självvalt och så har jag svårt att släppa in nya i mitt liv. Längtar ibland hem och ibland tycker jag det är så skönt att vara långt hemifrån, man blir mer självständig o gör som man vill när man vill.....Finns för & nackdelar med allt.

 

[Magiana]

Och behöver man hjälp med något och inte känner någon så FINNS det ju faktiskt folk som jobbar med det man behöver hjälp med (oftast iaf ), även om det är mer praktiskt och billigare att ha kontakter.

I vintras var just haken att jag absolut inte vågade gå själv till vårdcentralen. Hellre dog jag, kändes det som. En sjukvårdskunnig vän hjälpte mig med problemet. Det var tillräckligt jobbigt. Jag är ju rädd för att hamna i en liknande situation, men jobbar på att kunna klara allt sånt själv i framtiden.

Varför skulle det kännas konstigt att boka in en fika med människor man inte träffat, men chattat med? Poängen är ju att lära känna människor, inte att se vilka man kan avfärda så snabbt som möjligt. Och där tycker jag att du resonerar konstigt. Ifall det är att få ett så stort kontaktnät som möjligt du är ute efter på nya bostadsorten, så ska du ju inte undvika några alls - jag förstår inte alls det tänket. Den grannen som du kanske tycker är konstig och undviker, är kanske den som är bäst när man lär känna personen. Och den personen som är allra knäppast är kanske den som har störts kontaktnät av alla du någonsin träffat och även om den personen kanske inte är någonting för dig i längden, så öppnar den personen massor med dörrar för dig för att komma in i en ort där du är ny.

Jag är inte ute efter ett så stort kontaktnät som möjligt. Jag vill ha några personer omkring mig som går att lita på. Mitt kontaktnät här där jag bor nu är mycket, mycket litet. Jag har 22 vänner på FB och det är inklusive ytliga kontakter. Någon nära barndomsvän har jag inte längre (vet ej varför) och jag skickar nästan aldrig ut vänförfrågningar på FB heller. Får knappast några heller. Så min sociala kompetens är inte särskilt välutvecklad och jag är rädd för att "bränna mig" i umgänget med andra. Därför håller jag mig på min kant och en del kanske uppfattar mig som avvisande, vad vet jag? Det är väl det som är haken med mig, att det tar sån tid för mig att utveckla en ytlig bekantskap till djupare vänskap och att jag i dagsläget vet att jag kanske inte roddar alla situationer själv, t.ex. om jag blir sjuk eller skadar mig och måste söka vård.

Det är sällan jag missbedömer en människa och jag undviker inte "konstiga" människor helt godtyckligt.

 

[Laa]

I vintras var just haken att jag absolut inte vågade gå själv till vårdcentralen. Hellre dog jag, kändes det som. En sjukvårdskunnig vän hjälpte mig med problemet. Det var tillräckligt jobbigt. Jag är ju rädd för att hamna i en liknande situation, men jobbar på att kunna klara allt sånt själv i framtiden.

Då förstår jag dina funderingar mer, men det är lite "vill man så kan man". Nu menar jag inte att du skulle ha tvingat dig själv att gå till vc ensam, absolut inte! Utan att ett alternativ hade varit att prata med vårdcentralen och hittat en lösning som funkat för båda parter. Kanske hade din vän (som du ju inte förlorar bara för att du flyttar om det nu blir så) kunnat ringa och hjälpa dig utan att vara fysiskt på plats. Kanske kunde du få kontakt med en "ofarlig" medarbetare på vc som hjälper dig, någon snäll bukare, hembesök osv osv. Jag antar att det finns fler situationer som är jobbiga, men det mesta går att lösa. Det kräver arbete, men det går. Så i ditt fall handlar det helt krasst om att göra en "för och emot"-lista, där graden av arbete runt jobbiga saker defintivit hamnar på "emot"-sidan. Livet är ju alltid mer eller mindre jobbigt, men det jobbiga ska ju på det stora hela ändå vara värt mödan, ge eller möjliggöra något som får en att må bra. Och tyvärr har vi ju ingen spåkula att se in i framtiden med, så det man får göra är ju att bestämma sig för om det är värt att chansa. Ofta är det det, man växer som person även om man "misslyckas", men det måste man ju bestämma utifrån sig själv och sina egna perspektiv och behov. Känns som en långrandig text, men jag hoppas den väcker några tankar iaf. Och du, vet om att buke stöder dig vad du än väljer

 

[Magiana]

Buke är så bra på att dissekera tankegångar. Jag inser att den springande punkten är rädslan att inte ha någon som står en nära om något verkligen skiter sig och man behöver hjälp. Och det blir ju inte bättre av att jag har svårt för att utveckla nära relationer och då spelar det ju ingen roll om jag bjuder grannarna på fika eller träffar bukefolk som bor på orten eftersom relationen inte redan är utvecklad. Det är ju något som i så fall kommer sedan. Innan dess får man ju helt enkelt klara sig själv eller be om hjälp om man behöver även om man inte vill.

Då förstår jag dina funderingar mer, men det är lite "vill man så kan man". Nu menar jag inte att du skulle ha tvingat dig själv att gå till vc ensam, absolut inte! Utan att ett alternativ hade varit att prata med vårdcentralen och hittat en lösning som funkat för båda parter. Kanske hade din vän (som du ju inte förlorar bara för att du flyttar om det nu blir så) kunnat ringa och hjälpa dig utan att vara fysiskt på plats. Kanske kunde du få kontakt med en "ofarlig" medarbetare på vc som hjälper dig, någon snäll bukare, hembesök osv osv. Jag antar att det finns fler situationer som är jobbiga, men det mesta går att lösa. Det kräver arbete, men det går. Så i ditt fall handlar det helt krasst om att göra en "för och emot"-lista, där graden av arbete runt jobbiga saker defintivit hamnar på "emot"-sidan. Livet är ju alltid mer eller mindre jobbigt, men det jobbiga ska ju på det stora hela ändå vara värt mödan, ge eller möjliggöra något som får en att må bra. Och tyvärr har vi ju ingen spåkula att se in i framtiden med, så det man får göra är ju att bestämma sig för om det är värt att chansa. Ofta är det det, man växer som person även om man "misslyckas", men det måste man ju bestämma utifrån sig själv och sina egna perspektiv och behov. Känns som en långrandig text, men jag hoppas den väcker några tankar iaf. Och du, vet om att buke stöder dig vad du än väljer

Jag håller med. Jag har till och med som motto att "där det finns en vilja finns det en väg". Den vägen kan dock vara ganska krokig har jag märkt. Ibland får man sortera om det är en vilja man har eller bara en önskan. I det här fallet får jag sortera vad det är som håller mig tillbaka. Rädsla, så klart. Jag vet ju av erfarenhet att även svåra saker går att genomföra även om det ibland tar tid.

Vad gäller fallet i vintras så var det mer ett tvång att få vård, någon direkt vilja att få problemet fixat fanns det inte eftersom jag i princip gav upp. I slutet av läkningsprocessen åkte jag ändå till vc själv då jag i det läget visste att jag skulle vara kapabel att ta mig hem själv efter behandlingen.