Flytta eller inte?

[Blyger]

Jag som flyttat från att ha häst installad i olika jobbiga, tidskrävande konstellationer med människor som var rätt knäppa och tog massa energi, hade aldrig flyttat mig en millimeter från mitt nuvarande boende där jag kan ha hästarna hemma. Jag hade mått så fruktansvärt dåligt av att bli av med det andningshålet, och vantrivdes han i lägenhet också ”vet” ju du att det inte är en lösning på problemet. Har inga bra tips att komma med, men förstår verkligen hur du känner.

Ja, och idag kan jag sköta hästarna på 15-20 minuter om det krisar. Det är bara restiden om jag har häst inackorderad.

 

[A_NN_A]

Med reservation för att jag bara får en sida och har liknande erfarenhet som gör mig partisk uppfattar jag det som att du redan kompromissat och anpassat dig. Det är nu hans tur.

Du kan inte lösa din partners mående genom att ta bort allt han tycker är jobbigt. Din partner måste lösa sitt mående själv. Behöver han hjälp är det bättre att vännen, som verkar ha en nykter syn på situationen, hjälper honom.

Sluta anpassa dig. Ställ krav. Det är i slutändan det bästa för er båda.


Ge inte upp det som ger dig glädje. Det gynnar ingen och risken är allt för stor att inget förändras förutom att du bli än olyckligare och tröttare.

 

[Modest]

Beslutet har varit gemensamt (såklart!) och vi har gjort samma som er, listor på vad som ska prioriteras osv. Men ja, ändå sitter jag här


Inte exakt med de orden men nästan.
Svaret har varit "jag får göra mer saker hemma. Jag får hjälpa dig med hästarna".

Tyvärr känns det väldigt osäkert eftersom 1. Han har påstått liknande saker tidigare 2. Det har aldrig fungerat varaktigt.
Jag fick knappt hjälp att ordna vattenhinkar när jag var höggravid och vi bodde i stan.

Det jag inte gör blir inte riktigt gjort. Eller inte med tillräckligt intervall eller vad man ska säga. Dvs han städar osv ibland men långt ifrån regelbundet. Jag har föreslagit att han antingen ska betala för "sin" del av städningen med städhjälp eller betala mig men inte fått gehör.

Vi delade samma livsdröm och han är väldigt fin när han inte är i ett skov. Nu har vi även barn ihop

Ju fler inlägg du skriver desto viktigare verkar det att du har hand om dig (och barnen såklart) i första hand. Med emfas på DIG och inte honom.

 

[Myrten]

Jag känner så väl igen mig i den beskrivna situationen. Mitt ex hamnade i en depression och skulle lösa det hela genom att vi skulle flytta 15+ mil så att han kunde få stöd av en vän. Att jag - och han- hade jobb på vår bostadsort fanns 73 orimliga lösningar på. Han flyttade och jag flyttade in hos en vän som letade efter någon att dela lägenhet med. Det tog inte lång tid förrän han var tillbaka. Självklart funkade det inte att pendla +15 mil och i något år bodde vi alla hos min vän.

När vi sen skaffade en egen lägenhet (efter att ekonomi som kraschat pga hans äventyr) sa jag till honom att jag aldrig tänkte kompromissa på det sättet med mig själv igen. Jag uppmanade honom söka hjälp, för depressionerna var återkommande. Inget hände. Han mådde ju bra. Till han gick ner igen och vägrade söka hjälp. Då gick jag.

Det behövdes en totalt havererad ekonomi ännu en gång (fast mycket värre) innan han tog tag i det hela och sökte hjälp. Nu har det gått mer än tio år. Han är på fötter, har ”bytt liv” och verkar ha kommit till insikt.

Jag är glad att jag (faktiskt) inte blev bitter.

 

[Snurrfian]

Beslutet har varit gemensamt (såklart!) och vi har gjort samma som er, listor på vad som ska prioriteras osv. Men ja, ändå sitter jag här

Den stora skillnaden är att min man är frisk, (nåja allt är relativt ) Vi har bara en hund som kräver daglig och regelbunden tillsyn och vi vet båda vad vi orkar med för byggkaos och tillfälliga lösningar. Exempelvis var köket ett sånt område som stod nästan högst upp och gjordes till stor del innan vi ens flytta in, jag hann ändå få utbrott innan spisen var på plats. Att vi däremot inte har några tapeter i den övre hallen och ska riva upp golvet och lägga nytt där när tiden och orken finns, stör mig inte alls.
Småbarnsåren är tunga ur många aspekter och då stå själv i det sliter.

 

[vilde]

En sak jag tycker är bra är att dela upp ansvaret så att båda inte behöver ta ansvar för allt. Om varenda beslut skall fattas i samförstånd och man måste engagera sig i allt blir det lätt för mycket på en gård och dessutom en källa till konflikt. Mycket bättre att kunna bestämma själv över sina delar samtidigt som man kan släppa det man inte har ansvar över och ofta har man inte precis samma intressen och tycker olika saker är olika roliga så det behöver inte vara svårt att dela upp.

 

[Bulldoozer]

Småbarnsåren är tunga ur många aspekter och då stå själv i det sliter.

Håller med. Dock så nåt som sliter mer än att stå själv under småbarnsåren är att ha en vuxen jääebäbis att ta hand om eller en partner som drar ner en ytterligare. Min egen erfarenhet är att det även kan vara en stor lättnad att separera och även minska arbetsinsatsen..

 

[Amha]

Är det renoveringsbehov kan jag förstå att det är tungt när man dessutom dras med psykisk ohälsa och litet barn. Bara tanken på det kan ju bli rätt mäktigt liksom. Vi satt i flera år i situationen hus med renoveringsbehov, små barn och två trötta vuxna. Jag fick ibland höra gnäll från partner om att det önskades flytt osv för det är så mycket. En dag insåg jag att det är krävande, det tar ork från oss att aldrig få känna oss klara ens för en kort stund. Nu har vi sålt det huset och väntar in nästa och det var en sån befrielse. Det blev helt enkelt för mycket när alla sparpengar gick till renoveringar hela tiden.

I ert fall kanske man skulle planera hur man kan göra renoveringarna enklare. Behöver ni göra det själva t.ex eller kan ni leja bort det? Har ni en priolista? Vad behövs för att ni ska må bra? Osv. Sen hade jag sagt ifrån när hans gnäll kommer i en dålig period. Det där är något man får ta när hjärnan är som den ska så att säga så man faktiskt kan komma fram till något man själv tycker och inte nåt ev sjukdom tycker. Så som det låter här drar han ju ner dig i sin skit också. Det är ju inte okej.

 

[Blyger]

@Bulldoozer tanken har slagit mig.

@Amha jah har föreslagit att vi ska leja bort jobb, det har jag sagt länge. Är villig till vad som för att öka hans trivsel. Det har jag också sagt.

 

[Pilot]

@Blyger en vanlig sak när man är deprimerad är att man känner att så här kommer det alltid vara (och alltid har varit). Men det är en känsla som kommer släppa när han mår bättre.
Jag tycker han i sak "gör rätt" om han skalar bort sådant som dränerar honom av energi. Men, problemet är att det landar på dig (barn/hem/gård).
Samtidigt som jag inte vill ge förslaget att projektleda mer än vad du säkert redan gör, så är det kanske det han behöver just nu för att hinna andas.
Tex istället för att föreslå att han får betala städhjälp för att han inte orkar hjälpa till, boka och förklara att så här är det.
Jag tänker att någonstans får du sätta gränsen kring dig själv och säga att det här behöver jag/vi stöttning i just nu.

 

[Blyger]

Tack för allt engagemang

Stundtals är min man mer sig själv igen och vi diskuterar nästa steg här hemma och då känns det helt ärligt som om jag lever upp lite.

Annars är jag mest rätt trött.

Tvingade ut honom en stund nu så han får röra på sig och lite dagsljus

 

[Blyger]

Nu är han igång och planerar nästa års projekt och jag vet inte om det är bra eller dåligt

 

[Verdandi]

Om du kliver ut ett steg och tittar utifrån på din familj, kan du då se att din man klarar att på ett bra sätt ta hand om barn, hem och jobb om du skulle försvinna helt ur familjeekvationen? Skulle han kunna göra det även om han stötte på en stor motgång t.ex. blev av med jobbet eller hamnade i sorg?

Ja, hästarna och gården får dig att må bra. Men om du återkommande ska behöva uppleva osäkerheten med att du tappar fotfästet i det viktiga som tillhör ditt liv, så kommer du till slut att ha svårare för att få ut det positiva ur det. Oväntade förändringar kan alltid ske, men nu blir du ju utsatt för din mans nycker. Det spelar ingen roll att han gör det för att han inte mår bra. Det är en förklaringsmodell, men det är DU som drabbas och får bära på det.

Sen det här med att du sköter och har huvudansvaret för hem och barn.. Är du säker på att en eventuellt satt diagnos med förhoppningsvis efterföljande hjälpinsats kommer att lösa er arbetsfördelning i familjen? Att trygga dig tillräckligt för att t.ex. orka ha kvar hästarna? Jag tror inte ens parterapi hjälper mot den sjukdomen som så många fäder verkar drabbas av, men det kan förstås ge honom lite mer insikt och dig ett uns avlastning.

 

[Blyger]

Om du kliver ut ett steg och tittar utifrån på din familj, kan du då se att din man klarar att på ett bra sätt ta hand om barn, hem och jobb om du skulle försvinna helt ur familjeekvationen? Skulle han kunna göra det även om han stötte på en stor motgång t.ex. blev av med jobbet eller hamnade i sorg?

Ja, hästarna och gården får dig att må bra. Men om du återkommande ska behöva uppleva osäkerheten med att du tappar fotfästet i det viktiga som tillhör ditt liv, så kommer du till slut att ha svårare för att få ut det positiva ur det. Oväntade förändringar kan alltid ske, men nu blir du ju utsatt för din mans nycker. Det spelar ingen roll att han gör det för att han inte mår bra. Det är en förklaringsmodell, men det är DU som drabbas och får bära på det.

Sen det här med att du sköter och har huvudansvaret för hem och barn.. Är du säker på att en eventuellt satt diagnos med förhoppningsvis efterföljande hjälpinsats kommer att lösa er arbetsfördelning i familjen? Att trygga dig tillräckligt för att t.ex. orka ha kvar hästarna? Jag tror inte ens parterapi hjälper mot den sjukdomen som så många fäder verkar drabbas av, men det kan förstås ge honom lite mer insikt och dig ett uns avlastning.

Jag vet inte hur han skulle klara det om jag försvann. Är han som vanligt så absolut. Under en depression/dålig period.. vet inte. Men det finns ett visst kontaktnät runt honom. En eventuell skilsmässa på god fot tror jag han hade fixat.

Huvudansvaret hemma är inget problem så länge vi bor här. Tror inte heller någon diagnos/behandling skulle hjälpa för der. Det är hans mående och hotet om gården som helt fått mig ur spel

 

[tara]

Övernattningslägenhet i stan? Är det en lösning? En billig. Jag börjar kanske fundera på att få lappsjuka och kanske komma bort lite och tänker att en sådan vore lite käckt.

Alla bilder på internet om perfekta hem och folk som lägger ned miljarder på att få instagramvänliga hem det är klart det påverkar din man också om gården behöver underhåll både utvändigt och invändigt. Han är väl mottaglig mot den propagandan liksom alla andra.

Egen gård är mycket jobb, halm, hö, hästar ut ,in, gräsklippning, landet, måla rödfärg, fodringar, kolla tak. Underdriver du inte riktigt arbetsinsatsen för hästar hemma ? En kvart om dagen, det är ju kanske en fodring? Vem gör resten av jobbet, mockning, resterande fodringar, staketumderhåll etc? Din man Eller någon anställd?

 

[Blyger]

Övernattningslägenhet i stan? Är det en lösning? En billig. Jag börjar kanske fundera på att få lappsjuka och kanske komma bort lite och tänker att en sådan vore lite käckt.

Alla bilder på internet om perfekta hem och folk som lägger ned miljarder på att få instagramvänliga hem det är klart det påverkar din man också om gården behöver underhåll både utvändigt och invändigt. Han är väl mottaglig mot den propagandan liksom alla andra.

Egen gård är mycket jobb, halm, hö, hästar ut ,in, gräsklippning, landet, måla rödfärg, fodringar, kolla tak. Underdriver du inte riktigt arbetsinsatsen för hästar hemma ? En kvart om dagen, det är ju kanske en fodring? Vem gör resten av jobbet, mockning, resterande fodringar, staketumderhåll etc? Din man Eller någon anställd?

Jag har föreslagit lägenhet i stan/särbo. Stan är dock på topp tio storleksmässigt i Sverige samt att det finns högskola/universitet, så tror inte det finns så många billiga bostäder.
Nu ska han sova hos sina föräldrar lite i veckan i alla fall, när det funkar med mitt jobb och förskolan.

En kvart om dagen som minst ja, inte som snitt-tid jag lägger ner (normalt vill jag rida/träna också och småpyssla med annat).

Jag har hästarna på lösdrift. På en kvart kan jag hinna mocka, visitera, fodra och kolla vatten. Hästhållningen är medvetet rationell.
Hämta foder gör jag en gång i månaden vintertid och det tar kanske 1,5-2 h från att jag åker från gården tills att allt är inne i min lada. Ingen jättepost tidsmässigt det heller om man slår ut det per dag.


Jag sköter hästarna själv inklusive hämta foder mm.

Ströar en gång i månaden typ, då kommer en bonde med traktor och lägger in en storbal. Samma med foderhalm vintertid.

Större grejer brukar vi hjälpas åt med (stolpar ny hage tex, även om jag gör merparten av jobbet där med).

 

[Bobohooo]

Lever också med en misstänkt bipolär man utan diagnos. Dessutom alkoholproblem.
Allt kommer hela tiden att bli bra, bara vi flyttar hit eller dit, köper ditten eller datten, eller när bebis kommer. Nu har vi ett litet barn och har just gått igenom en riktig tung period av depression och skuldbeläggande av mig.
Jag satte ner foten och krävde läkarkontakt. I första skedet kom han ut, precis som din man, med en packe sömntabletter...
Men nu har en tuff läkare tagit tag i det, delvis. Det blir ännu mer tungt hemma i perioder då ångesten som kommer vid besöken trillar ut över mig och/eller i en period av supande.

Mitt mål är att det inte ska påverka barnet. Mannen är den absolut bästa pappan i bra perioder, gör mycket hemma, ställer upp, leker med barnet och är så rolig att umgås med. Men dessa depressioner påverkar ju minst lika mycket och det funkar inte. Barnet får ett orimligt ansvar i det eftersom det är den enda som betyder något i dessa perioder. Så ska det inte vara.

Nu har min man sökt hjälp, annars hade jag lämnat nu. Men det gäller ju att hjälpen måste fortsätta och leda till något gott. Jag är otålig och vill att han tar all hjälp/utredning NU men inser att det är en process. Det går inte över dagen.

Har blivit rekommenderad samtal som anhörig också och kommer nog att leta reda på någon sådan möjlighet.

 

[Blyger]

Lever också med en misstänkt bipolär man utan diagnos. Dessutom alkoholproblem.
Allt kommer hela tiden att bli bra, bara vi flyttar hit eller dit, köper ditten eller datten, eller när bebis kommer. Nu har vi ett litet barn och har just gått igenom en riktig tung period av depression och skuldbeläggande av mig.
Jag satte ner foten och krävde läkarkontakt. I första skedet kom han ut, precis som din man, med en packe sömntabletter...
Men nu har en tuff läkare tagit tag i det, delvis. Det blir ännu mer tungt hemma i perioder då ångesten som kommer vid besöken trillar ut över mig och/eller i en period av supande.

Mitt mål är att det inte ska påverka barnet. Mannen är den absolut bästa pappan i bra perioder, gör mycket hemma, ställer upp, leker med barnet och är så rolig att umgås med. Men dessa depressioner påverkar ju minst lika mycket och det funkar inte. Barnet får ett orimligt ansvar i det eftersom det är den enda som betyder något i dessa perioder. Så ska det inte vara.

Nu har min man sökt hjälp, annars hade jag lämnat nu. Men det gäller ju att hjälpen måste fortsätta och leda till något gott. Jag är otålig och vill att han tar all hjälp/utredning NU men inser att det är en process. Det går inte över dagen.

Har blivit rekommenderad samtal som anhörig också och kommer nog att leta reda på någon sådan möjlighet.

Känner igen mig i det där "bara vi gör så här"

Hoppas det löser sig för er!

 

[SaraXX]

Lever också med en misstänkt bipolär man utan diagnos. Dessutom alkoholproblem.
Allt kommer hela tiden att bli bra, bara vi flyttar hit eller dit, köper ditten eller datten, eller när bebis kommer. Nu har vi ett litet barn och har just gått igenom en riktig tung period av depression och skuldbeläggande av mig.
Jag satte ner foten och krävde läkarkontakt. I första skedet kom han ut, precis som din man, med en packe sömntabletter...
Men nu har en tuff läkare tagit tag i det, delvis. Det blir ännu mer tungt hemma i perioder då ångesten som kommer vid besöken trillar ut över mig och/eller i en period av supande.

Mitt mål är att det inte ska påverka barnet. Mannen är den absolut bästa pappan i bra perioder, gör mycket hemma, ställer upp, leker med barnet och är så rolig att umgås med. Men dessa depressioner påverkar ju minst lika mycket och det funkar inte. Barnet får ett orimligt ansvar i det eftersom det är den enda som betyder något i dessa perioder. Så ska det inte vara.

Nu har min man sökt hjälp, annars hade jag lämnat nu. Men det gäller ju att hjälpen måste fortsätta och leda till något gott. Jag är otålig och vill att han tar all hjälp/utredning NU men inser att det är en process. Det går inte över dagen.

Har blivit rekommenderad samtal som anhörig också och kommer nog att leta reda på någon sådan möjlighet.

Så ledsamt att höra. Min äldsta tog massor av ansvar som 3-5-åring, när det var som värst, ansvar som ett barn absolut inte ska behöva ta. "Om jag kramar pappa mer kanske han blir frisk, om jag gör det och det kanske pappa blir glad" osv. Och sen riktades ilska och frustration mot mig, för pappa lärde han sig att tassa på tå kring. Hjärtskärande.

Nej, de har inte en superbra relation idag när han fyllt 10 år.

 

[Bobohooo]

Så ledsamt att höra. Min äldsta tog massor av ansvar som 3-5-åring, när det var som värst, ansvar som ett barn absolut inte ska behöva ta. "Om jag kramar pappa mer kanske han blir frisk, om jag gör det och det kanske pappa blir glad" osv. Och sen riktades ilska och frustration mot mig, för pappa lärde han sig att tassa på tå kring. Hjärtskärande.

Nej, de har inte en superbra relation idag när han fyllt 10 år.

Nej, barn ska aldrig behöva ta det ansvaret.
Än så länge tror jag inte barnet märker det, jag gör mitt bästa för att balansera upp, vi åker och hälsar på kusiner osv när det är som värst.

Det har hjälpt mig att separera mig från mannens mående, förut blev jag mycket påverkad av hur han mådde men nu är jag tydligare vad som är mitt och vad som är hans ansvar. Mitt är att skydda mitt barn och det kommer jag att göra. Vill inte att barnet ska bli "medsjuk" som jag var förr och just det där, tassa på tå. Depressionerna göder ju ett gigantiskt ego, där ingen av oss andra förstår/blir påverkade osv enligt mannen.