Flytta eller inte?

[Enya]

Kanske men känns ju sjukt trist om det slutar så för att min man blivit sjuk.

Fast det är väl inte för att han är sjuk utan för att han inte söker hjälp?
Om han söker hjälp kan ni ju alla må lite bättre och kan börja resonera och diskutera med varandra om boende,men det känns ju inte riktigt vettigt att göra det med en person som är deprimerad. Inget gott kommer ur det för någon av er väl?

 

[Blyger]

Fast det är väl inte för att han är sjuk utan för att han inte söker hjälp?
Om han söker hjälp kan ni ju alla må lite bättre och kan börja resonera och diskutera med varandra om boende,men det känns ju inte riktigt vettigt att göra det med en person som är deprimerad. Inget gott kommer ur det för någon av er väl?

Nej

 

[vilde]

Jag skulle behöva lite hjälp att se på saker..

Bor i dagsläget tillsammans med min man och vårt barn på en liten hästgård. Det är ett (total) renoveringsprojekt, men inget är direkt akut (förutom ev taket på foderladan).

Min man är med största sannolikhet bipolär (odiagnosticerad) och just nu inne i en depression.

Nu vill han flytta. Han orkar inte med renovering eller skötsel av en gård. Han påstår att det bara är huset/gården som gör att han mår dåligt och att allt blir magiskt bra om vi flyttar.
När vi bodde i stan och jag hade en häst inackorderad fick jag slita ihjäl mig för att hinna häst, barn och ta hand om hushållet.

För mig är det här drömstället. Bra läge, lagom stort osv. Visst, det är mycket jobb, men ändå överkomligt. Jag kan leva med ett brunt kök liksom.

Det är så mycket tankar som snurrar.

Min farfar ville ge upp lantbruket helt efter att drabbats av mul- och klövsjuka så hela hans stora besättning mjölkkor samt avelstjurar och andra djur fick slaktas utan ersättning, sen blev det storstrejk så skörden inte kunde bärgas och han blev tvungen att resa utomlands och försöka få tag i arbetskraft, efter det kom depressionen där mjölken betalades för 4 öre litern och många gårdar såldes på exekutiv auktion. Han hade hittat en som gick med på att byta ett större hyreshus i Helsingborg mot gården men min farmor som trivdes satte ned foten och sa att hon har flyttat tillräckligt och flyttar inte mer och så fick det bli, han hade inget val och det gjorde att det blev lättare för honom.

Det jag menar är att jag tror det också blir lättare för din man om du helt enkelt bestämmer. Inte gör mer arbete men fattar beslutet rakt av att ni behåller gården så behöver han inte fundera mer på det.

 

[sthu]

Viktigt att tänka på:
Bipolär sjukdom är kronisk. Man blir inte frisk, man blir symtomlindrad.

Jag är "normal" i perioder, kan sköta jobb och hem utan problem. Men förr eller senare kraschar det, antingen i en manisk period eller en depression. Jag blir oftast hypomanisk, det är hanterbart. Jag får massor gjort och är pigg och glad. Tills det kraschar år andra hållet.
Jag har precis kommit upp från en depressiv episod. Utan läkarkontakt hade det inte gått, trots att jag redan medicinerar.

 

[Enya]

Nej

Vill han inte söka hjälp eller gör det inom rimlig tid hade jag bett honom flytta dit han tror han kan trivas. Särbo, och om han inte vill det så separation. Så hade jag gjort,och det hade inte handlat om att det är för att han är sjuk, utan för att han låter det fortgå utan att söka hjälp. Det är en enorm skillnad där.

 

[Lovisaleonora]

Det jag menar är att jag tror det också blir lättare för din man om du helt enkelt bestämmer. Inte gör mer arbete men fattar beslutet rakt av att ni behåller gården så behöver han inte fundera mer på det.

Herregud. Är en livegen för att en är sjuk?!

 

[Motacilla]

Hur skulle det kännas om du sa till honom att du kan boka läkartiden och följa med som ett stöd?

Deprimerade personer kan ha VÄLDIGT svårt att komma igång med att ringa ett samtal och boka en tid.

 

[sthu]

Herregud. Är en livegen för att en är sjuk?!

Fast som deprimerad kan det vara rätt skönt att nån annan tar beslut åt en. Jag lät min man bestämma vad jag skulle ta på mig på morgonen nu vid min senaste depression, för jag kunde inte ta beslut själv.

 

[Pilot]

Jag ser problemet i två led, det största är att han inte söker hjälp.

Problem 2 är att du ser ett mönster i att när han mår dåligt vill han "fly problemet".
Jag tror det är otroligt vanligt att tänka "om jag bara flyttar blir allt bra" eller något annat, byter jobb osv.

Med det betyder det inte att det är väldigt dränerande om man upplever att det är mycket att göra.

Om man sedan inser att man vill helt skilda saker så får man fundera på man får separera/ bli särbos osv.
(Han ska inte behöva bo kvar om han mår dåligt, lika lite som att du ska behöva flytta från ett ställe du mår bra på.)

 

[Motacilla]

Angående motstånd att söka hjälp:
Vissa människor är rädda för att få en diagnos och tänker att alla människor har ungefär samma kaos/problem som de själva har. Bristande sjukdomsinsikt är väldigt vanligt, i synnerhet vid lite svårare sjukdomar än typ ångest.

Och så finns aspekten av stigma kvar, många är helt enkelt rädda för att bli "en sån där" om de får en diagnos — majoriteten vill vara "normal". Har man ingen diagnos kan man övertyga sig själv om att det snart vänder och allt blir bra igen.

Även om samhället blivit mycket öppnare, så är det fortfarande få som är öppna med att de har familjemedlemmar som t.ex är drabbade av psykossjukdomar. Det är mest ångest och depression man hör om, och även om dessa givetvis för med sig ett svårt lidande för de drabbade så är en psykossjukdom ändå många grader värre.

Obs detta skrivet i största allmänhet, inga tankar om TS man alls!

 

[Blyger]

Hur skulle det kännas om du sa till honom att du kan boka läkartiden och följa med som ett stöd?

Deprimerade personer kan ha VÄLDIGT svårt att komma igång med att ringa ett samtal och boka en tid.

Jag har försökt, men inte riktigt fått respons.

Nu tror jag att han har en tid om några veckor, men han vill liksom inte riktigt prata om det. Skulle gärna följa med, så det inte blir "jag mår dåligt för vi renoverar mycket" eftersom det liksom inte är hela bilden...

 

[Otherside]

Jag håller delvis med dig men ts kanske inte kan bo kvar i sin livsdröm på mannens bekostnad. Om de skulle behöva gå isär pga olika drömmar är det ju inte lätt i dagens läge att ha råd att lösa ut varandra, utan ofta slutar ju sånt i att man behöver sälja och dela på ev vinsten som blir kvar. Då slutar det lätt med att bägge hamnar i lägenheter. (ts jag menar inte att det måste sluta så för er)

Jag tänker mest att det är så lätt (alltför ofta för kvinnor...) att vika sig och följa mannens önskemål och "krav". Jag har gjort det själv - och säger till min dotter ideligen att jag idag ALDRIG aldrig aldrig hade gjort om det. Jag var ung då och vek mig. Levde på hans villkor under säkert sju svåra år. Idag får jag ångest vid blotta tanken. Hur kunde jag?!? Jag trodde jag var stark då.... Vi lever fortfarande tillsammans men idag viker jag mig inte. OM våra livsval skulle bli så helt motsatta att någon av oss måste vika sig, hade jag låtit honom gå.

Om din man, ts, har såna problem att du måste ge upp ditt liv och dina livsdrömmar för att han ska bli nöjd (om han ens blir det?) så måste han söka hjälp. Han måste inse det själv. Hur det ska gå till vet jag inte men jag vet vad jag hade gjort. Inte ens det är ditt ansvar. Även fast det är lätt att ta på sig det.

 

[Otherside]

Tack @yamyam för att du delade med dig!

Jag hoppas ju att det finns ett sätt för oss att fortsätta vara tillsammans men just nu är det gården/hästarna som gör att jag orkar, ärligt talat.

Då är det precis där du ska vara.

 

[Bulldoozer]

Jag kan se det från flera olika perspektiv..

Du säger att det fullt beboligt MEN det skillnad på beboligt och trivsamt.. Vi hade ett boende ett tag som såg ut som hej kom och hjälp mig med mörka, missmatchade färger som verkligen skar i ögonen och allmänt nedgånget och ingen av oss trivdes. I vårt fall var det så lätt som att ta två dagar och bara dra vit färg över hela skiten för att trivselfaktorn skulle öka med 1000% och därefter fixa i det som behövde fixas i den takt vi orkade. Inomhus miljön gör rätt mycket för ens trivsel nu vet jag inte hur ni har det men skulle ni kunna fixa så att han trivs bättre i huset (om det är ett problem, vi insåg inte hur mycket vi faktiskt hade vantrivits förrän vi tog tag i och bara målade över allt).

Han kan inte rå för att han ev är sjuk, däremot är det hans val att söka hjälp eller inte. Det är ditt val att fundera på hurvida du kan stå ut med att han inte ens försöker få hjälp mot ett bättre mående. Eftersom ni som jag uppfattade dessutom flyttade för att han inte trivdes på förra stället skulle göra att åtminstonde jag hade högre krav på påvisbara resultat innan man drar upp bopålarna igen. Därmed så bör man ändå ha det i åtanke och göra det man kan för att fixa trivseln på nuvarande boende.

Själv var min man på väg rakt in i väggen på sitt förra jobb, han trivdes med jobbet väldigt bra men det var stressigt och han höll på att bränna ut sig. Jag hade kunnat stå vid sidlinjen och se när han krashade men jag ställde ultimatum att antingen ordnar han sin jobbsituation eller så är risken att han inte har en familj kvar i det långa loppet. Det var inte hans fel att jobbet var stressigt, det hade inte varit hans fel om han blivit utbränd men han hade ett val att iallafall försöka ändra på det han kunde genom att sätta gränser på jobbet eller som i hans fall byta jobb. Jag vet inte om jag hade lämnat honom om han hade gått in i väggen (troligen inte) men jag hade inte varit kvar i en relation där han inte iallafall försökte få till en förändring när hans jobbsituation började gå ut över relationen, jag hade inte stannat hos nån som prioriterat jobbet högre än oss. I hans fall så sparade mitt ultimatum honom troligen från en totalkrasch in i väggen och en lång tid av sjukskrivning. Även lång tid efter jobbytet så har han kvar problem med stresspåslag och hjärtklappning och jag är övertygad om att om inte jag satt ner foten så hade han varit i en betydligt sämre situation idag.

Din partner flaggar att han mår dåligt över boendet, du flaggar att han bör ta tag i sitt mående för det går ut över er. Ni bör ha en diskussion om boendet men han kanske ska må bättre först. Ni bör ha en diskussion om hans mående och varför han inte väljer att söka hjälp när det går ut över er. Ni bör även ha en diskussion över sannolika konsekvenser om inte saker ändras. Funkar inte det så ta hjälp av en tredje part.
Själv spelar det ingen roll om jag bor i slott eller i koja om relationen funkar bra och det praktiska fungerar, i ert fall är det väldigt viktigt att det praktiska fungerar då ni har ett litet barn. Att stanna i en relation man inte trivs i för att det synd om ena parten gör varken dig eller din partner en tjänst. Bästa vore kanske att ta en paus från varandra och fundera över era egna prioriteringar och vad ni är beredda att kompromissa om.

 

[mars]

Det jag menar är att jag tror det också blir lättare för din man om du helt enkelt bestämmer. Inte gör mer arbete men fattar beslutet rakt av att ni behåller gården så behöver han inte fundera mer på det.

Jag hade blivit vansinnig om partnern bestämde det på egen hand. Sen tycker jag absolut ingen försäljning ska ske under depressionen utan att prova läkare först.

 

[Motacilla]

Jag hade blivit vansinnig om partnern bestämde det på egen hand. Sen tycker jag absolut ingen försäljning ska ske under depressionen utan att prova läkare först.

Jag skulle föreslå att nu fattas inga livsavgörande beslut om boende på X antal månader. Istället kommer TS med man överens om en strategi som involverar läkare och eventuellt andra yrkesgrupper inom vården, beroende på vad läkaren säger.

När den medicinska sidan av det hela stabiliserat sig får ni återkomma till boendet. Eventuellt så att ni träffas hos en parterapeut och med hens hjälp reder ut vad som är viktigt för var och en och hur ni uppnår bästa möjliga lösning.
Men det är inte heller möjligt så länge mannen lider av en svår depression och därför sannolikt inte ser NÅGRA lösningar alls.

 

[Blyger]

Min man pratade med en barndomsvän ikväll.
"Du försöker bara fly från dina problem" sa han.
Det känns ändå lite skönt att det är någon annan än jag som ser det.

 

[SaraXX]

I en period av mitt ex dåliga mående fick han för sig att allt skulle lösa sig om vi flyttade till en liten lägenhet i stan (med barn). Vi hade kommit så långt så att vi hade tackat ja när jag bröt ihop och storgrät. Jag kan inte trivas så, men slog ju knut på mig själv för att han skulle må bra. Vi flyttade inte då utan bodde kvar på landet där vi ju trivs bäst båda två. Nu bor vi ju inte ihop längre, men det hade vi inte gjort i vilket fall. Jo kanske om han helt hade löst sitt dåliga mående i tid.

 

[EmmaBovary]

Jag har försökt, men inte riktigt fått respons.

Nu tror jag att han har en tid om några veckor, men han vill liksom inte riktigt prata om det. Skulle gärna följa med, så det inte blir "jag mår dåligt för vi renoverar mycket" eftersom det liksom inte är hela bilden...

Nu förstår jag också att problemet här kanske faktiskt är att han inte vill återge problemen han har rättvist, kanske saknar insikt etc. Men en annan aspekt är att det inte alltid är jättepoppis om man som patient går in och har siktat in sig på en viss diagnos. Det beror ju såklart på läkare och patienten i fråga, men jag har ändå upplevt liknande och hört många som delar erfarenheten.

 

[Blyger]

Nu förstår jag också att problemet här kanske faktiskt är att han inte vill återge problemen han har rättvist, kanske saknar insikt etc. Men en annan aspekt är att det inte alltid är jättepoppis om man som patient går in och har siktat in sig på en viss diagnos. Det beror ju såklart på läkare och patienten i fråga, men jag har ändå upplevt liknande och hört många som delar erfarenheten.

Ja precis, jag är ju rädd att han inte skulle dela alla bitar. Att bara säga att man mår dåligt och det är mycket hemma pga renovering är ju rätt långt från sanningen.

Annars finns det självklart ingen mening med en "viss" diagnos - jag vill bara att han ska få rätt hjälp för ingen förtjänar att må så dåligt.

Hans mående går ju tyvärr mycket ut över mig också.