Faran med vår syn på stångbettets nytta

[wennstrom]

Hej, Jessica. Jag förstår resonemanget rent teoretiskt, men känner ändå någonstans att har jag kommit så långt på ett vanligt tränsbett, så har jag ingen nytta av stången. Rider jag så exemplariskt som man tydligen måste, så vet jag inte om jag behöver ha något bett alls...
Jag får en känsla av att stången mest är till för uppvisning eller tävling, eftersom man uppenbarligen inte får använda sig av den i utbildningssyfte.
Mitt mål med min häst är inte att nå högsta nivå inom barock, det är både han och jag för gamla för, och innan jag och hästen når den nivå som krävs för stång har jag nog en ny häst... Och det enda jag uppnått under tiden med Kosse är ett enda långt nötande och harvande utan att nå målet, för att jag använder för grova hjälpmedel. Risken finns att både han och jag tröttnar. Naturligtvis menar jag inte att man ska avancera på några veckor, men det måste ju kännas som att man åstadkommer NÅGONTING, både för honom och mig.
Och jag undrar fortfarande om jag inte skulle lära mig att ha "rätt hand" om jag rider på stång från början. Anledningen att man är "dålig" på stång kan ju vara att man lärt sig rida på tränsbett och fått en mindre känslig hand. Och det är ju alltid svårare att arbeta bort en ovana än att lära sig rätt från början. Dessutom måste ju detta vara högst individuellt. Det finns de som är födda med en mjuk hand och de som aldrig lär sig det oavsett hur mycket de än tränar, så just nu håller jag nog med den som skrev att man lär sig genom att försöka.
Dessutom får det här mig att undra hur många andra hjälpmedel man inte "får" använda sig av. Även ett tränsbett kan ju missbrukas. Så jag kanske har plågat hästar hela mitt liv. Jag kanske rent av skulle lägga av med hästar helt, för det verkar vara omöjligt att göra något, utan att tvinga eller skada. Tyglar är väl också ett hjälpmedel (som kan missbrukas) och de har jag ju använt hela tiden, även när man som nybörjare sitter och sliter och drar. Jag behöver hitta lösningen för mig och min häst, inte få skuldkänslor för allt.
Allt det här var inte till dig personligen, Jessica, bara det första.

 

[Jessica]

Tro mig, jag förstår precis vad du menar. :smirk:

Har också varit där du är nu, med min kallblodstravare. Jag hamnade också i det dödläge som du beskriver och kände att jag inte kom någonstans med tränsbettet, både jag och hästen spände oss så det gick inte att rida, det var bara kamp hela tiden.

För ett år sedan tog (fick?) min häst ordentligt stöd på blank stång. Han gick på stången som han går på tränsbettet idag. Det har krävts mycket träning att få honom tillräckligt stark för att kunna bära sig bakifrån istället för framifrån, och det har även krävts mycket träning av mig för att förstå att jag måste låta hästen gå själv utan mitt stöd i tygeln.

Sätter jag på min häst en stång idag och jag håller lite för mycket i tygeln så blir min häst förtvivlad. Han slänger upp huvudet och försöker komma undan. Tappar jag balansen i sadeln nuförtiden kan jag inte använda tygeln som "stödhjul" som jag kunde förut, även på stång.

Jag vill egentligen inte säga att du gör fel eller att dina upplevelser med stång på din häst är samma som mina utan det jag vill säga är att känslan antagligen kommer att förändras i takt med att du och hästen blir starkare och duktigare.

Du kommer kanske att komma till ett tillfälle när du bestämmer dig för att testa med tränsbett igen och du kommer upptäcka att det går suberbra!!! Då kommer du förstå vad jag menar med mitt inlägg ovan.

mvh Jessica

 

[true_blue]

Jodå./T_B

 

[true_blue]

Om du inte har sitsen kan din hand var ahur mjuk som helst, den är inte snäll ändå./T_B

 

[wennstrom]

Vill bara klargöra att jag inte rider på stång f.n, men tanken har funnits, efter ett besök på en sajt om AR. Där fördes åsikten fram att en häst som gärna går med huvudet högt snarast förvärrar sitt beteende på ett tränsbett.
När Kosse kom till mig var han i tävlingskondition och urstark, medan jag inte hade ridit regelbundet på säkert 10 år. Då red jag på stång för att överhuvudtaget ha en chans att få stopp på honom, med mina svaga armar.
Idag funderar jag på stång för att få honom att länga överlinjen och använda ryggen. Jag står på ruta ett och rider bara i skritt, strävar efter en låg form och avslappnade, kontrollerade gångarter. Som gammal travare känns han ibland som en tickande bomb, hetsig och stressad.
Stången skulle vara mitt hjälpmedel att höja hans rygg och att vi tillsammans skulle hitta rätt muskler och stärka dem.
Rider ut gör jag på vanligt bett. Stången skulle vara i rent utbildningssyfte, inte för att tvinga honom eller tortera honom. Bara hjälpa honom och mig att hitta rätt. På tränsbettet känner jag att jag måste ta i mer för att få reaktion och oroar mig konstant över att göra fel. För lite, för mycket, provar det ena, provar det andra.. Jag skulle tro att han känner sig minst lika förvirrad som jag. Jag menar inte att stång skulle ordna allt med automatik, men som snacket går så törs jag inte ens prova. Stång kanske är lösningen för oss, men hur ska jag någonsin få veta om jag inte får försöka?

 

[josse]

Förstår ditt resonemang: Förmodligen är 99,9 % av ryttarna inte tillräckligt mjuka i handen , allt går ju alltid att göra bättre ! Så det gäller ju att gräva där man står sas, och därifrån försöka att ständigt förbättra sej. Min hand och min sits är mkt mkt bättre nu än för två år sedan, ändå har jag långt i från ngn bra sits (bedrövlig skulle jag nog säga. Född med mjuk hand eller inte så tror jag att de farligaste ryttarna är de som inte är ödmjuka nog att förstå att det oftsat är ryttrens hjälper, hantering, ridning som är orsaken till hästens problem att utföra det ena eller andra. Sen har givetvis också hästen en gräns där dess medfödda talang, gångarter, exteriör, temprment inte räcker för vidare prestationer, och då är det ju varje ryttres uppgift att förstå detta och inte kräva mer av hästen. Jag har i bland tänkt att jag är en så dålig ryttare som egentligen inte borde rida, men egoistiskt nog så fortsätter jag ändå , för att det är så kul. Med respekt för min häst försöker jag däremot hela tiden att förbättra mej, vilket är det minsta jag kan göra. Nu kanske jag svamlar iväg, men angående stångbettets vara eller inte vara så tänker jag precis som med sporrar-om man nu har nått så långt att hjälperna fungerar så borde man inte behöva ytterligare förstärkning utan snarare tvärtom, mindre finare hjälper-utan hjälpmedel. Kanske är jag ute och cyklar ?

 

[Jessica]

En liten tanke bara, som kanske inte alls passar dig och din häst.

Min mamma har en varmblodstravare som togs från banan bara någon månad före hon köpte honom. Hon red honom på chambon just för att hon skulle få någonsomhelst kontakt med honom, mentalt. Hon har tränat väldigt mycket från marken och arbetar konstant med att få honom att länga överlinjen.

Det fungerar väldigt bra på hästen nu, hon har inte behövt någon chambon de sista halvåret i alla fall och sökningen framåt/nedåt fungerar nästan alltid. Det börjar även fungera lite i trav. Vid longering så travar hästen nästan med nosen i backen och han trampar på, med bakbenen, som vilket halvblod som helst, och det utan hjälptyglar!!!

mvh Jessica

 

[wennstrom]

Det är just så jag tänker.
Ju skickligare jag är desto mindre "lull-lull" borde behövas, logiskt sett. Får jag hästen att vakna och veta vad jag menar så förstår han mig bättre sen, utan dessa hjälpmedel. Men, vad ska man med hjälpmedel till när man redan kan?
Med risk för att bli påhoppad, så kan man undra om det inte är de skickliga som vill ha stång för att se häftiga ut. Det skickar ju visuella signaler om att "min häst minsann är högt utbildad".

 

[Snorkis]

Det är ett lustigt fenomen här. Väldigt många säger: min häst gillar inte tränsbett så jag måste rida den på stång. Ingen säger: min häst trivs inte på stång, så jag måste rida den på träns... Kan det ha att göra med att det är häftigt att rida på stång :smirk:

 

[emindy]

du kan kanske ha en poäng där, men det FINNS faktiskt hästar som inte tycker om stången.

Min häst tycker egentligen inte om sitt tränsbett, även om jag har hittat den version hon tycker minst illa om.
Jag har provat rida henne på hackamore, och det avskydde hon. Kapson går alldeles utmärkt.
Stången har jag däremot inte riktigt provat ännu, men den skulle jag isf ha TILLSAMMANS med kapsonen då vi inte är "färdiga" med den än.
Hon fick ha stången i munnen förra helgen, så nu den här helgen ska jag kolla hur pass sugen hon är på den igen. Jag skulle dock inte hålla tummarna.

Se där! en häst som kanske inte tycker om stångbettet!
Dessutom finns det ju måånga som inte rider på bett alls utan rider bettlöst! (jag räknas nog in i den skaran snart...)

 

[Ewa]

Om svaret är jodå så får du gärna utveckla det mera.

 

[wennstrom]

Hej igen, Jessica.
Jodå, tanken har funnits på chambon också. Jag är beredd att leta för att hitta det som passar mig och Kosse bäst.(Uttalas Kåsse, om någon undrar) Men, om stång är så tabu, så borde det vara samma sak med detta hjälpmedel.
Just nu skrittar jag ut mycket med Kosse, på långa tyglar och han har börjat gå, i alla fall bitvis, med lågt huvud. Jag uppmuntrar och berömmer när han sänker halsen. Vi har kommit en bit på väg. Jag rider på ett D-bett, tvådelat med kopparrullar. Nu hör man ju mer och mer att de tvådelade betten åker upp i gommen på hästen och att de tredelade nyper hästen i tungan osv, osv. Så det här med stång...Och jag är tveksam till att rida på t.ex side-pull på den häst jag har, om det inte sker på ett inhägnat område. Har jobbat med ryggmärgsskadade så jag vet hur det kan gå...
Så med alla åsikter om olika bett vet jag snart inte vad jag ska ta mig till. Han får väl gå i hagen resten av livet, om nu det kan sägas vara bättre. :smirk:

 

[Spider84]

Kan det ha att göra med att de flesta bett är rörliga och stången inte är det?

Okej det finns folk som bara ska ha på det, men å andra sidan finns det mycket hästar som av ena eller andra orsaken inte gillar bett som rör på sig.

Därmed inte sagt att man inte ska försöka ta reda på den orsaken och sedan lösa det.

 

[Rikkan]

*vinkar*
Jag har en häst som inte gillar stång längre, men det framgick först efter hon vinglat på tränsbett, bytt till stång och sedan tillbaka på tränsbett (stabil). Hon har tidigare haft tandfel och bettfel och svag nacke.
Nyanserna blev plötsligt tydligare. Jag vaknade och började förstå lite mer (till min hästs glädje)...

 

[Jessica]

För mig är inte stång tabu alls, jag tycker det är jättebra om man provar sig fram till det som häst och ryttare trivs bäst på.

Om du är såpass lyhörd som du verkar så tycker jag absolut att du ska prova stång utan dåligt samvete. Fortsätt bara vara öppen för intryck och var lyhörd på hästens signaler så går det nog jättebra.

Jag behövde själv stång på min häst för att komma på hur jag skulle rida min häst på tränsbett. Lite paradoxalt jag vet, men alla sätt är bra utom de dåliga.

Har själv tänkt prova lite mer att rida min häst enhändigt på stång, jag måste bli mer oberoende i min hand och jag lyckas inte riktigt på tränsbett för jag vill väldigt gärna "hålla balansen" i tyglarna och min pålle låter mig göra det mer än gärna. Han tycker det är himla bekvämt när matte bär omkring på hans huvud. Jag blir mer uppmärksam på problemet med stången.

Ett litet tillägg för dem som är skeptiska mot om jag och min häst är redo. Vi kan utföra skolor i skritt och oftast i trav och vi kan även byta galopp med enhandsfattning, men det är vingligt!!! Jag behöver öva upp min balans och just nu känns det som om det inte går längre på tränsbettet.

Tänker jag rätt!?!

mvh Jessica

 

[Bambe]

Det kan också vara så att hästen har mindre möjlighet att protestera med ett stångbett, vilket ger ryttaren illusionen att hästen trivs bättre med det.

 

[true_blue]

Jag tror att du tänker fel, men har ju inte sett er i verkligheten. T_B

 

[emindy]

jag tror inte att du ska felsöka i bettet då. Är det vingligt får du nog gå till dig själv och se vad du gör.
Vinglar hästen eller vinglar du?
Vinglar hästen för att du är ostabil eller för att du spänner dig?

Mitt tips för att få en hand som inte håller i hästens huvud hela tiden, är att släppa helt. Rid på långa tyglar på inhägnat område och styr hästen med enbart din egen kropp. ta enbart korta tygeltag om du måste förtydliga, men släpp sedan helt.
Ni kanske inte vågar göra galoppombyten i början, men det är ett utmärkt sätt att utveckla balansen oberoende av tyglarna.
När jag började med denna övning för ca 1 ½ år sedan höll jag också för mycket i tyglarna. Numera rider jag nästan alltid på lång tygel och det är så skönt både för hästen och mig.

 

[Spider84]

Jo självklart. Stången förstärker ju ryttaren signaler och "förminskar" hästens, men det får man ju ha i åtanke annars blir det helt fel.

 

[Jessica]

Jag fick lite av en aha-upplevelse i helgen och upptäckte varför vi vinglat så.

Min balans förbättrades avsevärt när jag red utan stigbyglar i fredags. Antagligen har jag blivit stående i stigbyglarna och lagt vikten omväxlande till höger och vänster och min stackars häst har försökt parera mig.

Utan stigbyglar satt jag mer still i sadeln och hittade lättare min balans i förhållande till hästens istället för att tvinga den stackaren till att följa mina "vickande" höfter. Samtidigt har jag försökt parera mina brister i sitsen med "krånglande" händer. Mina hjälper blev med ens mycket mer koordinerade när jag sluta "vrida" mig i sadeln.

Nu kan jag tycka att det har varit slarvigt av mig att inte ha ridit mer utan stigbyglar tidigare. Då kanske vi hade sluppit många månaders slit och ångest.

Vill också tillägga att jag inte föll för frestelsen med stångbett utan jag upplevde allt ovanstående på tränsbett. *stolt*

mvh Jessica