Det låter bra. Dels verkar ju inte Elins farmor så pjåkig ändå, dels är det bra, tycker jag, både att ni åker och hälsar på henne och att du är beredd att stå på dig om hon har något att anmärka på. Elin är din dotter, far- och morföräldrar får finna sig i att spela andra fiol när det gäller att bestämma. Ska pojkarna med till henne också då? Far- och morföräldrar är ju ofta som en trygg punkt för barn, så kan du bidra till att Elin och hennes farmor kommer varandra hyfsat nära, så tror jag att det är bra för Elin.
Nej Elins farmor är rätt ok. Dock förvånar hon mig ibland. Tex när hon anser att hon visst kan vara hos sin magsjuka pappa för " bebisar är tåliga", elelr som i går när Elin började gråta hos henne och tittade långt på mig, då sa farmoderns pojkvän att Elin kanske skulle till mig igen men då svarade hon att " hon kan skrika lite, det dör hon inte av". Nej, helt klart dör hon inte av det, men jag tror knappast Elin kände sig så trygg hos henne när hon blev ignorerad på det viset. Lättare var det senare när hon suttit hos mig och spanat in och pratat med sin farmor. Då gick det bra att sitta hos henne- och givetvis, ha koll på mig
Eric och Isaac skulle följa med men eftersom Isaac tidigare på morgonen vägrade göra som han skulel så sa jag till slut att han fick stanna hemma hos mormor istället för att följa med, så det var bara Eric, jag och Elin som åkte. Det gick jättebra, jag förberedde Eric på vad vi skulle göra, talade om för honom vad som hände om han var duktig och inte krånglade och han uppförde sig jättebra!
Först tog iv tåget till Malmö, sedan stadsbussen hem till hans mamma. Jag avskyr att åka buss i Malmö, de är alltid proppfulla med folk och de trängs och ska tvunget av först även om de ser att man har småbarn och vagn, de hjälper inte till utan tävlar om vem som kommer ut först och står mest i vägen när man ska ut. Men det gick bra det med, det var itne så många på bussen. När vi hade varit hos henne en stund kommer Elin pappa.... han skulle inte egentligen, men kom i alal fall! Han sa att han hade varit och kollat på ödlor ( hans hobby) och så stannade han en stund. Precis innan jag skulel säga att vi skulle gå så sa han att han skulle gå. Men då bad jag honom vänta så kunde vi gå tillsammans. Vilket han snabbt tackade ja till.
I går insåg jag att stollan har haft rätt hela tiden, det har hon alltid minsann, Elins pappa håller på att tappa intresset för sin dotter. Han fick frågan av sin mor om han skulle hålla henne men han tyckte inte det behövdes. Dock satt han bredvid mig och lekte med henne när jag höll henne.
Vi åkte gemensamt ifrån Elins farmor och åkte halva vägen till centralen för att tillbringa en timme och gå runt lite i affärer. Som han vet att jag gillar absolut. På centralen bjöd jag honom på hamburgare. Under hela tiden märkte jag att ställer in sig, fjäskar, flörtar eller vad man ska kalla det. Jag drabbades av känslan att utnyttja det och manipulera honom som han gjort med mig Fast jag försöker intala mig själv om att det ju itne är snällt
Du, jag
visste inte att jag beskrev två av dina förhållanden, men jag anade det. Dels pga vad du skriver här, men också pga att jag dessvärre tror att det är rätt vanligt att förhållanden ser så ut, mer eller mindre extremt, men ändå enligt samma mönster. Jag har funderat hela dagen på hur vanligt jag tror att det är, men jag vågar mig inte på en gissning. En rätt stor procentandel, i alla fall.
Ja en stor del av de förhållande jag sett hos familj och vänner ser nog ut så där, mer elelr mindre extremt. Det är bara ett förhållande i min närhet som jag misstänker inte ser ut så. Alls.
Och det vore bra om man kunde lära sig att undvika att hamna i de förhållandena. Jag ser det i alla fall inte som något som enbart är männens "fel", för kvinnor skulle kunna strejka mot det där. Kvinnor skulle kunna vägra ställa upp på den rollen.
Det är så mycket lättare att skylla på männen, stanna kvar och tycka synd om sig själv. Eller, hoppas på ändring, för det ÄR faktiskt skitsvårt att göra slut när man fortfarande älskar någon.
Det finns en forskare som heter Anna Jonasdottir, som kallar det här för kärleksmakt. Män tankar kärlek av kvinnor, och har liksom rätt att göra det, rätt att få mer kärlek av kvinnor än de ger tillbaka. De ger
något tillbaka, annars skulle kvinnorna nog inte stanna alls, men de ger mycket mindre tillbaka än de får. Det gäller så klart inte exakt alla, men Jonasdottir anser ändå att det här är ett mönster. Och jag tycker att man kan se det mönstret, jag också.
Det är just så jag upplever Elins pappa. Att han tankar kärlek och trygghet av mig, verkligen tar det från mig för att må bra. Nu mår han itne bra, beskriver sitt liv som "dött".
Sen vet jag inte exakt hur Jonasdottir tänker sig det, men jag tänker att en del av makten som män då har i förhållandena, handlar om inte bara en större rätt att få kärlek (uppmärksamhet, omsorg, service) utan de får också makt genom att kvinnor är lite svältfödda på den sortens visad kärlek. Det verkar göra att kvinnan faller orimligt mycket för honom när han väl ger något, tycker jag. Han framstår som mer underbar än han riktigt gjort sig förtjänt av, när hon till sist får något av honom. (Jodå, jag har också gjort mitt i ett sådant förhållande, men det var länge sen, tack och lov.)
Kan det inte ha något att göra med att jag tror kvinnor vill vara lite till lags, inte vill ta för sig och när han ger lite tillbaka så tror hon sig vara älskad? Det sägs ju lite komiskt att en kvinna alltid säger hur mycket hon älskar sin partner medan en man säger ifrån om det blir någon ändring.
Hur man undviker det, tycker jag är problematiskt. Och jag tänker att det kanske är som du säger, att man får göra sig lite hård mot sig själv och vara lite förnuftig. Här skulle jag gärna ta emot idéer från andra, men jag tror att man får försöka se personen bakom allt det där man känner. Precis som du nu gör
oerhört tydligt, starkt och klartänkt när det gäller Elins pappa. Så som du formulerade dig om det i ditt sista inlägg, tycker jag var en lysande styrka! Elin har en så stark kvinnlig förebild i dig, Enya! Ingen kommer att sätta sig på den tjejen när hon blir stor.
Stark kvinnlig förebild vette tusan om jag är Jag börjar kunna stå emot honom, men i går kändes det jättesvårt att göra det när detvar så tydligt vad han egentligen ville. Hur ska jag låta bli att falla för det där?
När det gäller barn, tror jag att det finns saker man kan göra för att rädda dem från den där sortens förhållanden, i deras framtid. Just när det gäller förhållandena tänker jag särskilt på flickor, men det jag tycker om barn gäller alla barn: bekräfta barnen! Då startar inte barnen sina vuxenliv med ett underskott på bekräftelse, vilket ju måste vara ett sätt att skydda sig mot kärleksfattiga partners och deras alltför glest förekommande komplimanger och snällheter. Visst borde det stämma?
Ja det tror jag absolut stämmer! Jag har bara haft svårt för det tidigare, jag har insett det några gånger tidigare, men det är svårt att göra något som man itne är van vid. Jag har liksom inte med det hemifrån. Fortfarande har jag jättesvårt för det här med att gosa med dem, det har blivit klart bättre men jag antar att de känner sig gosfattiga.....
Jag såg i Pallas tråd att du har det så bra med dina pojkar nu, och jag blev glad! Det verkar så himla bra att uppmärksamheten och bekräftelsen kommer först, det är basen. Sen måste ju barnen göra som man säger ibland, det måste de. Men det är absolut inte "barndressyrkurs", det märker man ju. Snarare en barnbekräftarkurs, vilket är mycket sympatiskt.
På kursen pratar ledarna ofta om att man inte kan kräva respekt av barnen utan att barnen kommer att respektera sina föräldrar om man som förälder respekterar barnen och bekräftar dem. Och något som de också har upprepat är ju att man itne får banren att lyda om man inte bygger upp med att belöna deras goda beteende, berömma dem för det de gör bra och för försöken att göra något bra. Som de säger, om man ser dem som en sparbössa så får man lägga i i den här bössan 4 gånger innan man får göra ett uttag. Ett uttag är tex att tillrättavisa. Det man sätter in är tex beröm.
Själv har jag den oerhörda turen att komma från en familj där barnen är allas allt. Jag menar inte som i typisk bortskämdhet, eftersom alla barn är allas allt, så att säga. Det är inte bara jag som var världens mittpunkt som liten, utan det var vi alla (syskon, kusiner, kompisar). Jag hoppas så att jag har lyckats förmedla samma känsla till min son och min extraflicka. Du verkar vara precis en sådan förälder numera, när ingen krävande man stör dig och gör dig mindre än du är.
Jag vill vara sån. Fast det är så svårt när det inte är naturligt för mig. Jag har inte själv fått en sådan uppväxt alls. Jag har fortfarande en bit kvar, tex måste jag försöka att itne bli så arg när jag är psykiskt stressad. När Elins pappa bråkar skriker jag åt barnen. Det är något jag måste arbeta bort. Den här kursen är slut om två veckor ungefär, vilket känns lite tråkigt, för då står jag där själv igen och ska klara allt..... Det gör jag nog, men det känns lite tryggt att ha den bakom mig som stöd, någon att fråga om råd, någon som ringer varje vecka ( det gör ledarna) och ger råd. Förresten berättade de att efter sista gången nu så är det uppföljning efter 3 månader för att höra hur det går, och därefter efter 6 månader igen. Det tycker jag är bra!!
Sen förstår jag att du saknar att ha en kärleksrelation. Det gör nog nästan alla som inte har det. Jag tycker att det är helt klart att närheten till barnen inte kan ersätta det. Hur underbara barn än är, så har det sina poänger att vara nära vuxna människor också.
