MysanPysan
Trådstartare
Jag står inför ett stort vägval i livet som jag skulle vilja ha råd kring hur jag ska hantera. Jag behöver verkligen stöd och råd kring denna situation.
Jag har varit tillsammans med min nuvarande sambo i snart 10 år. Jag var bara 16 år när vi träffades. Under de senaste 6 åren har vi haft ett förhållande som pendlat mellan att ha varit uselt till att vara toppen. Han har inte varit helt ärlig de sista åren och sårat mig svårt. Det har inte handlat om någon otrohet eller så, men om lögner och svek. Han har sårat mig så djupt att jag faktiskt inte kan förlåta honom. Jag har ingen tillit alls till honom. Har försökt bygga upp en tillit de senaste åren, men det går bara inte. Tyvärr. Det är kört, så som jag ser det. Jag känner att vi måste ta en PAUS! Men samtidigt är jag rädd att förlora honom och tänker hela tiden "Tänk om.. det skulle kunna gå att rädda" men jag har även en stor klump i magen som säger "Nu räcker det, du har gett honom 10 år och de senaste åren har varit en katastrof" Försöker tänka klart, men det går verkligen inte. Vill gärna att det ska funka mellan oss, för vi har en dotter på 5 år.
Han och andra sidan är jätteledsen nu när han märker att jag verkligen vill ta en paus, lovar och svär att jag kan lita på honom. Ja, han får det att låta så enkelt, helt plötsligt. Jag blir ledsen när jag ser honom ledsen, men jag då? Jag har varit ledsen i flera år. Räknas inte mina tårar?
Vad säger ni? Utan att veta för mycket detaljer. Finns det hopp eller ska vi ta en paus?
Jag har varit tillsammans med min nuvarande sambo i snart 10 år. Jag var bara 16 år när vi träffades. Under de senaste 6 åren har vi haft ett förhållande som pendlat mellan att ha varit uselt till att vara toppen. Han har inte varit helt ärlig de sista åren och sårat mig svårt. Det har inte handlat om någon otrohet eller så, men om lögner och svek. Han har sårat mig så djupt att jag faktiskt inte kan förlåta honom. Jag har ingen tillit alls till honom. Har försökt bygga upp en tillit de senaste åren, men det går bara inte. Tyvärr. Det är kört, så som jag ser det. Jag känner att vi måste ta en PAUS! Men samtidigt är jag rädd att förlora honom och tänker hela tiden "Tänk om.. det skulle kunna gå att rädda" men jag har även en stor klump i magen som säger "Nu räcker det, du har gett honom 10 år och de senaste åren har varit en katastrof" Försöker tänka klart, men det går verkligen inte. Vill gärna att det ska funka mellan oss, för vi har en dotter på 5 år.
Han och andra sidan är jätteledsen nu när han märker att jag verkligen vill ta en paus, lovar och svär att jag kan lita på honom. Ja, han får det att låta så enkelt, helt plötsligt. Jag blir ledsen när jag ser honom ledsen, men jag då? Jag har varit ledsen i flera år. Räknas inte mina tårar?
Vad säger ni? Utan att veta för mycket detaljer. Finns det hopp eller ska vi ta en paus?