Hej Buke, första gången jag är anonym på forumet. Känner att jag behöver vara det av respekt till mina anhöriga. Det finns en viss risk för att tråden kommer bli mest en skriva-av-mig-tråd men jag söker också råd och erfarenheter från andra.
Jag pratade med min pappa igår och han var matt och trött och försökte vila bort sin huvudvärk. Han berättade för mig att hans fru har släppt bomben att hon vill separera. Detta för ca 3 veckor sedan. Han hade verkligen ingen aning om att det skulle komma, han vet heller inte varför hon vill separera. Egentligen spelar det kanske inte så jättestor roll? Det fula i det hela är att hon redan gått och skaffat sig en lägenhet på annan ort några mil bort, nära hennes jobb. Då tycker jag att man åtminstone kanske kan ha lite framförhållning, när de har både barnen hemma (vilka inte fick veta först senare) och hus med lån. Och missförstå mig inte, jag tycker verkligen att man ska separera om man inte vill vara i ett förhållande, men man kanske kan göra det på ett smidigare sätt och tillfälle?
Till nästa grej då. Min bror, fyllda arton i år. Han hade tagit familjens bil och kvaddat den, full med kompisar i. Han blev tagen för drograttfylla. Min lilla oskyldiga lillebror, liksom. Han håller ju tydligen på med droger. Det kommer lite som en chock, även om det egentligen inte är helt förvånande. Han har alltid umgåtts med de som är äldre och ligger före med allting, alkohol, moppar och sånt coolt.
Mitt i allt att pappa med fru fick reda på det här med drogerna så droppar frun bomben om separation även för barnen och då flippar min bror ur och sticker väl hemifrån och säger att han inte kommer bo hemma mer. Han skiter i allt och stjäl även familjens andra bil.
Som att inte det var nog så drar frun utomlands mitt i all röra, lämnar alltihop liksom. Kvar är pappa och ska dra hela lasset själv medan hon är och roar sig. Sen har hon även sagt till min lillebror något i stil med att 'Du har förstört min semester'. Hur har man mage att säga så till sitt barn som uppenbarligen behöver hjälp?
Pappa sover ca 12 timmar den veckan hon är borta. Lillebror är borta och kommer och går hursomhelst, när han vill och känner för det. Min yngre lillebror vill ha ut den äldre ur huset, 'ut med knarkaren, jag vill inte ha honom här'.
Pappa tar med brorsorna på bio för att koppla bort ett tag. När bion är slut sitter min bror och är helt kall, andas nästan inte. Han har blandat Stilnoct med alkohol innan bion. Det värsta pappa varit med om.
Jag blev helt förstörd igår när jag fick veta det här. Jag känner mig så maktlös och undrar hur pappa ska klara allt det här själv? Han har inget jobb, vilket varit hans huvudbry ett tag, han har mått dåligt över det redan. Hur ska hans ekonomi gå runt? Hur ska han orka med skilsmässa, brorsan och hans drogande, min yngsta bror? Hur kan frun bara sticka, planera och skaffa lägenhet i hemlighet och bara dra? Hur tänker hon? När hennes barn dessutom är i stort behov av hjälp. 'Ni kan ju komma och hälsa på mig' har hon sagt. Jag är av åsikten att hon skulle behöva stötta sin son på daglig basis, inte typ varannan helg...
Jag vet inte hur jag ska tackla det med brorsan. Ska jag göra något? Kan jag göra något? Vad? Pappa tyckte jag skulle prata med honom eftersom jag haft en bästa vän som gått bort i droger. Berätta om det ur mitt perspektiv. Borde jag? Jag vill inte sitta och predika, tror det kan bli fel? Vad kan han få för annan hjälp? Han måste ju få påföljder för drograttfylla, kan man få behandling som dom?
Sen tycker jag så fruktansvärt synd om min yngsta lillebror som kommer komma i sista hand.
Vad kan jag göra för dem? Det enda självklara är ju att jag erbjudit dem komma hit om de behöver komma bort, att ringa närsomhelst. Jag förbereder mig för att prata med brorsan, men vad säger jag?
Känner att detta blev väldigt rörigt, behövde nog mest få ur mig lite, allt ställdes liksom på ända igår. Jag fattar fortfarande inte. Är tacksam om någon orkat läsa och har något gott råd.
Jag pratade med min pappa igår och han var matt och trött och försökte vila bort sin huvudvärk. Han berättade för mig att hans fru har släppt bomben att hon vill separera. Detta för ca 3 veckor sedan. Han hade verkligen ingen aning om att det skulle komma, han vet heller inte varför hon vill separera. Egentligen spelar det kanske inte så jättestor roll? Det fula i det hela är att hon redan gått och skaffat sig en lägenhet på annan ort några mil bort, nära hennes jobb. Då tycker jag att man åtminstone kanske kan ha lite framförhållning, när de har både barnen hemma (vilka inte fick veta först senare) och hus med lån. Och missförstå mig inte, jag tycker verkligen att man ska separera om man inte vill vara i ett förhållande, men man kanske kan göra det på ett smidigare sätt och tillfälle?
Till nästa grej då. Min bror, fyllda arton i år. Han hade tagit familjens bil och kvaddat den, full med kompisar i. Han blev tagen för drograttfylla. Min lilla oskyldiga lillebror, liksom. Han håller ju tydligen på med droger. Det kommer lite som en chock, även om det egentligen inte är helt förvånande. Han har alltid umgåtts med de som är äldre och ligger före med allting, alkohol, moppar och sånt coolt.
Mitt i allt att pappa med fru fick reda på det här med drogerna så droppar frun bomben om separation även för barnen och då flippar min bror ur och sticker väl hemifrån och säger att han inte kommer bo hemma mer. Han skiter i allt och stjäl även familjens andra bil.
Som att inte det var nog så drar frun utomlands mitt i all röra, lämnar alltihop liksom. Kvar är pappa och ska dra hela lasset själv medan hon är och roar sig. Sen har hon även sagt till min lillebror något i stil med att 'Du har förstört min semester'. Hur har man mage att säga så till sitt barn som uppenbarligen behöver hjälp?
Pappa sover ca 12 timmar den veckan hon är borta. Lillebror är borta och kommer och går hursomhelst, när han vill och känner för det. Min yngre lillebror vill ha ut den äldre ur huset, 'ut med knarkaren, jag vill inte ha honom här'.
Pappa tar med brorsorna på bio för att koppla bort ett tag. När bion är slut sitter min bror och är helt kall, andas nästan inte. Han har blandat Stilnoct med alkohol innan bion. Det värsta pappa varit med om.
Jag blev helt förstörd igår när jag fick veta det här. Jag känner mig så maktlös och undrar hur pappa ska klara allt det här själv? Han har inget jobb, vilket varit hans huvudbry ett tag, han har mått dåligt över det redan. Hur ska hans ekonomi gå runt? Hur ska han orka med skilsmässa, brorsan och hans drogande, min yngsta bror? Hur kan frun bara sticka, planera och skaffa lägenhet i hemlighet och bara dra? Hur tänker hon? När hennes barn dessutom är i stort behov av hjälp. 'Ni kan ju komma och hälsa på mig' har hon sagt. Jag är av åsikten att hon skulle behöva stötta sin son på daglig basis, inte typ varannan helg...
Jag vet inte hur jag ska tackla det med brorsan. Ska jag göra något? Kan jag göra något? Vad? Pappa tyckte jag skulle prata med honom eftersom jag haft en bästa vän som gått bort i droger. Berätta om det ur mitt perspektiv. Borde jag? Jag vill inte sitta och predika, tror det kan bli fel? Vad kan han få för annan hjälp? Han måste ju få påföljder för drograttfylla, kan man få behandling som dom?
Sen tycker jag så fruktansvärt synd om min yngsta lillebror som kommer komma i sista hand.
Vad kan jag göra för dem? Det enda självklara är ju att jag erbjudit dem komma hit om de behöver komma bort, att ringa närsomhelst. Jag förbereder mig för att prata med brorsan, men vad säger jag?
Känner att detta blev väldigt rörigt, behövde nog mest få ur mig lite, allt ställdes liksom på ända igår. Jag fattar fortfarande inte. Är tacksam om någon orkat läsa och har något gott råd.
