Familj med någon som är borta mycket?

[superstar]

Jag har ingen erfarenhet kring just din frågeställning, men jag har nyligen fått mitt första barn.

Vi valde att flytta ifrån min hemort för att jag inte ville att mitt barn skulle växa upp där, men jobbet behöll jag och tänkte pendla, det blir kanske 1,5 h enkel väg vilket jag inte såg som något problem öht. Under graviditeten var det inga problem att pendla, men så snart vår son föddes så ändrades allt! Jag hade massa känslor som jag inte trodde att jag skulle ha. En av dem är att jag alla dagar i veckan hellre "kastar bort" min karriär och utbildning till förmån för ett "sämre" jobb, om det innebär att jag kan få jobb lokalt här istället. Aldrig i hela mitt liv att jag vill lägga 3 h per dag på restid- tid som jag egentligen hade kunnat spendera med min son!
Så vad jag vill ha sagt är helt enkelt att ens prioriteringar kan ändras radikalt av en liten knodd även om man är stensäker på något innan. Du skriver att det inte är ett alternativ för er att byta jobb nu, men det kanske kan ändras när det väl gäller. Kärlek är underbart och är han fantastisk ska du såklart fortsätta med honom!

Skriver under på detta, jag hade ALDRIG trott att jag skulle "vara en sån" som sålde hästen när jag fick barn. Men prioriteringarna ändrades, det kändes inte längre värt att lägga så mycket tid och pengar på något jag ändå inte längre skattade som viktigast i mitt liv...

 

[Sar]

För att ett sådant upplägg skulle fungera hade det känts som en nödvändighet att bo nära mor- eller farföräldrar så att den förälder som inte reser bort kan få hjälp och stöttning. Jag vet om de som har två veckor borta- två veckor hemma som det fungerar utmärkt för, kanske främst för att den förälder som jobbar skift är så närvarande (l i och med lediga heldagar) och tar huvudansvaret för barnen när den är hemma. Det blir ju också långa perioder föräldraledigt, om skiftjobbaren tar en månad föräldraledigt är den ju hemma i 3 månader! Nu finns ju Skype och dyl. som gör att det är lättare att hålla kontakten under bortavaron

 

[Imogen]

För mig är det en enorm skillnad att ändå träffa barnen varje dag.

För att inte tala om vilket skillnad det är för barnet att träffa sin förälder varje dag, även om det är en kortare stund.

 

[Pollyhopp]

Ja det tror jag absolut att de kan göra. Jag kan egentligen få jobb precis var som helst också, men just det här jobbet finns det bara ett av i sverige och är som sagt ganska speciellt, skriver jag mer än så känns det som om jag outar mig lite väl. Så ska jag flytta blir det kanske inte ett nerköp men väl en riktningsförändring i karriären.

Han kan egentligen bo varsomhelst också.

Nu var det flytt det gällde i just mitt fall, men jag tänkte mer på att ingen av er vill ge upp era jobb och att det är hans jobb som ställer till det. Vad jag försökte få fram var att ens prioriteringar kan förändras så radikalt av ett barn, så att även om ingen av er är villiga att byta jobb idag så kan det mycket väl se helt annorlunda ut den dagen det finns ett barn med i bilden.

 

[Lena Furberg]

Min svärfar hade ett sånt jobb; var borta på jobb (i SaudiArabien) 6 veckor, sen hemma 3 veckor. Nu var min man ingen bebis när detta var aktuellt så det funkade väl ok. Det var snarare så att det var lite fest och extra glädje när pappa kom hem. Dessutom var lönen rejäl.......

Hade jag haft riktigt små barn hade jag själv aldrig gått med på ett sånt arrangemang, oavsett hur mycket pengar det drog in. Då hade pappa blivit som nån slags spännande (förhoppningsvis...) släkting som dök upp då och då, inte mer, och det hade inte känts bra alls.

 

[TinyWiny]

Nu var det flytt det gällde i just mitt fall, men jag tänkte mer på att ingen av er vill ge upp era jobb och att det är hans jobb som ställer till det. Vad jag försökte få fram var att ens prioriteringar kan förändras så radikalt av ett barn, så att även om ingen av er är villiga att byta jobb idag så kan det mycket väl se helt annorlunda ut den dagen det finns ett barn med i bilden.

Fast det är inget man ska ta för givet. Jag tycker att man ska utgå från det som är och inte det som eventuellt kan bli om någon ändrar sig. Alltför många (främst kvinnor) tror att deras partner kommer ändra sig när barn kommer in i bilden och alltför många av dem blir besvikna att det inte blir så och känner sig tvungna att dra hela lasset själva. Det är liksom ingen idé att ens bli förbannad för att någon fortsätter på samma sätt som innan barn. Man visste ju premisserna.

 

[Lingon]

Jag hade inte velat ha barn på de premisserna för jag känner mig själv och vet att jag behöver mycket tid för mig själv. Jag behöver få vara mer fri än så. Jag har behov att först vara jag, sen mamma. Jag kan inte vara mamma primärt och offra allt som är jag. Jag mår inte bra av det och då kan jag inte vara en bra mamma. Men alla är olika. För en del funkar det säkert men det skulle absolut inte vara nåt för mig.

 

[stjarnhimmel]

@vemsomhelst123
Jag vill vända på resonemanget. Hur ser han på situationen? Dvs hur gärna vill han ha barn?
Vad är han beredd att ändra på tex byta jobb? Hur tänker han att det ska fungera om du tex behöver avlastning/blir sjuk under de veckorna han är borta.

Själv hade jag aldrig velat skaffa barn om jag var borta så mycket. Då hade jag gjort ett val- vill jag ha barn hade jag försökt ändra något i situationen tex byta jobb.

 

[Tassetass]

Jag hade inte ställt upp på barn med upplägget 4 veckor borta - fyra veckor hemma, helt enkelt för att partnern skulle ha svårt att få en bra relation till barnet och risken är stor att den inte skulle bli en ansvarstagande förälder. Vecka-vecka hade jag möjligtvis kunnat ställa upp på, men inte längre sammanhängande frånvaro än så. Risken jag ser är att partnern inte hinner lära känna barnet på tiden hen är hemma, inte lär sig "knepen", och att barnet ser den som en främling varje gång föräldern kommer tillbaka efter lång frånvaro samt att partnern inte lägger tillräcklig energi på anknytning när hen är hemma eftersom det är mycket annat som också ska hinnas med dessa veckor (träffa vänner, släkt, göra ärenden, utöva hobbies).

+1 på den.

När dottern var två månader var karln på en fem veckor lång utbildning. Under de fem veckorna var han hemma två gånger, total fem dagar. Han hade varit hemma heltid med dottern från det att hon föddes tills utbildningen började. Han tyckte att det var rätt jobbigt att vara borta så mycket, för det hände mycket mellan varven och när han kom hem upplevde han att han liksom fick börja om. Då hade han ju ändå varit hemma heltid rätt lång tid innan utbildningen och hade innan han åkte bättre koll på saker och ting än vad jag hade (som pluggade heltid).

 

[Mois]

Nä under de premisserna hade inte jag velat bilda familj.
Först ensam i fyra veckor. Sen när mannen kommer hem så är det så mycket som ska hinnas med så det är risk för stress, irritation o bråk. Han skulle vara sliten efter att ha jobbat intensivt i 4 veckor och jag skulle varit trött efter att ha varit ensam med allt. Höga förväntningar om att allt bara ska rulla på i relationen mellan pappan o barnet eftersom det är han som ska göra "allt" under de fyra veckorna. Vilket realistiskt sett inte är så troligt, och det gäller inte bara spädbarnstiden utan även senare.

 

[Hoarfrost]

Min farbror är en riktigt bra pappa till mina kusiner. Han och alla barnen har riktigt fina relationer, de står alla verkligen nära och hela familjen är sammansvetsad. Familjen känns trygg, de har kul ihop, och går igenom allt bra och dåligt tillsammans som en bra familj ska, utan att det är konstlat på något sätt.
Han jobbar precis på samma sätt, 4v hemma och ledig, 4v jobb.

Vad jag vet är det mest pappan som tyckt det varit trist att vara borta från barnen, barnen har accepterat det även om jag vet att de ibland blev lite ledsna att pappa inte var där, nu när de blivit äldre har dock äldsta i syskonskaran sagt att han tycker så här i efterhand att det är bra att pappa jobbar så eftersom "vi har honom helt för oss själva, och han var bara med oss de veckorna".

Så visst går det, speciellt om man som förälder är medveten och okej med det från början. Ha en plan. Men känns det inte rätt eller okej från början tror jag det blir svårt att få ihop det när det gäller.

 

[Pollyhopp]

Fast det är inget man ska ta för givet. Jag tycker att man ska utgå från det som är och inte det som eventuellt kan bli om någon ändrar sig. Alltför många (främst kvinnor) tror att deras partner kommer ändra sig när barn kommer in i bilden och alltför många av dem blir besvikna att det inte blir så och känner sig tvungna att dra hela lasset själva. Det är liksom ingen idé att ens bli förbannad för att någon fortsätter på samma sätt som innan barn. Man visste ju premisserna.

Jagkanske är otydlig Jag menar inte att man ska hoppas på en förändring och riskera att bli besviken. Jag menar bara att om hon är villig att gå vidare och bilda familj under de förutsättningar de för tillfället har, så kan det alltid hända att det blir bättre när barnet väl kommer.

 

[LittleJohn]

Har erfarenhet från att växa upp med en pappa som reste på liknande sätt i sitt arbete.
I och med att han i princip alltid jobbat på det viset var det inget konstigt under min barndom, det var liksom så min värld såg ut.

Däremot kan jag säga att jag hade helt olika syn på mina föräldrar under min uppväxt , jag hade betydligt hårdare " krav" på min mamma i föräldrarollen.
Pappa blev mer som en rolig figur som dök upp på sin lediga tid och innebar oftast att vi hittade på roliga saker.

Poängterar bara också att pappa alltid varit involverad i allt kring min bror och mig, men i och med att han inte var i vardagen på samma sätt som mamma så blev bilden och förväntningarna annorlunda.

 

[stjarnhimmel]

Min pappa jobbade mkt när jag var barn och mamma var den som tog allt hemma. Jag saknade honom som barn och han ångrade senare hur mkt han jobbade.
Det var först i vuxen ålder runt 30 som vi fick en egen relation då allt tidigare gick genom mamman.
Så jag skulle inte vilja ha det så. Jag hade inte velat vara någon av parterna.

 

[stjarnhimmel]

@vemsomhelst123
Jag tänker också på att du skriver att du också reser en del i ditt jobb.
Kommer det fungera med två personer som är borta mkt? Ska du resa när han är hemma? Eller vem tar barnet om båda ska resa i jobbet med tanke på att ni inte har tex familj nära?
Jag frågar för när jag sett familjer som haft det så har mamman slutat sitt jobb eller börjat jobba halvtid. Pappan har jobbat på som vanligt.

 

[vemsomhelst123]

Tack för alla synpunkter @Fritidsryttare , ja det stämmer. Jag får väl stalka dig här framöver och se hur det går . @Petruska nej, då borta dygnet runt.
Tanken att isf flytta närmare bådas vår hemstad har ju slagit mig, men då blir det socialt lite tråkigare för oss båda tror jag. Samtidigt möjliggör våran situation om den ser ut som den gör nu rent ekonomiskt att ha två mindre boenden om man nu ponerar att jag är "hemma" när han jobbar och hemma här när han är ledig.

Jag hatar de här tankarna på att jag kanske är beredd att ge upp min karriär, helt rätt @cirkus man kanske aldrig ska säga "jag skulle aldrig". Men än finns ju betänketid.
Mitt resande kan oxå i viss mån styras ganska mycket om jag ska ha kvar samma jobb. Eg har jag ett extremt flexibelt jobb och ofta extremt mkt lättare att både vabba och ev vobba med kort varsel vid behov än många andra. Det möjliggör ju redan nu att jag ofta kan vara ledig mkt när han är hemma och jobba mer när han är borta.

Han ser inte jätteproblem. Han har ju kollegor som det fungerar bra för. Vet dock inte hur deras respektive upplever det.

Men jag tar till mig av det ni skriver. Det är lite att fundera på och jag/vi har ju ändå tänkt fundera ett tag till. Jag fick bara lite ensamhets och lite ålderspanik igår.

 

[vemsomhelst123]

När han är borta är han helt borta i fyra veckor, inte hemma tex på helgerna? Det betyder ju i så fall att det mycket lilla barnet inte alls känner honom när han dyker upp. Och han känner knappt barnet.

Jag hade inte skaffat barn i hans kläder. (Din roll hade jag kunnat leva med vad gäller föräldraskapet, men själva vuxenrelationen hade jag inte kunnat stå för om det fanns barn med i bilden. Jag hade hellre varit ensamstående med barn.)

Och tack för det inägget. Jag har mer problem med min ev roll i det hela än med hans (även om den såklart också är viktig) det kommer ju eventuellt vara ensamt. Och jag tänker som sagt att det skulle finnas en möjlighet att ha två boende första tiden (men sen kommer kanske barn nr 2 och det blir inte lika lätt även om jag går händelserna rejält i förväg nu..) samtidigt hade jag ju själv haft svårt att ens tänka på att skaffa barn med någon som inte hade accepterat mitt jobb (mitt ex tex hade 0 förståelse för att jag inte kunde prioritera som honom eftersom jag under en period just då reste varje vecka). Samtidigt innebär ju en sån här grej att mitt jobb får stryka på foten.

Klart han kan hitta jobb som innebär kortare turer men då på bekostnad av precis samma hemmatid (dvs halva året) och mindre betalt, alternativt säsongsbaserat och då svenssonliv sommarhalvåret och borta 6 mån över vintern el betydligt mindre klirr i kassan. Det är inte den mest lukrativa branschen just nu...

 

[TinyWiny]

Tack för alla synpunkter @Fritidsryttare , ja det stämmer. Jag får väl stalka dig här framöver och se hur det går . @Petruska nej, då borta dygnet runt.
Tanken att isf flytta närmare bådas vår hemstad har ju slagit mig, men då blir det socialt lite tråkigare för oss båda tror jag. Samtidigt möjliggör våran situation om den ser ut som den gör nu rent ekonomiskt att ha två mindre boenden om man nu ponerar att jag är "hemma" när han jobbar och hemma här när han är ledig.

Jag hatar de här tankarna på att jag kanske är beredd att ge upp min karriär, helt rätt @cirkus man kanske aldrig ska säga "jag skulle aldrig". Men än finns ju betänketid.
Mitt resande kan oxå i viss mån styras ganska mycket om jag ska ha kvar samma jobb. Eg har jag ett extremt flexibelt jobb och ofta extremt mkt lättare att både vabba och ev vobba med kort varsel vid behov än många andra. Det möjliggör ju redan nu att jag ofta kan vara ledig mkt när han är hemma och jobba mer när han är borta.

Han ser inte jätteproblem. Han har ju kollegor som det fungerar bra för. Vet dock inte hur deras respektive upplever det.

Men jag tar till mig av det ni skriver. Det är lite att fundera på och jag/vi har ju ändå tänkt fundera ett tag till. Jag fick bara lite ensamhets och lite ålderspanik igår.

För mig känns det extremt skevt och konstigt att skaffa barn med tanken att mor-farföräldrar ska finnas som backup. Det kan man aldrig räkna med utan barnets relation med mor-farföräldrar är ju en bonus. De kanske inte alls har lust att ställa upp utan vill gulla lite då och då eller inte alls, den varianten finns med. Jag som om den dagen kommer hade fått lagt band på mig för att inte hänga för mycket hos mina barn om de får barn hade blivit riktigt irriterad om mina barn resonerade så att jag skulle finnas som backup för att deras liv ska gå ihop.

Att han inte ser det som ett jätteproblem förvånar mig inte alls. Min sambos jobbarkompisar säger samma sak tills den dagen de kommer hem och hon har fått nog och lämnar förhållandet. Då står de där och fattar absolut ingenting. Det är klart att den som inte behöver ta ansvaret ser några problem. Det är så män har haft barn i alla tider. Tycker man det är okej så visst men jag tycker inte det. Varken för egen del eller för barnens del.

Min sambo jobbar borta nio dagar och är hemma fem (ibland sju-sju). För oss fungerar det eftersom vi varken har gemensamma barn eller ens hemmaboende barn längre men att skaffa barn på de premisserna hade jag aldrig gjort. Jag vet hur det är att vara ensamstående med barn och jag skulle aldrig välja det från början.

 

[vemsomhelst123]

För mig känns det extremt skevt och konstigt att skaffa barn med tanken att mor-farföräldrar ska finnas som backup. Det kan man aldrig räkna med utan barnets relation med mor-farföräldrar är ju en bonus. De kanske inte alls har lust att ställa upp utan vill gulla lite då och då eller inte alls, den varianten finns med. Jag som om den dagen kommer hade fått lagt band på mig för att inte hänga för mycket hos mina barn om de får barn hade blivit riktigt irriterad om mina barn resonerade så att jag skulle finnas som backup för att deras liv ska gå ihop.

Att han inte ser det som ett jätteproblem förvånar mig inte alls. Min sambos jobbarkompisar säger samma sak tills den dagen de kommer hem och hon har fått nog och lämnar förhållandet. Då står de där och fattar absolut ingenting. Det är klart att den som inte behöver ta ansvaret ser några problem. Det är så män har haft barn i alla tider. Tycker man det är okej så visst men jag tycker inte det. Varken för egen del eller för barnens del.

Min sambo jobbar borta nio dagar och är hemma fem (ibland sju-sju). För oss fungerar det eftersom vi varken har gemensamma barn eller ens hemmaboende barn längre men att skaffa barn på de premisserna hade jag aldrig gjort. Jag vet hur det är att vara ensamstående med barn och jag skulle aldrig välja det från början.

Jag känner ändå att jag vill försvara honom lite. Han är bra. Han förstår mina våndor kring detta trots att det är tidigt i relationen. Han har övervägt olika möjligheter vid ett eventuellt familjeskapande. Hans föräldrar och syskon är såna som vill och kan ställa upp (stor familj). Och har bra möjligheter att göra det. Mina kanske inte lika mycket under sommarhalvåret men under resten av året. Jag tänker mer någon timme här och där för att kunna göra något annat. Men som sagt, vi är inte där riktigt än.

Och jag läser vad du skriver, det är nyttigt att komma ur bubblan. Jag hade som sagt skrivit precis samma sak om någon hade frågat mig för ett år sedan.
Och jag tycker att jag har märkt så himla stor skillnad på mian vänner/kollegor som har barn och har sitt sociala nätverk nära om man jämför med de som inte har, oavsett resande. Så nog är det en fördel att ha ett självklart nätverk nära när barn är små oavsett.

 

[stjarnhimmel]

Utsäkta TS för att jag är otrevlig nu...
Men jag blir lite sorgsen av denna diskussionen. Jag har sett så många gånger att kvinnor funderar att hur det ska funka med barnen, pusslar med arbetstider etc och hur dessa kvinnor uttrycker att det är svårt att få ihop det.
Samtidigt har jag hört deras män säga att det är inga problem och det löser sig alltid. Sitter några män på ett forum och funderar hur det ska fungera med framtida barn?