Familj med någon som är borta mycket?

[vemsomhelst123]

Jag har träffat någon ett tag (drygt 3 mån på riktigt, 6 mån allt som allt egentligen, se förklaring nedan), och det var länge sen något kändes så rätt, och just nu är det eg bara fördelar med att få sakna och få egentid vilket varit ett stort problem i mina tidigare förhållanden för mig. Det kan ju vara fel känsla, men iaf. Innan jag ger mig in djupare i den här relationen som känns som om den kommer kunna göra riktigt ont om den går åt helvete. Det finns ett problem, han har ett jobb där han är hemma 4 v och borta 4 v. Året runt, år ut och år in. Jag har själv ett jobb som emellanåt är extremt flexibelt men när det är oflexibelt är det extremt oflexibelt med mkt resor osv. Det är inte heller ett jobb man hittar en vikarie till hux flux utan extremt specialiserat/utformat för att det ska göras av någon som har en viss erfarenhet som är extremt unik.
Jag har alltid sett mig själv som någon som vill dela lika på allt och aldrig riktigt köpt det där med "i våran familj". Och det skulle ta emot att dra ett eventuellt lass själv halva året samtidigt som jag antar och hoppas att han drar sin halva när han är hemma. Vi har pratat om det rätt mkt i teorin. Men i praktiken behöver det inte alltid gälla har jag märkt på folk runt omkring mig.

Vi är båda 30+ och jag känner väl att nästa man jag bestämmer mig för att satsa med ska vara på riktigt och jag ser kanske barn inom 2-3 år, men är det någon som har erfarenhet av den här typen av familjebildande? Det är inte ett alternativ att byta jobb för någon av oss just nu, men jag antar att prioriteringar kan ändras.

Tilläggas kan väl att vi bor en bra bit från våra föräldrar/familjer som i sin tur bor nära varandra. Mitt jobb är inte riktigt flyttbart, men kan oftast göras på distans. Alla våra föräldrar har gott om tid/är pensionärer.

Vet inte riktigt vad frågeställningen är men tips och erfarenheter tas tacksamt emot.

 

[Ainon]

Kanske inte riktigt de respons du var ute efter men.

Min sambo har jobbat mycket borta (oftast åkt söndag kväll och kommit hem torsdag kväll). Nu väntar vi barn och vi har diskuterat och kommit fram till att han ej ska vara borta mer än max 2 nätter i sträck i framtiden och helst oftast bara borta en natt under småbarnstiden. Vi har tur så pass att han är väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden och kan, om chefen inte går med på kraven lätt kan hitta nytt jobb, men de verkar vara förhandlingsbart på jobbet han nu har när det hintats om småbarnstid.

Jag personligen skulle aldrig vilja ha barn om han var borta veckovis, men vet flera som trivs ypperligt med karlar som veckopendlar (oftast 2v jobb och sedan 2v ledigt) och där karln tar största ansvaret för barn och hushåll under ledigveckorna. De har jobb som de kan anpassa så att karlns bortaveckor fungerar mht barnpassning, några jobbar deltid de veckorna.

 

[cirkus]

Är jobbet 4 veckor borta och 4 veckor hemma och ledigt under de veckorna eller är det jobb även då?

 

[vemsomhelst123]

Är jobbet 4 veckor borta och 4 veckor hemma och ledigt under de veckorna eller är det jobb även då?

Nej, då helt ledigt.

 

[Brandgul]

Jag har träffat någon ett tag (drygt 3 mån på riktigt, 6 mån allt som allt egentligen, se förklaring nedan), och det var länge sen något kändes så rätt, och just nu är det eg bara fördelar med att få sakna och få egentid vilket varit ett stort problem i mina tidigare förhållanden för mig. Det kan ju vara fel känsla, men iaf. Innan jag ger mig in djupare i den här relationen som känns som om den kommer kunna göra riktigt ont om den går åt helvete. Det finns ett problem, han har ett jobb där han är hemma 4 v och borta 4 v. Året runt, år ut och år in. Jag har själv ett jobb som emellanåt är extremt flexibelt men när det är oflexibelt är det extremt oflexibelt med mkt resor osv. Det är inte heller ett jobb man hittar en vikarie till hux flux utan extremt specialiserat/utformat för att det ska göras av någon som har en viss erfarenhet som är extremt unik.
Jag har alltid sett mig själv som någon som vill dela lika på allt och aldrig riktigt köpt det där med "i våran familj". Och det skulle ta emot att dra ett eventuellt lass själv halva året samtidigt som jag antar och hoppas att han drar sin halva när han är hemma. Vi har pratat om det rätt mkt i teorin. Men i praktiken behöver det inte alltid gälla har jag märkt på folk runt omkring mig.

Vi är båda 30+ och jag känner väl att nästa man jag bestämmer mig för att satsa med ska vara på riktigt och jag ser kanske barn inom 2-3 år, men är det någon som har erfarenhet av den här typen av familjebildande? Det är inte ett alternativ att byta jobb för någon av oss just nu, men jag antar att prioriteringar kan ändras.

Tilläggas kan väl att vi bor en bra bit från våra föräldrar/familjer som i sin tur bor nära varandra. Mitt jobb är inte riktigt flyttbart, men kan oftast göras på distans. Alla våra föräldrar har gott om tid/är pensionärer.

Vet inte riktigt vad frågeställningen är men tips och erfarenheter tas tacksamt emot.

Vad traumatisk det kan kännas för vissa barn. Först vara med pappa en månad, och sen är han borta en månad. Osv. Vilken saknad och längtan.

 

[Kilauea]

Min sbok jobbar i Norge. Jobbar 10 dagar, hemma fyra. Har dock lov hela sommaren samt flera veckor per termin.

Vi ska börja med ivf och hoppas på barn inom ett par år. Han kommer fortsätta jobba där då han tjänar bra samt ändå har så pass många veckor ledigt (ledig totalt 15-20 veckor per år).
När vi får barn kommer han troligen komma hem varje helg alternativt att jag och liten åker med honom för några månader.
Planen är dock att han, när han är färdig att läsa in sin behörighet som lärare, ska söka jobb i Sverige istället.

 

[cirkus]

Nej, då helt ledigt.

Det hade jag tyckt var helt okej.
Då kan han sköta ruljansen de veckorna han är hemma

 

[vemsomhelst123]

Vad traumatisk det kan kännas för vissa barn. Först vara med pappa en månad, och sen är han borta en månad. Osv. Vilken saknad och längtan.

Ja det är väl lite så jag tänker. Min pappa var borta rätt mkt när jag var liten, vet inte om det satt några spår, men han var ju aldrig borta så länge. Max en vecka.

 

[vemsomhelst123]

Min sbok jobbar i Norge. Jobbar 10 dagar, hemma fyra. Har dock lov hela sommaren samt flera veckor per termin.

Vi ska börja med ivf och hoppas på barn inom ett par år. Han kommer fortsätta jobba där då han tjänar bra samt ändå har så pass många veckor ledigt (ledig totalt 15-20 veckor per år).
När vi får barn kommer han troligen komma hem varje helg alternativt att jag och liten åker med honom för några månader.
Planen är dock att han, när han är färdig att läsa in sin behörighet som lärare, ska söka jobb i Sverige istället.

Alternativet att komma hem på helgerna är inte ett alternativ här. Men det hade ju varit guld annars, då hade jag inte ens tänkt tanken tror jag.

 

[Brandgul]

Ja det är väl lite så jag tänker. Min pappa var borta rätt mkt när jag var liten, vet inte om det satt några spår, men han var ju aldrig borta så länge. Max en vecka.

Jag tror att det är helt normalt att sakna sina föräldrar så faktiskt...

 

[lady_vip]

Jag tänker att det beror lite på hur ditt övriga liv ser ut. Har du häst tex? Då kan det vara väldigt svårt kan jag tänka mig att få ihop det de veckorna mannen inte är hemma.

 

[cirkus]

Jag tycker det är att ta i att säga att det blir traumatiskt för ett barn om ena föräldern är borta mycket. Jag tror på devisen att det som är det naturliga livet inte heller blir traumatiskt. Om föräldrarna (och omgivningen) inte signalerar att detta är något som är traumatiskt så blir det inte traumatiskt. Om det däremot behandlas som avvikande och besvärligt tror jag att även barnen känner av det

 

[athena_arabians]

Jag tycker det är att ta i att säga att det blir traumatiskt för ett barn om ena föräldern är borta mycket. Jag tror på devisen att det som är det naturliga livet inte heller blir traumatiskt. Om föräldrarna (och omgivningen) inte signalerar att detta är något som är traumatiskt så är det inte traumatiskt. Om det däremot behandlas som avvikande och besvärligt tror jag att även barnen känner av det

Ja, många män här i Norrland ligger borta och jobbar ofta. Det de har gemensamt är att när de är hemma är de verkligen HEMMA, dvs har ett stort fokus på barnen. Det är klart att det säkert inte är så för alla men för alla jag har träffat iaf.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker det är att ta i att säga att det blir traumatiskt för ett barn om ena föräldern är borta mycket. Jag tror på devisen att det som är det naturliga livet inte heller blir traumatiskt. Om föräldrarna (och omgivningen) inte signalerar att detta är något som är traumatiskt så blir det inte traumatiskt. Om det däremot behandlas som avvikande och besvärligt tror jag att även barnen känner av det

Nej jag tänker också så eg. Jag har ett närstående barn på drygt ett år som jag träffar regelbundet, ibland en gång i veckan, ibland med några veckors mellanrum. Han är klart bekväm med mig. Jag är eg inte varken beklämd eller traumatiserad av ideen, snarare tvärtom. Bara mina principer som ev får ta stryk.

 

[Tassetass]

Min karl jobbar skift och jag "jobbar" kontorstid (pluggar). Var tredje vecka ses vi knappt alls (han kliver upp när jag går hemifrån och jag sover när han kommer hem), var tredje vecka ses vi på kvällarna (då jobbar han dock helg) och var tredje vecka är han helt ledig. Den lediga veckan är en stor anledning till att karln gillar (och står ut med) att jobba skift. Men sen vi fick en dotter så är den där lediga veckan inte lika ledig längre. Dottern går 15 h på förskola de veckor som karln är ledig, övrig tid hänger de tillsammans. Han klagar inte på det överhuvudtaget utan gillar att få ta igen lite förlorad tid och att verkligen kunna umgås med dottern, men det märks att det sliter på honom att liksom inte få återhämta sig efter två arbetsintensiva veckor.

Det bara slog mig att det kan vara något att tänka på även för den som jobbar fyra veckor och är ledig fyra veckor, att det kommer bli väldigt mycket mindre tid till återhämtning när det kommer in barn i bilden och att det kan göra att arbetsupplägget på så sätt blir mer slitigt.

 

[TinyWiny]

För mig hade det varit helt uteslutet att skaffa barn med någon som jobbar så. Jag vill ha barn ihop med hela tiden, inte ensam halva tiden. Så kan det bli ändå såklart men jag hade inte skaffat barn med någon där de premisserna finns redan från början.

 

[superstar]

Jag har bildat familj med man som reser en del, men på ett helt annat vis än det du beskriver. Han är hemma (och jobbar mestadels kontorstider) större delen av tiden men har utlandstjänstgöring ibland, vilket de senaste åren inneburit 4 månader utomlands under graviditeten och 2×10 veckor under barnets första levnadsår. Tufft såklart och jag har på eget initiativ gjort vissa förändringar av mitt liv sedan jag började jobba igen efter föräldraledigheten, såsom sålt hästen och bytt jobb. Jag har en utbildning som gör att jag kan "välja och vraka" bland arbetsort, arbetstider osv medan min sambo måste göra mycket större uppoffringar för att "bli av med" sin utlandstjänst. Dessutom ska jag inte sticka under stol med att den ger oss bra ekonomiska förutsättningar.

Det tuffa (för oss) har varit att vi den sista tiden före varje resa går in ett vakuum/en väntan där vi bara vill få dagarna att gå så att han kommer iväg så att han kommer hem någon gång. Att känna så var fjärde vecka vore nog rätt tufft. Efter hemkomst har vi lärt oss nu att de första dagarna är lite tuffa innan vi "kittat ihop oss" igen och samma där, jobbigt att ha sådana dagar oftare. Eller då slipper ni dem, med tanke på att ni får en annan rutin på det.

Mycket svammel från mig, men min slutsats blir: kör på! De rätta männen växer inte på träd och att ha mycket "egentid" är mycket värt om man gillar att bara själv. Men det ÄR slitigt.

 

[Lipperta]

Som @athena_arabians skrev så har jag också upplevt att de verkligen är hemma, fokus på familj och bara må bra tillsammans.

Har dock inte träffat någon som varit borta så länge åt gången men väns man var borta en vecka i taget och när han var hemma var han alltid ute med barnen och gjorde något skoj, ishocken fick vänta till nästa vecka.

Bara man inte beter sig som att det är udda mot barnen tror jag inte det är några problem. Hade jublat över om min plastpappa försvunnit varranan vecka

 

[Korven]

Ja, många män här i Norrland ligger borta och jobbar ofta. Det de har gemensamt är att när de är hemma är de verkligen HEMMA, dvs har ett stort fokus på barnen. Det är klart att det säkert inte är så för alla men för alla jag har träffat iaf.

Den jag känner söp hela tiden han var hemma, sen åkte han och jobbade nåt tag i Norge och bodde i husvagn. Höll på så i flera år , fick 2 barn. Kom hem och satte sig i en stuga vid havet , och söp. Jättekul för familjen . De är nog skilda idag.

 

[Lipperta]

Den jag känner söp hela tiden han var hemma, sen åkte han och jobbade nåt tag i Norge och bodde i husvagn. Höll på så i flera år , fick 2 barn. Kom hem och satte sig i en stuga vid havet , och söp. Jättekul för familjen . De är nog skilda idag.

Fast det är väl mer fel på mannen än just upplägget?