Familj med någon som är borta mycket?

[athena_arabians]

Eller hur! Och gud nåde den som skaffar barn med någon som råkar dö innan barnen är vuxna!

Eller faktiskt skaffar barn på egen hand utan partner...

 

[France]

Eller faktiskt skaffar barn på egen hand utan partner...

Ja gud, vem ska då ta hand om barnet om man blir magsjuk? :-)

 

[mandalaki]

Det finns Skype. Nästa alla min bransch som har barn är på Skype hela tiden och har ett bra förhållande till sina barn plus att som sagt, när de är hemma är de verkligen HEMMA.

Det går ju inte att diskvalificera alla med distansjobb från att vara föräldrar.

Men alltså, skype. Det påminner mig om nåt Nannyprogram med stökiga barn. En mamma vars man jobbade jättemycket slet som tusan med ungarna. En av nannyns lösningar var att skaffa skype till pappa och barn när pappa var på jobbet. Stor hjälp.

 

[mandalaki]

Eller faktiskt skaffar barn på egen hand utan partner...

Ja gud, vem ska då ta hand om barnet om man blir magsjuk? :-)

Men det är väl väldigt välkänt att kvinnor som skaffar barn på egen hand ser till att ha ett tätt nätverk som kan kompensera för pappans frånvaro? Jag har läst många sådana intervjuer.

Jag skulle tycka det var ett jäkla nerköp om jag behövde ett sådant nätverk TROTS att det fanns en pappa som bara valde att vara någon annanstans.

 

[Lingon]

Ja gud, vem ska då ta hand om barnet om man blir magsjuk? :-)

Jag tog det exemplet då TS så många gånger påpekade att hennes anhöriga kunde ställa och hjälpa till. Man måste inse att barnets mor- och farföräldrar har egna liv och inte kan ställa upp i alla lägen. Att saker och ting kan hända i livet är en sak men att planera sitt liv och sitt föräldraskap så att man inte klarar sig utan barnets mor- och farföräldrar tycker jag inte är schysst mot mor-och farföräldrarna. Att mor- och farföräldrar hjälper till är en trevlig bonus (guldkant på tillvaron) men det är inte schysst mot dem att göra det till en nödvändighet.

Sen tycker jag att när man har små barn så kan man inte vara hemifrån 5 veckor i stöten regelbundet. Om det blir så vid några enstaka tillfällen under barnets uppväxt är inga problem tycker jag men att planera det så att ena föräldern är borta 5 veckor känns inte så schysst mot barnet. Sen hade jag som mamma aldrig gått med på det. Jag har också ett liv (att vara mamma är inte det enda jag är) och att bara få utöva mina intressen vissa perioder för att barnets pappa inte är villig att byta jobb hade inte varit acceptabelt för mig.

 

[athena_arabians]

Men alltså, skype. Det påminner mig om nåt Nannyprogram med stökiga barn. En mamma vars man jobbade jättemycket slet som tusan med ungarna. En av nannyns lösningar var att skaffa skype till pappa och barn när pappa var på jobbet. Stor hjälp.

Nej, det är inte perfekt men alla lösningar kanske inte är helt perfekta eller passar alla. Jag kan säga att skulle alla sluta med att ligga borta på jobb kan vi stänga ner stora delar av Norrlands inland. Det finns helt enkelt inte jobb lokalt och vill man bo där pga andra värden än just jobb (friluftsliv, trygg och ren miljö för barnen osv) är det i många fall enda lösningen.

Sedan, mannen i ditt exempel, spenderade han verkligen tid med barnen när han var ledig? Det låter inte som en engagerad pappa rent allmänt.

 

[athena_arabians]

Men det är väl väldigt välkänt att kvinnor som skaffar barn på egen hand ser till att ha ett tätt nätverk som kan kompensera för pappans frånvaro? Jag har läst många sådana intervjuer.

Jag skulle tycka det var ett jäkla nerköp om jag behövde ett sådant nätverk TROTS att det fanns en pappa som bara valde att vara någon annanstans.

Så det är fel lösning i ett fall och en bra lösning i det andra fallet? Det köper jag inte.

 

[Imogen]

Fast alltså. Just såna här situationer kan uppstå oavsett om en förälder jobbar borta mycket eller lite. Ska man helgardera sig mot det så kan ingen skaffa barn.

Absolut kan sådana situationer uppstå. Eller ännu värre att ena föräldern dör eller liknande.

Men jag tycker ändå det är skillnad på att oförutsedda situationer kan uppstå som måste lösas akut (typ magsjuka) och att medvetet planera för att den ena föräldern kommer att regelbundet vara borta från barnets liv en månad i stöten.

Jag ser problemet som den frånvarande förälderns inställning till sitt föräldraskap, inte huruvida mamma och barn (i det här fallet) kommer att "klara av" ett liv med en frånvarande pappa.
Den här diskussionen handlar ju inte heller om att denna typ av arbete är den enda möjligheten till försörjning och ett nödvändigt ont. Utan prioriteringar hos den enskilde personen, vilket för mig är något helt annat.

 

[mandalaki]

Så det är fel lösning i ett fall och en bra lösning i det andra fallet? Det köper jag inte.

En lösning som bygger på att barnets pappa är där lika lite som för ett barn vars pappa inte finns - det kan jag inte tycka är annat än fel, nej.

 

[Imogen]

Så det är fel lösning i ett fall och en bra lösning i det andra fallet? Det köper jag inte.

Ser du ingen skillnad i att behöva ta hjälp av släkt och vänner på grund av att man är ensamstående, och på grund av hur den andra föräldern prioriterar att vara en närvarande förälder?

 

[athena_arabians]

Ser du ingen skillnad i att behöva ta hjälp av släkt och vänner på grund av att man är ensamstående, och på grund av hur den andra föräldern prioriterar att vara en närvarande förälder?

Det är en lösning. Alternativet vore att inte skaffa barn alls eller att flytta trots att man vill bo kvar där man bor.

 

[Lingon]

Eller hur, det är så jag resonerar också. Det finns liksom fler dysfunktionella familjer som går i kras än sjömansfamiljer. Min sambo kommer bli en fantastisk far, att förvägra honom (och mig själv) möjligheten att bli föräldrar bara för att han har fel jobb, vilket han faktiskt kan byta, vore i mina ögon helt konstigt när allt runtomkring funkar i övrigt.

Hmm... självklart att det finns fler dysfunktionella familjer som går i kras än sjömansfamiljer... vilken märklig jämförelse! Man får ju jämföra rätt d.v.s. i det här fallet jämföra sjömansfamiljer med familjer där föräldrarna har vanliga 8-17 jobb där de bor hemma hela tiden.

 

[cirkus]

Det är den långsiktiga skadan jag tänker på. För barnet och för förhållandet. Barn behöver sina föräldrar helt enkelt och att vara hemma i fyra veckor väger inte upp fyra veckor borta när det handlar om regelbunden basis. Risken är att det blir som för @stjarnhimmel och hennes syster eller som för mig och mina syskon, det var en främling som plötsligt kom hem, som skulle bo där, som skulle vara där. Det var otäckt och vi var rädda och rymde när vi fick veta att han skulle komma hem.

Du känner inte att du skuldbelägger folk lite i onödan här?
Jag tänker på att det åtminstone finns två stycken i tråden som de facto står inför detta. Att istället för att komma med tips och konkreta råd på hur man kan hantera det så säger du att det i princip traumatiserar de stackars barnen och att de typ borde tvinga pappan att byta yrke.

 

[cirkus]

Absolut kan sådana situationer uppstå. Eller ännu värre att ena föräldern dör eller liknande.

Men jag tycker ändå det är skillnad på att oförutsedda situationer kan uppstå som måste lösas akut (typ magsjuka) och att medvetet planera för att den ena föräldern kommer att regelbundet vara borta från barnets liv en månad i stöten.

Jag ser problemet som den frånvarande förälderns inställning till sitt föräldraskap, inte huruvida mamma och barn (i det här fallet) kommer att "klara av" ett liv med en frånvarande pappa.
Den här diskussionen handlar ju inte heller om att denna typ av arbete är den enda möjligheten till försörjning och ett nödvändigt ont. Utan prioriteringar hos den enskilde personen, vilket för mig är något helt annat.

Jag håller inte med dig och övriga som inte ser en enda nyans här.
Att välja yrket sjöman (eller whatever yrke som funkar som borta längre perioder i tage, men också hemma längre perioder) skulle vara entydigt med att man är en dålig förälder som prioriterar fel saker.

Jag blir kort sagt lite beklämd över skuldbeläggande och bristen på att vilja se lösningar utan enbart ska det talas om hur jävla dålig den personen är och hur DÅLIGT det blir för barnen.

 

[France]

Jag tror barn överlag mår bättre av att ha föräldrar som jobbar och "gör rätt för sig" än att ha föräldrar som båda går hemma och slappar.

 

[France]

Du hade gjort det som krävdes.
Just sådana sjukor ser jag som ett mindre problem, jobbigt och krångligt för stunden men övergående. För väldigt många ensamstående så är det bara att ta itu med de saker som sker för någon avlastning/hjälp finns inte. I det läget klarar man mer än man tror. Jag har flera gånger varit så dålig att jag med stor möda har krupit fram men mina barn har inte svultit och även de har klarat de tiderna utan men. Finns det inget val så finns det inte och då är det bara att göra det som krävs. Det är absolut inte roligt och verkligen inget jag önskar någon men det är som det är. Blir man så dålig att man inte tar sig ur sängen alls, dvs är medvetslös så finns det sjukhus och socialen går då in och tar hand om barnen om ingen annan finns att tillgå.

Det är den långsiktiga skadan jag tänker på. För barnet och för förhållandet. Barn behöver sina föräldrar helt enkelt och att vara hemma i fyra veckor väger inte upp fyra veckor borta när det handlar om regelbunden basis. Risken är att det blir som för @stjarnhimmel och hennes syster eller som för mig och mina syskon, det var en främling som plötsligt kom hem, som skulle bo där, som skulle vara där. Det var otäckt och vi var rädda och rymde när vi fick veta att han skulle komma hem.

Mina bröder har skadats mest av oss. De inser fortfarande inte nu som vuxna vilken skada det har gett dem utan gör lika illa mot sina egna barn helt och hållet av eget val.

Du berättade även att din mor inte var särskilt kärleksfull. Ändå är det bristen på pappan som är problemet? Hade din mor varit mer engagerad och insiktsfull så kanske ni längtat efter er far?

 

[TinyWiny]

Du känner inte att du skuldbelägger folk lite i onödan här?
Jag tänker på att det åtminstone finns två stycken i tråden som de facto står inför detta. Att istället för att komma med tips och konkreta råd på hur man kan hantera det så säger du att det i princip traumatiserar de stackars barnen och att de typ borde tvinga pappan att byta yrke.

Nej egentligen inte. Jag ser inte barn som någon rättighet utan skaffar man barn så får man ha deras bästa i tanken vad man än gör. Det är ens skyldighet som förälder.

Jag säger absolut inte att någon ska tvinga pappan att byta yrke. Verkligen inte. Det får han ta ansvar för själv. Aldrig i livet att jag skulle lägga ansvaret för något sådant på kvinnan. Det ansvaret får mannen allt ta själv.

 

[TinyWiny]

Du berättade även att din mor inte var särskilt kärleksfull. Ändå är det bristen på pappan som är problemet? Hade din mor varit mer engagerad och insiktsfull så kanske ni längtat efter er far?

Nej det är absolut inte problemet. Problemen som fanns gick så mycket djupare än så. Ingen av dem borde någonsin skaffat barn eller ens varit i närheten av barn.

 

[France]

Ändå så är det just det faktum att din pappa jobbade borta som är problemet? Det känns lite trångsynt.

 

[cirkus]

Nej egentligen inte. Jag ser inte barn som någon rättighet utan skaffar man barn så får man ha deras bästa i tanken vad man än gör. Det är ens skyldighet som förälder.

Jag säger absolut inte att någon ska tvinga pappan att byta yrke. Verkligen inte. Det får han ta ansvar för själv. Aldrig i livet att jag skulle lägga ansvaret för något sådant på kvinnan. Det ansvaret får mannen allt ta själv.

Nej, men du menar att mannen inte kan vara en bra förälder utan att byta yrke. Jag menar inte att det är kvinnans ansvar heller. Utan mer en rätt grov generalisering.

Jag tycker det är en märkligt svartvit syn och tråkigt att istället för att försöka komma med konstruktiva tankar så skuldbelägger du den som redan är i situationen. Du tror inte att de som är i situationen verkligen tänker på vad som är bäst för deras barn i den sitsen de är i nu och vad som är rimligt att göra?