Familj med någon som är borta mycket?

[vemsomhelst123]

Jag förstod det som att du TS inte var så gammal och tänkte vänta några år med barn?
Är det inte bra att då tänka att sambons jobb lämpar sig inte att ha om man ska skaffa barn och att om ni vill ha barn ändå så behöver han börja fundera på om han vill ha barn tillräckligt mkt för att byta jobb eller om han vill avstå barn?
Jag tror man måste göra val i livet och jag tror att alla jobb inte passar att kombinera med familj. Då får man göra val och kanske inse att jag måste avstå något. Man kan inte alltid få allt just nu. Sen kan man kanske återgå till det jobbet om X antal år när barnen är stora.

Det är precis rätt gammal jag är. Hade jag varit några år yngre hade jag varit helt obrydd över situationen och troligen inte ens ha diskuterat den efter 6 månader.

 

[Fritidsryttare]

@vemsomhelst123 går han på norskt kontrakt som min sambo så har han rätt till 365 dagars föräldraledighet (om nu inte jag minns alldeles galet).
Jag tänker lite så här som träffat en del sjöfolk, att de har valt det jobbet de gjort för att de passar till det. Det är ofta en lite "speciell" grupp, svårt att förklara... Det passar långt i från alla att vara iväg så pass länge och mycket som de är och sen komma hem och leva familjeliv. Det finns en rätt stor andel ungkarlar samt skilda (vissa skilda x flera t.o.m) inom branschen, precis som det finns många män som har helt vanliga, välfungerande familjeliv hemma.

Min sambo har också en rätt utpräglad happy go-lucky-attityd, gällande allt i livet och inte bara när det kommer till barn. Naivt och åt helsike kan tyckas, men det är sån han är och vi har det bra ihop. Jag kan se vissa praktiska fördelar med att skaffa barn ihop med honom, jag kommer kunna vara hemma väldigt mycket och länge med barnet/barnen, men det är också något jag vill och har planerat för.

Sen är det faktiskt så att även inom rederibranschen finns det möjlighet att byta jobb till kortare och längre turnar. En kompis till sambon (nybliven pappa) är ute 10 dagar, hemma lika länge, en annan vet jag kör gotlandsfärjan och är hemma ännu mer. Vissa byter även inriktning efter några år på sjön och börjar jobba i land, den möjligheten finns faktiskt. Det är jättesmidigt att vara ute och jobba 6 månader/år när man är nyutexaminerad och vill tjäna en halv mille om året, men vad man prioriterar i livet ändras och det är rätt många som väljer att gå över på annat till slut.

I vårt fall så kan det visst skita sig och gå åt skogen med vårt förhållande när ungen har kommit, men det kan det faktiskt göra även om vi båda hade ett 07-16 jobb, sett till statistiken. Att välja att inte skaffa barn när det faktiskt är honom jag vill ha barn med, bara för att han jobbar på sjön, var liksom inte ett alternativ. Sen får man gå in i det med sund skepsis och inse att det kommer innebära problem, men det kommer faktiskt en del fördelar. När min sambo är hemma kommer han vara 100% närvarande, vilket är halva året. Däremot är det så att vi har varit ihop en del år nu, och jag vet vad det innebär.

 

[vemsomhelst123]

@vemsomhelst123 går han på norskt kontrakt som min sambo så har han rätt till 365 dagars föräldraledighet (om nu inte jag minns alldeles galet).
Jag tänker lite så här som träffat en del sjöfolk, att de har valt det jobbet de gjort för att de passar till det. Det är ofta en lite "speciell" grupp, svårt att förklara... Det passar långt i från alla att vara iväg så pass länge och mycket som de är och sen komma hem och leva familjeliv. Det finns en rätt stor andel ungkarlar samt skilda (vissa skilda x flera t.o.m) inom branschen, precis som det finns många män som har helt vanliga, välfungerande familjeliv hemma.

Min sambo har också en rätt utpräglad happy go-lucky-attityd, gällande allt i livet och inte bara när det kommer till barn. Naivt och åt helsike kan tyckas, men det är sån han är och vi har det bra ihop. Jag kan se vissa praktiska fördelar med att skaffa barn ihop med honom, jag kommer kunna vara hemma väldigt mycket och länge med barnet/barnen, men det är också något jag vill och har planerat för.

Sen är det faktiskt så att även inom rederibranschen finns det möjlighet att byta jobb till kortare och längre turnar. En kompis till sambon (nybliven pappa) är ute 10 dagar, hemma lika länge, en annan vet jag kör gotlandsfärjan och är hemma ännu mer. Vissa byter även inriktning efter några år på sjön och börjar jobba i land, den möjligheten finns faktiskt. Det är jättesmidigt att vara ute och jobba 6 månader/år när man är nyutexaminerad och vill tjäna en halv mille om året, men vad man prioriterar i livet ändras och det är rätt många som väljer att gå över på annat till slut.

I vårt fall så kan det visst skita sig och gå åt skogen med vårt förhållande när ungen har kommit, men det kan det faktiskt göra även om vi båda hade ett 07-16 jobb, sett till statistiken. Att välja att inte skaffa barn när det faktiskt är honom jag vill ha barn med, bara för att han jobbar på sjön, var liksom inte ett alternativ. Sen får man gå in i det med sund skepsis och inse att det kommer innebära problem, men det kommer faktiskt en del fördelar. När min sambo är hemma kommer han vara 100% närvarande, vilket är halva året. Däremot är det så att vi har varit ihop en del år nu, och jag vet vad det innebär.

Han går inte på norskt kontrakt men har liknande vilkor. Och fö väldigt bra villkor och arbetsgivare vilket ju gör det mindre lockande att byta jobb. Vi har långt ifrån diskuterat föräldraledighet i detalj (vi kanske inte ens kan få barn liksom, känns som jag blåste upp den här ballongen alldeles ). men han har alltid haft en tanke att han vid ett ev barn ska vara hemma mycket första året. Men jo, jag förstår vad du menar med lite speciell grupp. Och vi är rätt lika i happy-go lucky attityden. Det är kanske inte bara bra.

Det som främst är mitt problem nu är ju att jag överväger att satsa på en relation som om den håller kommer göra att jag får göra avkall på vissa saker. Jag hade nog inte tänkt så mycket på det om jag hade haft "ett vanligt jobb". Men precis som flera har påpekat, prioriteringar kan ändras och jag kanske inte har något alls emot att jobba "hemma" mer, tjäna lite mindre och inte tänka på karriären.

 

[stjarnhimmel]

@vemsomhelst123 går han på norskt kontrakt som min sambo så har han rätt till 365 dagars föräldraledighet (om nu inte jag minns alldeles galet).
Jag tänker lite så här som träffat en del sjöfolk, att de har valt det jobbet de gjort för att de passar till det. Det är ofta en lite "speciell" grupp, svårt att förklara... Det passar långt i från alla att vara iväg så pass länge och mycket som de är och sen komma hem och leva familjeliv. Det finns en rätt stor andel ungkarlar samt skilda (vissa skilda x flera t.o.m) inom branschen, precis som det finns många män som har helt vanliga, välfungerande familjeliv hemma.

Min sambo har också en rätt utpräglad happy go-lucky-attityd, gällande allt i livet och inte bara när det kommer till barn. Naivt och åt helsike kan tyckas, men det är sån han är och vi har det bra ihop. Jag kan se vissa praktiska fördelar med att skaffa barn ihop med honom, jag kommer kunna vara hemma väldigt mycket och länge med barnet/barnen, men det är också något jag vill och har planerat för.

Sen är det faktiskt så att även inom rederibranschen finns det möjlighet att byta jobb till kortare och längre turnar. En kompis till sambon (nybliven pappa) är ute 10 dagar, hemma lika länge, en annan vet jag kör gotlandsfärjan och är hemma ännu mer. Vissa byter även inriktning efter några år på sjön och börjar jobba i land, den möjligheten finns faktiskt. Det är jättesmidigt att vara ute och jobba 6 månader/år när man är nyutexaminerad och vill tjäna en halv mille om året, men vad man prioriterar i livet ändras och det är rätt många som väljer att gå över på annat till slut.

I vårt fall så kan det visst skita sig och gå åt skogen med vårt förhållande när ungen har kommit, men det kan det faktiskt göra även om vi båda hade ett 07-16 jobb, sett till statistiken. Att välja att inte skaffa barn när det faktiskt är honom jag vill ha barn med, bara för att han jobbar på sjön, var liksom inte ett alternativ. Sen får man gå in i det med sund skepsis och inse att det kommer innebära problem, men det kommer faktiskt en del fördelar. När min sambo är hemma kommer han vara 100% närvarande, vilket är halva året. Däremot är det så att vi har varit ihop en del år nu, och jag vet vad det innebär.

Är han borta halva året i taget eller en månad åt gången?
Hur gör ni så det ska bli bra ur barnets perspektiv?

 

[Fritidsryttare]

Han går inte på norskt kontrakt men har liknande vilkor. Och fö väldigt bra villkor och arbetsgivare vilket ju gör det mindre lockande att byta jobb. Vi har långt ifrån diskuterat föräldraledighet i detalj (vi kanske inte ens kan få barn liksom, känns som jag blåste upp den här ballongen alldeles ). men han har alltid haft en tanke att han vid ett ev barn ska vara hemma mycket första året.

Det som främst är mitt problem nu är ju att jag överväger att satsa på en relation som om den håller kommer göra att jag får göra avkall på vissa saker. Jag hade nog inte tänkt så mycket på det om jag hade haft "ett vanligt jobb". Men precis som flera har påpekat, prioriteringar kan ändras och jag kanske inte har något alls emot att jobba "hemma" mer, tjäna lite mindre och inte tänka på karriären.

Min sambo kan absolut inte tänka sig att byta jobb nu, han har precis gått över på norska papper och har ett mycket välbetalt jobb och bra villkor. Å andra sidan är vi inte i den sitsen att han behöver byta heller, för det funkar bra i nuläget. Skulle det bli problem längre fram så tar vi det då och då tänker jag att han får byta eller börja jobba i land, han har flera erbjudanden om jobb som inte är lika exklusiva men som funkar för stunden. Småbarnsåren går rätt fort tänker jag, och i hans fall kommer han kunna komma tillbaka om han vill det.

Jag tänkte utbilda mig under småbarnsåren och har ingen karriär att ta hänsyn till, men jag har istället hästarna som första prioritering. Första tanken när jag plussade var att "släppa allt" och bli nån äggkläckningsmaskin (skämt åsido), sen insåg jag att livet faktiskt fortsätter, även om man är själv med barn. Sen försöker jag definitivt _underlätta_ för mig själv, och att planera väl, men jag har nog ändå inställningen att jag provar och ser om det funkar, annars kommer faktiskt inte jorden gå under på ett dygn och då får jag försöka lösa det allt eftersom.

Som sagt, mycket beror nog på hur man är som person och vilken inställning man har. Det är säkert många som tycker jag resonerar helt galet, men jag vet av erfarenhet att jag hellre ser tillbaka i livet och vet att jag har försökt och kommit fram till att det gick inte, än att jag inte ens försökte.

 

[athena_arabians]

Jag tror att det är svårt nog att hitta en partner, än mindre en som man faktiskt vill ha barn med. Jag säger inte att man ska blunda eller inte planera men man behöver inte måla fan på väggen heller.

Så länge man gör allt för att det ska fungera så bra som möjligt för sitt barn och sin familj, det är det viktigaste. Jag har sett jättefina familjer där en ligger borta och jobbar och "standardfamiljer" där det är katastrof. Dvs distansjobb är inte nödvändigtvis det som knäcker eller är dåligt för en familj.

 

[Fritidsryttare]

Är han borta halva året i taget eller en månad åt gången?
Hur gör ni så det ska bli bra ur barnets perspektiv?

5 veckor år gången. Han kommer ansöka om föräldraledigt precis som vilken svensk förälder som helst första året. Han har som sagt rätt till 365 dagars pappaledighet. Hur menar du blir bra ur barnets perspektiv? Första tiden kommer inte skilja sig nämnvärt som det ser ut nu från vilket barn som helst, eftersom pappan kommer vara hemma.

 

[Fritidsryttare]

Jag tror att det är svårt nog att hitta en partner, än mindre en som man faktiskt vill ha barn med. Jag säger inte att man ska blunda eller inte planera men man behöver inte måla fan på väggen heller.

Så länge man gör allt för att det ska fungera så bra som möjligt för sitt barn och sin familj, det är det viktigaste. Jag har sett jättefina familjer där en ligger borta och jobbar och "standardfamiljer" där det är katastrof. Dvs distansjobb är inte nödvändigtvis det som knäcker eller är dåligt för en familj.

Eller hur, det är så jag resonerar också. Det finns liksom fler dysfunktionella familjer som går i kras än sjömansfamiljer. Min sambo kommer bli en fantastisk far, att förvägra honom (och mig själv) möjligheten att bli föräldrar bara för att han har fel jobb, vilket han faktiskt kan byta, vore i mina ögon helt konstigt när allt runtomkring funkar i övrigt.

 

[stjarnhimmel]

Hur menar du blir bra ur barnets perspektiv? .

Barnet som kommer sakna sin pappa.
De kommer byggt upp en kontakt första året och sen är han borta fem veckor åt gången.

 

[athena_arabians]

Barnet som kommer sakna sin pappa.
De kommer byggt upp en kontakt första året och sen är han borta fem veckor åt gången.

Det finns Skype. Nästa alla min bransch som har barn är på Skype hela tiden och har ett bra förhållande till sina barn plus att som sagt, när de är hemma är de verkligen HEMMA.

Det går ju inte att diskvalificera alla med distansjobb från att vara föräldrar.

 

[stjarnhimmel]

Det finns Skype. Nästa alla min bransch som har barn är på Skype hela tiden och har ett bra förhållande till sina barn plus att som sagt, när de är hemma är de verkligen HEMMA.

Det går ju inte att diskvalificera alla med distansjobb från att vara föräldrar.

Nej men för vissa barn är det jobbigt. För mig och framförallt min syster var det det. Och även om vissa barn klarar det bra måste man också se att vissa barn tycker det är jobbigt.

 

[athena_arabians]

Nej men för vissa barn är det jobbigt. För mig och framförallt min syster var det det. Och även om vissa barn klarar det bra måste man också se att vissa barn tycker det är jobbigt.

Naturligtvis men att kategoriskt säga att det inte är bra är väldigt nervärderande mot alla som kämpar som galningar för att få det att fungera tycker jag.

 

[Fritidsryttare]

Barnet som kommer sakna sin pappa.
De kommer byggt upp en kontakt första året och sen är han borta fem veckor åt gången.

Säger som Athena, att det finns andra kommunikationsmöjligheter när de blir äldre. Eller så kan man välja att se det så här, att barnet kommer ha möjlighet till en helt närvarande mamma i rätt många år då jag planerar att vara hemma, och även en helt närvarande far de 5 veckorna han är hemma.

 

[stjarnhimmel]

Jag ska sluta läsa denna tråden då den gör mig ledsen och väcker upp mkt känslor från barndomen.
Självklart kan man inte förbjuda någon från att bli förälder och självklart finns det barn som klarar detta jättebra. Barn är olika. Sen fattar jag också att saker tex separationer händer i livet viket kan göra att man är tvungen att vara ifrån sina barn.

Det enda jag vill säga är att för vissa barn kan det vara jobbigt och jag tycker att man måste våga tänka den tanken. Man kan få ett barn som är som min syster som tyckte det var jättejobbigt och som grät på kvällarna för hon saknade sin pappa. Då hade vi ändå en närvarande mamma eftersom hon var hemmafru/jobbade hemma några timmar om dan då vi var i skolan samt ett stort kontaktnät.

 

[Lingon]

Absolut. Men klart lättare om man har ett gäng syskon och föräldrar nära än om man inte har det. Oavsett hur mycket man är hemma är min erfarenhet.

Frågan är ju bara om föräldrar och syskon vill komma och hjälpa till den dagen då både du och barnet har vinterkräksjukan. Eller ni båda kanske har feber? Jag hade influensa med 40 graders feber i 4-5 dagar förra året. Barnet var också sjukt i influensa (som tur är inte lika länge som jag). Jag hade inte velat att mina föräldrar eller svärföräldrar hade kommit och hjälpt till och riskerat att bli sjua i influensa. De är äldre än vi och det hade varit farligare för dem. Jag hade däremot inte klarat av att ta hand om ett litet barn då. Min man fick dra ett tungt lass då och han var också sjuk men inte alls lika illa som jag. Hade inte han varit hemma då vet jag inte vad jag hade gjort...

 

[vemsomhelst123]

Frågan är ju bara om föräldrar och syskon vill komma och hjälpa till den dagen då både du och barnet har vinterkräksjukan. Eller ni båda kanske har feber? Jag hade influensa med 40 graders feber i 4-5 dagar förra året. Barnet var också sjukt i influensa (som tur är inte lika länge som jag). Jag hade inte velat att mina föräldrar eller svärföräldrar hade kommit och hjälpt till och riskerat att bli sjua i influensa. De är äldre än vi och det hade varit farligare för dem. Jag hade däremot inte klarat av att ta hand om ett litet barn då. Min man fick dra ett tungt lass då och han var också sjuk men inte alls lika illa som jag. Hade inte han varit hemma då vet jag inte vad jag hade gjort...

Fast alltså. Just såna här situationer kan uppstå oavsett om en förälder jobbar borta mycket eller lite. Ska man helgardera sig mot det så kan ingen skaffa barn.

 

[Mabuse]

Jag ska sluta läsa denna tråden då den gör mig ledsen och väcker upp mkt känslor från barndomen.
Självklart kan man inte förbjuda någon från att bli förälder och självklart finns det barn som klarar detta jättebra. Barn är olika. Sen fattar jag också att saker tex separationer händer i livet viket kan göra att man är tvungen att vara ifrån sina barn.

Det enda jag vill säga är att för vissa barn kan det vara jobbigt och jag tycker att man måste våga tänka den tanken. Man kan få ett barn som är som min syster som tyckte det var jättejobbigt och som grät på kvällarna för hon saknade sin pappa. Då hade vi ändå en närvarande mamma eftersom hon var hemmafru/jobbade hemma några timmar om dan då vi var i skolan samt ett stort kontaktnät.

Barn anpassar sig såklart, men det innebär ju inte att det man väljer som förälder inte har några konsekvenser.

 

[Lingon]

Fast alltså. Just såna här situationer kan uppstå oavsett om en förälder jobbar borta mycket eller lite. Ska man helgardera sig mot det så kan ingen skaffa barn.

Fast det är ju större risk att det inte finns en förälder som kan ta hand om barnet om en av föräldrarna är borta 5 veckor åt gången än om båda är hemma.

Jag menade bara att man inte kan förvänta sig att ens föräldrar/svärföräldrar är villiga att ställa upp som barnpassare när barnet är sjukt eller man själv är det. Visst är det roligt för dem att passa barnet när allt är rosenrosa, barnet friskt och så där. Mindre roligt när de riskerar att få vinterkräksjukan/influensa eller liknande. Frågan är hur mycket stöd du kommer få vid de tillfällena oavsett hur villiga de är att passa barnet i vanliga fall.

 

[TinyWiny]

Frågan är ju bara om föräldrar och syskon vill komma och hjälpa till den dagen då både du och barnet har vinterkräksjukan. Eller ni båda kanske har feber? Jag hade influensa med 40 graders feber i 4-5 dagar förra året. Barnet var också sjukt i influensa (som tur är inte lika länge som jag). Jag hade inte velat att mina föräldrar eller svärföräldrar hade kommit och hjälpt till och riskerat att bli sjua i influensa. De är äldre än vi och det hade varit farligare för dem. Jag hade däremot inte klarat av att ta hand om ett litet barn då. Min man fick dra ett tungt lass då och han var också sjuk men inte alls lika illa som jag. Hade inte han varit hemma då vet jag inte vad jag hade gjort...

Du hade gjort det som krävdes.
Just sådana sjukor ser jag som ett mindre problem, jobbigt och krångligt för stunden men övergående. För väldigt många ensamstående så är det bara att ta itu med de saker som sker för någon avlastning/hjälp finns inte. I det läget klarar man mer än man tror. Jag har flera gånger varit så dålig att jag med stor möda har krupit fram men mina barn har inte svultit och även de har klarat de tiderna utan men. Finns det inget val så finns det inte och då är det bara att göra det som krävs. Det är absolut inte roligt och verkligen inget jag önskar någon men det är som det är. Blir man så dålig att man inte tar sig ur sängen alls, dvs är medvetslös så finns det sjukhus och socialen går då in och tar hand om barnen om ingen annan finns att tillgå.

Det är den långsiktiga skadan jag tänker på. För barnet och för förhållandet. Barn behöver sina föräldrar helt enkelt och att vara hemma i fyra veckor väger inte upp fyra veckor borta när det handlar om regelbunden basis. Risken är att det blir som för @stjarnhimmel och hennes syster eller som för mig och mina syskon, det var en främling som plötsligt kom hem, som skulle bo där, som skulle vara där. Det var otäckt och vi var rädda och rymde när vi fick veta att han skulle komma hem.

Mina bröder har skadats mest av oss. De inser fortfarande inte nu som vuxna vilken skada det har gett dem utan gör lika illa mot sina egna barn helt och hållet av eget val.

 

[France]

Fast alltså. Just såna här situationer kan uppstå oavsett om en förälder jobbar borta mycket eller lite. Ska man helgardera sig mot det så kan ingen skaffa barn.

Eller hur! Och gud nåde den som skaffar barn med någon som råkar dö innan barnen är vuxna!