Familj med någon som är borta mycket?

[vemsomhelst123]

Det finns ett ordspråk som lyder "det krävs en by för att uppfostra ett barn" och visst ligger det mycket sanning i det. Barn behöver bra vuxna omkring sig, ett nätverk med vuxna de litar på och kan vända sig till.

Även om ni båda jobbar 7-16 på hemmaplan ett stenkast från förskolan utan några fritidsintressen, djur eller annat som tar tid så behöver ni med all säkerhet hjälp och avlastning ibland under barnens uppväxt. För de allra flesta kör det ihop sig då och då i livet på olika sätt och då är det guld att ha någon man kan lita på och ibland tillfälligt luta sig emot men att utgå ifrån, att planera för att andra ska hjälpa till, nej det är så fel.

Helt klart, så tänker jag inte heller. Utan mer att om vi bor närmare blir just det där vardagsavlastandet enklare. Och för den delen mindre slitsamt.

 

[vemsomhelst123]

Jag och min man har diskuterat det här en gång faktiskt, under en period när han jobbade utomlands jättemycket. Barndiskussionen kom upp, i kombination med jobbdiskussion, och jag sa då att jag helst vill att han är borta max en vecka i taget om vi skaffar barn, två i taget medan jag är gravid.

Han sa direkt då att from att jag är gravid vill han vara här på heltid. Punkt. Han vill inte missa nåt helt enkelt. För honom var det inget snack om saken, och absolut helt otänkbart att vara ifrån mig och barnet.

Skulle jag vara du, @vemsomhelst123 , skulle jag inte alls känna mig särskilt lugnad av att killen "ser problem men inte jätteproblem". Hur det inte är ett jätteproblem för någon att vara borta en hel månad i taget (och det inte är en typ engångsgrej) från sitt barn är obegripligt för mig.

Nej jag känner mig uppenbarligen inte lugnad av att ingen av oss ser jätteproblem just nu. Då hade jag inte startar tråden

 

[Raderad medlem 6459]

@vemsomhelst123 När jag skrev att det skulle oroa mig mycket att killen inte såg några problem med detta så svarade du typ "haha men det gör ju inte jag heller, vi är nykära...". Väldigt chillat liksom. Och du svarade liknande till nån annan att jamen han ser inga jätteproblem, bara problem. Som om det gjorde det hela bättre?

Men strunt samma. Jag får känslan av att det här är en sån där tråd som skapats bara för att få höra att Nämen så har vi och det är iiiiinga problem.

 

[vemsomhelst123]

@vemsomhelst123 När jag skrev att det skulle oroa mig mycket att killen inte såg några problem med detta så svarade du typ "haha men det gör ju inte jag heller, vi är nykära...". Väldigt chillat liksom. Och du svarade liknande till nån annan att jamen han ser inga jätteproblem, bara problem. Som om det gjorde det hela bättre?

Men strunt samma. Jag får känslan av att det här är en sån där tråd som skapats bara för att få höra att Nämen så har vi och det är iiiiinga problem.

Absolut inte, jag tycker jag har skrivit flera gånger att jag läser och tar till mig. Det du citerade på handlade om "jätteproblem" och såna har vi svårt att se bägge två. Kanske för att vi är rätt pragmatiskt lagda båda två och att vi är nyförälskade men det kommer vi ju inte vara jämt. Tycker jag fått kanonbra råd från flera, och mkt att tänka över! Vi (jag och mannen ifråga) ser kanske lite för lika och enkelt på sånt här, jag har en tendens att alltid tro att saker löser sig. Och de gör de ju ofta, men till vilket pris liksom? Och det slog mig när jag skapade tråden igårkväll, första natten ensam efter 4 v

 

[Tora]

Jag ser klara problem. Men de här jätteproblemen som citerades (var man nu drar gränsen för dem, omöjlighetsproblem?) behöver jag nog fundera lite till på om jag har. Jag har inte riktigt haft dem hittills. Men kanske väckts ett frö iom tråden. Vilket var syftet.

En "lösning" hade kunnat vara om ni var hemma tillsammans i alla fall de första sex månaderna (gärna mer).
Då får man (förhoppningsvis) en bra grund att stå på.

 

[Petruska]

Oj, drastiskt.

Jag tycker att det hon skriver är rimligt. Att mitt barn inte kände igen mig skulle vara oerhört svårt. Det skulle dessutom vara på mitt ansvar. Jag som inte skapat en relation med barnet.

Hur hans frånvaro INTE är ett jätteproblem för er båda i relation till ett litet barn är obegripligt för mig.

 

[vemsomhelst123]

Jag tycker att det hon skriver är rimligt. Att mitt barn inte kände igen mig skulle vara oerhört svårt. Det skulle dessutom vara på mitt ansvar. Jag som inte skapat en relation med barnet.

Hur hans frånvaro INTE är ett jätteproblem för er båda i relation till ett litet barn är obegripligt för mig.

Jag överdrev lite på en överdriven metafor. Hade jag inte tyckt det var svårt hade jag aldrig startat tråden

 

[Petruska]

Jag överdrev lite på en överdriven metafor. Hade jag inte tyckt det var svårt hade jag aldrig startat tråden

Jag skulle säga att det inte är svårt. Om han vill ha barn på de här villkoren så är han inte en man jag hade velat ha barn med.

 

[TinyWiny]

Jag tycker att det hon skriver är rimligt. Att mitt barn inte kände igen mig skulle vara oerhört svårt. Det skulle dessutom vara på mitt ansvar. Jag som inte skapat en relation med barnet.

Hur hans frånvaro INTE är ett jätteproblem för er båda i relation till ett litet barn är obegripligt för mig.

Jag håller helt med. Till och med min morsa som aldrig har varit någon varken kärleksfull, brydd eller omhuldande mor pratar fortfarande om hur hemskt det var när hon varit utomlands i två veckor när jag var sex månader och jag gallskrek och absolut inte ville till henne när hon försökte ta mig från mormor.

 

[cirkus]

En "lösning" hade kunnat vara om ni var hemma tillsammans i alla fall de första sex månaderna (gärna mer).
Då får man (förhoppningsvis) en bra grund att stå på.

Jag tänker likadant. Det är bara 3 jobbperioder och det borde ju i sig inte vara omöjligt på något vis.

 

[mandalaki]

Jag överdrev lite på en överdriven metafor. Hade jag inte tyckt det var svårt hade jag aldrig startat tråden

Ni har ju bara varit ihop några månader så det är naturligtvis väldigt tidigt att fatta några beslut i barnfrågan. Men, eftersom ni nu ändå tagit upp den - jag skulle aldrig vilja försöka få barn med någon som inte spontant sa "den dag jag vill ha barn, med dig eller med någon annan, så byter jag naturligtvis jobb."

Allt annat är faktiskt otänkbart.

 

[Mois]

En "lösning" hade kunnat vara om ni var hemma tillsammans i alla fall de första sex månaderna (gärna mer).
Då får man (förhoppningsvis) en bra grund att stå på.

Fast jag tänker att det är något som kan vara problematiskt även längre upp i åldern. Mamma är enda föräldern som sköter allt fyra veckor åt gången, till exempel är det inte säkert att barnet ens vill eller kan bli nattad av pappan när han väl är hemma igen. mamma som står för all trygghet o alla rutiner är ju fortfarande där o när det väl kniper lär det vara henne som barnet väljer i första hand, i stort sett oavsett ålder. Det ska väl tilläggas att alla barn är olika men detta upplägget känns som det har en given utgång och det är att mamman alltid kommer att vara nummer ett med huvudansvaret.

Sorry för pessimistiskt inlägg. Jag har en sambo som har arbetat mycket, och fortfarande gör i perioder. Dock inte mycket i jämförelse med ts partner.

 

[Petruska]

En "lösning" hade kunnat vara om ni var hemma tillsammans i alla fall de första sex månaderna (gärna mer).
Då får man (förhoppningsvis) en bra grund att stå på.

Den risken skulle jag inte ta. Vid så låg ålder blir förälder och barn främlingar för varandra med så mycket frånvaro. Och i minst ett par tre år finns risken att barnet "stänger av" pappan när han är borta så mycket.

Som sagt, jag skulle fixa det i ts roll men jag vill inte bidra till att någon som jobbar på det viset som mannen blir förälder. Och jag kan inte älska en person som är en sådan förälder.

 

[Tussinussen]

Jag har äldre barn (14 och snart 17) och jag är den som jobbar borta. Försöker komma hem varje helg fredag-måndag, o ungefär var 3:e - 4:e vecka är jag hemma en hel vecka. Familjen reser till mig 3-4 veckor per år. Jag hade INTE!!!!!! velat ha det så när mina barn var små. Småbarnstiden ska man ta vara på, inte bara för att den är känslomässigt viktig utan för att den är så jäkla himla fruktansvärt rolig, och det är en tid som går fort och som vips är borta. Jag o min man sög i oss varenda minut av bebis- och småbarnstiden, hade dom inte på dagis heltid så att vi fick vara med dom en varsin dag i veckan o göra diverse tillsammans med dom. Ångrar inte en sekund av det och har så fina minnen av den tiden, o det tror jag att våra barn har också. Många av mina vänner minns småbarnstiden som ett h-vete, det gör inte jag och jag tror att det är för att min man var så involverad och för att vi satte barnen före jobb o pengar. Jobb o pengar kan man ägna sig åt sen, när dom är lite mera självständiga. Bara en allmän reflektion.

O hur det är att ha barn, det förstår man inte innan man får barn. Ingen kan tala om det för en för att alla är olika. Tro inte blint på att dom känslor du har nu och dom avvägningar du gör nu kommer att bestå efter att du fått barn....allt vänds upp o ner.

MEN - sjömän, soldater, folk som jobbar på oljefält, resande säljare, diplomater m fl har bildat familj o skaffat barn i alla tider..... För vissa funkar det säkert jättebra, för andra inte. Hur det funkar hänger nog mest på om den som lämnas hemma tycker det är OK eller inte, skulle jag tro. Hur det funkar för er - ja det kan ingen annan än ni två försöka sia om egentligen.

 

[vemsomhelst123]

Jag skulle säga att det inte är svårt. Om han vill ha barn på de här villkoren så är han inte en man jag hade velat ha barn med.

Fullt förståeligt. Jag hade sannolikt tänkt samma sak för ett år sedan. Och det skrämmer mig som sagt lite att jag ens överväger att fortsätta det här.

 

[hvala]

Ni som kan barn bättre än jag. Vid vilken ålder känner barn igen/minns sina föräldrar?

Jag tänker att i separationer så föreslås väl max 2-3 dagar för att det ska inte vara så jobbigt för barnet? Om ena partnern är borta 4 veckor så blir väl det som att "börja om" relationen varje gång. Kan väl inte gagna barnet?

Om jag nu har rätt så känns ju upplägget absurt utifrån barnets vinkel.

Om jag minns rätt så nånstans vid 9-10 månaders ålder har barnet utvecklat ett sånt minne att det minns saker som hänt en månad tidigare. Fram till dess kommer alltså pappan vara i princip en fullständig främling för barnet varje gång han kommer hem. Sedan kommer barnet kunna minnas att det träffat pappan. Men därifrån till att skapa en trygg varaktig anknytning kan nog ta väldigt lång tid, även om pappan ger allt när han är hemma.

 

[Ottisen]

Jag har träffat någon ett tag (drygt 3 mån på riktigt, 6 mån allt som allt egentligen, se förklaring nedan), och det var länge sen något kändes så rätt, och just nu är det eg bara fördelar med att få sakna och få egentid vilket varit ett stort problem i mina tidigare förhållanden för mig. Det kan ju vara fel känsla, men iaf. Innan jag ger mig in djupare i den här relationen som känns som om den kommer kunna göra riktigt ont om den går åt helvete. Det finns ett problem, han har ett jobb där han är hemma 4 v och borta 4 v. Året runt, år ut och år in. Jag har själv ett jobb som emellanåt är extremt flexibelt men när det är oflexibelt är det extremt oflexibelt med mkt resor osv. Det är inte heller ett jobb man hittar en vikarie till hux flux utan extremt specialiserat/utformat för att det ska göras av någon som har en viss erfarenhet som är extremt unik.
Jag har alltid sett mig själv som någon som vill dela lika på allt och aldrig riktigt köpt det där med "i våran familj". Och det skulle ta emot att dra ett eventuellt lass själv halva året samtidigt som jag antar och hoppas att han drar sin halva när han är hemma. Vi har pratat om det rätt mkt i teorin. Men i praktiken behöver det inte alltid gälla har jag märkt på folk runt omkring mig.

Vi är båda 30+ och jag känner väl att nästa man jag bestämmer mig för att satsa med ska vara på riktigt och jag ser kanske barn inom 2-3 år, men är det någon som har erfarenhet av den här typen av familjebildande? Det är inte ett alternativ att byta jobb för någon av oss just nu, men jag antar att prioriteringar kan ändras.

Tilläggas kan väl att vi bor en bra bit från våra föräldrar/familjer som i sin tur bor nära varandra. Mitt jobb är inte riktigt flyttbart, men kan oftast göras på distans. Alla våra föräldrar har gott om tid/är pensionärer.

Vet inte riktigt vad frågeställningen är men tips och erfarenheter tas tacksamt emot.

Jag har själv haft ett sådant jobb som din eventuella framtida sambo, jag var borta 5 veckor och hemma 5 veckor. Jag och min sambo bråkade tyvärr jämt, är ett under attvi höll ihop. Och på min arbetsplats fanns tyvärr inte en enda man (för det var bara jag som var kvinna) som inte var inne på andra eller tredje äktenskapet, jobbet brukade kallas the relationship crusher just för att det var så tärande på familjer. Så tyvärr kommer jag med negativa erfarenheter.

 

[Flixon]

Jag hade inte velat ha barn under de premisserna. Varken som den som är hemma eller den som jobbar borta. Som många redan påpekat kommer den bortavarande föräldern behöva knyta an på nytt varje gång hen kommer hem, och den hemmavarande föräldern kommer vara primärföräldern hela tiden. Jag är hemma rätt mycket med vår 1,5-åring pga skiftjobb, men hon vill ändå oftast ha pappa vid läggning eftersom det är vad hon är van vid. Och det är mig hon ropar på dagtid även om hennes pappa är hemma varje kväll och helg, det är ju vad hon är van vid...
Om TS varit ensam med barnet i 4 veckor och skött allt, kommer ju inte barnet utan vidare acceptera att en främling kommer och "tar över". Jag hade heller aldrig pallat att vara ensam med allt ansvar i 4 veckor i taget, jag tycker en heldag är tillräckligt

 

[stjarnhimmel]

Jag hade inte velat ha barn under de premisserna. Varken som den som är hemma eller den som jobbar borta. Som många redan påpekat kommer den bortavarande föräldern behöva knyta an på nytt varje gång hen kommer hem, och den hemmavarande föräldern kommer vara primärföräldern hela tiden. Jag är hemma rätt mycket med vår 1,5-åring pga skiftjobb, men hon vill ändå oftast ha pappa vid läggning eftersom det är vad hon är van vid. Och det är mig hon ropar på dagtid även om hennes pappa är hemma varje kväll och helg, det är ju vad hon är van vid...
Om TS varit ensam med barnet i 4 veckor och skött allt, kommer ju inte barnet utan vidare acceptera att en främling kommer och "tar över". Jag hade heller aldrig pallat att vara ensam med allt ansvar i 4 veckor i taget, jag tycker en heldag är tillräckligt

Exakt det jag tänkte skriva. Ur barnets perspektiv tycker jag detta är ett dåligt upplägg.
När pappan kommer hem är han en främling vilket innebär att mamman inte bara kan lämna över barnet till honom. Så frågan är om det verkligen blir så mkt avlastning för mamman då barnet kommer fortsätta ty sig till henne. Sen varje gång efter fyra veckor hemma när relationen börjat byggas upp aå ska pappan lämna.

 

[stjarnhimmel]

Jag förstod det som att du TS inte var så gammal och tänkte vänta några år med barn?
Är det inte bra att då tänka att sambons jobb lämpar sig inte att ha om man ska skaffa barn och att om ni vill ha barn ändå så behöver han börja fundera på om han vill ha barn tillräckligt mkt för att byta jobb eller om han vill avstå barn?
Jag tror man måste göra val i livet och jag tror att alla jobb inte passar att kombinera med familj. Då får man göra val och kanske inse att jag måste avstå något. Man kan inte alltid få allt just nu. Sen kan man kanske återgå till det jobbet om X antal år när barnen är stora.