Familj med någon som är borta mycket?

[Pollyhopp]

Jag har ingen erfarenhet kring just din frågeställning, men jag har nyligen fått mitt första barn.

Vi valde att flytta ifrån min hemort för att jag inte ville att mitt barn skulle växa upp där, men jobbet behöll jag och tänkte pendla, det blir kanske 1,5 h enkel väg vilket jag inte såg som något problem öht. Under graviditeten var det inga problem att pendla, men så snart vår son föddes så ändrades allt! Jag hade massa känslor som jag inte trodde att jag skulle ha. En av dem är att jag alla dagar i veckan hellre "kastar bort" min karriär och utbildning till förmån för ett "sämre" jobb, om det innebär att jag kan få jobb lokalt här istället. Aldrig i hela mitt liv att jag vill lägga 3 h per dag på restid- tid som jag egentligen hade kunnat spendera med min son!
Så vad jag vill ha sagt är helt enkelt att ens prioriteringar kan ändras radikalt av en liten knodd även om man är stensäker på något innan. Du skriver att det inte är ett alternativ för er att byta jobb nu, men det kanske kan ändras när det väl gäller. Kärlek är underbart och är han fantastisk ska du såklart fortsätta med honom!

 

[Hyacinth]

Jag har en bekant med den situationen. De har kommit fram till att den som jobbar borta måste hitta nytt jobb.

 

[LiZH]

Min man jobbar inte på det viset men har ett jobb där han jobbar mkt och reser mkt. När barnen var små var det tidvis slitigt-jag kände mig lite ensamstående och han saknade barnen när han var borta. Nu är barnen stora och oavsett var han jobbar skypar och chattar han varje dag m alla barnen( i omgångar-ofta berättar han för mig vad barnen har gjort i skolan). Det är slitigt att vara själv mycket-och tråkigt. Man saknar varandra. Däremot har inte barnen tagit skada av det alls. De har en väldigt nära och innerlig relation med sin pappa. När han är ledig är det 100% fokus på familjen och hemmet. När han jobbar på kontoret här där vi bor kan barnen kila upp till honom, han hämtar dem hos kompisar på väg hem osv. När han reser håller han tät kontakt m barnen. Jag vågar nog säga att trots hans resor(2-3 dygn/vecka, varje år ett par resor som sträcker sig över några veckor) har han en minst lika nära relation till barnen som jag har, och som vilken pappa som helst.
Men det är tufft med små barn och det måste båda vara beredd på. En kompis t mig ringde sin man kl 3 en natt när han var utomlands och skrek att han var en jävla egoistisk idiot som lämnade henne och barnen( de har ett bra förhållande i vanliga fall men hon var ensam hemma m magsjuka barn) och det är inte särskilt konstruktivt. Min man har hela tiden förstått att det är ingen baggis att rodda hem, barn och jobb själv när han är borta-så om han kommer hem trött så måste han ändå orka. För jag är minst lika trött och barnen är pappiga❤!

 

[Kattennizze]

Jag har träffat någon ett tag (drygt 3 mån på riktigt, 6 mån allt som allt egentligen, se förklaring nedan), och det var länge sen något kändes så rätt, och just nu är det eg bara fördelar med att få sakna och få egentid vilket varit ett stort problem i mina tidigare förhållanden för mig. Det kan ju vara fel känsla, men iaf. Innan jag ger mig in djupare i den här relationen som känns som om den kommer kunna göra riktigt ont om den går åt helvete. Det finns ett problem, han har ett jobb där han är hemma 4 v och borta 4 v. Året runt, år ut och år in. Jag har själv ett jobb som emellanåt är extremt flexibelt men när det är oflexibelt är det extremt oflexibelt med mkt resor osv. Det är inte heller ett jobb man hittar en vikarie till hux flux utan extremt specialiserat/utformat för att det ska göras av någon som har en viss erfarenhet som är extremt unik.
Jag har alltid sett mig själv som någon som vill dela lika på allt och aldrig riktigt köpt det där med "i våran familj". Och det skulle ta emot att dra ett eventuellt lass själv halva året samtidigt som jag antar och hoppas att han drar sin halva när han är hemma. Vi har pratat om det rätt mkt i teorin. Men i praktiken behöver det inte alltid gälla har jag märkt på folk runt omkring mig.

Vi är båda 30+ och jag känner väl att nästa man jag bestämmer mig för att satsa med ska vara på riktigt och jag ser kanske barn inom 2-3 år, men är det någon som har erfarenhet av den här typen av familjebildande? Det är inte ett alternativ att byta jobb för någon av oss just nu, men jag antar att prioriteringar kan ändras.

Tilläggas kan väl att vi bor en bra bit från våra föräldrar/familjer som i sin tur bor nära varandra. Mitt jobb är inte riktigt flyttbart, men kan oftast göras på distans. Alla våra föräldrar har gott om tid/är pensionärer.

Vet inte riktigt vad frågeställningen är men tips och erfarenheter tas tacksamt emot.

Jag skulle aldrig skaffa barn med någon som är borta så mycket, helt enkelt för jag aldrig skulle orka fixa hela bebistiden själv t ex. Många kvinnor är ju ensamstående av olika skäl men jag hade aldrig fixat det, det är så väldigt mycket jobb och jag tycker inte heller att det egentligen blir lättare med tiden heller utan vällingen byts ut mot annat i stället. Sen vill jag inte heller att mitt barn skulle växa upp med en sådan skev mansbild som det där blir.

 

[Equilina]

Jag hade aldrig velat vara ifrån mina barn halva året, för att vända på det.

 

[elefanten]

Kanske inte riktigt de respons du var ute efter men.

Min sambo har jobbat mycket borta (oftast åkt söndag kväll och kommit hem torsdag kväll). Nu väntar vi barn och vi har diskuterat och kommit fram till att han ej ska vara borta mer än max 2 nätter i sträck i framtiden och helst oftast bara borta en natt under småbarnstiden. Vi har tur så pass att han är väldigt eftertraktad på arbetsmarknaden och kan, om chefen inte går med på kraven lätt kan hitta nytt jobb, men de verkar vara förhandlingsbart på jobbet han nu har när det hintats om småbarnstid.

Jag personligen skulle aldrig vilja ha barn om han var borta veckovis, men vet flera som trivs ypperligt med karlar som veckopendlar (oftast 2v jobb och sedan 2v ledigt) och där karln tar största ansvaret för barn och hushåll under ledigveckorna. De har jobb som de kan anpassa så att karlns bortaveckor fungerar mht barnpassning, några jobbar deltid de veckorna.

Grattis

 

[Petronella]

Jag har inga barn på utsidan ännu, ligger ett i magen som ska vara klart om typ 4veckor. Jag o min sambo har varit tillsammans i typ 9år. De senaste 4åren har han jobbat i Norge, två veckor borta o två veckor hemma. Det har funkat bra för oss, jag har bytt jobb ofta (utveckling) o pluggat o haft mig och han ha alltid bara kunnat följa mig dit jag flyttat. Men såklart jobbigt ibland då det var mycket annat och lite tid för oss... men när bebis var på g då var det självklart för oss att han skulle komma hem på heltid, jag hade inga planer på o vara "ensamstående" på halvtid. Men jag har också jobb som är jobbigt att vabba från i framtiden, hästtränare, hästarna behöver tas om hand om iaf liksom. Plus att nu när jag är mammaledig så har jag iaf tävlingshäst som jag vill kunna hålla i form (om jag sen vill det när bebis är på utsidan vet jag ju inte) o för set krävs ju att pappan är hemma också.

Men alla situationer är olika så är nog bara ni som kan bestämma er för vad som är rätt för er. För oss blir det en stor ekonomisk förlust att hábæ slutar i Norge men för oss är dett värt det. För andra är det kanske inte det.

 

[vemsomhelst123]

Jag har ingen erfarenhet kring just din frågeställning, men jag har nyligen fått mitt första barn.

Vi valde att flytta ifrån min hemort för att jag inte ville att mitt barn skulle växa upp där, men jobbet behöll jag och tänkte pendla, det blir kanske 1,5 h enkel väg vilket jag inte såg som något problem öht. Under graviditeten var det inga problem att pendla, men så snart vår son föddes så ändrades allt! Jag hade massa känslor som jag inte trodde att jag skulle ha. En av dem är att jag alla dagar i veckan hellre "kastar bort" min karriär och utbildning till förmån för ett "sämre" jobb, om det innebär att jag kan få jobb lokalt här istället. Aldrig i hela mitt liv att jag vill lägga 3 h per dag på restid- tid som jag egentligen hade kunnat spendera med min son!
Så vad jag vill ha sagt är helt enkelt att ens prioriteringar kan ändras radikalt av en liten knodd även om man är stensäker på något innan. Du skriver att det inte är ett alternativ för er att byta jobb nu, men det kanske kan ändras när det väl gäller. Kärlek är underbart och är han fantastisk ska du såklart fortsätta med honom!

Ja det tror jag absolut att de kan göra. Jag kan egentligen få jobb precis var som helst också, men just det här jobbet finns det bara ett av i sverige och är som sagt ganska speciellt, skriver jag mer än så känns det som om jag outar mig lite väl. Så ska jag flytta blir det kanske inte ett nerköp men väl en riktningsförändring i karriären.

Han kan egentligen bo varsomhelst också.

 

[vemsomhelst123]

Jag hade aldrig velat vara ifrån mina barn halva året, för att vända på det.

Det tänker jag ju att man typ är ändå. Jag är nog på mitt jobb halva året också. Även om jag förstår att det med barn inte funkar med två vuxna som jobbar halva året var

 

[vemsomhelst123]

Jag tänker att det beror lite på hur ditt övriga liv ser ut. Har du häst tex? Då kan det vara väldigt svårt kan jag tänka mig att få ihop det de veckorna mannen inte är hemma.

Ingen häst just nu. Medvetet val för 2 år sedan för att få mer tid och pengar över och pga flytt och ändrade jobbförhållanden. Känner fortfarande inget större hästsug. Men det kommer säkert ändras.

 

[vemsomhelst123]

Jag skulle aldrig skaffa barn med någon som är borta så mycket, helt enkelt för jag aldrig skulle orka fixa hela bebistiden själv t ex. Många kvinnor är ju ensamstående av olika skäl men jag hade aldrig fixat det, det är så väldigt mycket jobb och jag tycker inte heller att det egentligen blir lättare med tiden heller utan vällingen byts ut mot annat i stället. Sen vill jag inte heller att mitt barn skulle växa upp med en sådan skev mansbild som det där blir.

Nej det är ju precis det. Att skaffa barn på de premisserna skulle ju egentligen gå emot alla mina principer.

 

[athena_arabians]

Den jag känner söp hela tiden han var hemma, sen åkte han och jobbade nåt tag i Norge och bodde i husvagn. Höll på så i flera år , fick 2 barn. Kom hem och satte sig i en stuga vid havet , och söp. Jättekul för familjen . De är nog skilda idag.

Ja, jag säger ju verkligen inte att alla sköter det bra men i det här fallet misstänker jag att det nog inte hade fungerat även om han var på hemmaplan hela tiden. Det kan nog har varit skönt när han åkte iväg

 

[athena_arabians]

Vad gäller män i Norrland är det ju faktiskt ofta så att man inte får jobb där man bor (avfolkningsbygd osv) så vill man ha råd att bo kvar så är man så illa tvungen att åka bort och jobba. Det är vanligast att männen åker iväg och jobbar men jag vet några kvinnor som gör det också. Det finns en lång tradition av det, förr åkte de iväg på skogsjobb, numera är det mest entreprenad och gruvjobb.

Det är inte idealt eller jämställt men om man vill bo kvar och kanske ta över ett släktställe är det enda möjligheten.

 

[hvala]

Jag hade inte ställt upp på barn med upplägget 4 veckor borta - fyra veckor hemma, helt enkelt för att partnern skulle ha svårt att få en bra relation till barnet och risken är stor att den inte skulle bli en ansvarstagande förälder. Vecka-vecka hade jag möjligtvis kunnat ställa upp på, men inte längre sammanhängande frånvaro än så. Risken jag ser är att partnern inte hinner lära känna barnet på tiden hen är hemma, inte lär sig "knepen", och att barnet ser den som en främling varje gång föräldern kommer tillbaka efter lång frånvaro samt att partnern inte lägger tillräcklig energi på anknytning när hen är hemma eftersom det är mycket annat som också ska hinnas med dessa veckor (träffa vänner, släkt, göra ärenden, utöva hobbies).

 

[clusia]

Som nybliven småbarnsfamilj hade jag inte gått med på det upplägget. Att ha bebis är så mycket mer krävande än vad jag kunde ana och jag behöver ha hjälp av pappan för att hinna med den vardagliga markskötseln. Mitt barn ammas varann timme dygnet runt så jag behöver hjälp här och nu, inte om en månad. Dessutom händer det så mycket med barnen utvecklingsmässigt så jag tror det är svårt för pappan att få en bra relation och inte behöva lära känna sitt barn på nytt varje gång han är hemma.
Sen kan man bli lämnad ändå och hur ensamstående hinner med fattar jag intern vi har ändå valt att göra det här tillsammans

 

[Fritidsryttare]

Antar att det är en sjöman du träffat? Varit sambo med en i 4 år och vi väntar vårt första barn i sommar. Han har turnar på 5 veckor åt gången, dvs 5 veckor ute 5 veckor hemma. Det beror nog på hur man är som person, jag var medveten om vad jag gav mig in på när vi valde att skaffa barn och jag är en sån person som trivs väldigt bra med att sköta mig själv mellan varven. När han är hemma tar han ett större ansvar, vilket även kommer inkludera framtida barn. Däremot är jag helt inställd på att det kommer bli skitjobbigt i början när han är borta och jag är själv med småbarn, men det visste jag som sagt om. Kort sagt tror jag upplägget kan funka, beroende på hur man själv är som person och den eventuella partnern. Jag tror inte att det är nån bra idé om vederbörande är en sån som sätter sig på rumpan vid hemkomst och skiter i att göra saker.

 

[Petruska]

När han är borta är han helt borta i fyra veckor, inte hemma tex på helgerna? Det betyder ju i så fall att det mycket lilla barnet inte alls känner honom när han dyker upp. Och han känner knappt barnet.

Jag hade inte skaffat barn i hans kläder. (Din roll hade jag kunnat leva med vad gäller föräldraskapet, men själva vuxenrelationen hade jag inte kunnat stå för om det fanns barn med i bilden. Jag hade hellre varit ensamstående med barn.)

 

[Imogen]

Jag vänder också lite på perspektivet, vill han ha barn under de förhållandena? Eller rättare sagt hur är hans bild av hur det kommer att bli..

När barnet är mycket litet är fyra veckor en evighet. Han kommer vara en främling för barnet, och han själv kommer inte alls "känna igen" barnet i utvecklingsfas, beteende, vanor osv. Hos en bebis hinner sånt ändra sig ett par tre gånger under en 4-veckorsperiod.

Sen är det också i teorin enkelt att resonera som att han kommer göra "allt" de fyra veckorna han är hemma.

I verkligheten finns en liten bebis som under fyra veckors tid levt tätt ihop med enbart mamma. Det är långt ifrån säkert att barnet accepterar att abrupt "byta" förälder och att det då är pappan som i första hand ska ta hand om det. Jag menar inte att jag inte tror att du kommer vara där när pappan här hemma, jag menar bara att risken är att under dessa 4 veckor är risken stor att det är du som kommer göra det mesta med barnet ändå, eftersom det är det barnet är van vid. Det kan vara en utmaning med en del bebisar när de är riktigt små att vara hos någon annan än den som är föräldraledig även när den andre föräldern kommer hem varje dag.

Från ditt perspektiv så skulle jag iofs tycka att det var jobbigt att ha det så, men visst klarar man det. Folk är ju ensamstående och klarar det galant. Jag ser mer att problemet är hur pappan ser på sin föräldraroll och vad han och barnet kommer få för relation.

 

[cirkus]

Intressant diskussion tycker jag.
Jag har svårt att vara så svartvit att jag skulle säga "jag skulle aldrig....".

 

[Equilina]

Det tänker jag ju att man typ är ändå. Jag är nog på mitt jobb halva året också. Även om jag förstår att det med barn inte funkar med två vuxna som jobbar halva året var

För mig är det en enorm skillnad att ändå träffa barnen varje dag.