Familj med någon som är borta mycket?

[Kiwifrukt]

Jag har en nära anhörig som jobbar på det sättet. Ung och fri utan barn/familj idag, och då fungerar det ju. Finns dock en hyfsad chans att senare i livet få jobb iland.

Med tanke på hur mycket hen är borta hade jag aldrig skaffat familj med någon med såna arbetstider. Vi är från början två föräldrar (sen kan vad som helst hända längs vägen) men att gå in i det med inställningen att jag kommer vara primärförälder och den andra borta sex månader om året, nej tack.

 

[vemsomhelst123]

Utsäkta TS för att jag är otrevlig nu...
Men jag blir lite sorgsen av denna diskussionen. Jag har sett så många gånger att kvinnor funderar att hur det ska funka med barnen, pusslar med arbetstider etc och hur dessa kvinnor uttrycker att det är svårt att få ihop det.
Samtidigt har jag hört deras män säga att det är inga problem och det löser sig alltid. Sitter några män på ett forum och funderar hur det ska fungera med framtida barn?

Nja, ingen av oss ser egentligen några problem just nu. Men vi är också nyförälskade mer el mindre. Jag är inte avskräckt och har inte tänkt göra avkall på mitt jobb på riktigt. Även om jag förstår att det kanske kommer bli så. Men faktumet är ju att hans arbetsmarknad är sån, och mitt jobb är som det är. Och kanske är det kört för oss, det inser jag oxå.

Han diskuterar detta rätt frekvent med kollegor och vänner, på ngt forum har jag faktiskt inte koll på. Och vill inte ha heller. Och vi kanske är för pengakåta båda två. Vi är vana vid att ha råd och en ändring i ngt jobb kommer göra att vi inte är två höginkomsttagare längre. Tål oxå att fundera på.

 

[Raderad medlem 6459]

Han ser inte jätteproblem

Det skulle oroa mig mer än nåt annat faktiskt.

 

[vemsomhelst123]

Det skulle oroa mig mer än nåt annat faktiskt.

Fast det gör ju egentligen inte jag heller. Men man får ha i åtanke att ingen av oss har barn och att vi är lätt nyförälskade....

 

[Modest]

Fast det gör ju egentligen inte jag heller. Men man får ha i åtanke att ingen av oss har barn och att vi är lätt nyförälskade....

Varför skapade du tråden om du absolut inte ser några problem? Jag menar, behovet av att dryfta något verkar ju ha funnits.

 

[Raderad medlem 6459]

Fast det gör ju egentligen inte jag heller. Men man får ha i åtanke att ingen av oss har barn och att vi är lätt nyförälskade....

Jamen dåså. Jag hade väl inte gärna skaffat barn med nån som gladeligen är ifrån ungen fyra veckor i stöten men har du inga bekymmer med det, och inte han heller, så är ju saken biff. Kör i vind.

 

[vemsomhelst123]

Jamen dåså. Jag hade väl inte gärna skaffat barn med nån som gladeligen är ifrån ungen fyra veckor i stöten men har du inga bekymmer med det, och inte han heller, så är ju saken biff. Kör i vind.

Haha, klart han ser problem, men inga jätteproblem som du citerade. Jag tror inte han gladeligen är från den eventuella ungen 4 veckor i stöten.

 

[Modest]

För övrigt: nej, hade aldrig skaffat barn på de premisserna. Men jag är å andra sidan enormt känslig för jämställdhet och upplägget du beskriver låter ju som absoluta motsatsen. Personligen skulle jag hellre få barn som ensamstående (om jag väldigt gärna ville ha barn dvs).

 

[vemsomhelst123]

Varför skapade du tråden om du absolut inte ser några problem? Jag menar, behovet av att dryfta något verkar ju ha funnits.

Jag ser klara problem. Men de här jätteproblemen som citerades (var man nu drar gränsen för dem, omöjlighetsproblem?) behöver jag nog fundera lite till på om jag har. Jag har inte riktigt haft dem hittills. Men kanske väckts ett frö iom tråden. Vilket var syftet.

 

[vemsomhelst123]

För övrigt: nej, hade aldrig skaffat barn på de premisserna. Men jag är å andra sidan enormt känslig för jämställdhet och upplägget du beskriver låter ju som absoluta motsatsen. Personligen skulle jag hellre få barn som ensamstående (om jag väldigt gärna ville ha barn dvs).

Precis. Det är ju sådär jag har tänkt och känt jämt. Och det är lite obehagligt att ifrågasätta det hos sig själv. Det kanske är det jag har mest problem med.

 

[mandalaki]

Men alltså: bebisen måste lära känna pappa och pappa måste lära känna bebisen. Hur ska det gå till när han är borta fyra veckor i stöten, ska de facetimea?

När man beslutar sig för att försöka få barn så får man ju ibland göra en del livsförändringar. T ex "okej, nu får jag byta jobb för nu vill vi ha barn."

Om jag var bebisförälder och bebisen inte kände igen mig när jag kom hem skulle jag gå ut och skjuta mig.

 

[Modest]

Jag ser klara problem. Men de här jätteproblemen som citerades (var man nu drar gränsen för dem, omöjlighetsproblem?) behöver jag nog fundera lite till på om jag har. Jag har inte riktigt haft dem hittills. Men kanske väckts ett frö iom tråden. Vilket var syftet.

Precis. Det är ju sådär jag har tänkt och känt jämt. Och det är lite obehagligt att ifrågasätta det hos sig själv. Det kanske är det jag har mest problem med.

Jätteproblem är ju ditt uttryck, vad kan se. Att vissa av oss reagerar starkare än andra är väl inte så konstigt. Vilka problem ser du? Menar du att de inte känns lika viktiga längre pga nyförälskad dimma?

Jag tänker att svaret på dina funderingar kanske är tid. Ni hade varit ihop ca ett halvår(?) och då tar man kanske inga toppenbeslut för framtiden.

 

[Squie]

Ni som kan barn bättre än jag. Vid vilken ålder känner barn igen/minns sina föräldrar?

Jag tänker att i separationer så föreslås väl max 2-3 dagar för att det ska inte vara så jobbigt för barnet? Om ena partnern är borta 4 veckor så blir väl det som att "börja om" relationen varje gång. Kan väl inte gagna barnet?

Om jag nu har rätt så känns ju upplägget absurt utifrån barnets vinkel.

 

[TinyWiny]

Jag känner ändå att jag vill försvara honom lite. Han är bra. Han förstår mina våndor kring detta trots att det är tidigt i relationen. Han har övervägt olika möjligheter vid ett eventuellt familjeskapande. Hans föräldrar och syskon är såna som vill och kan ställa upp (stor familj). Och har bra möjligheter att göra det. Mina kanske inte lika mycket under sommarhalvåret men under resten av året. Jag tänker mer någon timme här och där för att kunna göra något annat. Men som sagt, vi är inte där riktigt än.

Och jag läser vad du skriver, det är nyttigt att komma ur bubblan. Jag hade som sagt skrivit precis samma sak om någon hade frågat mig för ett år sedan.
Och jag tycker att jag har märkt så himla stor skillnad på mian vänner/kollegor som har barn och har sitt sociala nätverk nära om man jämför med de som inte har, oavsett resande. Så nog är det en fördel att ha ett självklart nätverk nära när barn är små oavsett.

Du behöver inte försvara honom. Han är säkert bra på sitt sätt men tyvärr är alltför många män helt ovetandes om hur det är att faktiskt ta hand om sina barn. Få har någon manlig förebild, någon som de har växt upp med eller har en nära relation med någon som faktiskt har tagit/tar hand om sina barn på samma sätt som de flesta mammor gör utan att ens tänka på det för att det är så självklart. Då är det inte heller lätt att veta vad det innebär.

Självklart är det en fördel för de flesta att ha familj, släkt och vänner nära. Det jag vänder mig emot är att räkna med att de ska ställa upp för de kanske inte alls har lust med det oavsett hur barnkära de är och oavsett hur nära relation man har. Det är ju inte de som väljer att få barn och att vara mor-farförälder ska vara en bonus, inte någon man har rätt att kräva något av eller räkna med i ekvationen få ihop familj, barn, jobb och övriga livet..

Är det något man måste inse innan man skaffar barn så är det att till syvende och sist är det man själv som har ansvaret för de barn man sätter till världen. Andra kan lova men de har aldrig något ansvar utan det har man själv.

 

[vemsomhelst123]

Jätteproblem är ju ditt uttryck, vad kan se. Att vissa av oss reagerar starkare än andra är väl inte så konstigt. Vilka problem ser du? Menar du att de inte känns lika viktiga längre pga nyförälskad dimma?

Jag tänker att svaret på dina funderingar kanske är tid. Ni hade varit ihop ca ett halvår(?) och då tar man kanske inga toppenbeslut för framtiden.

Nej, det är han som inte ser jätteproblem. Det gör inte jag heller. Jag (och han) ser däremot ganska många problem. Vilket jag fått bekräftat på ett himla bra och trevligt sätt i den här tråden

 

[vemsomhelst123]

Men alltså: bebisen måste lära känna pappa och pappa måste lära känna bebisen. Hur ska det gå till när han är borta fyra veckor i stöten, ska de facetimea?

När man beslutar sig för att försöka få barn så får man ju ibland göra en del livsförändringar. T ex "okej, nu får jag byta jobb för nu vill vi ha barn."

Om jag var bebisförälder och bebisen inte kände igen mig när jag kom hem skulle jag gå ut och skjuta mig.

Oj, drastiskt.

 

[vemsomhelst123]

Du behöver inte försvara honom. Han är säkert bra på sitt sätt men tyvärr är alltför många män helt ovetandes om hur det är att faktiskt ta hand om sina barn. Få har någon manlig förebild, någon som de har växt upp med eller har en nära relation med någon som faktiskt har tagit/tar hand om sina barn på samma sätt som de flesta mammor gör utan att ens tänka på det för att det är så självklart. Då är det inte heller lätt att veta vad det innebär.

Självklart är det en fördel för de flesta att ha familj, släkt och vänner nära. Det jag vänder mig emot är att räkna med att de ska ställa upp för de kanske inte alls har lust med det oavsett hur barnkära de är och oavsett hur nära relation man har. Det är ju inte de som väljer att få barn och att vara mor-farförälder ska vara en bonus, inte någon man har rätt att kräva något av eller räkna med i ekvationen få ihop familj, barn, jobb och övriga livet..

Är det något man måste inse innan man skaffar barn så är det att till syvende och sist är det man själv som har ansvaret för de barn man sätter till världen. Andra kan lova men de har aldrig något ansvar utan det har man själv.

Absolut. Men klart lättare om man har ett gäng syskon och föräldrar nära än om man inte har det. Oavsett hur mycket man är hemma är min erfarenhet.

 

[TinyWiny]

Absolut. Men klart lättare om man har ett gäng syskon och föräldrar nära än om man inte har det. Oavsett hur mycket man är hemma är min erfarenhet.

Det finns ett ordspråk som lyder "det krävs en by för att uppfostra ett barn" och visst ligger det mycket sanning i det. Barn behöver bra vuxna omkring sig, ett nätverk med vuxna de litar på och kan vända sig till.

Även om ni båda jobbar 7-16 på hemmaplan ett stenkast från förskolan utan några fritidsintressen, djur eller annat som tar tid så behöver ni med all säkerhet hjälp och avlastning ibland under barnens uppväxt. För de allra flesta kör det ihop sig då och då i livet på olika sätt och då är det guld att ha någon man kan lita på och ibland tillfälligt luta sig emot men att utgå ifrån, att planera för att andra ska hjälpa till, nej det är så fel.

 

[stjarnhimmel]

Hur gör man för att barnet ska känna sig trygg med båda föräldrarna och få en bra kontakt med båda om den ena är borta fyra veckor i taget?
Jag vet att när bekanta skiljde sig så fick de rådet att för vissa barn är det för mkt att bo en vecka i taget hos varje förälder. Vissa behöver byta oftare för att ha en bra kontakt med båda föräldrarna.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag och min man har diskuterat det här en gång faktiskt, under en period när han jobbade utomlands jättemycket. Barndiskussionen kom upp, i kombination med jobbdiskussion, och jag sa då att jag helst vill att han är borta max en vecka i taget om vi skaffar barn, två i taget medan jag är gravid.

Han sa direkt då att from att jag är gravid vill han vara här på heltid. Punkt. Han vill inte missa nåt helt enkelt. För honom var det inget snack om saken, och absolut helt otänkbart att vara ifrån mig och barnet.

Skulle jag vara du, @vemsomhelst123 , skulle jag inte alls känna mig särskilt lugnad av att killen "ser problem men inte jätteproblem". Hur det inte är ett jätteproblem för någon att vara borta en hel månad i taget (och det inte är en typ engångsgrej) från sitt barn är obegripligt för mig.