Familj med någon som är borta mycket?

[Modest]

Svårt att diskutera med dig @France när man inte vet vem du svarar. Citera gärna.

 

[France]

Men varför tjatar du om föräldrar som kastar skit? Tråden handlar ju inte om det. Den handlar om föräldraskap när pappan jobbar borta.

Det kassa med uttrycket är att det lägger ansvaret för barnen på kvinnan.

Suck. Det kan lika gärna heta tvärtom. Det bästa en mor kan göra för sina barn är att älska deras far.

Om det är mer i tiden....

 

[AraSlei]

Min pappa reste väldigt mycket i jobbet när jag var liten, som mest hade han ca 200 resdagar/år. När jag var riktigt liten hade jag svårt att komma ihåg honom, vilket han så klart tog väldigt illa vid sig av och vilket han idag fortfarande har ångest kring.
När min lillebror kom så kunde han dra ner betydligt på resandet, men reste fortfarande en hel del.
Det ledde så klart till att min mamma hade en väldigt central del i vår barndom, men trots det har både jag och min bror en väldigt fin relation till vår pappa.
Hur mamma stod ut, har jag svårt att förstå dock

 

[Tassetass]

Jag kan omöjligt vara annat än svart-vit i det här. För barn gäller kvantitet, närvaro, inte kvalitetstid då och då. Det är ju så det är, så som barn fungerar.

Jag tror säkert att de som är i situationen försöker göra det bästa av situationen. Det tvekar jag inte på en enda sekund men jag har inga lösningar.

Det där inlägget fick mig att tänka på mina föräldrar. Mamma var absolut primärförälder, vilket inte var så konstigt med tanke på att pappa jobbade jämt (han var mjölkbonde). Pappa var en fantastisk man, alltså verkligen, men mamma var alltid nummer ett - det var ju hon som kunde mig och mitt liv. När mamma dog var alla vi barn vuxna (jag var väl gränsfall, åtminstone mentalt) och i samma veva avvecklade pappa mjölkproduktionen och la då mycket mer tid på barn och barnbarn, vilket gjorde en redan bra relation ännu bättre.

Så jag anser mig ha haft en bra pappa trots att han ofta jobbade och inte hade någon vidare värst bra koll , mycket för att han var en så genomgod och fin man.

Men, min onge, hon är i en helt annan sits. Hon har en genomgod och fin man till pappa som dessutom är närvarande. Han var föräldraledig hennes första nio månader och umgås verkligen massor med henne. Skulle jag försvinna skulle han inte ha det minsta problem att ta över precis allt. Att jag valt honom som pappa beror till stor del just på att jag ville ha någon som var mer närvarande, som hade mer koll, som är mer av en primärförälder än vad min pappa var. Jag har högst medvetet undvikit att dejta bönder, generella arbetsnarkomaner och folk som ligger borta i långa perioder just för att min dotter ska få hela kakan: en bra pappa som är närvarande. Jag hade inte bytt ut min pappa för allt smör i Småland, men jag hade gärna bytt ut hans yrke, faktiskt.

 

[mandalaki]

Suck. Det kan lika gärna heta tvärtom. Det bästa en mor kan göra för sina barn är att älska deras far.

Om det är mer i tiden....

Med tanke på hur det ofta ser ut i familjerna när det gäller ansvar för barnen så är det om möjligt ännu mer korkat.

 

[France]

Frågan från början var väl om det var lämpligt att skaffa barn när en förälder periodvis är borta. Och om det är skadligt.
Mitt svar: Nej, det behöver inte vara skadligt. Vill man ha barn så kör på, bara.

 

[mandalaki]

Men, min onge, hon är i en helt annan sits. Hon har en genomgod och fin man till pappa som dessutom är närvarande. Han var föräldraledig hennes första nio månader och umgås verkligen massor med henne. Skulle jag försvinna skulle han inte ha det minsta problem att ta över precis allt. Att jag valt honom som pappa beror till stor del just på att jag ville ha någon som var mer närvarande, som hade mer koll, som är mer av en primärförälder än vad min pappa var. Jag har högst medvetet undvikit att dejta bönder, generella arbetsnarkomaner och folk som ligger borta i långa perioder just för att min dotter ska få hela kakan: en bra pappa som är närvarande. Jag hade inte bytt ut min pappa för allt smör i Småland, men jag hade gärna bytt ut hans yrke, faktiskt.

Det verkar som om det bästa en mamma kan göra för sina barn är att skaffa rätt pappa till dem.

 

[Tassetass]

Det verkar som om det bästa en mamma kan göra för sina barn är att skaffa rätt pappa till dem.

Ja, och det gjorde både jag och mamma - utifrån våra respektive förutsättningar och preferenser. Hennes pappa var närvarande, men ett alkoholistsvin, så hennes knäckfråga tror jag var att hitta den vänligaste mannen i världen - vilket hon också gjorde.

 

[Petruska]

Fast alltså. Just såna här situationer kan uppstå oavsett om en förälder jobbar borta mycket eller lite. Ska man helgardera sig mot det så kan ingen skaffa barn.

Det som förvånar mig är alltså din och mannens bekymmetslösa inställning till sin föräldraroll och hur den kommer att påverka barnet.

Ni eller han har ett redan på förhand uppenbart jätteproblem. Det betyder INTE att ni är vaccinerade från all övrig skit som OCKSÅ kan hända. Det betyder tvärtom att ÄVEN om allt annat löser sig av sig självt, så chansar ni med barnets trygghet i relationen till sin pappa spm om det var ett parti poker det handlade om.

 

[Raderad medlem 6459]

Suck. Det kan lika gärna heta tvärtom. Det bästa en mor kan göra för sina barn är att älska deras far.

Men det är ju precis lika värdelöst??? Vad gör det för skillnad för våra ungar om min man och jag älskar varandra men en av oss är elak mot dem eller aldrig är där? Det där ordspråket suger ju röv rent ut sagt.

Hur i hela friden kan flera kvinnor i en och samma tråd sitta och argumentera för hur fint och jävla bra det är att farsan är borta en hel månad i taget? Jag får eksem i huvudet, seriöst alltså. Jag skulle SÅ JÄVLA GÄRNA vilja se exakt samma frågeställning men att morsan ska göra det. "Hej buke! vi ska skaffa barn och jag tänker jobba borta en månad i taget från det att bebis är 13 månader. hiss eller diss?" "JAMEN HISS för fan, det kommer gå kalas" = svaret från NOLL bukefalister.

Jag kan inte fatta att du France 2017 tycker att det enda en farsa behöver prestera i sin föräldraroll är att han älskar mamman till ungarna. Snacka om att det är bare fucking minimum.

 

[cirkus]

Hur i hela friden kan flera kvinnor i en och samma tråd sitta och argumentera för hur fint och jävla bra det är att farsan är borta en hel månad i taget? Jag får eksem i huvudet, seriöst alltså. Jag skulle SÅ JÄVLA GÄRNA vilja se exakt samma frågeställning men att morsan ska göra det. "Hej buke! vi ska skaffa barn och jag tänker jobba borta en månad i taget från det att bebis är 13 månader. hiss eller diss?" "JAMEN HISS för fan, det kommer gå kalas" = svaret från NOLL bukefalister.

Det tror inte jag faktiskt! (jag tror till och med jag minns en sån tråd från ett par år sen - en mamma som ville ha ett utlandsjobb och tog det - hon blev inte dömd eller dissad av en hel skock)

på just buke så tror och hoppas jag att folk faktiskt skulle kunna hissa en sån idé - är det ett drömjobb och pappan finns där så why not?

 

[Mabuse]

Det tror inte jag faktiskt! (jag tror till och med jag minns en sån tråd från ett par år sen - en mamma som ville ha ett utlandsjobb och tog det - hon blev inte dömd eller dissad av en hel skock)

på just buke så tror och hoppas jag att folk faktiskt skulle kunna hissa en sån idé - är det ett drömjobb och pappan finns där så why not?

För att det är trevligt för barn att ha mer än en förälder, om möjligt? Jag tänker att man väljer bort en del saker när man skaffar barn. En av de sakerna är spännande utlandsjobb på egen hand.

 

[Jenka]

Jag hade inte velat ha barn på de premisserna. Diskussionen om huruvida det var dags att skaffa barn hade då blivit "dags att skaffa barn och för partnern att byta jobb". Jag vill ha en närvarande pappa till mitt barn.

Möjligtvis kika på möjligheterna för honom att vara ledig en längre tid men då tänker jag snarare ett par år.

Tillägg: Sen blir ju diskussionen knepigare eftersom det är ett nytt förhållande men tja, jag hade för ett par år sen inte heller inlett något seriöst med nån som inte ville ha barn och där hade nog byta jobb (eller ja, träffa sina barn regelbundet och ofta) ingått.

 

[cirkus]

För att det är trevligt för barn att ha mer än en förälder, om möjligt? Jag tänker att man väljer bort en del saker när man skaffar barn. En av de sakerna är spännande utlandsjobb på egen hand.

Jag refererade till en tråd där folk inte alls rådissade en mamma som skulle åka utomlands på ett spännande jobb eftersom det jag citerade påstod att INGEN skulle tycka det var ok att en mamma var borta på samma sätt som pappan.

 

[vemsomhelst123]

Allmänt svar. Vilket engagemang. Och nej det kanske inte är omöjligt att han går i land vid ett ev barn. Första året kommer han som sagt isf vara hemma mer, då antar jag att man märker hur det fungerar. Jag har lite svårt att köpa att man skulle bli en värdelös förälder per automatik för att man väljer att ha ett sånt jobb.

Men det är ju precis lika värdelöst??? Vad gör det för skillnad för våra ungar om min man och jag älskar varandra men en av oss är elak mot dem eller aldrig är där? Det där ordspråket suger ju röv rent ut sagt.

Hur i hela friden kan flera kvinnor i en och samma tråd sitta och argumentera för hur fint och jävla bra det är att farsan är borta en hel månad i taget? Jag får eksem i huvudet, seriöst alltså. Jag skulle SÅ JÄVLA GÄRNA vilja se exakt samma frågeställning men att morsan ska göra det. "Hej buke! vi ska skaffa barn och jag tänker jobba borta en månad i taget från det att bebis är 13 månader. hiss eller diss?" "JAMEN HISS för fan, det kommer gå kalas" = svaret från NOLL bukefalister.

Jag kan inte fatta att du France 2017 tycker att det enda en farsa behöver prestera i sin föräldraroll är att han älskar mamman till ungarna. Snacka om att det är bare fucking minimum.

Fast för mig handlar det här inte om huruvida han är man eller inte. Jag köper ditt resonemang fullt ut, hade kunnat skriva samma sak själv. Det handlar om det jobbet han har. Och mina känslor kring det just utifrån det perspektivet du skriver om.

Jag har inte sett någon inkl mig själv som tycker att det är fint och jävla bra med någon som är bort en månad i taget. Det tycker jag inte. Jag tycker det suger att vara kär i en människa som på jättemånga vis är fantastisk, klok, snäll och empatisk och som dessutom är kär i mig med alla mina dåliga men också bra sidor, men som råkar ha ett jobb och en lång utbildning till just det jobbet som enligt ditt (och kanske också mitt) resonemang diskvalificerar honom från att vara den jag vill vara med.

 

[vemsomhelst123]

Det som förvånar mig är alltså din och mannens bekymmetslösa inställning till sin föräldraroll och hur den kommer att påverka barnet.

Ni eller han har ett redan på förhand uppenbart jätteproblem. Det betyder INTE att ni är vaccinerade från all övrig skit som OCKSÅ kan hända. Det betyder tvärtom att ÄVEN om allt annat löser sig av sig självt, så chansar ni med barnets trygghet i relationen till sin pappa spm om det var ett parti poker det handlade om.

Jag har lite svårt för att du bestämt dig för att vi båda är helt bekymmerslösa kring detta. Jag har upprepade gånger skrivit att iaf jag inte är det. Hans känslor kan inte jag svara för men den här tråden handlar heller inte om hans känslor utan om mina utifrån just det perspektivet du skriver om.

Jag har aldrig skrivit att vi är vaccinerade mot annat som kan hända, det är jag väldigt medveten om att vi inte är. Och jag har heller inte skrivit att jag tycker det här är en optimal situation.
Jag har startat en tråd just för att jag inte känner mig säker på att det här kommer fungera.

 

[vemsomhelst123]

Jag tog det exemplet då TS så många gånger påpekade att hennes anhöriga kunde ställa och hjälpa till. Man måste inse att barnets mor- och farföräldrar har egna liv och inte kan ställa upp i alla lägen. Att saker och ting kan hända i livet är en sak men att planera sitt liv och sitt föräldraskap så att man inte klarar sig utan barnets mor- och farföräldrar tycker jag inte är schysst mot mor-och farföräldrarna. Att mor- och farföräldrar hjälper till är en trevlig bonus (guldkant på tillvaron) men det är inte schysst mot dem att göra det till en nödvändighet.

Sen tycker jag att när man har små barn så kan man inte vara hemifrån 5 veckor i stöten regelbundet. Om det blir så vid några enstaka tillfällen under barnets uppväxt är inga problem tycker jag men att planera det så att ena föräldern är borta 5 veckor känns inte så schysst mot barnet. Sen hade jag som mamma aldrig gått med på det. Jag har också ett liv (att vara mamma är inte det enda jag är) och att bara få utöva mina intressen vissa perioder för att barnets pappa inte är villig att byta jobb hade inte varit acceptabelt för mig.

Nä fast det har jag inte skrivit. Jag har skrivit att det vid ett eventuellt barnaskaffande troligen är mer smidigt att bo nära både hans och mina föräldrar och syskon än 5 timmar bort. Oavsett var han jobbar.

 

[Mois]

. Jag har lite svårt att köpa att man skulle bli en värdelös förälder per automatik för att man väljer att ha ett sånt jobb.
.

Ska jag vara helt ärlig så är det inte en värdelös förälder man blir, det är svårt att överhuvudtaget vara förälder under de premisserna. Pappan kan rodda allt som har med hemmet under de fyra veckorna han är hemma men det blir svårt att lämna ett spädbarn till för den en okänd person. Likaså när barnet är litet (läs 1-5år) så är det inte självklart att pappan kan ta huvudansvaret för barnet när han är hemma. Barnet kommer att vara så vant vid att det är mamman som är primärförälder och står för all trygghet.
Väljer man att bilda familj under de förutsättningarna så får man vara inställd på att vara den som är nummer ett för barnen, i alla lägen, och rent krasst - så ser det ut i många familjer även när pappan inte jobbar borta på det viset som ts partner gör.

 

[Raderad medlem 6459]

Det tror inte jag faktiskt! (jag tror till och med jag minns en sån tråd från ett par år sen - en mamma som ville ha ett utlandsjobb och tog det - hon blev inte dömd eller dissad av en hel skock)

Hon hade inte en bebis hemma. Barnen var äldre.

Majoriteten som svarade var dessutom negativa. Det var bara några förvirrade feminister som hävdade att det var helt OK eftersom "män gör så hela tiden". En argumentation som alltså går ut på att bara för att många män suger som föräldrar så är det nåt även för kvinnor att sträva efter.

 

[Lena Furberg]

Sen är ju barn inte bebisar speciellt länge. Eller småbarn. Rätt snabbt växer de upp och blir tonåringar och då är det minst lika bra att vara två föräldrar som delar på ansvar och föräldraroll. Det är något jag ofta tycker mig se i trådar om barn - man glömmer lite att barn är små under en ganska kort tid och blir tonåringar rätt snabbt. Över en natt, nästan. Och livet blir inte enklare med en tonåring, inte ens om tonåringen är alldeles underbart välanpassad och klok. Som tonårsförälder tycker jag, personligen, att det känns ÄNNU viktigare att ha en närvarande partner som också är förälder.