Familj med någon som är borta mycket?

[Mois]

Självklart spelar inte förälderns kön någon roll. Skillnaden på en förälder och en annan vuxen är däremot stor. En förälder är alltid en förälder (ska vara det iallafall) medans andra vuxna kan komma och gå beroende på förälderns relation med den vuxne. Ett barn med skilda föräldrar har ändå rätt att träffa sin förälder oavsett hur mycket den andra föräldern avskyr henom medans en annan vuxen kan föräldern/föräldrarna förbjuda att träffa barnet mer.

Ett nätverk med vuxna är alltid bra för ett barn och självklart kan barn ha andra vuxna är föräldrarna som förebilder men den relationen är helt enkelt mer sårbar.

Känner att ovanstående inlägg räcker som svar på det du skrev till mig @vemsomhelst123

 

[Petruska]

Det har det väl ändå. Det kan ju finnas ett helt nätverk av vuxna att knyta an till även om en förälder är borta, om man ska se det ur barnperspektivet.
För den här tråden är ju inte skapad utifrån att hans känslor ska tas hänsyn till, egentligen. Han kanske kommer må skit, gå i land och prioritera om helt. Precis som jag troligen inte skulle kunna fortsätta jobba som jag gör med runt 150 resdagar/år.

Men diskussionen kring barnets perspektiv så spelar det troligen ingen roll om det är en pappa eller en annan vettig vuxen som är där. Och med mina många HBTQ vänner och hur deras barn verkar ha utvecklats i åtanke, troligen inte ens om det är en man el inte.

Nu startade du ju med att fråga om att bilda familj med någon som är borta mycket.

Och hur "extremt närvarande" barnet kommer att tycka att han är när han väl är hemma, är ju minst sagt en öppen fråga.

Om du snarare, trots att du är ihop med honom, planerar att bilda familj med någon annan, kommer ju saken i ett annat läge. Givetvis kan tex du och en kompis vara primärföräldrar oavsett kön. Och din man mer en gäst, barnvakt och sådant, från barnets håll sett.

Men de flesta kompisar verkar oftast inte redo att axla ett föräldralikt ansvar, utan verkar mer vara av typen "barnkärt nätverk".

Så ser det ju snarare ut i hbtq-familjerna, i alla fall över tid. Få vänner fungerar som föräldrar under 18+ år. Bara att behöva bo nära varandra under så lång tid kan ju vara svårt att få till, med kärv bostadsmarknad och kanske bra jobberbjudanden långt bort.

 

[Tassetass]

Det har det väl ändå. Det kan ju finnas ett helt nätverk av vuxna att knyta an till även om en förälder är borta, om man ska se det ur barnperspektivet.
För den här tråden är ju inte skapad utifrån att hans känslor ska tas hänsyn till, egentligen. Han kanske kommer må skit, gå i land och prioritera om helt. Precis som jag troligen inte skulle kunna fortsätta jobba som jag gör med runt 150 resdagar/år.

Men diskussionen kring barnets perspektiv så spelar det troligen ingen roll om det är en pappa eller en annan vettig vuxen som är där. Och med mina många HBTQ vänner och hur deras barn verkar ha utvecklats i åtanke, troligen inte ens om det är en man el inte.

Problemet är att din karl kommer att se sig som barnets pappa med all den kärlek, omtanke och behov av att umgås med barnet som normalt sett följer av detta, men barnet kommer högst troligt, åtminstone under en tid, rakt av inte hålla med. Det finns många pappor idag som blir "bortvalda" av sina yngre barn för att barnet hellre väljer mamman och detta trots att mannen är hemma alla kvällar och helger. Min karl var borta ju borta under fem veckor när dottern var två månader och det märktes tydligt att dottern var fundersam redan efter tio dagar då han kom hem första gången. Detta då trots att de umgåtts bokstavligt talat dygnet runt i över två månader. Samma sak när han var hemma andra gången ett par veckor senare. När han kom hem "för gott" tog det någon vecka innan allt var som vanligt igen.

I skrivande stund har jag varit ifrån dottern i åtta dagar eftersom hon varit i fjällen med sin pappa och hans familj. Det har gått jättebra, vi har videochattat och pratat i telefon, men hon har - trots att hon inte ens fyllt två - nu under de sista dagarna pratat om att hon vill åka hem till mamma.

Bara utifrån de två erfarenheterna skulle jag aldrig gå med på att karln är borta fyra veckor i stöten, varken när barnet är yngre (eftersom de då inte kan bygga en bra relation) eller när de är äldre (på grund av hur mycket barnet kommer att sakna sin förälder om relationen kunnat byggas upp). Även om det finns de som haft frånvarande föräldrar som tyckt att det funkat bra så tycker jag inte att det är bra nog. Som jag ser det så är "en bra förälder" är inte något man "är", det är något man GÖR. Om man inte är där kan man liksom inte göra det, och man kan inte leva på gamla meriter ("Han är närvarande när han väl är hemma"), för barn funkar inte så.

 

[Wysiwyg]

Men alltså, utan att på ngt vis varken försvara eller ha bestämt mig för att öht skaffa barn med mannen ifråga; är det inte en viss skillnad på att vara frånvarande av "egen vilja" hela livet och att vara extremt närvarande halva tiden?

Jo, såklart det är. Men jag vill inte frivilligt utsätta framtida barn för en frånvarande förälder, oavsett orsak.

Kanske är vår bekymmerlösa inställning lite grundad på att vi båda två är och alltid har varit ganska självständiga. Jag har aldrig varit speciellt nära min familj trots närvarande föräldrar, aldrig känt att de har varit min "bas" liksom. Den har jag på annat håll, Men jag kanske också är lite mer skadad av att inte ha en kärnfamilj än vad jag tror.
Jag tänker någonstans att vi är flockdjur bilologiskt och att flocken inte behöver vara mamma, pappa och barn alltid så länge man ser till att det finns andra bra vuxna i närheten. Men jag är troligen naiv.

Jag har inte heller någon kärnfamilj och har vuxit upp med jättemånga bra vuxna förebilder omkring mig. Det ena behöver ju inte utesluta det andra annars heller. Dock tänker jag att jag är huvudansvarig för mitt barn och partnern också, det ansvaret kan man ju aldrig lägga på någon annan oavsett hur nära barnen de är eller hur bra stöd/förebilder/umgänge de är. Bara jag och en partner kan ju planera våra liv runt barnen, det kan jag ju aldrig kräva av någon annan.

Såg att du tog upp HBTQ-föräldrar och barn. Nu är jag hetero och kommer därför ha en pappa till mina barn. Men, för mig är det inte alls viktigt att den andra föräldern är en man, bara det är en till huvudförälder.

Och om jag skaffade barn och det skulle hända mig något vill jag vara säker på att det inte skulle bli några som helst problem för partnern att vara primärförälder och redan ha strategier för att ta hand om barnet och sin egen tillvaro.

 

[Imogen]

Jag tänker någonstans att vi är flockdjur bilologiskt och att flocken inte behöver vara mamma, pappa och barn alltid så länge man ser till att det finns andra bra vuxna i närheten. Men jag är troligen naiv.

Det är klart att flocken inte behöver bestå av mamma pappa och barn, men det är ju inte alls det som är problemet här. Det handlar ju om att delar av flocken väljer att leva borta från flocken hälften av tiden. Om den delen är en mamma, en pappa, eller en andra mamma är ju helt oväsentligt.

 

[mandalaki]

Jag tänker på min fd sambo.

Pappadjävel kallade han sin pappa för när pappa reste bort. Igen. Sonen älskade och s saknade sin pappa så det gjorde ont.

Allt är inte bara ett föräldraperspektiv utan även ett barnperspektiv och i denna tråd är det inte många som pratar om det sistnämnda. Det handlar mest om det första året och göra det rättvist mellan föräldrarna.

Inte en treåring som saknar sin pappa. Eller en sjuåring som behöver hjälp med läxan. Eller en nioåring som har avslutningsuppvisning på simskolan.
Det finns många sätt att sakna en förälder på.

För min del är det självklart att jag talar utifrån barnperspektivet. Barnet lär inte känna sin pappa om han är borta så långa perioder. Och det perspektivet har jag sett hos flera i tråden.

 

[Petruska]

För min del är det självklart att jag talar utifrån barnperspektivet. Barnet lär inte känna sin pappa om han är borta så långa perioder. Och det perspektivet har jag sett hos flera i tråden.

Hos TS däremot, dominerar föräldra-/vuxenperspektivet, vad jag kan se.

 

[mandalaki]

Hos TS däremot, dominerar föräldra-/vuxenperspektivet, vad jag kan se.

Ja. @vemsomhelst123 Det där som du kallar er "bekymmerslöshet" är ett enda stort bekymmer. Det låter som "det löser sig". Och jag är övertygad om att de som gått in i barnfrågan med inställningen att det löser sig upptäcker efteråt att det var hon som fick barnet på sin lott. Och barnet blev alltid närmare sin mamma än sin pappa. Mamman blev förälder, pappan blev pappa.

 

[Petruska]

Ja. @vemsomhelst123 Det där som du kallar er "bekymmerslöshet" är ett enda stort bekymmer. Det låter som "det löser sig". Och jag är övertygad om att de som gått in i barnfrågan med inställningen att det löser sig upptäcker efteråt att det var hon som fick barnet på sin lott. Och barnet blev alltid närmare sin mamma än sin pappa. Mamman blev förälder, pappan blev pappa.

Ja, en jämställd utveckling skulle jag helt släppa hoppet om, om jag skulle bilda familj med en frånvarande partner.

Och det kan ju gå bra. De flesta eller alla familjer är mer eller mindre ojämställda.

Men barnet berövas alltså två föräldrar här, och får snarare en förälder och så den där pappan på för barnet rätt osäkra villkor. Jag vet att väldigt många växer upp så och utvecklas helt okej. Det är inte det. Problemet är att det är så uppenbart fantastiskt mycket bättre att ha två primärföräldrar att det är mig obegripligt att någon vill få barn utan att ens planera att erbjuda det.

Plus då som @Tassetass skriver. Både TS och mannen kommer att vilja tro att båda är lika nära barnet. Men det är barnet som avgör den saken. Hur kan man tillåta sig att förvänta sig mer närhet från barnet än man själv är redo att ge det?

 

[vemsomhelst123]

Ja. @vemsomhelst123 Det där som du kallar er "bekymmerslöshet" är ett enda stort bekymmer. Det låter som "det löser sig". Och jag är övertygad om att de som gått in i barnfrågan med inställningen att det löser sig upptäcker efteråt att det var hon som fick barnet på sin lott. Och barnet blev alltid närmare sin mamma än sin pappa. Mamman blev förälder, pappan blev pappa.

Anledningen till att jag skapade ett anonymt nick är faktiskt för att jag inte vill skada min trovärdighet , då jag sannolikt hade skrivit precis som flera här inne och har gjort också. Faktiskt intressant att vara "på andra sidan" så jag upplever att saker tolkas på ett helt annat sätt än vad jag tänkt att jag har uttryckt dem på, det ska jag försöka ha med mig framöver när jag bemöter människor. Jag tycker inte det är bekymmerslöst, det enda jag vet är däremot att jag oftast har "det löser sig" attityd. Och det skulle såklart lösa sig men frågan är till vilket pris.

Jag tycker som sagt det suger att jag har fallit så pladask för en människa som ger de här förutsättningarna (eller han gör det ju inte egentligen, jag är helt övertygad om att han skulle kunan gå iland om jag krävde det, men jag tror faktiskt inte att han skulle komma på/föreslå det själv förrän möjligen efter ett tag, och det är ju en klart dålig egenskap som jag inte reflekterat över riktigt. Vi är båda rätt rastlösa själar som inte lugnat sig med åren som jag kan se att många i vår ålder gör. Det rycker liksom i kroppen efter för lång tid med same same). Jag önskar jag hade fallit för någon annan, det är sällan jag faller öht.

Som sagt, jag är inte av åsikten att det bara är att tuta och köra. Jag funderar mycket kring detta och vilket pris jag är beredd att betala och om det är värt det för att vara med honom.

 

[Wysiwyg]

Anledningen till att jag skapade ett anonymt nick är faktiskt för att jag inte vill skada min trovärdighet , då jag sannolikt hade skrivit precis som flera här inne och har gjort också.

Ärligt talat. Om du inte kan "stå för det" inför ett antal okända människor på internet, hur ska du kunna stå för det inför ditt (ev) barn?

Jag förstår att det är en riktigt sugig sits att vara kär i någon och vilja ha barn med någon som inte har en optimal livsstil. Men det är inte bara du som betalar ett pris i det hela, ett barn skulle också göra det.

 

[vemsomhelst123]

Ärligt talat. Om du inte kan "stå för det" inför ett antal okända människor på internet, hur ska du kunna stå för det inför ditt (ev) barn?

Jag förstår att det är en riktigt sugig sits att vara kär i någon och vilja ha barn med någon som inte har en optimal livsstil. Men det är inte bara du som betalar ett pris i det hela, ett barn skulle också göra det.

Ja nu finns det ju inget barn, ens "in the making" sas. Det är många aspekter ni lyft som jag inte helt funderat klart på.

 

[Mois]

Anledningen till att jag skapade ett anonymt nick är faktiskt för att jag inte vill skada min trovärdighet , då jag sannolikt hade skrivit precis som flera här inne och har gjort också. Faktiskt intressant att vara "på andra sidan" så jag upplever att saker tolkas på ett helt annat sätt än vad jag tänkt att jag har uttryckt dem på, det ska jag försöka ha med mig framöver när jag bemöter människor. Jag tycker inte det är bekymmerslöst, det enda jag vet är däremot att jag oftast har "det löser sig" attityd. Och det skulle såklart lösa sig men frågan är till vilket pris.

Jag tycker som sagt det suger att jag har fallit så pladask för en människa som ger de här förutsättningarna (eller han gör det ju inte egentligen, jag är helt övertygad om att han skulle kunan gå iland om jag krävde det, men jag tror faktiskt inte att han skulle komma på/föreslå det själv förrän möjligen efter ett tag, och det är ju en klart dålig egenskap som jag inte reflekterat över riktigt. Vi är båda rätt rastlösa själar som inte lugnat sig med åren som jag kan se att många i vår ålder gör. Det rycker liksom i kroppen efter för lång tid med same same). Jag önskar jag hade fallit för någon annan, det är sällan jag faller öht.

Som sagt, jag är inte av åsikten att det bara är att tuta och köra. Jag funderar mycket kring detta och vilket pris jag är beredd att betala och om det är värt det för att vara med honom.

Problemet som jag ser det är när du skriver "jag är helt övertygad att han skulle gå iland om jag krävde det". Redan där är du den som sätter barnets behov i första rummet och han gör det inte, han behöver någon som kräver det av honom. Jag vet att det inte har hänt än och är rent hypotetiskt utifrån hur du skriver. Er bekymmerslösa inställning kommer han att fortsätta kunna ha medan du blir primärförälder dygnet runt, alltid. Detta är en så klassisk kvinnofälla så det finns inte.
Jag arbetar ständigt med det i min relation. Jag vill inte behöva kräva saker som är bäst för barnet, jag vill att barnets pappa inser det och agerar utefter det av sig själv utan att jag (eller någon annan) påtalar eller kräver det.

 

[Petruska]

Problemet som jag ser det är när du skriver "jag är helt övertygad att han skulle gå iland om jag krävde det". Redan där är du den som sätter barnets behov i första rummet och han gör det inte, han behöver någon som kräver det av honom. Jag vet att det inte har hänt än och är rent hypotetiskt utifrån hur du skriver. Er bekymmerslösa inställning kommer han att fortsätta kunna ha medan du blir primärförälder dygnet runt, alltid. Detta är en så klassisk kvinnofälla så det finns inte.
Jag arbetar ständigt med det i min relation. Jag vill inte behöva kräva saker som är bäst för barnet, jag vill att barnets pappa inser det och agerar utefter det av sig själv utan att jag (eller någon annan) påtalar eller kräver det.

Jag håller med dig om allt du skriver här, men jag är långt ifrån säker på att det är barnets behov som TS utgår från när hon pratar om att kräva att han går iland. Jag uppfattar det mer som att hon tänker på sina behov av att ha sin man till hands. Nu ser jag inget fel i det, tvärtom, men det är inte det jag menar med barnperspektiv och att utgå från barnet när man planerar barnets liv.

 

[Brandgul]

Anledningen till att jag skapade ett anonymt nick är faktiskt för att jag inte vill skada min trovärdighet , då jag sannolikt hade skrivit precis som flera här inne och har gjort också. Faktiskt intressant att vara "på andra sidan" så jag upplever att saker tolkas på ett helt annat sätt än vad jag tänkt att jag har uttryckt dem på, det ska jag försöka ha med mig framöver när jag bemöter människor. Jag tycker inte det är bekymmerslöst, det enda jag vet är däremot att jag oftast har "det löser sig" attityd. Och det skulle såklart lösa sig men frågan är till vilket pris.

Jag tycker som sagt det suger att jag har fallit så pladask för en människa som ger de här förutsättningarna (eller han gör det ju inte egentligen, jag är helt övertygad om att han skulle kunan gå iland om jag krävde det, men jag tror faktiskt inte att han skulle komma på/föreslå det själv förrän möjligen efter ett tag, och det är ju en klart dålig egenskap som jag inte reflekterat över riktigt. Vi är båda rätt rastlösa själar som inte lugnat sig med åren som jag kan se att många i vår ålder gör. Det rycker liksom i kroppen efter för lång tid med same same). Jag önskar jag hade fallit för någon annan, det är sällan jag faller öht.

Som sagt, jag är inte av åsikten att det bara är att tuta och köra. Jag funderar mycket kring detta och vilket pris jag är beredd att betala och om det är värt det för att vara med honom.

Många perioder är rätt repetitivt med barn. Tex att skolan börjar klockan 8 varje dag i 15 år.

Ja de har sovmorgon ibland, lov ibland och kan efter några år gå själva. Men tja... Mycket av livet blir väldigt inrutat av skolplikt. Varje vanlig vardag även om vi vuxna kan ta ledig lite när som helst.

Så efter sju år är inte barnet hemma något mer på dagtid.

 

[mandalaki]

Förresten: om ni båda vill behålla era flexibla liv med mycket resor, jobb utomlands och höga löner - måste ni verkligen ha barn då? Det går ju faktiskt utmärkt att leva utan. En anledning att inte skaffa barn är ju att parterna inte vill ge upp den livsstil de har utan barn. Inget konstigt med det.

 

[vemsomhelst123]

Jag håller med dig om allt du skriver här, men jag är långt ifrån säker på att det är barnets behov som TS utgår från när hon pratar om att kräva att han går iland. Jag uppfattar det mer som att hon tänker på sina behov av att ha sin man till hands. Nu ser jag inget fel i det, tvärtom, men det är inte det jag menar med barnperspektiv och att utgå från barnet när man planerar barnets liv.

Som sagt, jag är uppriktigt förvånad över reaktioner som denna. Mina behov av "min man" är långt ifrån problemet om vi ev skulle skaffa barn. För egen del är jag inte speciellt bekymrad, det är ett eventuellt barn jag har i åtanke...

 

[vemsomhelst123]

Förresten: om ni båda vill behålla era flexibla liv med mycket resor, jobb utomlands och höga löner - måste ni verkligen ha barn då? Det går ju faktiskt utmärkt att leva utan. En anledning att inte skaffa barn är ju att parterna inte vill ge upp den livsstil de har utan barn. Inget konstigt med det.

Självklart inte. Men jag vill gärna ha barn, och han med. Jag har inte riktigt varit säker innan jag träffade honom, men nu är jag det. Och jag blir inte yngre. Så för mig är det lägga benen på ryggen och försöka hitta någon annan att bli hals över huvud förälskad i eller att kunna leva med att han byter ut ett yrke han älskar. Vilket jag som jag redan skrivit, inte ser som oproblematiskt att han troligen inte ser som ett första alternativ. Det är en klart dålig egenskap som den här tråden faktiskt synliggjort för mig på ett annat sätt än jag sett det innan.

 

[mandalaki]

Så för mig är det lägga benen på ryggen och försöka hitta någon annan att bli hals över huvud förälskad i eller att kunna leva med att han byter ut ett yrke han älskar.

Men varför skulle du inte kunna leva med om han byter jobb? Vore det jag skulle jag inte kunna leva med att han INTE gjorde det, men verkligen inte motsatsen.

Men det verkar ju som att du ser problemet med att han själv inte tar upp att han skulle behöva byta jobb. (Däremot säger han alltså att han vill ha barn. Fan så irriterad jag skulle bli.)

 

[Rhinos]

Självklart inte. Men jag vill gärna ha barn, och han med. Jag har inte riktigt varit säker innan jag träffade honom, men nu är jag det. Och jag blir inte yngre. Så för mig är det lägga benen på ryggen och försöka hitta någon annan att bli hals över huvud förälskad i eller att kunna leva med att han byter ut ett yrke han älskar. Vilket jag som jag redan skrivit, inte ser som oproblematiskt att han troligen inte ser som ett första alternativ. Det är en klart dålig egenskap som den här tråden faktiskt synliggjort för mig på ett annat sätt än jag sett det innan.

Det kommer ju vara ert gemensamma barn och att DU ska behöva leva med att han byter bort ett jobb han älskar förstår jag faktiskt inte. Du tvingar inte honom att skaffa barn. Det beslutet fattar ni tillsammans. Sedan får man göra det bästa av situationen vilket kan innebära att man får fatta andra val och prioritera om i livet.