Familj med någon som är borta mycket?

[mandalaki]

Antingen är mannen borta en månad i taget eller så är han hemma och inget fungerar.
Det måste ju finnas andra alternativ..

Ja, man kan ju tycka det.

När jag börjar se en partner som ett hinder för att vardagen ska flyta på så är det definitivt dags att bryta upp.

 

[TinyWiny]

Stor igenkänningsfaktor på detta inlägget. Jag tror inte jag hade pallat om min karl var hemma året runt, just för att jag har mina rutiner och en väl fungerande vardag när han är borta. När han kommer hem ruckas rutinerna, och det är helt OK ett tag, men jag hade blivit tokig att ha det så hela tiden just eftersom jag sköter hushållet på mitt sätt och det går bra. Misstänker att det är ganska symptomatiskt i denna typen av hushåll där den ena ligger ute mycket. (Detta inlägget berör inte just barndelen när det kommer till att vara ihop med en sjöman, men det beskriver rätt bra hur det fungerar i övrigt).

Så kan det såklart vara. Det är alltid en omställning när någon som varit borta mycket börjar vara hemma mycket och vice versa. Därmed inte sagt att man har någon rätt att blanda in barn i en form av leverne som passar de vuxna just eftersom det faktiskt inte passar barn.

Sedan kan jag känna som har en sambo som jobbar borta mycket (nej vi har inga gemensamma barn, inte ens några hemmaboende barn längre då de alla är vuxna) att skulle jag känna så att jag inte står ut när han är hemma en längre tid så hade jag funderat allvarligt över mitt val av partner. Då har man ju inget egentligt liv ihop ändå utan partnern får komma hem på nåder en tid men måste åka sedan. Jag får ont i hjärtat av bara tanken att känna så och jag vill inte ens tänka på hur en partner till någon som känner så skulle känna om hen fick veta att hens partner känner så.

Jag har många vänner som jobbar till sjöss.
I en familj som väntade tillökning med sitt första gemensamma barn, bestämde de sig för att mannen (i det här fallet) skulle gå i land och jobba med liknande uppgifter och vara hemma varje kväll. Det var mannen som önskade det.
Efter ett år fick mannen ett ultimatum av frun: - Gå till sjöss igen, eller fixa annat boende!
Det blev bara kaos och sura miner när han var hemma.
Han fick mycket mindre tid med familjen, och när han var hemma varje dag, blev alla rutiner förskjutna. Han kom t.ex. hem sent, så ungarna vaknade när han kom hem, eller ville vara vakna till han kom hem o.s.v.
Han gick till sjöss igen.
Det här är i alla fall 15 år sedan och de är fortfarande lika förälskade.

Jag ser bara fördelar att jobba 4/4v utom just vid en förlossningssituation kanske.
Man har full service halva tiden och ger full service halva tiden. Och hinner dessutom längta efter sin partner.

Det där är ju bara så tragiskt. Han valde alltså att inte vara endel av familjen ändå och hans partner ser det som bättre att han håller sig borta

Att få längta efter sin partner kan såklart vara en krydda för vissa men man har ingen som helst rätt att blanda in barn i den såpan.

 

[Fritidsryttare]

Det är väl just det många vill undvika? Jag vill inte ha en familj där vi har rutiner och en fungerande vardag som bygger på att den andre inte är där. Definitivt skulle jag inte vilja ha en familj, där deras vardag funkar bäst om jag håller mig borta, det skulle verkligen kännas ledsamt. Jag vill inte vara en störning i min egen familj.

Om poängen med att ha en familj och partner är att dela livet tillsammans, så vill man såklart ha en vardag där alla är med. Där ingen är en störning. Sen ska ju inte familjen stå och falla med någon av medlemmarna heller, men ändå att alla kan vara delaktiga i en fungerande vardag. Börjar familjen funka bättre utan mig skulle det för mig vara en varningslampa att man varit borta för mycket.

Vi ser olika på det. Jag älskar när min sambo är hemma för vi spenderar massor av tid tillsammans och han sköter mycket av vardagssysslorna men jag uppskattar precis lika mycket när han är iväg för då behöver jag bara rå om mig själv och göra sånt jag vill och lägga upp det på mitt sätt. I vår relation är nog jag den mest själviska, mitt förra förhållande gick i kras för jag tyckte det var dötråkigt med en man som "alltid" var hemma (var borta 7-16) och som gnällde för att jag var iväg för mycket. Det senare är rätt typiskt hos mina hästintresserade kompisar har jag märkt, de får ofta höra mycket gnäll hemifrån att de är borta för mycket. Min sambo har _aldrig_ gnällt över hur jag valt att leva mitt liv, utan ger mig stor frihet att göra vad jag vill. Antingen gillar man den typen av liv och upplägget eller så gör man det inte. För oss funkar det utmärkt.

Observera återigen, mitt första svar rörde inte hur det är att ha barn med en sjöman, utan var enbart en reflektion på vad hoppsann skrev om sina bekanta.

 

[Fritidsryttare]

Så kan det såklart vara. Det är alltid en omställning när någon som varit borta mycket börjar vara hemma mycket och vice versa. Därmed inte sagt att man har någon rätt att blanda in barn i en form av leverne som passar de vuxna just eftersom det faktiskt inte passar barn.

Sedan kan jag känna som har en sambo som jobbar borta mycket (nej vi har inga gemensamma barn, inte ens några hemmaboende barn längre då de alla är vuxna) att skulle jag känna så att jag inte står ut när han är hemma en längre tid så hade jag funderat allvarligt över mitt val av partner. Då har man ju inget egentligt liv ihop ändå utan partnern får komma hem på nåder en tid men måste åka sedan. Jag får ont i hjärtat av bara tanken att känna så och jag vill inte ens tänka på hur en partner till någon som känner så skulle känna om hen fick veta att hens partner känner så.



Det där är ju bara så tragiskt. Han valde alltså att inte vara endel av familjen ändå och hans partner ser det som bättre att han håller sig borta

Att få längta efter sin partner kan såklart vara en krydda för vissa men man har ingen som helst rätt att blanda in barn i den såpan.

Se mitt svar till mabuse. Lämnar tråden då mina senaste svar som jag nämnt _inte_ berör barnaspekten, utan bara ger en annan infallsvinkel på hur man kan se på relationen till en sjöman/nån som jobbar ute mycket.
Det som ses som ett stort problem för vissa, är en fördel för andra och vice versa. Det behöver inte vara svartvitt.

 

[TinyWiny]

Se mitt svar till mabuse. Lämnar tråden då mina senaste svar som jag nämnt _inte_ berör barnaspekten, utan bara ger en annan infallsvinkel på hur man kan se på relationen till en sjöman/nån som jobbar ute mycket.
Det som ses som ett stort problem för vissa, är en fördel för andra och vice versa. Det behöver inte vara svartvitt.

Nej i en vuxenrelation behöver det inte vara ett problem att den ena parten är borta mycket. I en vuxenrelation får man leva precis så som de båda partnerna vill. Tråden handlar ju dock om frågan att skaffa barn i en sådan relation.

 

[stjarnhimmel]

Vi ser olika på det. Jag älskar när min sambo är hemma för vi spenderar massor av tid tillsammans och han sköter mycket av vardagssysslorna men jag uppskattar precis lika mycket när han är iväg för då behöver jag bara rå om mig själv och göra sånt jag vill och lägga upp det på mitt sätt. I vår relation är nog jag den mest själviska, mitt förra förhållande gick i kras för jag tyckte det var dötråkigt med en man som "alltid" var hemma (var borta 7-16) och som gnällde för att jag var iväg för mycket. Det senare är rätt typiskt hos mina hästintresserade kompisar har jag märkt, de får ofta höra mycket gnäll hemifrån att de är borta för mycket. Min sambo har _aldrig_ gnällt över hur jag valt att leva mitt liv, utan ger mig stor frihet att göra vad jag vill. Antingen gillar man den typen av liv och upplägget eller så gör man det inte. För oss funkar det utmärkt.

Observera återigen, mitt första svar rörde inte hur det är att ha barn med en sjöman, utan var enbart en reflektion på vad hoppsann skrev om sina bekanta.

Grejen är att jag känner mkt som du. Jag älskar att vara själv och sköta mitt eget liv.
Men- jag har inga barn och ser att det inte skulle vara lämpligt med barn i mitt liv. För jag ser så tydligt på tex min systers barn att han är gladast när båda föräldrarna är hemma och med honom. Så jag tänker att om jag vill leva som jag gör idag- ja då bör jag inte skaffa barn. Om jag vill ha barn måste jag vara villig att förändra det- eller i alla fall till viss del förändra.

 

[hoppsann]

Varför kom han hem sent? Varför skaffade han ett jobb där han var borta fortfarande om han ville vara hemma? Vill man hämta på dagis och vara hemma mkt så bör man kanske fundera vilket jobb man väljer. I ditt exempel låter det som de levde enligt modellen att kvinnan skötte barn och hem och han var en bifigur?

Fanns inte så mycket att välja på. Så han var tvungen att pendla till storstad, som många andra.
Absolut ingen mesfru. Bara en stark kvinna, VD för ett transportföretag.
När han körde 4v/4v är det perfekt för alla. Han är absolut inte en bifigur.
När han var hemma skötte han allt runt barnen, handling, matlagning, aktiviteter, samt underhåll på hus och hem.
När hon var hemma, skötte hon allt runt barnen, handling, matlagning, aktiviteter men lämnade lite osolidariskt allt underhåll på hus, hem och bilar till maken.

Min erfarenhet är att personer som lever utan sin partner i perioder blir mycket självständiga och trygga, men är medveten om att det inte gäller alla.
Jag har aldrig träffat en person som lever så, som t.ex. har problem med svartsjuka för den delen heller.

 

[hoppsann]

Så argumentet för att kvinnan ska dra hela hemprojektet är att mannen inte funkar när han är hemma?

Det låter lika uppåt väggarna som när en bukefalist, för många år sedan, tyckte att det var bra att kvinnan tog hela föräldraledigheten för att en del män misshandlar sina barn.

De kör 50/50 på precis allt. Bara att de gör det varannan månad. Som alla trivs bäst med.

Hon lyfter inte ett finger när han är hemma. Lite orättvist mot honom, eftersom hon på det sättet har väldigt mycket mer fritid än vad han har.

 

[stjarnhimmel]

Fanns inte så mycket att välja på. Så han var tvungen att pendla till storstad, som många andra.
Absolut ingen mesfru. Bara en stark kvinna, VD för ett transportföretag.
När han körde 4v/4v är det perfekt för alla. Han är absolut inte en bifigur.
När han var hemma skötte han allt runt barnen, handling, matlagning, aktiviteter, samt underhåll på hus och hem.
När hon var hemma, skötte hon allt runt barnen, handling, matlagning, aktiviteter men lämnade lite osolidariskt allt underhåll på hus, hem och bilar till maken.

Min erfarenhet är att personer som lever utan sin partner i perioder blir mycket självständiga och trygga, men är medveten om att det inte gäller alla.
Jag har aldrig träffat en person som lever så, som t.ex. har problem med svartsjuka för den delen heller.

Jag tycker inte det är fel att leva så för ett vuxet par. Däremot hade jag personligen inte velat leva så om jag hade barn då jag inte tror att det funkar för alla barn. Och det är viktigast kan jag tycka - hur det blir för barnen.

 

[mandalaki]

De kör 50/50 på precis allt. Bara att de gör det varannan månad. Som alla trivs bäst med.

Hon lyfter inte ett finger när han är hemma. Lite orättvist mot honom, eftersom hon på det sättet har väldigt mycket mer fritid än vad han har.

Visst, fast det var inte det jag reagerade på. Utan det här: Efter ett år fick mannen ett ultimatum av frun: - Gå till sjöss igen, eller fixa annat boende!
Det blev bara kaos och sura miner när han var hemma.
Han fick mycket mindre tid med familjen, och när han var hemma varje dag, blev alla rutiner förskjutna. Han kom t.ex. hem sent, så ungarna vaknade när han kom hem, eller ville vara vakna till han kom hem o.s.v.
Han gick till sjöss igen.

 

[hoppsann]

Jag tycker inte det är fel att leva så för ett vuxet par. Däremot hade jag personligen inte velat leva så om jag hade barn då jag inte tror att det funkar för alla barn. Och det är viktigast kan jag tycka - hur det blir för barnen.

Det kanske inte blev som man önskade? I deras fall fungerade det utmärkt. Barnen är också nöjda med läget.

Jag tänker på alla som lever själva med sina barn,
Då är det väldigt många barn som tar skada. För det finns väldigt många barn som inte träffar sin ena förälder speciellt ofta. Inte ens på regelbunden basis.

 

[stjarnhimmel]

Det kanske inte blev som man önskade? I deras fall fungerade det utmärkt. Barnen är också nöjda med läget.

Jag tänker på alla som lever själva med sina barn,
Då är det väldigt många barn som tar skada. För det finns väldigt många barn som inte träffar sin ena förälder speciellt ofta. Inte ens på regelbunden basis.

Det är mkt i livet som inte blir som man önskar. Föräldrar avlider, skilsmässor etc.
Och just därför skulle jag vilja skapa så bra förutsättningar som möjligt från början. Att redan från början när man planerar barn försöka skapa ett liv där man inte är borta 4 veckor åt gången. Eftersom man vet att saker ändå händer i livet som gör saker svårare.

Sen är det svårt att veta. Vissa barn klarar sig bra utan att växa upp helt utan sin ena förälder. Och vissa andra tycker det är jobbigt.

 

[hoppsann]

Visst, fast det var inte det jag reagerade på. Utan det här: Efter ett år fick mannen ett ultimatum av frun: - Gå till sjöss igen, eller fixa annat boende!
Det blev bara kaos och sura miner när han var hemma.
Han fick mycket mindre tid med familjen, och när han var hemma varje dag, blev alla rutiner förskjutna. Han kom t.ex. hem sent, så ungarna vaknade när han kom hem, eller ville vara vakna till han kom hem o.s.v.
Han gick till sjöss igen.

Oki, jag förstår.
Saken var den att de levt tillsammans i flera år, hon hade barn sedan tidigare. Det fungerade alldeles ypperligt.
Sedan tyckte han att han borde gå i land när deras gemensamma barn kom.
Vilket i praktiken ledde till att han fick mycket mindre faktisk tid med familjen än när han var till sjöss.
Det blev inte bra för någon. Inte för barnen heller (särkullsbarnen) som var vana vid att deras styvfar hade eoner av tid med dom när han var hemma.
När han jobbade i land, med vanliga tider, var det i bästa fall 1,5 timme han såg dem per dag innan det var läggdags. Blev det stopp i trafiken, ännu mindre.
När han var till sjöss och hade hemmamånad, hade han maten klar när ungarna slutade skolan vid 13.
Klart han blev grining och tjurig när det inte funkade i praktiken.

Jag kan förstå känslan. Jag tyckte mitt liv blev enklare när jag blev singel med barn och kunde planera själv. Med en planering som jag visste skulle hålla.

 

[hoppsann]

Det är mkt i livet som inte blir som man önskar. Föräldrar avlider, skilsmässor etc.
Och just därför skulle jag vilja skapa så bra förutsättningar som möjligt från början. Att redan från början när man planerar barn försöka skapa ett liv där man inte är borta 4 veckor åt gången. Eftersom man vet att saker ändå händer i livet som gör saker svårare.

Sen är det svårt att veta. Vissa barn klarar sig bra utan att växa upp helt utan sin ena förälder. Och vissa andra tycker det är jobbigt.

Ja, helt klart är det så. Man vill ju ha så bra förutsättningar som möjligt.
Jag är part i målet är klart.
- är uppvuxen med en biologisk förälder.
- dessutom med barnflicka då min förälder periodvis arbetade på annan ort.
- har barn som är uppvuxen med mig.
- som dessutom inte var planerat för fem öre.
Men vi mår oförskämt bra!
Nu lever vi med partner som är borta mycket. Men det är inget vi tänker över, bortsett ifrån att vi alltid blir lika glada när vi är samlade. Men uppskattar samtidigt egentiden, både jag och ungen.

 

[stjarnhimmel]

Oki, jag förstår.
Saken var den att de levt tillsammans i flera år, hon hade barn sedan tidigare. Det fungerade alldeles ypperligt.
Sedan tyckte han att han borde gå i land när deras gemensamma barn kom.
Vilket i praktiken ledde till att han fick mycket mindre faktisk tid med familjen än när han var till sjöss.
Det blev inte bra för någon. Inte för barnen heller (särkullsbarnen) som var vana vid att deras styvfar hade eoner av tid med dom när han var hemma.
När han jobbade i land, med vanliga tider, var det i bästa fall 1,5 timme han såg dem per dag innan det var läggdags. Blev det stopp i trafiken, ännu mindre.
När han var till sjöss och hade hemmamånad, hade han maten klar när ungarna slutade skolan vid 13.
Klart han blev grining och tjurig när det inte funkade i praktiken.

Jag kan förstå känslan. Jag tyckte mitt liv blev enklare när jag blev singel med barn och kunde planera själv. Med en planering som jag visste skulle hålla.

Jag tror jag förstår hur du tänker. Saken är ju att även med heltidsjobb med kontorstider kan det bli knappt om tid med barn. Jag tex jobbar heltid samt har lång resväg. Det innebär att jag är bort 11.5 h om dagen. Skulle jag ha ett litet barn skulle jag knappt hinna se det om jag skulle fortsätta som nu.
Om jag skulle välja att skaffa barn- för jag ser det verkligen som ett val - skulle jag fundera på vad jag skulle ändra.
Skulle jag;
1- leva riktigt billigt så jag kan gå ner i arbetstid.
2- fundera om det finns andra möjligheter till jobb där jag kan styra mina tider själv.
3- finns det något jobb närmare. Det skulle i mitt fall innebära att jag får byta yrke helt och antagligen ta något betydligt lägre betalt. Men det kanske är värt det? Om jag kan ha 20 min restid istället för drygt 3 timmar.

 

[Petruska]

Oki, jag förstår.
Saken var den att de levt tillsammans i flera år, hon hade barn sedan tidigare. Det fungerade alldeles ypperligt.
Sedan tyckte han att han borde gå i land när deras gemensamma barn kom.
Vilket i praktiken ledde till att han fick mycket mindre faktisk tid med familjen än när han var till sjöss.
Det blev inte bra för någon. Inte för barnen heller (särkullsbarnen) som var vana vid att deras styvfar hade eoner av tid med dom när han var hemma.
När han jobbade i land, med vanliga tider, var det i bästa fall 1,5 timme han såg dem per dag innan det var läggdags. Blev det stopp i trafiken, ännu mindre.
När han var till sjöss och hade hemmamånad, hade han maten klar när ungarna slutade skolan vid 13.
Klart han blev grining och tjurig när det inte funkade i praktiken.

Jag kan förstå känslan. Jag tyckte mitt liv blev enklare när jag blev singel med barn och kunde planera själv. Med en planering som jag visste skulle hålla.

Jag har också goda erfarenheter av att vara ensamstående med barn. Ur mitt vuxenperspektiv inte minst.

Men om jag skulle ha ett förhållande som funkar ungefär som om jag var ensam stor del av tiden, då ser jag det olämpligt att få barn i den relationen.

 

[Flixon]

Herregud så typiskt. Varför frågade de inte en manlig sjökapten

Det är så provocerande. Jag har ett jobb som är fysiskt, innebär skiftarbete och en del hot och risk för våld bla (det är också världens roligaste jobb!). När jag blev gravid fick jag frågan från flera håll om jag skulle byta tjänst nu då? Inte en enda av mina manliga kollegor med barn har fått den frågan.

 

[WBanna]

Det är så provocerande. Jag har ett jobb som är fysiskt, innebär skiftarbete och en del hot och risk för våld bla (det är också världens roligaste jobb!). När jag blev gravid fick jag frågan från flera håll om jag skulle byta tjänst nu då? Inte en enda av mina manliga kollegor med barn har fått den frågan.

Men det är väl inte så konstigt om folk undrar om en gravid kvinna ska byta tjänst när hon har ett arbete där det är risk för våld.

 

[Lingon]

Vi ser olika på det. Jag älskar när min sambo är hemma för vi spenderar massor av tid tillsammans och han sköter mycket av vardagssysslorna men jag uppskattar precis lika mycket när han är iväg för då behöver jag bara rå om mig själv och göra sånt jag vill och lägga upp det på mitt sätt. I vår relation är nog jag den mest själviska, mitt förra förhållande gick i kras för jag tyckte det var dötråkigt med en man som "alltid" var hemma (var borta 7-16) och som gnällde för att jag var iväg för mycket. Det senare är rätt typiskt hos mina hästintresserade kompisar har jag märkt, de får ofta höra mycket gnäll hemifrån att de är borta för mycket. Min sambo har _aldrig_ gnällt över hur jag valt att leva mitt liv, utan ger mig stor frihet att göra vad jag vill. Antingen gillar man den typen av liv och upplägget eller så gör man det inte. För oss funkar det utmärkt.

Observera återigen, mitt första svar rörde inte hur det är att ha barn med en sjöman, utan var enbart en reflektion på vad hoppsann skrev om sina bekanta.

Men man kan faktiskt få egentid (som verkar vara det du tycker är positivt med att din sambo är borta) fast ens partner är hemma. Jag är iväg jättemycket numera när jag har en medryttarhäst. Min man förstår att det är viktigt för mig och ser att det gör mig glad och har bara pratat irriterat om det vid ett enda tillfälle och då var för att säga att han är lite irriterad över att jag inte började rida tidigare! Han är alltså väldigt glad över att jag har ett intresse som gör mig glad och tar glatt hand om vårt barn när jag är iväg och rider.

Problemet med att ha partnern borta i perioder blir ju att de perioder partnern är borta så blir egentiden nästan lika med noll om man har barn. Om du inte orkar umgås med din partner (som är en självständig vuxen människa som klarar av att ta hand om sina egna behov i vardagen) hela tiden hur tusan ska du orka och trivas med att ta hand om ett barn ensam flera veckor i sträck? Jag kan lova dig att ett barn kräver mycket mer tid och energi av dig än vad din partner gör. Din partner låter dig förhoppningsvis gå på toa i fred för att bara ta ett exempel...

 

[mandalaki]

Det är så provocerande. Jag har ett jobb som är fysiskt, innebär skiftarbete och en del hot och risk för våld bla (det är också världens roligaste jobb!). När jag blev gravid fick jag frågan från flera håll om jag skulle byta tjänst nu då? Inte en enda av mina manliga kollegor med barn har fått den frågan.

Under graviditeten kan jag nog förstå det. Däremot sedan, som förälder, då borde båda bedöma riskerna lika.