Familj med någon som är borta mycket?

[mandalaki]

Sen är ju barn inte bebisar speciellt länge. Eller småbarn. Rätt snabbt växer de upp och blir tonåringar och då är det minst lika bra att vara två föräldrar som delar på ansvar och föräldraroll. Det är något jag ofta tycker mig se i trådar om barn - man glömmer lite att barn är små under en ganska kort tid och blir tonåringar rätt snabbt. Över en natt, nästan. Och livet blir inte enklare med en tonåring, inte ens om tonåringen är alldeles underbart välanpassad och klok. Som tonårsförälder tycker jag, personligen, att det känns ÄNNU viktigare att ha en närvarande partner som också är förälder.

Men jösses

Menar du att man kan välja bort närheten till sitt barn för att det snart är 13?

 

[Lena Furberg]

Men jösses

Menar du att man kan välja bort närheten till sitt barn för att det snart är 13?

Hur menar du nu???

Jag menar ju precis tvärtom!

 

[mandalaki]

Hur menar du nu???

Jag menar ju precis tvärtom!

Aha, du tänker så! Du tänker alltså att man kan stå ut med lite uppoffringar under småbarnstiden för att den är kort? Jag tolkade det som att det var barnet som kunde stå ut med frånvarande föräldrar eftersom tiden är så kort.

 

[Lena Furberg]

Aha, du tänker så! Du tänker alltså att man kan stå ut med lite uppoffringar under småbarnstiden för att den är kort? Jag tolkade det som att det var barnet som kunde stå ut med frånvarande föräldrar eftersom tiden är så kort.

Nä, alltså, vad menade jag egentligen...... ingetdera.

Närvarande föräldrar är ju liksom optimalt oavsett ålder på barnet. Både för barnet/tonåringen och föräldrarnas del.

Jag känner kanske mest att i barn-trådar pratas det väldigt mycket om just barn. Som små människor med små människors liv. Får man ett barn är det en person som hänger med resten av livet - i olika storlekar och versioner. Med alla dess underbara och utmanande stadier. Själv tycker jag att tonårstiden är mer utmanande och mer komplicerad - och min tonåring är alldeles underbar och fantastisk på alla sätt och vis. Men de situationer som oundvikligen dyker upp är, tycker jag, inte lika enkla att fixa som hos ett riktigt litet barn. Då är det lika viktigt att ha en närvarande partner, både för barnet och för föräldrarna.

Annars... Äh, jag vet inte riktigt vad jag menade med första inlägget.

 

[rutans]

Nä, alltså, vad menade jag egentligen...... ingetdera.

Närvarande föräldrar är ju liksom optimalt oavsett ålder på barnet. Både för barnet/tonåringen och föräldrarnas del.

Jag känner kanske mest att i barn-trådar pratas det väldigt mycket om just barn. Som små människor med små människors liv. Får man ett barn är det en person som hänger med resten av livet - i olika storlekar och versioner. Med alla dess underbara och utmanande stadier. Själv tycker jag att tonårstiden är mer utmanande och mer komplicerad - och min tonåring är alldeles underbar och fantastisk på alla sätt och vis. Men de situationer som oundvikligen dyker upp är, tycker jag, inte lika enkla att fixa som hos ett riktigt litet barn. Då är det lika viktigt att ha en närvarande partner, både för barnet och för föräldrarna.

Annars... Äh, jag vet inte riktigt vad jag menade med första inlägget.

Jag uppfattade första inlägg som: Små barn, små problem. Stora barn, större problem. Att det känns viktigt att vara två när barnen är små, men att det känns ännu viktigare när de är äldre.

 

[mandalaki]

Nä, alltså, vad menade jag egentligen...... ingetdera.

Närvarande föräldrar är ju liksom optimalt oavsett ålder på barnet. Både för barnet/tonåringen och föräldrarnas del.

Jag känner kanske mest att i barn-trådar pratas det väldigt mycket om just barn. Som små människor med små människors liv. Får man ett barn är det en person som hänger med resten av livet - i olika storlekar och versioner. Med alla dess underbara och utmanande stadier. Själv tycker jag att tonårstiden är mer utmanande och mer komplicerad - och min tonåring är alldeles underbar och fantastisk på alla sätt och vis. Men de situationer som oundvikligen dyker upp är, tycker jag, inte lika enkla att fixa som hos ett riktigt litet barn. Då är det lika viktigt att ha en närvarande partner, både för barnet och för föräldrarna.

Annars... Äh, jag vet inte riktigt vad jag menade med första inlägget.

Att diskussionen fokuserar på små barn är väl inte så konstigt, tråden handlar ju om någon som funderar kring framtida barnanskaffande?
Och inte är det "enkelt att fixa" kring små barn när ena parten är frånvarande. Det är ju det tråden handlar om, alltså om man ser det som "enkelt att fixa" eller inte. Många av oss tycker ju inte det.

 

[Imogen]

Jag håller inte med dig och övriga som inte ser en enda nyans här.
Att välja yrket sjöman (eller whatever yrke som funkar som borta längre perioder i tage, men också hemma längre perioder) skulle vara entydigt med att man är en dålig förälder som prioriterar fel saker.

Jag blir kort sagt lite beklämd över skuldbeläggande och bristen på att vilja se lösningar utan enbart ska det talas om hur jävla dålig den personen är och hur DÅLIGT det blir för barnen.

Nu tycker jag visserligen inte att jag har skuldbelagt TS när jag skriver att det som jag ser som problemet i situationer är pappans inställning till sitt föräldraskap, och att man rent praktiskt säkert skulle klara av det, men men.

I situationer som denna anser jag att barnperspektivet är så oändligt mycket viktigare än huruvida en förälder eventuellt känner sig skuldbelagd. Vi pratar ju inte (utifrån vad TS har beskrivit) som en situation där detta upplägg är det enda möjliga för att klara överlevnaden. Utan om frågor som att fortsätta vara höginkomsttagare och karriärmöjligheter. Inte alls oviktiga frågor, men fortfarande prioriteringsfrågor kontra tid med sina barn.

Sen kan jag väl inte låta bli att dra paralleller till alla otaliga diskussioner om fördelning av hushållsarbete eller uttag av föräldraledighet. Aldrig någonsin talas det om att de som kritiserar en "icke jämställd" fördelning skuldbelägger de mammor vars pappor inte tar ut föräldradagar för att de har eget företag eller inte "kan" av annan anledning. Det här är enligt mig en ännu mer extrem situation så det förvånar mig lite att det blir en faktor just här.

 

[rutans]

Hon hade inte en bebis hemma. Barnen var äldre.

Majoriteten som svarade var dessutom negativa. Det var bara några förvirrade feminister som hävdade att det var helt OK eftersom "män gör så hela tiden". En argumentation som alltså går ut på att bara för att många män suger som föräldrar så är det nåt även för kvinnor att sträva efter.

Men precis. Jämlikhet är väl ändå att sträva efter lika rättigheter. Men även skyldigheter.
Det är väl ingen vinst för någon att även kvinnor då ska börja försumma sina barn bara för att många män gjort det i alla tider. Vinsten är väl snarare att fler och fler män har börjat ta ett föräldraansvar.

 

[Mois]

Jag uppfattade första inlägg som: Små barn, små problem. Stora barn, större problem. Att det känns viktigt att vara två när barnen är små, men att det känns ännu viktigare när de är äldre.

Precis så uppfattade jag det också Mitt äldsta barn är bara 6 år så jag har bara erfarenhet fram tills den åldern.
Men det är det jag har försökt lyfta i mina tidigare inlägg, att ett delat föräldraskap har så mkt fördelar även efter spädbarnstiden och att det är svårt att bli två jämställda föräldrar när den ena är borta långa perioder i sträck.

 

[Petruska]

Om jag skulle se till min egen roll som förälder, så vore det för min del lättare att vara ensam stor del av tiden med ett barn som är i förskoleåldern och lågstadieåldern, än att vara det med en tonåring.

Återigen, då handlar det om mig, inte om barnet eller den andra föräldern. Men för mig var utan tvekan föräldraskapet svårare och på många sätt mer krävande med en tonåring än med en småtting. Att vara ensam i det därför att den andra föräldern väljer sitt jobb - nej, det hade jag haft svårt att hantera. Och om den andra föräldern hade valt sitt jobb under barnets första 5-10 levnadsår, så finns det ingen anledning att tro att barnet sedan skulle tillåta oss föräldrar att dela lika på pubertetsvedermödorna.

Snarare vore det gravt respektlöst om den förälder som först varit frånvarande så mycket plötsligt låtsades att hen hade en roll i barnets liv som liknar den roll som den närvarande förälderna har. Som om samma sorts relation kan utvecklas oavsett hur mycket tid man tillbringar tillsammans och hur många erfarenheter och upplevelser man delar. Så är det ju inte i några andra relationer. Varför skulle det vara så mellan föräldrar och barn?

 

[Mabuse]

Men jösses

Menar du att man kan välja bort närheten till sitt barn för att det snart är 13?

Sen tar det ju ändå 12 år innan de blir tonåringar. 12 år tycker inte jag är särskilt kort tid.

 

[Lena Furberg]

Sen tar det ju ändå 12 år innan de blir tonåringar. 12 år tycker inte jag är särskilt kort tid.

Men nu var det ju inte så jag menade.

 

[Brandgul]

Jag ska sluta läsa denna tråden då den gör mig ledsen och väcker upp mkt känslor från barndomen.
Självklart kan man inte förbjuda någon från att bli förälder och självklart finns det barn som klarar detta jättebra. Barn är olika. Sen fattar jag också att saker tex separationer händer i livet viket kan göra att man är tvungen att vara ifrån sina barn.

Det enda jag vill säga är att för vissa barn kan det vara jobbigt och jag tycker att man måste våga tänka den tanken. Man kan få ett barn som är som min syster som tyckte det var jättejobbigt och som grät på kvällarna för hon saknade sin pappa. Då hade vi ändå en närvarande mamma eftersom hon var hemmafru/jobbade hemma några timmar om dan då vi var i skolan samt ett stort kontaktnät.

Jag tänker på min fd sambo.

Pappadjävel kallade han sin pappa för när pappa reste bort. Igen. Sonen älskade och s saknade sin pappa så det gjorde ont.

Allt är inte bara ett föräldraperspektiv utan även ett barnperspektiv och i denna tråd är det inte många som pratar om det sistnämnda. Det handlar mest om det första året och göra det rättvist mellan föräldrarna.

Inte en treåring som saknar sin pappa. Eller en sjuåring som behöver hjälp med läxan. Eller en nioåring som har avslutningsuppvisning på simskolan.
Det finns många sätt att sakna en förälder på.

 

[Brandgul]

Barn anpassar sig såklart, men det innebär ju inte att det man väljer som förälder inte har några konsekvenser.

Och ibland måste föräldrarna anpassa sig. Inte bara barnen.

 

[Wysiwyg]

Fast alltså. Just såna här situationer kan uppstå oavsett om en förälder jobbar borta mycket eller lite. Ska man helgardera sig mot det så kan ingen skaffa barn.

För mig är det en jädra skillnad att ha dåliga förutsättningar från början än att förutsättningarna ändras efter vägen. Dåliga situationer kan ingen gardera sig emot men att kasta sig in i dem på förhand utan en lösning känns ansvarslöst tycker jag.

Hade aldrig skaffat barn med en man som jobbar borta mycket och ffa inte en som inte ser några problem med det. För mig är det jättejättejätteviktigt att ha två primärföräldrar till ett ev barn. Jag har själv vuxit upp med bara en förälder (nästan helt frånvarande far, surprise surprise) och jag skulle ALDRIG utsätta ett barn för det frivilligt. Never ever.

Klart ett barn kommer anpassa sig och växa upp till en förmodligen helt normal person under nästan vilka förutsättningar som helst. Men personligen vill jag gärna ha så bra förutsättningar som möjligt och det är ett absolut krav att en partner också vill det.

 

[Wysiwyg]

Eller hur! Och gud nåde den som skaffar barn med någon som råkar dö innan barnen är vuxna!

Men herregud hoppas du skämtar. Att ett barns ena förälder dör är ju en tragedi man inte kan påverka. Att den ena föräldern jobbar borta en stor del av barnets liv är ett val som i allra högsta grad går att göra något åt.

 

[vemsomhelst123]

För mig är det en jädra skillnad att ha dåliga förutsättningar från början än att förutsättningarna ändras efter vägen. Dåliga situationer kan ingen gardera sig emot men att kasta sig in i dem på förhand utan en lösning känns ansvarslöst tycker jag.

Hade aldrig skaffat barn med en man som jobbar borta mycket och ffa inte en som inte ser några problem med det. För mig är det jättejättejätteviktigt att ha två primärföräldrar till ett ev barn. Jag har själv vuxit upp med bara en förälder (nästan helt frånvarande far, surprise surprise) och jag skulle ALDRIG utsätta ett barn för det frivilligt. Never ever.

Klart ett barn kommer anpassa sig och växa upp till en förmodligen helt normal person under nästan vilka förutsättningar som helst. Men personligen vill jag gärna ha så bra förutsättningar som möjligt och det är ett absolut krav att en partner också vill det.

Men alltså, utan att på ngt vis varken försvara eller ha bestämt mig för att öht skaffa barn med mannen ifråga; är det inte en viss skillnad på att vara frånvarande av "egen vilja" hela livet och att vara extremt närvarande halva tiden?

Kanske är vår bekymmerlösa inställning lite grundad på att vi båda två är och alltid har varit ganska självständiga. Jag har aldrig varit speciellt nära min familj trots närvarande föräldrar, aldrig känt att de har varit min "bas" liksom. Den har jag på annat håll, Men jag kanske också är lite mer skadad av att inte ha en kärnfamilj än vad jag tror.
Jag tänker någonstans att vi är flockdjur bilologiskt och att flocken inte behöver vara mamma, pappa och barn alltid så länge man ser till att det finns andra bra vuxna i närheten. Men jag är troligen naiv.

 

[Mois]

Men alltså, utan att på ngt vis varken försvara eller ha bestämt mig för att öht skaffa barn med mannen ifråga; är det inte en viss skillnad på att vara frånvarande av "egen vilja" hela livet och att vara extremt närvarande halva tiden?

Kanske är vår bekymmerlösa inställning lite grundad på att vi båda två är och alltid har varit ganska självständiga. Jag har aldrig varit speciellt nära min familj trots närvarande föräldrar, aldrig känt att de har varit min "bas" liksom. Den har jag på annat håll, Men jag kanske också är lite mer skadad av att inte ha en kärnfamilj än vad jag tror.
Jag tänker någonstans att vi är flockdjur bilologiskt och att flocken inte behöver vara mamma, pappa och barn alltid så länge man ser till att det finns andra bra vuxna i närheten. Men jag är troligen naiv.

Fast det som diskuteras här har väl inget med kärnfamiljen att göra? Det som diskuteras är ju valet att bilda familj med en partner som väljer, från start, att vara frånvarande en stor del av tiden.

 

[vemsomhelst123]

Fast det som diskuteras här har väl inget med kärnfamiljen att göra? Det som diskuteras är ju valet att bilda familj med en partner som väljer, från start, att vara frånvarande en stor del av tiden.

Det har det väl ändå. Det kan ju finnas ett helt nätverk av vuxna att knyta an till även om en förälder är borta, om man ska se det ur barnperspektivet.
För den här tråden är ju inte skapad utifrån att hans känslor ska tas hänsyn till, egentligen. Han kanske kommer må skit, gå i land och prioritera om helt. Precis som jag troligen inte skulle kunna fortsätta jobba som jag gör med runt 150 resdagar/år.

Men diskussionen kring barnets perspektiv så spelar det troligen ingen roll om det är en pappa eller en annan vettig vuxen som är där. Och med mina många HBTQ vänner och hur deras barn verkar ha utvecklats i åtanke, troligen inte ens om det är en man el inte.

 

[TinyWiny]

Självklart spelar inte förälderns kön någon roll. Skillnaden på en förälder och en annan vuxen är däremot stor. En förälder är alltid en förälder (ska vara det iallafall) medans andra vuxna kan komma och gå beroende på förälderns relation med den vuxne. Ett barn med skilda föräldrar har ändå rätt att träffa sin förälder oavsett hur mycket den andra föräldern avskyr henom medans en annan vuxen kan föräldern/föräldrarna förbjuda att träffa barnet mer.

Ett nätverk med vuxna är alltid bra för ett barn och självklart kan barn ha andra vuxna är föräldrarna som förebilder men den relationen är helt enkelt mer sårbar.