Jag räknar mig själv som demi sexuell, känner ingen fysisk attraktion förens det klickar mentalt först och det finns en känsla av intimitet och förståelse.
För två år sen träffade jag min kille på nätet, via ett spel, kan ärligt säga att jag kände mig attraherad på alla plan innan jag sett honom på bild ens.
Inget kändes annorlunda, förändrades av att vi träffades.
Nu i höst har vi varit tillsammans i ett år.
Det var på sätt och vis ett ofrivilligt expreiment då jag alltid undrat över hur mycket en persons utseende spelar in för mig när jag känner en attraktion, har alltid känt att det inte är så viktigt, men så många jag pratat med genom åren har tyckt att riktigt så överseende kan jag inte vara.
Jag har ingen typ av kille utseendemässigt, de killar jag har varit tillsammans med eller varit kär på riktigt i har inte mycket gemensamt utseendemässigt.
Har aldrig förstått mig på folk som börjar med att rada upp hur dens drömpartner ser ut som första grej när de ska beskriva den personen.
Jag har fallit för långa, korta, smala, tjocka, mörka ljusa, alla olika ögonfärger, mycket hår lite hår, olika klädstilar, ja ni fattar, visst kan jag nämna personer jag tycker ser bra ut, men det säger ingenting om jag skulle när det kommer till kritan vilja vara med dem.
Det jag säger är att inget är rätt eller fel.
Att det är klart utseendet ofta är det första vi har att gå på, som kan göra oss intresserad av en person, nyfiken.
Man tar ju in inte bara hur personen ser ut, bra eller inte på det viset man finner folk attraktiva utseende mässigt, men också hur de är som person på hur de väljer att klä sig, hur de för sig och har för utstrålning, om det känns som det är en person man kan klicka med.