Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

[Raderad medlem 19815]

Den kommentaren har jag på sistone fått höra av flera olika personer med anledning av att min son har fått en lillebror. Jag är lite förvånad över självklarheten i uttalandet med tanke på hur många människor som i vuxen ålder inte har en särskilt nära relation till sina syskon eller som kanske till och med är osams.

Hur tänker ni kring kommentaren och kring syskonrelationer? Ni som har flera barn, gör ni något aktivt och genomtänkt för att ge era barn goda förutsättningar att få en bra och nära relation även som vuxna? Nu tänker jag alltså inte i första hand på sådant som man gör för att avstyra bråk, svartsjuka eller dylikt.

 

[voltis]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Jag blir lite ledsen när jag hör liknande påståenden.
Vi har valt att bara skaffa ett barn, vi är fullt nöjda med vår lilla familj som den är! Vi har egentligen inget som hindrar oss att skaffa ett barn till, men att göra det bara för att ge dottern ett syskon - nej.

Det låter på vissa som att vi berövrar vår dotter på något, att hon kommer bli så ensam utan syskon. De med många barn säger ofta att de är så glada att deras barn har syskon att vara med.
Självklart ska man få vara glad över sina barn och sin situation, absolut.

Men om man ser till texten i ts - det är den finaste gåvan. Som att vi som inte vill ha fler barn inte vill ge barnet vi har det allra bästa

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Ja, det är ju en annan aspekt och jag förstår att det kan kännas tröttsamt att höra pratet om syskon som du nämner. En vän till mig har samma upplevelse som du.

Jag kan på sätt och vis önska att jag som du hade varit nöjd med ett barn - för det är ju rätt tufft även med ett!

 

[Snurrfian]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Jag tycker att själva "den finaste gåvan" är tramsig, trots att jag ändå har två barn.

Men jag tror inte att man ska försöka göra så mycket mer än försöka vara så rättvis man kan mellan barn och förklara vid de tillfällen som det kan verkar väldigt orättvist varför man har valt att göra så.
Jag och min syster tålde inte varandra när vi växte upp, vi såg till att ha så lite med varandra att göra som möjligt. Idag är vi väldigt nära varandra även om vi har olika sätt att se på saker så trivs vi ändå ihop.
Våra föräldrar försök att få oss att göra saker tillsammans stjälpte nog mer än vad det hjälpte.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Ja, jag tycker också att det låter lite tramsigt men jag tänkte inte på det när jag hörde det eftersom personerna jag hörde det ifrån sa det med sådan självklarhet.

Hur blev du och din syster så nära trots att ni inte gick ihop när ni var yngre?

Min och min 6 år yngre systers relation är i princip obefintlig även om vi absolut inte är ovänner. Vi ses i familjesammanhang och hörs när vi fyller år, mer är det inte. Egentligen är det väl därför jag undrar, för att jag vill att mina barn ska få en bättre relation än vi har.

 

[Rumpnissen]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Den finaste gåvan är väll att ta i. Ändå är det faktiskt nästan bara därför jag vill ha ett barn till. Men så är jag också påverkad av att ha en oerhört god relation med min syster, vilket den blivit sedan vi blev vuxna.
Det finns ju inga garantier för att syskon håller sams (uppenbarligen) men jag tror ändå nära släktband generellt gör att relationen är närmare och tåligare än "random"-relationer.

 

[Mabuse]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Jag blir lite ledsen när jag hör liknande påståenden.
Vi har valt att bara skaffa ett barn, vi är fullt nöjda med vår lilla familj som den är! Vi har egentligen inget som hindrar oss att skaffa ett barn till, men att göra det bara för att ge dottern ett syskon - nej.

Det låter på vissa som att vi berövrar vår dotter på något, att hon kommer bli så ensam utan syskon. De med många barn säger ofta att de är så glada att deras barn har syskon att vara med.
Självklart ska man få vara glad över sina barn och sin situation, absolut.

Men om man ser till texten i ts - det är den finaste gåvan. Som att vi som inte vill ha fler barn inte vill ge barnet vi har det allra bästa

Dessutom - hur kul är det för nr 2 att ha som sitt huvudsyfte i livet att vara en present till storasyskonet? Jag är lillasyskon, och jag vill ju gärna tro att jag har ett värde i mig själv, oberoende av mina syskon. Att mitt värde inte i första hand ligger i att jag är en fin present till dem.

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Men tror du inte att det är något mer än det faktum att ni är släkt som har gjort att ni är så nära? Och hur gick ni från att inte vara nära till att vara det?

 

[Raderad medlem 19815]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Dessutom - hur kul är det för nr 2 att ha som sitt huvudsyfte i livet att vara en present till storasyskonet? Jag är lillasyskon, och jag vill ju gärna tro att jag har ett värde i mig själv, oberoende av mina syskon. Att mitt värde inte i första hand ligger i att jag är en fin present till dem.

Jag håller med! Jag har kompisar som har skaffat barn nr 2 med förklaringen "man kan ju inte ha ett ensambarn, de blir så speciella".

 

[Snurrfian]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Hur vi blev nära vet jag faktiskt inte, vi har en gemensam grund och så en mamma som kan driva en till vansinne även om hon bara vill väl. När jag flyttade ihop med min sambo så bodde hon hemma fortfarande men behövde komma ifrån mamma så då kom hon till mig och där efter har vi vuxit samman.

 

[ameo]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Alltså, jag har fyra barn och det av rent egoistiska skäl - jag ville ha fler barn. PUNKT!
Att vi sen skämtar om att "man får ju tillverka egna lekkamrater när det inte finns några andra i byn" är ju just på skämt och inte ett dugg allvarligt. Jag har själv inte haft någon större glädje av min bror (5½ år yngre) och faktum är att nu när båda våra föräldrar är borta kommer vår kontakt rinna ut i sanden, för vi har ingenting gemensamt.

Jag tycker det är pinsamt med människor som påstår att syskon är den finaste gåvan man kan ge sitt barn. För det finns INGENTING som säger att de kommer älska varandra bara för att de är syskon!
Jag är förvisso jätteglad att mina tjejer nu faktiskt har uttalat att de är glada att de har varandra och tycker mycket om varandra. Men det är absolut ingen självklarhet att det skulle bli så eller att det alltid kommer vara så.

 

[Rumpnissen]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Nej, jag tror inte det finns något annat. Hade vi inte varit syskon tror jag att vi hade tappat kontakt när hon flyttade 13 mil bort.

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag har gått från att undvika min syster till att ha en väldigt bra relation. Vi står inte varandra väldigt nära men jag är ändå trygg i relationen och vet att hon alltid kommer ställa upp om det behövs.

 

[Rumpnissen]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Jag håller med! Jag har kompisar som har skaffat barn nr 2 med förklaringen "man kan ju inte ha ett ensambarn, de blir så speciella".

Wowa! Det där håller jag i alla fall inte med om!!

 

[Sar]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Hur tänker ni kring kommentaren och kring syskonrelationer?

Jag tänker som så att den som sa det egentligen inte kan ha tänkt igenom uttalandet. Jag är själv ensambarn och har flera barn själv och båda konstellationerna har för- och nackdelar. Vi har själva aldrig någonsin tänkt i banorna att ge våra barn syskon utan vi har skaffat barn för att vi längtade efter barn.

Ni som har flera barn, gör ni något aktivt och genomtänkt för att ge era barn goda förutsättningar att få en bra och nära relation även som vuxna?

Det enda jag kan komma på är att vi försöker vara rättvisa (inga onödiga spänningar för att ett barn känner sig mer oälskat än ett annat) och att vi kan försöka förklara ett barns beteende för ett annat barn ("han förstod inte att du hade tänkt spara den där teckningen". När våra första (tvillingar) var vi väldigt noga med att det var hela familjens bebis som kom för att de skulle känna sig så delaktiga som möjligt. Vi har hittills inte haft några problem med svartsjuka mellan barnen.
Men jag tror inte att man kan göra så väldigt mycket egentligen, är barnen väldigt olika personlighetstyper och har lite gemensamt så kommer de antagligen knappt att träffas efter att föräldrarna (som kan vara ett slags gemensamt kitt) avlidit. Det beror nog också på vilka partners syskonen träffar, gillar mitt barns partner de andra syskonen eller syskonens partner kommer de antagligen att träffa varandra mer som vuxna.

 

[Sol]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Jag tycker att det är ett märkligt resonemang. Vi har fått höra det länge, att vi borde skaffa ett till barn "för sonens skull". Det är ju så roligt med syskon.

Ja, det kan det väl vara men det behöver det inte vara. Nu valde vi att skaffa ett till barn ändå men inte för att skaffa någon slags lekkompis till storebror. Inte tror jag att storebror tycker att det är roligt rakt igenom med ett småsyskon som stjäl en massa uppmärksamhet heller.

Vissa syskon har jättestort utbyte av varandra, andra mindre och en del skär det sig med totalt. Man blir liksom inte automatiskt bästisar bara för att man är släkt.

 

[biffen]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Nä, det där stämmer inte. Visst ev. och kanske när föräldrarna blir gamla och kanske sjuka att den bördan kan vara lättare att bära om man är flera om saken, men annars? Näe.
Mina barn är inte bästisar, men de tål varandra emellanåt
Det är fyra år mellan dem. Stora var sååå lycklig, i några dagar. Sen gick det över och har liksom aldrig blivit fantastiskt igen.
De har absolut utbyte av varandra, men har inte stort behov av att hänga ihop eller göra saker tillsammans, snarare tvärtom.

Vi skaffade en nr två för att vi ville. Inte för det stora barnets skull.

 

[orion_x]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Alltså man kan ju vrida och vända på det där i evigheter. Jag hade varit fullt nöjd med ett barn, men kan tänka mig att skaffa ett till, just för att äldsta ska få ett syskon. Att säga att minstingen är bästa gåvan till den äldsta, då kan man ju lika gärna säga att den äldsta är bästa gåvan till den minsta. För det blir ju samma sak.

Jag och min syster tålde knappt heller varandra, spec inte i tonåren Vändningen kom när vi flyttade hemifrån, då blev det lite bättre. När sedan mamma gick bort så blev vi väldigt tajta och även nu när vi båda har barn. Vi bor ca 6 mil från varandra, men träffas i omgångar riktigt mycket när vi hinner och "kusinerna" beter sig som syskon när de i sin tur träffas på gott och ont Idag är jag superglad för att jag har henne, för jag vet att hon skulle gå genom eld för mig och jag det samma för henne.

Vår mamma i sin tur gjorde nog mest för att hålla ihop familjen. Vi semestrade ihop länge allesammans (hon dog när jag var 24 och syrran 22) och hon månade om att vi gjorde saker ihop, även om vi hade olika intressen.

 

[mandalaki]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Men gud så fånigt... Det har jag aldrig hört. En människa är aldrig "en gåva".

 

[Niyama]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Vilket jäkla trams.

 

[DarkInNight]

Sv: Ett syskon - den finaste gåvan man kan ge sitt barn

Jag har aldrig hört talas om sådana (dumma) uttalanden.

Däremot planerar jag och sambon ett barn till, och vi vill helst att det inte förflyter för många år mellan vår dotter på 1½ år och det nya barnet just för att de ska kunna umgås och leka ihop (om de vill).
Vi har pratat mycket och jämfört våra olika familjer. Sambon har en sex år äldre bror, de lekte aldrig ihop. Jag har en syster som är 2,5 år yngre och vi lekte massor (kivades också) samt en bror som är 6 år yngre.

Nu i vuxen ålder är jag otroligt tajt med min syster som bor i samma kommun, hon är min bästa vän.
Brorsan ligger ju några år efter och sysslar med sånt man själv gjorde för sex år sedan, flyttar långt bort och bildar sig ett eget liv så det blir inte att vi syns mer än några dag i månaden