Ett litet barn...

[Teilani]

Det kommer ofta upp i trådar att små barn inte har samma möjligheter till impulskontroll, empati eller konsekvenstänk som vuxna.

Självklart när det gäller en 2-3 åring, men när slutar ett litet barn att vara just litet.

Barn till någon kommer de alltid att vara, men när börjar det bli läge att träna på att tänka vuxet?
När tänker du att man kan förvänta sig att barn nåt så när kan reflektera över sina handlingar?

Tex att inte slå sina kompisar när man blir arg, eller komma på själv att ska vi till gympan om 10 minuter är det inte läge att sätta på en film.

(Självklart förstår jag att det individuellt, och en del vuxna klarar inte heller att tänka särskilt vuxet, men ändå, hur var det för er, era barn?)

 

[mandalaki]

Barnlös men - jag tycker att nog att det verkar som om även väldigt små barn har empati. Om en kompis blir ledsen kan de själva bli jätteledsna, t ex. Och de kan skydda sina föräldrar från sånt som de vet kan göra föräldrarna ledsna.

(Utvikning om äldre barn, 8 år: L i min familjekrets har i flera år haft E som bästis. Nyligen berättade E, inför skolkompisarna, något om L:s familj som L skäms för. L blev så ledsen att han låste in sig på toa och grät. När E insåg vad han gjort (empati, konsekvenstänk) gick han och hämtade fröken som fick L att låsa upp toan och så pratade hon ut med killarna om vad som hänt )

 

[Jenka]

Det finns ju forskning på när empatin är utvecklad. Har för mig det är runt 8 år, och att förmågan att sätta sig in i att andra kan känna andra saker än en själv kommer runt 3-4.

Jag tror min treåring faktiskt är ovanligt empatisk, tröstar, delar med sig osv men det kanske också har att göra med att barn väldigt tidigt kan känna av andras sinnesstämning. Det gör min ettåring också. För treåringens del verkar det lätt att förstå när andra är ledsna, men inte lika lätt att förstå eller anpassa sig till att han själv kan göra andra ledsna.

Självklart lär jag honom att det inte är okej att slåss, samtidigt känns det rätt normalt att det ibland händer. Men han är i den åldern jag förväntar mig att barn vet att det inte är okej.

 

[Petruska]

Pyttesmå barn, tex tvååringar, kan ju tex ge sin nalle till någon annan som är ledsen.

Är det inte mer så att empatin är så att säga slumpmässig och omedveten, oreflekterad och icke-verbaliserad hos små barn? Snarare än obefintlig?

 

[Petruska]

För treåringens del verkar det lätt att förstå när andra är ledsna, men inte lika lätt att förstå eller anpassa sig till att han själv kan göra andra ledsna.

Precis! Intressant skillnad!

 

[Imogen]

Om frågan är när de får samma impulskontroll och konsekvenstänk som vuxna så är väl svaret när de blir just vuxna?

Att ha impulskontroll i provocerade situationer kan uppenbarligen vara svårt även för vuxna, för en femåring nästan omöjligt. Sen finns det ju massa individuella skillnader och hur snabbt man utvecklar det väldigt olika.

 

[pollex]

Om frågan är när de får samma impulskontroll och konsekvenstänk som vuxna så är väl svaret när de blir just vuxna?

Så tänker jag också, hjärnan sägs väl inte vara fullt utvecklad före 20-25 års ålder, och sedan fortsätter vi ju att lära och utvecklas hela livet.

Med det sagt så går det ju såklart inte från 0 till 100. Jag tycker att jag märkt rätt tydliga brott i förmågor som konsekvenstänk, förmåga att förstå andra, relationer och sig själv etc både någon gång mellan 3-4 år och något år efter skolstart. Tydligare på första barnet än på det andra, som hela tiden haft ett äldre syskon att nöta sina förmågor mot.

Men sedan tror jag också att sådana hör förändringar ses tydligast av en själv i efterhand, ett någorlunda verbalt barn kan ofta prata på ett mycket mognare sätt än hen kan agera och då är det svårt att inte ”falla för” talet.

 

[Milosari]

Jag tror man måste skilja på empati, sympati och medkänsla. Barn kan känna de två senare, men är ganska dåliga på det första. Många vuxna också för den delen, även om förmågan bör vara utvecklad kring 25 års ålder. Det är en förmåga som kräver träning, och det är viktigt att alla som har med barnet att göra (förskola, skola, familj) hjälps åt att träna förmågan.

 

[Milosari]

Pyttesmå barn, tex tvååringar, kan ju tex ge sin nalle till någon annan som är ledsen.

Är det inte mer så att empatin är så att säga slumpmässig och omedveten, oreflekterad och icke-verbaliserad hos små barn? Snarare än obefintlig?

Det här är ett jättebra exempel på medkänsla. Barnet vill själv ha en nalle när det är ledset, och förutsätter därför rakt av att andra barn också vill ha en nalle. Men det säger inte mycket om de empatiska förmågorna.

 

[Petruska]

Det här är ett jättebra exempel på medkänsla. Barnet vill själv ha en nalle när det är ledset, och förutsätter därför rakt av att andra barn också vill ha en nalle. Men det säger inte mycket om de empatiska förmågorna.

Okej. Det där är nog termer som jag inte har haft något behov av att precisera, tror jag. Jag har inga tydliga idéer om vad som är vad.

 

[Teilani]

Om frågan är när de får samma impulskontroll och konsekvenstänk som vuxna så är väl svaret när de blir just vuxna?

Att ha impulskontroll i provocerade situationer kan uppenbarligen vara svårt även för vuxna, för en femåring nästan omöjligt. Sen finns det ju massa individuella skillnader och hur snabbt man utvecklar det väldigt olika.

Absolut, men när ska man börja träna på att tänka vuxet? Det kommer ju inte magiskt i 25-års åldern att man fattar att köper jag godis för hela lönen den 25e så finns det inga pengar till resten av månaden.

Att en 5-åring inte fattar känns självklart, men hur är det för en 12-åring?

Jag har inte så mycket kontakt med äldre barn och det är därför jag undrar. Jag fick själv lära mig att ta ansvar tidigt, men min uppväxt var inte riktigt idealisk.

 

[MiaMia]

Vad menas med vuxet tänkande?
Kognitiva funktioner i hjärnan mognar väl gradvis under två decenier. Jag har lite svårt att se det som en uppdelning i vuxet respektive ovuxet tänkande. Snarare en löpande skala där det finns möjlighet att tänka lite mer komplext och avancerat allt eftersom.
Det man tränar på tror jag är mer att bli "fingerfärdig" i sina tillämpningar och få erfarenhet (dvs. öka referensramar och kunskapsgrund som används i tänkandet). Inte att själva tankeförmågan i sig övas fram. Så rätt nivå är förmodligen en massa olika trappsteg i olika skeden av utvecklingen skulle jag säga.

 

[pollex]

Absolut, men när ska man börja träna på att tänka vuxet? Det kommer ju inte magiskt i 25-års åldern att man fattar att köper jag godis för hela lönen den 25e så finns det inga pengar till resten av månaden.

Att en 5-åring inte fattar känns självklart, men hur är det för en 12-åring?

Jag har inte så mycket kontakt med äldre barn och det är därför jag undrar. Jag fick själv lära mig att ta ansvar tidigt, men min uppväxt var inte riktigt idealisk.

Intressant med ett exempel med lustimpulser kopplat till ekonomi! Mina stora barn (6 respektive 9) heter en pengaekonomi (från sin veckopeng) och en speltidsekonomi (de får en viss tid per dag men kan spara tid från en dag till senare om de t ex skulle vilja spela längre sammanhängande tid eller - i den äldres fall - med kompisar). Det intressanta är att om jag skulle bedöma dem utifrån deras pengaekonomi så skulle jag säga att de på ett rätt moget sätt kan göra val och förhålla sig till vilka konsekvenser det får, skjuta upp köp nu för att ha möjlighet att köpa något sedan etc... när det gäller deras speltidsekonomi däremot sparar de sällan och när de väl sparar använder de upp den sparade tiden så fort de får chansen, de har riktigt svårt att avbryta efter den tid de tänkt (om de sparat x och tänker att de ska använda 0,5x slutar det nästan alltid med att de använder upp allt) - där är det ”vill NU” som regerar i väldigt stor grad. Så skulle de få sin lön i speltid tar det nog till 25 innan de fixar det

 

[Imogen]

Absolut, men när ska man börja träna på att tänka vuxet? Det kommer ju inte magiskt i 25-års åldern att man fattar att köper jag godis för hela lönen den 25e så finns det inga pengar till resten av månaden.

Att en 5-åring inte fattar känns självklart, men hur är det för en 12-åring?

Jag har inte så mycket kontakt med äldre barn och det är därför jag undrar. Jag fick själv lära mig att ta ansvar tidigt, men min uppväxt var inte riktigt idealisk.

Nej det gör det ju verkligen inte. Dessutom finns det ju betydligt äldre än 25-åringar som inte klarar av det där med godis och lön den 25e . Alla behöver öva för att hantera impulskontroll och empati, men alla behöver öva olika mycket.

Min erfarenhet av 12-åringar är rätt minimal. Men jag tänker att det säkert varierar enormt. Självklart är det en hel del krav nan bör kunna ställa på en 12-åring. Men olika barn behöver olika mycket hjälp och stöttning för att komma dit. Och att ingen blir lycklig av inställningen ”du är 12 år alltså SKA du kunna det här”. Eller byt ut 12 mot valfri ålder.

 

[TinyWiny]

Jag ser hela barndomen som ett långt träningsläger inför vuxenlivet. Som barn behöver man guidning och det hela vägen men man behöver också få friheten att prova själv men att det alltid alltid alltid finns en kärleksfull famn som fångar upp utan att döma om barnet faller. Inte att den vuxne ska rätta till misstagen genom att ge mer pengar eller så när månadspengen bränns på en dag för det är en verklig björntjänst eller att föräldern slätar över bråket med kompisen utan att man pratar om det, hjälper till att lägga upp en budget när det gäller pengar och hjälper till att lösa konflikten när det gäller bråket med kompisen eller vad som nu kan vara som är aktuellt och att man sedan låter barnet prova igen. Allt som barnet behöver kunna som vuxen behöver man få träna i skydd av föräldrarna under uppväxten. Få träna, träna och träna, göra misstag och komma igen utan att det blir så stora konsekvenser som samma misstag hade gett i vuxenlivet.

Att tidigt börja träna på det man behöver kunna som vuxen ser jag som så enormt mycket viktigare än det som många ser som viktigt, att lära sina barn att lyda. Jag ser hellre att barn ifrågasätter varför än lyder blint för att lära sig lyda blint ger inga lyckliga vuxna. Att få testa att ha egna pengar, eget ansvar, se konsekvenserna av det man gör och få förklarat för sig på ett bra sätt varför ditten och datten blev som det blev utefter barnets ålder och mognad är helt enkelt jätteviktigt. Inte för att pränta in felet barnet gör utan för att visa att man kan göra såhär istället och att det sättet ger ett annat utfall.

Även ett litet barn, säg två år, kan se orsak och verkan. Slår jag min kompis blir hon ledsen, men om jag slår stolen får bara jag ont. Det står klart för de flesta ganska tidigt men impulskontrollen för att kunna låta bli att slå till kompisen när man blir arg kommer senare. Impulskontroll kommer av erfarenhet och erfarenhet kommer av träning.

Mitt ena barn var drygt ett år när hen kom med en tuss papper när jag grät hejdlöst efter en hemsk händelse. Där kan man både se det som empati och som något inlärt. Hen gjorde som jag gjorde, torkade tårarna, kanske i ett försök att trösta på det sätt jag tröstade hen men oavsett om det var "äkta" empati eller något inlärt, en härmning, så är det så barn lär sig. De lär sig genom att se, uppleva och härma och upptäcka att om man gör si händer det och gör man så händer det och får de guidning och förklaringar så lär de sig fortare.

Impulskontroll, empati och konsekvenstänk kommer ju utav erfarenhet och ju mer man får träna desto bättre blir man på saker och ting.

 

[Teilani]

Jag ser hela barndomen som ett långt träningsläger inför vuxenlivet. Som barn behöver man guidning och det hela vägen men man behöver också få friheten att prova själv men att det alltid alltid alltid finns en kärleksfull famn som fångar upp utan att döma om barnet faller. Inte att den vuxne ska rätta till misstagen genom att ge mer pengar eller så när månadspengen bränns på en dag för det är en verklig björntjänst eller att föräldern slätar över bråket med kompisen utan att man pratar om det, hjälper till att lägga upp en budget när det gäller pengar och hjälper till att lösa konflikten när det gäller bråket med kompisen eller vad som nu kan vara som är aktuellt och att man sedan låter barnet prova igen. Allt som barnet behöver kunna som vuxen behöver man få träna i skydd av föräldrarna under uppväxten. Få träna, träna och träna, göra misstag och komma igen utan att det blir så stora konsekvenser som samma misstag hade gett i vuxenlivet.

Att tidigt börja träna på det man behöver kunna som vuxen ser jag som så enormt mycket viktigare än det som många ser som viktigt, att lära sina barn att lyda. Jag ser hellre att barn ifrågasätter varför än lyder blint för att lära sig lyda blint ger inga lyckliga vuxna. Att få testa att ha egna pengar, eget ansvar, se konsekvenserna av det man gör och få förklarat för sig på ett bra sätt varför ditten och datten blev som det blev utefter barnets ålder och mognad är helt enkelt jätteviktigt. Inte för att pränta in felet barnet gör utan för att visa att man kan göra såhär istället och att det sättet ger ett annat utfall.

Även ett litet barn, säg två år, kan se orsak och verkan. Slår jag min kompis blir hon ledsen, men om jag slår stolen får bara jag ont. Det står klart för de flesta ganska tidigt men impulskontrollen för att kunna låta bli att slå till kompisen när man blir arg kommer senare. Impulskontroll kommer av erfarenhet och erfarenhet kommer av träning.

Mitt ena barn var drygt ett år när hen kom med en tuss papper när jag grät hejdlöst efter en hemsk händelse. Där kan man både se det som empati och som något inlärt. Hen gjorde som jag gjorde, torkade tårarna, kanske i ett försök att trösta på det sätt jag tröstade hen men oavsett om det var "äkta" empati eller något inlärt, en härmning, så är det så barn lär sig. De lär sig genom att se, uppleva och härma och upptäcka att om man gör si händer det och gör man så händer det och får de guidning och förklaringar så lär de sig fortare.

Impulskontroll, empati och konsekvenstänk kommer ju utav erfarenhet och ju mer man får träna desto bättre blir man på saker och ting.

Det är väl lite detta jag funderar på, hur och när, kan man träna konsekvenstänk. Vilka krav kan man ställa (och jag vet att ingen gillar ordet, men livet är fullt av krav och förväntningar man måste möta som vuxen)

Tex hjälpa till hemma, göra läxor, passa tider, vara artig mot sin omgivning. Sånt som ”alla” tycker att barn ska klara...

 

[TinyWiny]

Det är väl lite detta jag funderar på, hur och när, kan man träna konsekvenstänk. Vilka krav kan man ställa (och jag vet att ingen gillar ordet, men livet är fullt av krav och förväntningar man måste möta som vuxen)

Tex hjälpa till hemma, göra läxor, passa tider, vara artig mot sin omgivning. Sånt som ”alla” tycker att barn ska klara...

Hjälpa till hemma kan man ju göra som väldigt liten. Även en ettåring kan ju hjälpa till att duka bord, lägga tvätt i tvättkorgen och så. Krav beror ju på barnets mognad och ålder, där tror jag man får känna sig fram.

 

[hastflicka]

Det är väl lite detta jag funderar på, hur och när, kan man träna konsekvenstänk. Vilka krav kan man ställa (och jag vet att ingen gillar ordet, men livet är fullt av krav och förväntningar man måste möta som vuxen)

Tex hjälpa till hemma, göra läxor, passa tider, vara artig mot sin omgivning. Sånt som ”alla” tycker att barn ska klara...

Man forklarar varfor och fragar "Hur skulle du tycka om det var du?" fran langt innan barnet egentligen har hela forstaelsen.
Nar mina barn var sma ansag aldre anhoriga att jag "pratade for mycket" med dem. (Det vill saga, fragade "varfor gjorde/sa/tycker da det?" och fragade "Hur skulle du tycka om det var du som?"? fran 2 ars aldern. Mitt svar var alltid att jag ju inte kunde veta nar de var "gamla nog att forsta" sa om jag borjade tidigt sa skulle jag ju traffa ratt i tid nar de faktiskt hade mojlighet att forsta

Mina tre barn ansags alltid mycket "lillgamla" medan vi bodde i Sverige, har var det nog mer normalt att gora sa.

 

[_Zvea_]

Jag skulle säga att empatin blir färdig sent. Tonåringar är ofta väldigt självcentrerade och har svårt att förstå att deras känslor inte alltid är viktigast. Så att förvänta sig färdig empati hos små barn känns svårt.

Små barn kan utgå från sig själva (När jag är ledsen vill jag ha nalle, därför ger jag min ledsna kompis nallen) men har nog oftast svårare att resonera kring situationer som barnet själv inte utsatts för.

 

[Imogen]

Det är väl lite detta jag funderar på, hur och när, kan man träna konsekvenstänk. Vilka krav kan man ställa (och jag vet att ingen gillar ordet, men livet är fullt av krav och förväntningar man måste möta som vuxen)

Tex hjälpa till hemma, göra läxor, passa tider, vara artig mot sin omgivning. Sånt som ”alla” tycker att barn ska klara...

Allt det där tränas väl från dag ett i princip (nåja men nästan). När bebisen kastar gaffeln i golvet gång på gång på gång är det konsekvensträning som pågår för fullt. Sen fortsätter det...

Men jag förstår inte vad göra läxor och hjälpa till hemma har med impulskontroll, empati och konsekvenstänk att göra?