Ett levande frågetecken

[Wizdom]

Nu är det 11 dagar kvar tills jag får träffa det lilla livet som legat i min mage i 9 månader. En del utav mig är förväntasfull och glad över det hela men en annan del utav mig skriker och gråter omvartannat. Denna delen utav mig mår väldigt dåligt och det på grund utav att jag inte längre vet om jag älskar min sambo eller om han fortfarande älskar mig.

Från den dagen i vintras när jag berättade att jag var gravid har han plågat mig psykiskt genom att berätta för mig i stort sett dagligen om hur dåligt han mår över att jag är gravid. Jag har sagt till honom att om han inte vill ha mig och barnet så kan jag flytta men varje gång jag kommit med det förslaget har han sagt att han inte vill att jag ska flytta och han har även hävdat att allt kommer att lösa sig och att allt kommer att bli bra så småningom men hur ska det kunna bli bra om han beter sig som han gör? Hur tror han att jag mår efter dessa månader utav psykisk tortyr?

Jag har berättat för honom om hur dåligt jag mår men det verkar han inte bry sig om utan istället så predikar han mer än gärna om hur dåligt han mår och om hur fel det var utav mig att inte göra abort.

Ni kanske tycker att det vore en självklarthet att lämna honom och ibland så tycker jag faktiskt det själv men det finns stunder när jag ändå vill tro på en gemensam framtid. Vi har ändå varit tillsammans i snart nästan 6 år och någonstans långt inom mig så hoppas jag att han kommer att bli glad över sin dotter när hon väl är född men så finns det en röst inom mig som berättar för mig att han lika gärna kan vända oss ryggen och inte vilja veta av oss.

Det skrämmer mig att inte veta hur det kommer att bli.

Men oavsett hur det blir så känner jag en enorm styrka inombords.

Jag känner att jag är starkare än någonsin och att jag skulle klara av att leva utan honom.

Jag känner dessutom att jag har överflöd av kärlek inom mig att ge till min dotter.
Kärlek som jag inte kunnat ge till honom under de månaderna han har stängt mig utanför sitt liv.

Under ett par månader under graviditeten så var allting bra och jag mådde bra inombords men de första två månaderna och de sista två månaderna har varit hemska men i mitten utav graviditeten så har han varit sig själv och allt har varit bra oss emellan. Jag blev faktiskt riktigt chockad över att han började bete sig konstigt igen nu i slutet av graviditeten. Jag trodde att allt skulle fortsätta i samma goda anda som det gjort tidigare men tydligen så hade jag fel. Han hade bara gömt undan sina känslor under mitten utav graviditeten för att sedan låta de blomma ut i slutet igen.

Jag känner mig lurad och utnyttjad.

Dum.

Hur kunde jag tro att allt plötsligt var bra?

Dum. Dum. Dum.

 

[Calazirya]

Sv: Ett levande frågetecken

Min första spontana tanke.

Har ni fått hjälp med att bearbeta och prata om detta? Har din sambo fått möjlighet att prata själv med någon? Har MVC fångat upp ditt tillstånd?

Skickar också en STOR kram

 

[Wizdom]

Sv: Ett levande frågetecken

Han säger ingenting till sina föräldrar eller någon annan som han känner. Förra gången jag var på MVC så började jag gråta när hon frågade hur jag mådde. Jag kunde inte hjälpa det, kunde inte hålla tillbaka. Jag berättade inte allt för henne men berättade att han inte ville veta av min graviditet och inte riktigt kände för att bli pappa. Hon erbjöd hjälp och sa att han var välkommen att komma och prata om det hela och jag lade fram erbjudandet för honom men han tackade nej.

 

[Sar]

Sv: Ett levande frågetecken

Han/ni måste få hjälp! Jag skulle allvarligt inte känna mig riktigt trygg med barnet (eller för all del att lämna barnet i sambons vård!) om han verkar bete sig konstigt och plågar dig psykiskt.

Familjerådgivning?

 

[cirkus]

Sv: Ett levande frågetecken

Inte roligt ! Fy sjutton vad jobbigt.

Jag tycker att även om inte han vill gå och prata med någon så skall du göra det ! För din skull.

jag får känslan av att han använder graviditeten sin psykiska terror som någon sorts maktutövning. Klart att han inte vill ha hjälp då - det är ju hans vapen. Klart också att han inte säger till ngn annan hur man mår eller hur han behandlar dig, det är ju hans vapen.

Jag kan ha helt fel. Men att inte vilja ha hjälp att må bättre eller beté sig bättre är en varningsklocka big time

 

[Hiddeous]

Sv: Ett levande frågetecken

Från den dagen i vintras när jag berättade att jag var gravid har han plågat mig psykiskt genom att berätta för mig i stort sett dagligen om hur dåligt han mår över att jag är gravid.

Men ursäkta! Vad är det här? Varför i hela friden tror du att hans psykiska ohälsa är ett alibi för att psyka dig, medan ditt lidande är verkligt?

Det är fullt möjligt för män att uppleva depressioner kring graviditeter och förlossningar - och då behöver man HJÄLP, inte separationer. Om du drabbades av förlossningsdepression, hade det varit ett nyktert alternativ att din man lämnade dig och tog barnet med sig?

Om du inte har mer belägg för dina misstankar att detta skulle handla om att "plåga dig" tycker jag att du verkligen är helt fel ute!

 

[Hiddeous]

Sv: Ett levande frågetecken

jag får känslan av att han använder graviditeten sin psykiska terror som någon sorts maktutövning. Klart att han inte vill ha hjälp då - det är ju hans vapen.

Vad ger dig den känslan och varför skulle han göra det? Hade du läst in samma saker om det hade rört en kvinna?

 

[cirkus]

Sv: Ett levande frågetecken

Det ger mig känslan därför att han inte ville ha barnet. Fortfarande inte vill. Det är synd om *honom* tycker han själv. Han har inget intresse i att försöka må bättre - istället vill han spela på hur synd det är om honom och hur dåligt han mår. Och på det viset återta någon form av makt, som TS berövat honom genom att välja att behålla barnet


Ja, det är klart att jag hade läst in samma saker om det gällt en kvinna.

 

[Hiddeous]

Sv: Ett levande frågetecken

Det ger mig känslan därför att han inte ville ha barnet. Fortfarande inte vill. Det är synd om *honom* tycker han själv. Han har inget intresse i att försöka må bättre - istället vill han spela på hur synd det är om honom och hur dåligt han mår. Och på det viset återta någon form av makt, som TS berövat honom genom att välja att behålla barnet


Ja, det är klart att jag hade läst in samma saker om det gällt en kvinna.

Så fungerar människor som är deprimerade. De förmår inte påverka sin situation - det är därför de hamnar där! Jag tycker ditt inlägg osar fördomar. Jag ställer mig mycket tvekande till om en nyförlöst kvinna hade fått samma kommentarer. För kvinnor har ju biologiskt i sig att de ska älska sina barn, menar många, och gör de inte det är sjukdom som ligger bakom. Men detta drabbar alltså män lika ofta.

 

[cirkus]

Sv: Ett levande frågetecken

Jaha.
Det kanske är fördomar, vad vet jag.

Just nu så kan inte TS sambo påverka situationen att det skall komma en bebis, det är riktigt. Jag tycker iallafall att det inte är okej att vara taskig mot henne på det sättet som han är. Om det beror på en depression eller inte vet inte jag, oavsett så tycker jag att det är underligt att inte vilja göra något för att må bättre. Vad jag vet så VILL de flesta deprimerade må bättre.

Och varför tror du inte att jag skulle få känslan av att en kvinna beter sig illa för att återskapa en maktbalans ? Dvs samma kommentarer.

Älska sitt barn ? Har iallafall inte jag dragit upp ... eller huruvida det är biologiskt eller inte. Det är inte vad diskussionen har handlat om för mig iallafall.

 

[Hiddeous]

Sv: Ett levande frågetecken

Jaha.
Det kanske är fördomar, vad vet jag.

Just nu så kan inte TS sambo påverka situationen att det skall komma en bebis, det är riktigt. Jag tycker iallafall att det inte är okej att vara taskig mot henne på det sättet som han är. Om det beror på en depression eller inte vet inte jag, oavsett så tycker jag att det är underligt att inte vilja göra något för att må bättre. Vad jag vet så VILL de flesta deprimerade må bättre.

Och varför tror du inte att jag skulle få känslan av att en kvinna beter sig illa för att återskapa en maktbalans ? Dvs samma kommentarer.

Sista frågan först: det är återkommande i barntrådar att kvinnor i nöd uttrycker man empati för, män i nöd misstänkliggörs och i det här fallet på ett ganska fult sätt.

Psykisk ohälsa kan man inte rå för, det är en sjukdom som kan drabba precis alla. Eftersom det är den vanligaste orsaken till ohälsa i Sverige tycker jag det verkar logiskt att anta att det är något sådant som ligger bakom, och inte illvilja.

Hur vet du att han har varit taskig? För att han dryftar att han inte vill ha barn? Han kanske känner olust, obehag och maktlöshet (eller något liknande) - det är knappast att likställa med tortyr - vad vet du om vad han har haft för möjligheter till val i frågan? Jag fattar inte hur du kan dra de slutsatser du gör ur de knappa rader vi har fått till livs, vi har inte ens fått exempel på dessa elakheter.

 

[Hiddeous]

Sv: Ett levande frågetecken

Älska sitt barn ? Har iallafall inte jag dragit upp ... eller huruvida det är biologiskt eller inte. Det är inte vad diskussionen har handlat om för mig iallafall.

Nej, du talar om någon form av maktutövning. Varför skulle han ägna sig åt det?

 

[Cyllene]

Sv: Ett levande frågetecken

KL

Min första tanke är - hur i hela friden ska det gå under förlossning och efter att barnet är fött. Rent praktiskt, och även känslomässigt. Du KOMMER behöva hjälp och stöd, vem ska ge dig det?

Jag gissar att du ska förlösas m snitt eftersom du vet exakt när, och det kommer inte bli lätt.

Min bebis är 2,5 månader nu och de här månaderna har varit oerhört psykiskt och fysiskt tuffa. Utan sambons support hade det varit svårt...

 

[_saga_]

Sv: Ett levande frågetecken

Men du kan inte generalisera på det sättet.
Jag tror visst att man kan klara sig själv, både under förlossning och efteråt om det är det enda alternativ som finns!
Vi är programerade att överleva - med eller utan hjälp.
Det är långt ifrån alla som har en partner vid sin sida!
Självklart är det hårdare att vara ensam, men om det nu ser ut så, då klarar man det, just för att man inte har något annat val.

Våra barn är ju nästan lika gamla, men vad vi har skrivit i en annan tråd båda två så verkar din son mycket mer "jobbig" (fel ord i brist på bättre) än min dotter som alltid är glad och pigg - eller sovandes.
Jag hade klarat att få barn själv, det vet jag, även om jag har min sambo..

 

[_saga_]

Sv: Ett levande frågetecken

Du, det kommer lösa sig. Du skriver att du känner en sån kärlek till din dotter redan nu, då ska du veta hur det känns när dom är ute.
Jag hoppas du finner en lösning på dina problem! Kram till dig.

 

[Cyllene]

Sv: Ett levande frågetecken

Förstår vad du menar, och jag hade klarat mig utan sambon men det hade varit svårt. Däremot så hade jag inte klarat av det med honom i närheten utan att han stöttat mig. Då hade han åkt ut.

 

[cirkus]

Sv: Ett levande frågetecken

TS uttrycker sig i termer av psykiskt tortyr. Det inte något som jag har hittat på.

Tycker du att det är okej att TS anser sig utsatt för psykiskt tortyr ?

Eller tror du helt enkelt inte på vad TS säger ?

 

[Hiddeous]

Sv: Ett levande frågetecken

TS uttrycker sig i termer av psykiskt tortyr. Det inte något som jag har hittat på.

Tycker du att det är okej att TS anser sig utsatt för psykiskt tortyr ?

Eller tror du helt enkelt inte på vad TS säger ?

Inte om hon inte preciserar hur denna 'tortyr' sker. Att det är hennes upplevelse betyder inte att hon tolkar situationen rätt. Hon kanske också hör till den grupp som inte vet hur depression yttrar sig? Jag skulle också vilja veta hur diskussionerna gått när (om) graviditeten planerades - var de överens om att skaffa barn? Har han 'inte varit sig själv' vid tidigare tillfällen och framför allt - varför får henne att tro att det ligger illvilja bakom?

 

[Cilla]

Sv: Ett levande frågetecken

men dom har varit tillsammans i 6 år, på den tiden lär dom ju känna varandra ganska bra?

i mina ögon är det maktlöshet och osäkerhet som gör att mannen i fråga psykar TS.
då får han en känsla av makt, har man makt, så kontrollerar man saker.

hursom....
vill han inte ha hjälp, så kommer han inte heller att få hjälp och pratar inte TS med honom om detta, så kan det bli väldigt tufft framöver.
att bli föräldrar sätter verkligen förhållandet på prov på flera olika sätt och jag kan bara prata för min del, men om jag inte haft det stöd jag fick av min sambo under våra (fruktansvärt) jobbigt månader, så tror jag inte att jag hade suttit här idag.
ett litet utsväv bara.......

men prata med gubben din TS, berätta hur du känner! och om du känner att du inte kan, ta en funderare på om det verkligen är rätt med honom.

om du inte känner överväldigad kärlek till barnet första tiden, så är det precis lika normalt som motsatsen.

 

[Tscabo]

Sv: Ett levande frågetecken

Inte om hon inte preciserar hur denna 'tortyr' sker. Att det är hennes upplevelse betyder inte att hon tolkar situationen rätt. Hon kanske också hör till den grupp som inte vet hur depression yttrar sig? Jag skulle också vilja veta hur diskussionerna gått när (om) graviditeten planerades - var de överens om att skaffa barn? Har han 'inte varit sig själv' vid tidigare tillfällen och framför allt - varför får henne att tro att det ligger illvilja bakom?

Eller så är han en skitstövel som psykiskt torterar TS. Vi kan inte veta varken eller.