Ett år och två månader och nu har jag gått in i mörkret

[alazzi]

Jag blev ju plötsligt lämnad för mer än ett år sen och jag har försökt få vardagen att fungera för dottern och mig. Nu har allt det nattsvarta slagit till med stor kraft. Ja, jag har kämpat. Jag har fixat massor med saker på egen hand och med hjälp av framför allt nätvänner. Men nu är jag ledsen. Hur jag än kämpar så inträffar det nya svårigheter som jag misslyckas att hantera. Jag räcker inte till. Jag klarar inte vardagen alls känns det som. Jag är så fullkomligt misslyckad i allt. Ja, jag har gjort massor med framsteg, men det räcker inte till. Det är för stort glapp mellan vad jag klarar och vad jag borde klara. Det blir aldrig bättre, mitt mående känns det som, jag är för skör, för usel. Fortfarande efter så lång tid så är dagens stor ansträngning att kliva upp ur sängen, att inte stanna i sängen. Nu är det enbart min dotter som får mig att fortsätta försöka.

Och jag jagar psykoterapeut och det är fortfarande ingen som tar emot mig. Om två veckor ska jag får komma på ett samtal om att eventuellt får börja i gruppterapi. Det hoppas jag på mycket. Jag behöver någon att prata med, ett proffs som kan hjälpa mig med allt det svarta.

Jag bor långt från alla vänner och släkt eftersom jag bor utomlands. Här på orten har jag bara bekanta, grannar och folk i stallet som jag hälsar på men inte mer. Jag är en blyg och inbunden person.

Har försökt att hitta en ny partner men det är ju tydligen på tok för tidigt. Men förut var det mitt livs stora rädsla, att bli ensam. Nu är jag ensam och det är precis så hemskt som jag trodde.

 

[Hazel]

Jag tror du satsar för mycket för att att bli bättre för andra människor istället för att satsa på dig själv. Varför räcker inte de framsteg du gjort? varför är det inte bra nog att du faktiskt klarat dig i över ett år? Om du ska förändra saker, gör det för DIG! Tillåt dig själv att plocka fram de framsteg du gjort och fira dom, ibland måste man tvinga sig själv att faktiskt göra det. Även om man inte tycker själv att det duger. För det gör det, du duger.

 

[Enya]

Kan du inte flytta hit igen, närmare familj och vänner som du känner? Du får flytta hit, här behövs yngre människor (pensinärsstaden behöver nytt blod!!) och så kan vi vara blyga, inbundna och ensamma ihop?!

Jag förstår din känsla av att vara misslyckad och usel, det är så lätt att känna så när man har "mål" man vill nå. Men är det inte så att dina mål är högre uppsatta än vad som borde vara realistiskt? Jag har svårt att tänka mig att du är misslyckad och usel egentligen, det är bara målen som är orealistiska.

Jag vet hur svårt det är att ta sig ur sängen när man inte mår bra. Därför tycker jag att du har en bra sak att tänka på där- du TAR dig ju faktiskt ur sängen varje morgon? Du gör ju faktiskt det.

 

[tanten]

Är det fortfarande lika uteslutet att åka hem till Sverige?

Dotter blir allt äldre och må väl ha en del att säga till om själv också? Vill hon bo hos sin far eller med dig? Tas ingen hänsyn till hennes åsikt?

Det ekonomiska löser sig. I det här landet hamnar ingen på bar backe. Det finns mat , kläder och tak över huvudet.
Dessutom tror jag (obs tror) att det är en aning lättare att hitta hjälp med måendet här. Du har ju kämpat så oerhört länge för att få hjälp och inget har hänt än.

 

[alazzi]

Jag sitter fast här. Jag flyttar inte till Sverige utan dottern. Varken pappan eller dottern vill flytta till Sverige så jag kommer inte loss. Ärligt talat, efter 10 år här är tyvärr även Sverige ett främmande land, det är inte så enkelt att återvända. Och även om dottern och pappan plötsligt skulle tycka att det var ok med en Sverigeflytt så är det inget som jag kan organisera i dagsläget. Min energi räcker inte till något sådant.

 

[alazzi]

Dottern vill träffa oss båda. Och jag kan inte tvinga henne att välja, eller jag vet ju svaret. Sverige är ett främmande land för henne så om jag flyttar så vill hon bo hos pappan.

 

[Ramona]

Sverige är sig likt. Det har inte förändrats speciellt mycket på 10 år. Nu är du bara rädd för ännu en förändring. Det är klart att det är ett stort steg att flytta tillbaka till Sverige, men det är absolut inte lika stort som när ni tog ert pick och pack och flyttade utomlands. Att flytta tillbaka till Sverige är tämligen enklare än det ni gjorde för 10 år sedan.

Sverige är inte alls ett främmande land för dottern. Även om hon varken är född eller bott i Sverige så har ni ju ändå varit på besök, hon vet att hennes föräldrar är svenskar etc. Hon pratar väl svenska?

Massor med människor flyttar kors och tvärs över världen och det är inga konstigheter med det. Var sak har sin tid. Din tid i Tyskland kanske är över nu? Det är kanske den förändringen du behöver för att du ska börja din resa till bättre mående?

Är du medlem i det kvinnliga nätverket SVEA?

 

[alazzi]

Nej, SVEA finns inte på min ort, närmaste ort tror jag är München.

Ja, klart att jag är rädd för förändringen. Att ensam ta tag i allt som måste göras.

Dottern pratar svenska. Hon stavar som en kratta men det är ju inte så konstigt, hon har ju aldrig lärt sig skriva på svenska. Hon är 12 år. Men som sagt, om jag flyttar så kommer hon inte att följa med.

 

[Rialavargen]

Jag tycker inte du ska flytta tillbaka till Sverige. Jag tycker i huvud taget inte du ska fatta något stort beslut nu.
Det kan du göra när du mår bättre.

Vad skulle få dig att må bra för en kort stund, låt säg; vad skulle få dig att må bra i fem minuter?

 

[alazzi]

Massage får mig att må bra. Närhet, ömhet sånt som jag saknar väldigt

 

[tanten]

Någon form av hjälp behöver du ju! Du är fortfarande så väldigt mitt i krisen.

Du skriver att du blev plötsligt lämnad och det är ju ett sätt att beskriva det. Ett mer neutralt är att ni separerade.
Du tycker att du är misslyckad trots att de flesta utomstående nog skulle tycka att du klarar dig helt normalt och kanske till och med alldeles utmärkt.

Önskar så innerligt att du orkar tro på dig själv och klarar att lämna både krisen och offerkoftan bakom dig.

Varma tankar
/tanten

 

[TinyWiny]

@alazzi vännen, jag tycker att du dömer dig själv för hårt. Du klarar livet utåt sett bra och din dotter ser inte direkt olycklig ut. Sen att du inte mår bra i det här det vet jag men kanske kan du sluta att döma dig själv? Då kommer du att må så mycket bättre. Se vad du faktiskt gör istället för det du inte orkar och klarar. Det är inte ditt fel att du är ensam och jag vet att du har behov av närhet men gör det då så enkelt du kan för dig och unna dig en massage med jämna mellanrum. Så dyrt behöver det inte bli utan att du klarar ut det ekonomiskt. Alla människor behöver mer eller mindre beröring så det är inget konstigt alls att du saknar det.

Bra att det äntligen händer något på terapifronten! Det tror jag kommer ge dig verktyg så att du orkar gå vidare i livet.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, du måste se sanningen. Det är såhär nu oavsett om du vill det eller inte och du måste börja utgå ifrån vad du själv önskar få ut av livet. Det är superbra att du har din dotter att kämpa för just nu när du inte orkar kämpa för din egen skull men förr eller senare så måste du börja fundera på vad du vill ha ut av livet. Vad vill du jobba med? Hur vill du bo? Var vill du bo? Vem vill du dela livet med? Vad vill du kämpa för? Du måste tillåta dig själv att läka för som det är nu så underhåller du såren hela tiden genom att tänka och leva svart och i mörker. Du måste tillåta dig själv att se ljuset och du måste tillåta dig själv att må bra igen. Vad är det som gör att du har fastnat i sorgen? Vad är det som gör att du inte tycker att du är värd att komma ur sorgen och mörkret? Det tycker jag att du ska fundera på även om du självklart inte behöver besvara frågorna här på forumet.

Jag hade så gärna velat träffa dig på riktigt och verkligen förklarat för dig hur enormt värdefull du är. Du är värd att må bra och leva det livet du vill. Du är värd att låta dig älskas.

Kramar

 

[prinsessfeminist]

Jag sitter fast här. Jag flyttar inte till Sverige utan dottern. Varken pappan eller dottern vill flytta till Sverige så jag kommer inte loss. Ärligt talat, efter 10 år här är tyvärr även Sverige ett främmande land, det är inte så enkelt att återvända. Och även om dottern och pappan plötsligt skulle tycka att det var ok med en Sverigeflytt så är det inget som jag kan organisera i dagsläget. Min energi räcker inte till något sådant.

Min reflektion är att du måste få hjälp att komma över separationen, lära dig leva med den - och skapa ett nytt kapitel i livet. Vill du bo kvar i Tyskland så är det där du skall bestämma dig för hur ditt liv skall se ut.
Jag tror inte direkt på idé att göra stora beslut, däremot kanske du behöver bestämma dig för vad som är steg 1, steg 2 osv.

 

[Kakis]

Har du testat att skriva ner dina tankar och känslor? Jag är verkligen ingen som skriver i vanliga fall men då jag med plötsligt blev lämnad i ett långt förhållande så skrev jag ner allt jag tyckte och kände. Det är nu ett väldigt långt googledoc som har hjälpt mig mycket.

Det finns inget du borde göra eller borde orka. Varför är du rädd för att vara ensam? Vad har du för positiva sidor?Du är inte ensam, du är i ditt eget sällskap och för att trivas med det är det lättast om du tycker om sig sjäv

Massage är jättebra, för man behöver den fysiska beröringen, den får en att må bra. Gör det som får dig att må bra. Fundera ut vad du tycker är roligt, vad du gillar att göra och försök göra det. Var noga med att det är saker du verkligen tycker om, inte det du och ditt ex tyckte om att göra tillsammans. För mig var det viktigt att hitta tillbaka till mig själv och veta vad jag tyckte var roligt inte nödvändigtvis var samma som vi tyckte var roligt.

Sen kommer idéerna om vad man du vill göra med ditt liv men det kan ta tid. Jag hade inte alls kunnat tänka mig hur mitt liv ser ut nu för ett par år sedan när jag var i den situationen. Jag har flyttat och bytt stad, bytt jobb och hittat rätt i alla de bitarna över vad just jag vill göra. Jag kände att jag var tvungen att ta tag i allt det innan jag var redo för att blanda in någon ny person i mitt liv.

 

[alazzi]

Någon form av hjälp behöver du ju! Du är fortfarande så väldigt mitt i krisen.

Du skriver att du blev plötsligt lämnad och det är ju ett sätt att beskriva det. Ett mer neutralt är att ni separerade.
Du tycker att du är misslyckad trots att de flesta utomstående nog skulle tycka att du klarar dig helt normalt och kanske till och med alldeles utmärkt.

Önskar så innerligt att du orkar tro på dig själv och klarar att lämna både krisen och offerkoftan bakom dig.

Varma tankar
/tanten

Han packade sin resväska och gick. Helt utan förvarning. Dagen innan hette det att han aldrig skulle lämna mig och att jag alltid skulle vara nummer ett. Så nog blev jag lämnad allt.

 

[Lejonelle]

Jag blev ju plötsligt lämnad för mer än ett år sen och

Ett år är en ganska kort tid i det här avseendet. Ibland tror folk att det bara är att ruska av sig och fortsätta med sitt liv, men så enkelt är det inte. Det är mycket känslor och hela livet påverkas på ett genomgripande sätt.

Men jag kan lova dig att du inte alltid kommer må som du gör nu. Du kommer att komma ut på andra sidan om detta och livet kommer kännas värt att leva igen. Att du söker hjälp, någon att prata med, är jättebra. Kanske medicin kan vara en hjälp också, så att du klättrar upp lite över avgrunden.

I väntan på att du får tid hos terapeut kanske du kan hitta psykologkontakt på nätet, finns flera i Sverige och kanske i ditt land också.

 

[alazzi]

Jag äter medicin mot depressionen, utan medicin har jag väldig ångest och sömnproblem

 

[alazzi]

Vore skönt att hitta någon hjälp på svenska också, men jag har inte hittat någon online hjälp ännu. Det kan vara värt en del pengar

 

[Lejonelle]

Psykologpartners.se erbjuder kognitiv beteendeterapi online, det finns även ett företag som heter Livanda som gör det. Kolla deras websidor och se om det är något du tror skulle kunna hjälpa dig. KBT via nätet har bra resultat och då blir det ju på svenska också.

 

[prinsessfeminist]

Han packade sin resväska och gick. Helt utan förvarning. Dagen innan hette det att han aldrig skulle lämna mig och att jag alltid skulle vara nummer ett. Så nog blev jag lämnad allt.

Det måste onekligen varit ett trauma. Klart att du behöver hjälp!