Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att det var så mycket som det var. Jag är inte den som normalt sätt är lättskrämd och försöker många gånger finns en logisk förklaring, men nej, där gick jag bet.
Ryckte i dörrhandtag, elektronik som hoppade igång, ljud, steg, hissen som åkte ner i kolsvarta källaren fast man tryckt att man ska åka upp, och stod där i kolsvarta mörkret med dörrarna öppna, när vi hörde hovar som gick på betonggolvet när vi var uppe på höloftet och trodde att någon häst rymt från hagen och gått in i stallet, men helt tomt när vi går ner, och plötsligt så flyger stalldörrarna upp (typ 3 meter höga och sviiiiiiiintunga dörrar som man fick ta i för att öppna/stänga) hur hästarna blev halvt vilda ibland inne i stallet, barn som pratade om någon blind gubbe i hissen, i lägenheten högst upp drogs alltid täcket av på den som sov, barnskratt och springande fötter på vindsvåningen, röklukt, kaffelukt, knackningar i väggar, skåpluckor som öppnas, grejer som välts, dörrar som låser sig.
Jag bodde i sidodelen, gamla personalbostäderna, men min kompis bodde inne i själva byggnaden, där var det helt galet i perioder!
MEN, magiska lägenheter!!!!!
Herregud, jag har och kommer nog aldrig vistas i någon vackrare lägenhet än där. Vardagsrummet var som en hel sal, med flera meter i takhöjd och fönsterna var gigantiska!