Jag tror egentligen inte på spöken, och kan oftast hitta logiska förklaringar till saker som händer osv. Det är dock vissa grejer som hänt som jag känner är lite i gråzonen. Typ att jag kan förklara dem men ändå inte. Tänker ändå oftast att det helt enkelt är hjärnan som snurrat ihop något.
Jag och min bästa vän har varit sammanlänkade genom drömmar två gånger. I den första var jag i drömmen i ett vitt hus och skulle fly, gick genom en skog och kom till en gigantisk åker med ett träd i mitten. Jag visste att kommer jag till trädet är jag säker, och började springa. Hör precis då att någon jagar mig, men vänder mig inte utan springer för mitt liv mot trädet. Precis när jag kommer till trädet kommer den som jagar mig ifatt mig. Det är hon och hon har någon form av intrikat dekorerad dolk som hon kör in i min hand. Hon hade drömt exakt samma grej men från sitt eget perspektiv där hon jagade "någon" och till slut fick se att det var jag.
Andra gången var när hon var och pluggade i Kina. I min dröm var jag i ett helt klart främmande land i skymning och såg hennes ryggtavla gå upp för en kulle mot ett hus. Jag följde efter men smög för att jag på något vis fick för mig att hon absolut inte fick se mig. Det är ett övergivet hus och jag ser hur hon går runt, jag smyger efter och gömmer mig, ser hur hon fotar massa osv. Det visade sig sen att hon exakt samma tid som jag drömde faktiskt varit där. Hon hade känt sig iakttagen men inte på ett dåligt sätt utan snarare att det som tittade på henne vaktade henne och såg till att inget skulle hända. Hon var bombsäker på att hon skulle kunna gå in där och fota utan att någon squatter eller knarkare skulle hoppa fram, inga golv skulle ge vika osv. Annars hade hon inte gått in, hon hade tvekat länge innan hon gick in där.
I bland ser jag min döda katt i ögonvrån. Skiter fullständigt i om det bara är skuggor som spelar ett spratt eller vad det nu är. Säger glatt "Hej Mojjen!" varenda gång
Samma sak när jag får ögonkontakt med en sädesärla och känner något varmt i hjärtat. Farmor har demens sedan många år men har alltid älskat sädesärlor och i mina ögon är/var hon precis som en sädesärla i sättet och kroppsspråk. Det känns som att det är en bit av hennes medvetade som finns där i sädesärlan som plirar upp på mig efter att för tionde gången lite retsamt väntat in mig där jag går på vägen för att sedan flyga några meter fram och vänta igen. Så jag säger "Hej farmor!", trots att det egentligen är lite löjligt. Det känns bra i själen.
Min före detta medryttäst var det något magiskt över. Jag var en lite halvnervös ryttare som blev osäker på hästar som var lite nerviga. Den här hästen var ett nervvrak, kunde sticka, ställa sig, mm. Hade inte haft något enkelt liv. Ägaren frågade om jag inte skulle sitta upp när hon ledde honom från hagen (jag var där som sällskap till en kompis). Av någon anledning gjorde jag det trots att jag hört alla dessa berättelser om hur han var. Så fort rumpan nådde hans rygg sa det klick. Här ska jag vara, här är jag trygg, här hör jag hemma. Vi hamnade i en del situationer när hans nerver ballade ur under de åren jag red honom, men jag kände mig aldrig rädd. Det kändes som att han pratade med mig i energinivåer, jag hade extremt lätt för att känna av hans sinnesstämningar.
Det konstigaste som hände med honom var när vi red en runda vi brukade rida rätt ofta. Plötsligt får jag en inre bild av att han skenar som en tok med mig. Kommer ihåg att jag brast ut i ett "Vad menar du?" och sedan fick tillbaka Varg. Inte med ordet varg utan det var något annat. Då fick han långa tyglar och han vände direkt om, och galopperade iväg, inte direkt till stallet utan en konstig omväg som gick genom en våtmark osv inne i skogen. När vi kom tillbaka till stallet fick jag veta att bonden som var ute och kollade efter vargen som han trodde sig sett några dagar innan, hade sett oss tvärvända och galoppera bort, och samtidigt hade sett vargen trava efter oss en bit.
Det var en magisk häst och jag lär väl aldrig hitta en sån som honom igen.
