Jag var väldigt oerfaren när jag började dejta som 23-åring, skyller på det i allt
. Min första dejt bodde fem mil bort, och jag tyckte därför att det var en bra idé att planera in en 12-timmarsdejt som förstadejt. Hade då skrivit med honom en del och sett en suddig bild.
Så jag åkte till hans stad, och insåg så fort jag såg honom att det inte var aktuellt med något annat än vänskap. Såg allmänt ovårdad ut, hade mjukiskläder och dåligt skött hår osv. Men hey, kunde väl bli en trevlig dag ändå?
Så vi strosade omkring i stan i timmar, jag styrde samtalet eftersom han var nervös och osäker men det var ingen katastrof. Sedan föreslog han att vi skulle gå hem till honom och titta på hans brädspel. Och sure, dem kunde jag väl titta på. Samtalsämnena var ändå slut. Väl där (hemma hos hans föräldrar vill säga, men de var inte hemma) visade det sig att han inte alls hade tänkt visa några brädspel. Han försökte först bjuda med mig in hans rum för att "vila på hans säng", men han verkade själv fatta sedan att den sura lukten och all smutstvätt över hela rummet gjorde att det inte var någon bra idé. Han försökte i stället sätta sig bredvid mig i soffan och lägga armen om mig, och flyttade efter när jag bytte till en fåtölj. Slutade med att jag reste mig upp, och därefter tillbringade 45 minuter med att gå runt i lägenheten och titta på vartenda jäkla foto och tavla på väggarna, medan han följde efter. Vågade inte sätta mig ned.
Fattar inte att jag inte bara tackade för mig och gick hem, men vi hade planerat att se en föreställning på kvällen och jag ville inte vara oartig ...
Lärde mig iaf en del, typ att 12 timmar inte är en lagom tid för en förstadejt, att "titta på brädspel" inte betyder titta på brädspel och att det inte är oartigt att be socialt tondöva personer att backa.