Ensam och heltidsarbetande med hund - hur?

[Singoalla]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

 

[attheedge]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

Har inget konkret att komma med, men lider med dig! Jag är också ensam, men har turen att kunna ha med hunden på jobbet, så för min del blir det inte den stressen. Däremot kan jag känna att jag säger nej till AW och annat på helgerna för att hon ska slippa vara ensam eller för att jag inte lyckas lösa hundvakt.

Kan annan dagmatte vara ett alternativ?
Annat hunddagis?

Hoppas verkligen det löser sig, jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att va utan hund så förstår att det måste vara jobbigt!

 

[Sporthorse]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

Kan du inte ta med hunden på jobbet?
Det gjorde jag när jag jobbade på kontor inne i stan och bodde strax utanför, men då var jag visserligen fastanställd och hade en mkt bra relation till min chef.
Jag kunde inte ha hunden på dagis och det var inte alltid jag kunde lämna iväg hunden hos en kompis.
Kolla om någon kompis kan komma förbi och promenera med hunden iaf en gång, eller att du ber någon kompis ta med hunden till deras jobb eller liknande varianter?

 

[Singoalla]

Kan du inte ta med hunden på jobbet?
Det gjorde jag när jag jobbade på kontor inne i stan och bodde strax utanför, men då var jag visserligen fastanställd och hade en mkt bra relation till min chef.
Jag kunde inte ha hunden på dagis och det var inte alltid jag kunde lämna iväg hunden hos en kompis.
Kolla om någon kompis kan komma förbi och promenera med hunden iaf en gång, eller att du ber någon kompis ta med hunden till deras jobb eller liknande varianter?

Vi får inte tyvärr Vi är fler kollegor som har hund med chefen har sagt nej. Förståligt, med tanke på vår verksamhet.

Det finns eventuellt lösningar där man kan pussla. Jag, exet, vänner och familj. Men frågan är om det är det bästa alternativet för varken Bruce eller oss inblandade? Tänker att det kan bli hattigt för honom. Plus att jag har svårt att se att någon vän skulle ställa upp, det är ganska mycket begärt tänker jag, att be någon ta hand om min hund?

Ett alternativ är att se om exet kan ha honom varannan vecka, men då vet jag inte hur vi skulle lösa det dagtid när vi jobbar i och med att vi bor/jobbar i olika delar av stan. Hmm..

 

[Singoalla]

Har inget konkret att komma med, men lider med dig! Jag är också ensam, men har turen att kunna ha med hunden på jobbet, så för min del blir det inte den stressen. Däremot kan jag känna att jag säger nej till AW och annat på helgerna för att hon ska slippa vara ensam eller för att jag inte lyckas lösa hundvakt.

Kan annan dagmatte vara ett alternativ?
Annat hunddagis?

Hoppas verkligen det löser sig, jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att va utan hund så förstår att det måste vara jobbigt!

Dagmatte är nog det bästa alternativet för honom i så fall. En lite lugnare miljö. Det skulle lösa en del, men jag skulle fortfarande vara lika låst på kvällar och helger vilket just nu känns väldigt jobbigt. Men sånt går ju i perioder, så jag försöker skaka av mig det. Men just nu känns det inte alls särskilt bra.

 

[Liran]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

Trist situation, det ska vara roligt att ha hund. Det går inte att lära hunden att gilla hunddagis? Spalta upp vilka faktorer det är han inte trivs med, och sedan börjar du ringa runt och förhandla med dagisen/ dagmatte/husse i närområdet. Om han kan få plats i någon organiserad verksamhet (särskilt sådan som kan ta hand om honom enstaka kvällar mot betalning), behöver du ju inte ta några långpromenader på vardagarna när du inte vill, utan den huvudsakliga motionen får han där.

Om hunden är på dagis kan du ta lunch med kolleger i lugn och ro. Dessutom kan du utnyttja kompisar och släkt som hundvakter på helgerna med bättre samvete. Allting går i vågor, i bland måste man satsa mer på jobbet, i bland kan man lägga mer tid på hunderiet. Just nu är du i ett läge när du behöver vara mycket på jobbet, och det ska du inte ha dåligt samvete för om du ordnar det hyfsat bra för hunden.

 

[Sporthorse]

Vi får inte tyvärr Vi är fler kollegor som har hund med chefen har sagt nej. Förståligt, med tanke på vår verksamhet.

Det finns eventuellt lösningar där man kan pussla. Jag, exet, vänner och familj. Men frågan är om det är det bästa alternativet för varken Bruce eller oss inblandade? Tänker att det kan bli hattigt för honom. Plus att jag har svårt att se att någon vän skulle ställa upp, det är ganska mycket begärt tänker jag, att be någon ta hand om min hund?

Ett alternativ är att se om exet kan ha honom varannan vecka, men då vet jag inte hur vi skulle lösa det dagtid när vi jobbar i och med att vi bor/jobbar i olika delar av stan. Hmm..

Nej jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt. Har du ingen nära vän som gillar din hund väldigt mycket? Någon som jobbar natt kanske eller en granne du vågar lämna nycklarna till? Den varianten körde jag också i flera veckor. Ibland fick jag även ha hunden hos en kompis som bor inne i stan och tog då ut hunden på rasterna (5 min från kontoret). Allt går att lösa bara man är lite kreativ!
Blir hunden stressad av nya miljöer? Det är ju super praktiskt attTex bo hos en kompis du litar på mot betalning.

Om du känner att du inte orkar med hunden och den är omplaceringsbar så är även det ett alternativ. Men jag vet inte hur du känner på den punkten.

 

[Singoalla]

Trist situation, det ska vara roligt att ha hund. Det går inte att lära hunden att gilla hunddagis? Spalta upp vilka faktorer det är han inte trivs med, och sedan börjar du ringa runt och förhandla med dagisen/ dagmatte/husse i närområdet. Om han kan få plats i någon organiserad verksamhet (särskilt sådan som kan ta hand om honom enstaka kvällar mot betalning), behöver du ju inte ta några långpromenader på vardagarna när du inte vill, utan den huvudsakliga motionen får han där.

Om hunden är på dagis kan du ta lunch med kolleger i lugn och ro. Dessutom kan du utnyttja kompisar och släkt som hundvakter på helgerna med bättre samvete. Allting går i vågor, i bland måste man satsa mer på jobbet, i bland kan man lägga mer tid på hunderiet. Just nu är du i ett läge när du behöver vara mycket på jobbet, och det ska du inte ha dåligt samvete för om du ordnar det hyfsat bra för hunden.

Tack för ditt svar. Du har helt rätt. Jag ska fundera på om jag kan hitta någon bättre daglösning för honom. Bruce är egentligen en väldigt lugn och trygg hund, men han är ju pinscher och därmed alltid vaksam och på tå. Mycket rörelse och många hundar kan stressa upp honom lätt. Jag har haft en dagmatte som hade 4 andra hundar där han började kissa inne och en annan likadan som var väldigt aktiv på dagarna och då var han helt slutkörd när jag hämtade upp honom. När jag testade dagis så portade de honom efter några dagar då han enbart skällt, kissat och ridit på andra hundar Men han var yngre då. Hemma och tillsammans med 1-2 hundar är han hur lugn, cool och trygg som helst.

 

[Kakis]

Jag är singel med två hundar. Den ena är "skillsmässohund" och är vanligtvis hos sin husse på jobbet 4 dagar i veckan. Nu är han i USA minst 3 månader så Milla har fått plats hos Spookies dagmatte. Spookie är hos dagmatte på heltid när jag jobbar.

När jag inte hade dagmatte och jag och M's husse hade separerat var det inte alls kul. Precis som du skriver känner man sig instängd och kan inte göra något för att hunden varit ensam hela dagen.

Nu när jag har dagmatte vet jag ju att hundarna haft sällskap i princip hela dagen och går och handlar, gymmar eller träffar en vän utan dåligt samvete. Sen lägger jag ju ner massor med tid på att träna dem och tävlar med dem så de är rejält aktiverade hela tiden. Men utan dagmatte hade det inte alls varit kul.

 

[Singoalla]

Nej jag tycker faktiskt inte att det är för mycket begärt. Har du ingen nära vän som gillar din hund väldigt mycket? Någon som jobbar natt kanske eller en granne du vågar lämna nycklarna till? Den varianten körde jag också i flera veckor. Ibland fick jag även ha hunden hos en kompis som bor inne i stan och tog då ut hunden på rasterna (5 min från kontoret). Allt går att lösa bara man är lite kreativ!
Blir hunden stressad av nya miljöer? Det är ju super praktiskt attTex bo hos en kompis du litar på mot betalning.

Om du känner att du inte orkar med hunden och den är omplaceringsbar så är även det ett alternativ. Men jag vet inte hur du känner på den punkten.

Tyvärr jobbar alla mina vänner heltid dagtid precis som jag, och någon granne känner jag tyvärr inte. Så det skulle dessvärre vara en väldigt svår lösning..

Bruce är absolut omplacringsbar. Han är enkel på alla sätt och ett riktigt charmtroll. Det är mest att jag själv inte kan tänka mig att vara utan honom

 

[fejko]

Har din kompis sagt att det inte är någon bra lösning? I och med att du går ut och går med båda hundarna på lunchen så tjänar ju hon också på det. Prata med henne, sedan kanske ni kan turas om och passa hundarna åt varandra någon kväll i veckan också.

Sedan är det ju tyvärr så att när man jobbar så har man inte så mycket fritid.

 

[Singoalla]

Har din kompis sagt att det inte är någon bra lösning? I och med att du går ut och går med båda hundarna på lunchen så tjänar ju hon också på det. Prata med henne, sedan kanske ni kan turas om och passa hundarna åt varandra någon kväll i veckan också.

Sedan är det ju tyvärr så att när man jobbar så har man inte så mycket fritid.

För henne är det en jättebra lösning, men hon kämpar också med att hinna med aktiveringen av sin hund utanför jobbet. Han kräver ännu mer än min lilla Bruce. Jag tänkte prata med henne också, och bara ventilera lite. Kanske kan vi hjälpa varandra ännu mer än vad vi gör nu.

 

[pepp]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

Jag hade samma problem förut när herr pudel inte fick följa med på jobbet längre. Stress, stress och stress.

Jag har inte råd med hunddagis så annonserade på Facebook efter en dagmatte och hittade en jättetrevlig tjej. Så nu när jag hämtar honom efter jobbet så är han väl aktiverad och vill mest ligga och dra sig i soffan

Du kan ju kolla runt lite om det finns någon som har möjlighet att ha honom.
Om jag ska iväg nån helg på galej så har jag lite olika alternativ: granne, dagmatten, kompisar eller mina föräldrar
Så det går ju alltid att lösa.

 

[MiniLi]

Jag känner igen mig jättemycket! Jag separerade i höstas och sedan dess har det varit ett evigt pussel att försöka lösa livet. Känner så väl igen det där med att stressa omkring och hela tiden ha hundarna i bakhuvudet. Nu har jag haft hundvakt ett tag och det har varit så skönt att kunna slappna av på jobbet, men så ska hundvakten börja jobba igen och nu står jag här med panik igen.
Jag skulle aldrig vilja vara utan mina hundar men just nu har jag ingen aning om hur vi ska få till en hållbar livssituation..

 

[Philosophia]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

Jobbigt! Förmodligen blir det bättre när du kommer in i rutinerna och jobbet inte längre är nytt.

Några saker som kanske kan underlätta är:

- Handla/göra ärenden innan du hämtar Bruce. Kanske du och hon som har hunden Bruce är hos på dagarna kan organisera det så att ni har en dag i veckan där den andre inte behöver stressa hem från jobbet?

- Det finns många fik och restauranger där hundar är välkomna. Kanske Bruce kan hänga med?

 

[Septicemia]

Jag håller med @pepp om att testa annonsera efter dagmatte!

Själv var jag i andra änden och saknade ihjäl mig efter hund och svarade på en blocket-annons (krävande, större ras) där dagmatte söktes. Jag ville helst bara ha hund i mitt liv igen, "lönen" var sekundär och det funkade jättebra. Hunden bodde hos oss över både nätter och helger om det behövdes samt hela dagarna under veckorna.
Tyvärr flyttade jag för långt iväg för att fortsätta vara dagmatte, annars hade jag fortsatt.

Vad jag ville få fram med det här är att jag tror att det finns fler som inte ser hundpassningen som enbart uppoffring/arbete utan som främst saknar att ha en hund i sitt liv.

 

[Jadzia]

Jag känner mig uppgiven och ledsen Senaste tiden har jag slagit knut på mig själv för att få ihop vardagen men lyckas inte på att bra sätt. Jag har i samma veva börjat ett nytt jobb som ligger centralt i Stockholm, och fått en ny lägenhet utanför stan. Min älskade lilla Bruce trivs inte på hunddagis, så nu har jag honom hemma hos en vän som bor nära jobbet. Hon har också hund så jag tar ut dem på lunchen och dom har sällskap av varandra på dagarna. Jag går upp 05.30 för att hinna med långpromenad på morgonen, jag äter filmjölk vid datorn till lunch för att sedan springa iväg och ta ut hundarna. Skyndar efter jobbet för att de inte ska behöva vara ensamma så länge. Sedan står jag där med kopplet i handen strax efter 17 och har inte mycket till möjlighet att göra annat än att åka hem. Jag kan inte handla mat, och inte gå några ärenden utan att jag lämnat honom hemma först, och eftersom jag numer bor utanför stan så blir det för sent att vända tillbaka sen. Plus att han är ensam mycket på dagarna och jag vill därmed inte lämna honom ytterligare tid på kvällen. Vi promenerar hem från stan för att han ska få den motion han behöver. Jag tackar nej till AW med kollegorna och vänner på vardagarna och ibland även fester på helgerna då jag inte lyckas få hundvakt. Nu har mitt ex Bruce varannan helg, så då hinner jag med en del.

Mitt nya jobb är krävande med väldigt höga leveranskrav. Jag känner att jag stressar från att jag vaknar tills jag kommer hem på kvällarna för att få ihop det. Nu har jag haft ont i magen en längre tid som inte går över och tappat en hel del vikt som resultat av detta. Vi omorganiserar (har precis blivit uppköta av ett större bolag) och jag är fortfarande provanställd, så jag känner att jag måste vara på tå just nu för att säkra en plats här.

Jag och mitt ex köpte Bruce tillsammans och nu har jag haft honom ensam i ett år. Jag trodde inte att det skulle bli såhär svårt att vara ensam med hund, samtidigt som han är det bästa jag någon sin haft. Jag älskar honom så det gör ont i hjärtat ibland och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom. Samtidigt som jag inte vet hur tusan jag ska få ihop det.

Är det fler här som är ensamstående, heltidsarbetande (och mer därtill) med hund? Någon som har gått igenom en liknande period när allting bara känns överväldigande? Behöver ventilera lite, och hoppas att det finns några goda råd till mig och min onda mage.

Jag är ensamstående med tre hundar varav en unghund som tränas för tävling. Samtidigt jobbar jag runt 9-10 h/dag mars-oktober och ofta 3 helger av fyra. Det som gör att det fungerar är att hundarna är med mig på jobbet och att hundträning är mitt intresse. Det skulle aldrig gå om jag var tvungen att ha dem hemma. Stressa hem på lunchen är inte ett alternativ då jag bor 2 mil från jobbet. De perioder jag jobbar mycket blir det inte så mycket mer än jobb och hundar. Handlar och liknande gör jag på väg hem från jobbet och hundarna ligger då i bilen. Ett par gånger per år kan jag få hundvakt och då drar jag iväg på resa, fest eller annat icke-hundvänligt.

I ditt fall skulle jag försöka hitta ett dagis eller en dagmatte han trivs med. Då slipper du stressa på lunchen. Då kan du även försöka hinna med ärenden innan du hämtar hunden. Aktiviteter på vardagar får man nog räkna bort som hundägare. Du har ju ändå varannan helg helt hundledig och kan göra vad du vill.

Jag tror ärligt inte jag orkat med så mycket AW under mina perioder med mycket jobb ändå, även om jag inte haft hund.

 

[linnsan]

Skulle också säga annonsera om dagmatte/husse. Du slipper tänka att hunden sitter ensam och om vakten går långa promenader slipper du ju tänka på motionen också när du kommer hem om du inte vill

Då kan du ju även, någon gång iaf göra något annat efter jobbet som inte är hundvänligt.

 

[Halfrek]

Känner igen mig mycket väl i din situation. Min hund funkar inte heller på dagis, jag jobbar dock bara 5 minuter hemifrån så åker hem på lunchen (en timme). Visst kan jag periodvis känna mig oerhört låst på vardagarna men hunderiet är mitt fritidsintresse och att vara utan hund är inget alternativ. Men det sliter, det gör det. Dagmatte till småhundar har jag fått för mig är lättare att hitta än till stora bökiga hundar? Tror det är ditt bästa alternativ.

 

[lady_vip]

Jag är inte ensamstående, men min sambo veckopendlar och är inte hemma i veckorna. Nu har jag ett superjobb där hundarna är med på jobbet, men innan har vi pusslat hur mycket som helst. Hunddagis några dagar i veckan, mina föräldrar någon dag, sambons föräldrar någon dag och ibland tog jag med dem till förra jobbet och de fick vara med om jag skulle vara ute mycket varvat med att ligga i bilen.

Men det låter som du söker efter en pigg pensionär alt någon som pluggar hemma eller liknande, som kan ta hand om Bruce och ha honom som sällskap och promenera lite. Har du Facebook hade jag börjat med att kolla där, annars blocket. Jag tror defintivt det är lösbart! Då kan du lämna honom en stund på kvällen med nåt gott att tugga på utan att ha dåligt samvete.