En tråd för oss som vill ha barn/som försöker bli gravida del 13

[lykke]

Ja det finns ju inget som säger att vi inte borde vänta, så då finns det för oss betydligt fler fördelar än nackdelar med att vänta lite.
Vi/jag kommer iallafall få använda Gonal F som preparat vilket känns bra, betydligt mer okomplicerat än att hålla på och blanda själv. 250 i dos vilket inte verkar vara det lägsta direkt, men jag är ju trots allt 33 år och har mitt värde så lika bra de kör på tänker jag.

Jag tvivlar inte alls på att läkaren vet vad som är en lagom startdos för just dig, men jag tycker att det låter mycket baserat på (endast) min erfarenhet. Jag var också 33 och hade AMH 1,1 ett år innan ivf:en och jag blev milt överstimulerad på 150 enheter Gonal F. Dvs så pass överstimulerad att jag inte fick göra färsk återinföring och fick ta det väldigt lugnt, men jag behövde inte uppsöka vård för på grund överstimulering.

 

[Eloise]

Jag fick menopur och fick blanda själv. Det var faktiskt inte så farligt. När jag väl blandat räckte det 4-5 dagar med min dos. Nålarna var små och kändes knappt. (Jag vill bara lägga in det här för att de som läser och eventuellt fått det utskrivet inte ska bli onödigt uppskrämda).

Samma lika för mig. Tyckte inte heller det var farligt, funkade fint för mig med

 

[Ingela_S]

Jag tvivlar inte alls på att läkaren vet vad som är en lagom startdos för just dig, men jag tycker att det låter mycket baserat på (endast) min erfarenhet. Jag var också 33 och hade AMH 1,1 ett år innan ivf:en och jag blev milt överstimulerad på 150 enheter Gonal F. Dvs så pass överstimulerad att jag inte fick göra färsk återinföring och fick ta det väldigt lugnt, men jag behövde inte uppsöka vård för på grund överstimulering.

Är överstimulering kopplat till amh? Jag hade amh på 2 när vi började med ivf. Fick starta med 300 enheter men blev ganska snart höjt till 450. Har inte varit i närheten av överstimulering under någon av mina 9 behandlingar. Vet inte vad det beror på, men det hade ju varit intressant om man kunnat ana ett mönster.

 

[Mirabilis]

Jag tvivlar inte alls på att läkaren vet vad som är en lagom startdos för just dig, men jag tycker att det låter mycket baserat på (endast) min erfarenhet. Jag var också 33 och hade AMH 1,1 ett år innan ivf:en och jag blev milt överstimulerad på 150 enheter Gonal F. Dvs så pass överstimulerad att jag inte fick göra färsk återinföring och fick ta det väldigt lugnt, men jag behövde inte uppsöka vård för på grund överstimulering.

Ja jag ska dubbelkolla med sköterskan på sprutmötet på måndag att det stämmer, mänskliga faktorn för fel finns ju alltid liksom

 

[em-pirre]

Jag tvivlar inte alls på att läkaren vet vad som är en lagom startdos för just dig, men jag tycker att det låter mycket baserat på (endast) min erfarenhet. Jag var också 33 och hade AMH 1,1 ett år innan ivf:en och jag blev milt överstimulerad på 150 enheter Gonal F. Dvs så pass överstimulerad att jag inte fick göra färsk återinföring och fick ta det väldigt lugnt, men jag behövde inte uppsöka vård för på grund överstimulering.

Jag blev kraftigt överstimulerad på 125 med normalt amh. Testade sänka pytteliten och då fick vi bara tre mogna ägg.

Så man kan bara testa liksom.

 

[lykke]

Är överstimulering kopplat till amh?

När jag tänker efter har det knappast det.

Jag blev överstimulerad trots att man bara såg 14 folliklar någon dag innan äggplock, vilket säkert inte är så vanligt.

 

[Ingela_S]

När jag tänker efter har det knappast det.

Jag blev överstimulerad trots att man bara såg 14 folliklar någon dag innan äggplock, vilket säkert inte är så vanligt.

Till mig sa de att det var ovanligt med överstimulering om man låg under 20 ägg, men det betyder ju inte att det är omöjligt. Men det verkar ju inte som att det är enbart äggantalet som styr i alla fall.

 

[Piek]

Är det någon som har erfarenhet av spermiedonation? Vi fick ett mycket tråkigt besked av läkaren att det är mycket osannolikt att ivf kommer hjälpa oss till graviditet

Sambon är mycket tveksam till donation då han känner att det inte blir hans barn. Jag känner att jag vill prova men samtidigt finns såklart osäkerheten kring att inte veta vem spermierna kommer från. Hade gärna kommit i kontakt med någon som varit i samma sits och ville dela med sig av tankar, känslor och erfarenheter

 

[Queen]

Är det någon som har erfarenhet av spermiedonation? Vi fick ett mycket tråkigt besked av läkaren att det är mycket osannolikt att ivf kommer hjälpa oss till graviditet

Sambon är mycket tveksam till donation då han känner att det inte blir hans barn. Jag känner att jag vill prova men samtidigt finns såklart osäkerheten kring att inte veta vem spermierna kommer från. Hade gärna kommit i kontakt med någon som varit i samma sits och ville dela med sig av tankar, känslor och erfarenheter

Vilken jobbig situation ni har hamnat i.. svåra val att ta ställning till.

Jag kommer använda donerade spermier som självstående. Vill inte påstå att jag är i samma situation, men du får gärna skriva ändå. Finns lite konton på Instagram att följa och poddar att lyssna på som stöd.

 

[Piek]

Vilken jobbig situation ni har hamnat i.. svåra val att ta ställning till.

Jag kommer använda donerade spermier som självstående. Vill inte påstå att jag är i samma situation, men du får gärna skriva ändå. Finns lite konton på Instagram att följa och poddar att lyssna på som stöd.

Jag tror jag fortfarande är i chock, vi har gjort tre försök varav ett ledde till insättning så vi var inte beredda på det här beskedet nu. Vi visste att risken fanns men vi har ju två försök kvar och eftersom vi gjort en insättning var vi fullt inställda på att köra på. Att nu få beskedet att läkaren anser att det inte är någon idé att försöka igen var fruktansvärt.

Jag tycker inte vi får speciellt bra bemötande av läkaren heller. Det finns tydligen en möjlighet fortfarande, att sambon får någon form av hormonbehandling under sommaren eftersom att hans testosteronnivå har varit väldigt låg tidigare. Det här kom fram efter att vi påtalat det. Läkaren sa rakt ut att han inte hade koll på sambons tidigare provresultat, han hade fokuserat på mitt. Jag minns inte vad behandlingen hette, allt gick så fort.

Sambon har hela tiden sagt att han inte är öppen för donation, och jag har inte vart redo att diskutera det tidigare med honom. Rädslan har varit för stor och jag har inte kunnat tänka att ivf inte skulle hjälpa oss. Just nu känns det som att jag måste välja mellan min sambo, som är den jag vill dela resten av mitt liv med, eller att få ett biologiskt barn. Det är inte ett val jag vill göra

 

[Hedblomster]

Är det någon som har erfarenhet av spermiedonation? Vi fick ett mycket tråkigt besked av läkaren att det är mycket osannolikt att ivf kommer hjälpa oss till graviditet

Sambon är mycket tveksam till donation då han känner att det inte blir hans barn. Jag känner att jag vill prova men samtidigt finns såklart osäkerheten kring att inte veta vem spermierna kommer från. Hade gärna kommit i kontakt med någon som varit i samma sits och ville dela med sig av tankar, känslor och erfarenheter

Jobbig situation Kika på instagramkontot: https://www.instagram.com/thepursuitofkicki/. De har gått vidare till donation efter försök med egna spermier och skriver mycket öppet om det. De har också varit med i tidningsartiklar etc. Vad jag förstår gör de behandling i Danmark och har valt spermadonator själva från en bank. I Sverige väljer läkaren åt en. Jag har själv ingen egen erfarenhet att bidra med! Lycka till

 

[Queen]

Jag tror jag fortfarande är i chock, vi har gjort tre försök varav ett ledde till insättning så vi var inte beredda på det här beskedet nu. Vi visste att risken fanns men vi har ju två försök kvar och eftersom vi gjort en insättning var vi fullt inställda på att köra på. Att nu få beskedet att läkaren anser att det inte är någon idé att försöka igen var fruktansvärt.

Jag tycker inte vi får speciellt bra bemötande av läkaren heller. Det finns tydligen en möjlighet fortfarande, att sambon får någon form av hormonbehandling under sommaren eftersom att hans testosteronnivå har varit väldigt låg tidigare. Det här kom fram efter att vi påtalat det. Läkaren sa rakt ut att han inte hade koll på sambons tidigare provresultat, han hade fokuserat på mitt. Jag minns inte vad behandlingen hette, allt gick så fort.

Sambon har hela tiden sagt att han inte är öppen för donation, och jag har inte vart redo att diskutera det tidigare med honom. Rädslan har varit för stor och jag har inte kunnat tänka att ivf inte skulle hjälpa oss. Just nu känns det som att jag måste välja mellan min sambo, som är den jag vill dela resten av mitt liv med, eller att få ett biologiskt barn. Det är inte ett val jag vill göra

Förstår att ni är i chock... Ett sånt besked går ju inte att vara beredd på typ..
Prata med läkaren igen och kanske fler läkare så ni verkligen förstår varför de lämnar det beskedet, hur behandlingen skulle gå till och vad det innebär...
Sen är nog också samtalsterapi bra, både för er som par och enskilt.. fråga om de erbjuder det på er klinik eller om ni måste gå privat. Hur det än blir så är ju ofrivillig barnlöshet en kris som är jobbigt att ta sig igenom. Podden Jag vill ha barn har många bra avsnitt kring det känslomässiga tycker jag.

 

[Piek]

Jobbig situation Kika på instagramkontot: https://www.instagram.com/thepursuitofkicki/. De har gått vidare till donation efter försök med egna spermier och skriver mycket öppet om det. De har också varit med i tidningsartiklar etc. Vad jag förstår gör de behandling i Danmark och har valt spermadonator själva från en bank. I Sverige väljer läkaren åt en. Jag har själv ingen egen erfarenhet att bidra med! Lycka till

Tack! Jag blev tipsad om det kontot igår, så värdefullt att få läsa om andra I samma sits

 

[Dorinda]

Jag tror jag fortfarande är i chock, vi har gjort tre försök varav ett ledde till insättning så vi var inte beredda på det här beskedet nu. Vi visste att risken fanns men vi har ju två försök kvar och eftersom vi gjort en insättning var vi fullt inställda på att köra på. Att nu få beskedet att läkaren anser att det inte är någon idé att försöka igen var fruktansvärt.

Jag tycker inte vi får speciellt bra bemötande av läkaren heller. Det finns tydligen en möjlighet fortfarande, att sambon får någon form av hormonbehandling under sommaren eftersom att hans testosteronnivå har varit väldigt låg tidigare. Det här kom fram efter att vi påtalat det. Läkaren sa rakt ut att han inte hade koll på sambons tidigare provresultat, han hade fokuserat på mitt. Jag minns inte vad behandlingen hette, allt gick så fort.

Sambon har hela tiden sagt att han inte är öppen för donation, och jag har inte vart redo att diskutera det tidigare med honom. Rädslan har varit för stor och jag har inte kunnat tänka att ivf inte skulle hjälpa oss. Just nu känns det som att jag måste välja mellan min sambo, som är den jag vill dela resten av mitt liv med, eller att få ett biologiskt barn. Det är inte ett val jag vill göra

Prata med en annan läkare. Någon måste ju kunna motivera och berätta, någon som ni har förtroende för!

 

[em-pirre]

Jag tror jag fortfarande är i chock, vi har gjort tre försök varav ett ledde till insättning så vi var inte beredda på det här beskedet nu. Vi visste att risken fanns men vi har ju två försök kvar och eftersom vi gjort en insättning var vi fullt inställda på att köra på. Att nu få beskedet att läkaren anser att det inte är någon idé att försöka igen var fruktansvärt.

Jag tycker inte vi får speciellt bra bemötande av läkaren heller. Det finns tydligen en möjlighet fortfarande, att sambon får någon form av hormonbehandling under sommaren eftersom att hans testosteronnivå har varit väldigt låg tidigare. Det här kom fram efter att vi påtalat det. Läkaren sa rakt ut att han inte hade koll på sambons tidigare provresultat, han hade fokuserat på mitt. Jag minns inte vad behandlingen hette, allt gick så fort.

Sambon har hela tiden sagt att han inte är öppen för donation, och jag har inte vart redo att diskutera det tidigare med honom. Rädslan har varit för stor och jag har inte kunnat tänka att ivf inte skulle hjälpa oss. Just nu känns det som att jag måste välja mellan min sambo, som är den jag vill dela resten av mitt liv med, eller att få ett biologiskt barn. Det är inte ett val jag vill göra

Letrozol?

Men jag fattar inte, de har gjort flera försök med din mans sperma, vad är det som nu plötsligt inte funkar? Eller har det varit en lång paus sen senaste försök?

Har han alltså inte en enda levande normal spermie?

 

[lilium]

Är det någon som har erfarenhet av spermiedonation? Vi fick ett mycket tråkigt besked av läkaren att det är mycket osannolikt att ivf kommer hjälpa oss till graviditet

Sambon är mycket tveksam till donation då han känner att det inte blir hans barn. Jag känner att jag vill prova men samtidigt finns såklart osäkerheten kring att inte veta vem spermierna kommer från. Hade gärna kommit i kontakt med någon som varit i samma sits och ville dela med sig av tankar, känslor och erfarenheter

Jag ska göra dubbeldonation som ensamstående. Det är väl inte riktigt samma men lite liknande då det inte kommer bli mitt biologiska barn. För mig är det inte biologi som gör någon till förälder. Jag har flera i min närhet som gjort antingen ägg- eller spermiedonation av olika anledningar och alla som jag pratat med känner att det är deras barn. Ingen har ångrat sig och ingen känner sig som mindre förälder än den biologiska föräldern.
Men det är en sorg att inse att man inte kommer kunna få biologiska barn. Låt honom landa i det och ge det lite tid. För min del va det ett lätt beslut att välja donation då jag verkligen längtar efter barn och det är mitt bästa alternativ.

 

[Piek]

Letrozol?

Men jag fattar inte, de har gjort flera försök med din mans sperma, vad är det som nu plötsligt inte funkar? Eller har det varit en lång paus sen senaste försök?

Har han alltså inte en enda levande normal spermie?

Det finns ett fåtal levande, de hittade fyra st sist men de verkar vara av så dålig kvalitet att befruktningen inte funkar. Eller äggen har blivit befruktade men celldelningen har avstannat så det inte blivit något av det.

 

[Ingela_S]

Jag tror jag fortfarande är i chock, vi har gjort tre försök varav ett ledde till insättning så vi var inte beredda på det här beskedet nu. Vi visste att risken fanns men vi har ju två försök kvar och eftersom vi gjort en insättning var vi fullt inställda på att köra på. Att nu få beskedet att läkaren anser att det inte är någon idé att försöka igen var fruktansvärt.

Jag tycker inte vi får speciellt bra bemötande av läkaren heller. Det finns tydligen en möjlighet fortfarande, att sambon får någon form av hormonbehandling under sommaren eftersom att hans testosteronnivå har varit väldigt låg tidigare. Det här kom fram efter att vi påtalat det. Läkaren sa rakt ut att han inte hade koll på sambons tidigare provresultat, han hade fokuserat på mitt. Jag minns inte vad behandlingen hette, allt gick så fort.

Sambon har hela tiden sagt att han inte är öppen för donation, och jag har inte vart redo att diskutera det tidigare med honom. Rädslan har varit för stor och jag har inte kunnat tänka att ivf inte skulle hjälpa oss. Just nu känns det som att jag måste välja mellan min sambo, som är den jag vill dela resten av mitt liv med, eller att få ett biologiskt barn. Det är inte ett val jag vill göra

Vilket märkligt förfarande, att bara titta på den ena partens provresultat. Jag tänker att ett resultat i högsta grad är beroende av båda parter. Det kvittar ju hur bra ägg man har ifall spermierna är dåliga, och tvärt om.

Angående donation så har jag och min man landat i att försöka med äggdonation, efter 9 försök med egna ägg. Det har tagit tid för oss att, precis som @lilium säger, sörja och acceptera den egna begränsningen, och komma fram till att föräldraskapet är så mycket annat än gener och dna.

 

[em-pirre]

Det finns ett fåtal levande, de hittade fyra st sist men de verkar vara av så dålig kvalitet att befruktningen inte funkar. Eller äggen har blivit befruktade men celldelningen har avstannat så det inte blivit något av det.

Prova letrozol ni! Det kan absolut ha god effekt!

 

[Piek]

Vilket märkligt förfarande, att bara titta på den ena partens provresultat. Jag tänker att ett resultat i högsta grad är beroende av båda parter. Det kvittar ju hur bra ägg man har ifall spermierna är dåliga, och tvärt om.

Angående donation så har jag och min man landat i att försöka med äggdonation, efter 9 försök med egna ägg. Det har tagit tid för oss att, precis som @lilium säger, sörja och acceptera den egna begränsningen, och komma fram till att föräldraskapet är så mycket annat än gener och dna.

Ja känslan blev väldigt konstig när han säger att problemet ligger hos mannen och sen är han inte inläst på förutsättningarna. Det här är ju något enormt för oss och vi vill, såklart, göra allt för att båda ska kunna bli biologiska föräldrar så att höra att han anser att det inte är någon idé på dessa grunder känns konstigt. Samtidigt vet vi ju inget och måste lita på läkarens kompetens.

Just nu är vi i ett enormt sorgstadium, måste låta det lägga sig. Jag blir oerhört rädd, stressad och greppar efter halmstrån medan sambon sörjer över att troligtvis aldrig få bli biologisk pappa.

Prova letrozol ni! Det kan absolut ha god effekt!

Tack! Ska kolla upp det. Läkaren jämförde det med de sprutor jag tagit, antar det var ett liknande hormon? Behandlingen skulle innebära sprutor i ca tre-fyra månader. Kan det vara den behandlingen?