En sån där "hur hade ni reagerat"-tråd

[Petruska]

@mandalaki @Petruska Hmm, det ligger nog något i att jag värderar min irritation och känner mig irriterad på mig själv för att jag blir irriterad (?!). Alltså att jag har "fel" känsla och måste tränga bort den till varje pris, typ.



Rationellt så tycker jag precis så! Min sambo släpar verkligen inte hem spontant övernattande vänner särskilt ofta och jag tycker att han ska ha friheten att kunna göra det.

Kan du testa att "acceptera" irritationen utan att direkt uttrycka den?

 

[Sleepy]

Nä, men hen hade kommit hem mitt i natten eftersom besöket drog ut på tiden. Det är ändå så pass lång sträcka att man inte bör vara supertrött när man kör.

Ok. För mig är det en helt normal körsträcka och skulle inte vara en anledning till att sova över. Det är ju olika vad man är van vid, förstås.

 

[Sleepy]

Men det är väl inga argument?

Nej, bara en reaktion. Frågeställningen för övrigt har jag inte kommenterat.

 

[snow]

Kan du testa att "acceptera" irritationen utan att direkt uttrycka den?

Jag kan ju försöka iaf. Men generellt är jag en person som lätt "exploderar" och sen är det bra, dvs jag har lätt till uttryck/reaktion men kan släppa det jag var irriterad på lika snabbt förutsatt att jag får avreagera mig. Att bara acceptera utan "utlopp" är nog något jag sällan gör/är dålig på.

 

[mandalaki]

Nej, bara en reaktion. Frågeställningen för övrigt har jag inte kommenterat.

Detta är OT men - din kommentar var så typisk Buke. Så fort någon nämner en körtid, t ex om hon överväger att byta jobb och ska börja pendla - så dyker det alltid upp en 40 pers som konstaterar att DET ÄR VÄL INGENTING, SJÄLV HAR JAG MINSANN 18 MIL TILL JOBBET. Vilket sällan är relevant eftersom var och en värderar sin fritid vs jobbet olika högt.

Och i det här fallet var det ju ännu mer irrelevant, eftersom händelsen redan är passerad och TS sambo var schyst nog att låta kompisen sova över så att han skulle slippa missa minst en timmes nattsömn. Om en timmes körning är mycket eller inte beror ju på sammanhanget.

 

[Petruska]

Jag kan ju försöka iaf. Men generellt är jag en person som lätt "exploderar" och sen är det bra, dvs jag har lätt till uttryck/reaktion men kan släppa det jag var irriterad på lika snabbt förutsatt att jag får avreagera mig. Att bara acceptera utan "utlopp" är nog något jag sällan gör/är dålig på.

Jag vill väl helst inte uppfostra dig, men jag tänker ändå att det kan ju vara bra att kunna härbärgera känslor utan att uttrycka dem. (Både i privata och professionella sammanhang.) Sen kan jag inte låta bli att reagera på det där "och sen är det bra". Det är att ställa ganska stora krav på andra, att de ska tycka att "sen är det bra" när du har fått ha ditt uttryck. Det finns ju alltid en risk att det sedan ligger kvar och skaver hos de andra personerna. (Man kan så klart säga att det är deras ansvar, men man behöver ju inte göra livet jobbigare för andra än nödvändigt.)

(Själv misslyckades jag storslaget med ungefär allt det ovanstående igår, så jag har funderingarna i färskt minne. )

 

[mandalaki]

(Själv misslyckades jag storslaget med ungefär allt det ovanstående igår, så jag har funderingarna i färskt minne. )

Visst är allting mycket enklare på Buke?

 

[snow]

Jag vill väl helst inte uppfostra dig, men jag tänker ändå att det kan ju vara bra att kunna härbärgera känslor utan att uttrycka dem. (Både i privata och professionella sammanhang.) Sen kan jag inte låta bli att reagera på det där "och sen är det bra". Det är att ställa ganska stora krav på andra, att de ska tycka att "sen är det bra" när du har fått ha ditt uttryck. Det finns ju alltid en risk att det sedan ligger kvar och skaver hos de andra personerna. (Man kan så klart säga att det är deras ansvar, men man behöver ju inte göra livet jobbigare för andra än nödvändigt.)

(Själv misslyckades jag storslaget med ungefär allt det ovanstående igår, så jag har funderingarna i färskt minne. )

Jag är nog bättre på att bita mig i tungan professionellt - det är inte så att jag totalt saknar impulskontroll . Det tyder väl på att jag borde klara av det även privat, men med sina närmsta har man ju mycket närmare till känslorna sas.

Med "och sen är det bra" menar jag att det är bra för mig. Alltså att jag oftast inte går runt och är långsur. Jag förstår verkligen att det inte är så för alla andra och försöker därför tänka efter före huruvida min egen reaktion verkligen är rimlig. Det knepiga blir liksom om känslan är rimlig - dvs det är ok att bli irriterad - och att då acceptera utan att agera. Om min spontana feeling är en kraftig överreaktion så är det lättare för mig att säga till mig själv att "nu är du faktiskt lite vrång här snow, gå och kamma dig".

 

[kryddelydd]

Intressant att läsa era svar! Ffa att några verkar vara som jag; att spontana nattgäster påverkar ens "sfär" och liksom tar lite energi. Jag trodde nog att de flesta skulle säga "äh, det är väl ingenting" (vilket jag önskar att jag kände, men hur mycket min hjärna än tycker att det vore fint om jag var totalt opåverkad och superspontan så är jag inte det).



Huvudet på spiken . Min sambo är mycket mer spontan och social än vad jag är. Och det måste han ju få vara! Jag tror att jag i den här situationen hade önskat att han hade uppmärksammat att han vet att jag kan ha lite svårt för den här typen av spontanitet genom att fråga: "det blev lite sent, är det OK om xx stannar över natten?", istället för att som han sa nu: "det blev visst sent så xx sover över här".

Men som jag skrev ovan, jag önskar nog att det inte påverkade mig så mycket att "mina cirklar rubbas". Att folk är hos oss på kvällar spelar mig mindre roll, men just mornar är lite heliga för mig - det är då jag tankar energi liksom, och gärna i min ensamhet. När den rutinen måste ruckas på så vill jag gärna ha lite längre framförhållning än kl 22:30 kvällen innan. (Nu löste jag situationen genom att gå upp innan folket vaknat hemma och stack på ett spinningpass, för att därefter äta frukost på jobbet. Delar kontor med två till men de är sällan här på morgonen så nu fick jag min ensamma morgonstund och cirklarna är runda och fina igen )

Utifrån hur du nu beskriver situationen, så tycker jag att den är OK.
DVS sambon bjöd hem sin kompis (måste vara OK även om man själv inte gillar kompisen).
Sedan blev det sent och kompisen fick sova över.

Det hade varit något helt annat om sambon hade avtalat med kompisen att "kom och ät hos oss och ta ett glas vin, du får gärna sova över" utan att ha pratat med dig.

 

[kryddelydd]

Med "och sen är det bra" menar jag att det är bra för mig. Alltså att jag oftast inte går runt och är långsur.

@Petruska har en viktig poäng.
En kraftfull "explosion" kan vara väldigt jobbigt för motparten - även om den vet hur du fungerar.
Även om du släpper problemet sedan eftersom det för din del är utagerat.

 

[athena_arabians]

Jag har vallonhumör och ja, det har verkligen gått i arv i flera generationer. Vi smäller och smäller rejält (långsur är inget för oss ). Eftersom jag vet om det anser jag att det är min plikt att faktiskt hålla humöret i schack. Det blir olidligt för omgivningen annars och jag blir faktiskt nästan rädd för mig själv när jag verkligen tänder.

Det har automatiskt blivit bättre med åldern plus att jag har jobbat med det eftersom jag tidigt var medveten om att mitt humör är lite extremt. Det som är skönt nu är att jag kan ta fram det men samtidigt kontrollera det, väldigt användbart i vissa jobbsituationer

 

[Korven]

Det hade varit något helt annat om sambon hade avtalat med kompisen att "kom och ät hos oss och ta ett glas vin, du får gärna sova över" utan att ha pratat med dig.

Sån var mitt ex när vi bodde i Sth på -70talet, flera hemlösa kompisar. Vi var inte rika alls men han hävdade att de var ännu fattigare. Men ut och jobba då för på den tiden kunde man jobba svart lätt då de inte hade arbetstillstånd. Eller åk hem.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag hade inte alls tyckt om det. Min partner hade heller inte uppskattat om jag gjorde så så vi är väldigt samkörda på så vis.

Jag hade blivit jätteirriterad faktiskt.

 

[snow]

@Petruska har en viktig poäng.
En kraftfull "explosion" kan vara väldigt jobbigt för motparten - även om den vet hur du fungerar.
Även om du släpper problemet sedan eftersom det för din del är utagerat.

Absolut, och jag är mycket väl medveten om detta. Sen är denna "explosion" oftast inte att jag står och skriker ut min frustration utan jag kanske låter mer irriterad än vad som är motiverat eller kommer med en onödigt tillspetsad kommentar. För min del ligger det nog precis som @athena_arabians lite grann i generna: på min pappas sida är vi ganska "explosiva" och gentemot min far är detta sätt att vara egentligen inget problem. Om jag och pappa hamnar i en konflik kan vi säga skitelaka saker och vara otroligt arga på varandra. Det brukar sluta så att någon klampar därifrån (oftast jag) och så lugnar vi båda ner oss på varsitt håll, säger förlåt, och sedan är hela saken utagerad. Ingen är ledsen för vad den andra sa under ett "utbrott". Men min mamma och sambo är inte alls så; de blir uppriktigt ledsna. Hamnar jag i en konflikt med någon av dem så försöker jag verkligen att inte agera på mitt tillfälliga "känslopåslag".

 

[Sleepy]

@snow Om det här skulle hända ofta, hur skulle det kännas då?

 

[snow]

@snow Om det här skulle hända ofta, hur skulle det kännas då?

Jobbigt. Och om det är viktigt för sambon att ofta ha vänner som spontant sover över så hade vi behövt jobba på en lösning som fungerar för oss båda.

 

[spinxx]

Jag hade inte blivit irriterad. Om jag föraktat den manliga vännen hade jag svalt föraktet.
Om jag har en vän som av olika skäl inte kan sova hemma (Annars sover man väl inte över? vi är ju inte 12 år längre) så hade jag inte velat behöva fråga sambon om det är ok.
Hon är min vän och om hon behöver sovplats så får hon sova i mitt hem.

Om vi bott i en etta hade det varit en annan grej.

 

[sillysinta]

Om din sambo bjuder hem en av sina vänner till er gemensamma lägenhet, och din sambo vet att du inte är särskilt förtjust i denna vän, tycker du då att det är OK att sambon låter vännen sova över utan att prata med dig först? Du är alltså hemma och måste därmed "tvångsumgås" med vännen.

(Ja, detta är ett scenario ur verkligheten och jag kan inte reda ut om min irritation över situationen är irrationell eller ej.)

Jag tycker inte det är ok. Jag hade blivit rejält irriterad.
Jag har dessutom en person ur min mans släckt som jag fullkomligt hatar. Skulle denne bjudas in till mitt hem utan att jag visste och tom. utan att jag var där, då hade det tagit hus i helvete. Jag vill ICKE att denna person skall vara i mitt hem, bland mina personliga och privata saker och liv.

Javisst är det bådas hem och liv, men då ingår också att respektera vad jag INTE vill. De kan umgås någon annanstans.

 

[Kiwifrukt]

Jag hade, tyvärr, också reagerat, och det är väl ett exempel på varför jag kanske inte passar som sambo. Men det hade så klart berott på varför jag inte gillar den personen, hur stort boende vi i så fall skulle ha, hur länge hen skulle stanna, om hen har långt hem och om jag hade haft möjlighet att smita därifrån i alla fall en stund. Vissa personer (typ Ove i solsidan) lyckas ju dessutom alltid nästla sig in överallt, så även om din sambo hade sagt nej kanske hen hade lyckats få det till att hen ska stanna ändå?

Jag hade nog varit i stallet ett par timmar på kvällen för att slippa vara hemma med gästen, eller åkt hem till föräldrarna. Men jag förstod det som att du måste vara hemma? I det läget hade jag nog inte gjort så mycket just nu, men sagt till din sambo att du verkligen inte kan med personen och gärna blir förvarnad om det ska hända igen.

 

[TygerTyger]

Jag har vallonhumör och ja, det har verkligen gått i arv i flera generationer. Vi smäller och smäller rejält (långsur är inget för oss ). Eftersom jag vet om det anser jag att det är min plikt att faktiskt hålla humöret i schack. Det blir olidligt för omgivningen annars och jag blir faktiskt nästan rädd för mig själv när jag verkligen tänder.

Det har automatiskt blivit bättre med åldern plus att jag har jobbat med det eftersom jag tidigt var medveten om att mitt humör är lite extremt. Det som är skönt nu är att jag kan ta fram det men samtidigt kontrollera det, väldigt användbart i vissa jobbsituationer

Vallonhumör? Jag själv, halva min släkt och några bekanta är valloner. Ingen av oss har det där humöret.