Efter lång tid i en relation - hur skulle ni beskriva känslorna man har för varandra?

[Happimess]

Efter ett intressant samtal med vänner om vad rubriken säger funderar jag på hur ni resonerar; ni som är/tidigare har varit i långa relationer (säg, ungefär 10 år och mer än så), hur skulle ni beskriva vad man "känner" för varandra efter så lång tid?

Finns där pirr och förälskelse?
Eller bara djup vänskap och samhörighet?
Är det den djupa vänskapen i kombination med intimitet som utgör "kittet" efter lång tid ihop? Något annat?

Är känslorna självklara eller kräver de jobb för att underhållas?

 

[sthu]

Jag och mitt ex var ihop i tio år. De sista åren var det egentligen en ren vänskapsrelation, åtminstone från min sida. Och så är han ju mitt ex också. Det räckte inte för mig att vi ihop med en kompis. Där var det mycket jobb för att få det att fungera.

Min nuvarande har jag varit ihop med i sex år, gifta sen 2018. Jag blir fortfarande pirrig när han ler mot mig, om än inte på samma sätt som när vi var nya. Enda sättet vi underhåller känslorna på är att umgås, göra saker ihop och samtidigt ge varandra utrymme. Själva känslorna sköter sig själva.

 

[Askur2017]

Jag och min man har varit ihop i 18 år nu i juni. Sen jag var tonåring… så det är förstås skillnad på känslorna vad gäller det mesta i livet nu som 36-åring men i perioder tycker jag ändå det där första pirret gör sig påmint lite extra. Och då är vi duktiga på att säga det till varandra!

Tycker också det är mycket lättare med alla känslor över lag. Jag kan verkligen tillåta mig själv att få vara lite trött och sur på honom också, efter 18 år är det ingen big deal faktiskt.

Det viktigaste vi har och det vi båda föll för hos varandra är vår humor, och den följer ju med år efter år vad som än händer för övrigt. Så länge vi får våra regelbundna gapskratt åt sånt bara vi förstår kommer det alltid vara vi är jag övertygad om

 

[Halona]

Jag och min sambo har varit tillsammans i 10 år. Vi delar samma grundvärderingar och intressen även om vissa intressen ändrats över tid. Vi är bästa vänner och jag känner även stark kärlek till honom, särskilt eftersom vi utvecklats tillsammans och stöttat varandra genom svåra tider. Jag känner att vi är trygga med varandra och gillar fortfarande närhet. Det är inte samma pirr men jag tycker fortfarande han är attraktiv och blir stolt att jag har en så varm, omtänksam och kärleksfull sambo.

 

[TheRedLightning]

Jag och mitt ex var ihop nästan 10 år, minns att vi delade på oss för vi gled isär och var som två vänner som bodde tillsammans mot slutet.
Så jag tror man får underhålla relationen också, så den inte dör ut. Jag har inte någon jätteerfarenhet av det och kommer inte ihåg i detalj längre, men det är någonting.

 

[DarkInNight]

Jag och min man har varit tillsammans i femton år nu.
Vi är VÄLDIGT olika som personer, jag är högt och lågt och har ett ständigt surrande huvud medan han är mer samlad, samtidigt som vi har liknande syn på vikten av fritid, hobby, barnuppfostran, hur vi vill bo, sex ( ).
Det har inte varit enkelt, skador, sjukdomar, familjeproblem har ställt vårt förhållande på ända flera gånger, men varje nedgång har medfört en utveckling och uppgång. Så rent krasst tror jag att det är nedgångarna som kittat ihop oss och är anledningen till att vi hållt ihop så länge. Som sagt är vi enormt olika ..

Det jag känner för honom?
Samhörighet. Trygghet. Närhet. Attraktion.

 

[athena_arabians]

Mitt nuvarande förhållande är det längsta jag haft (om mindre än en månad är det 12 år). Vi är ju särbos så det är ju lite speciellt.

Vi har ofta krigat och båda har varit nära att göra slut... men försöker jag tänka mig livet utan honom skriker mitt hjärta "Nej" och jag antar att det är något liknande för honom. Vi är ju kring 50 så vi ser definitivt inte längre ut som vi gjorde när vi blev tillsammans men jag tänder fortfarande på honom. Och jag smälter fortfarande när han säger "älskling" till mig.

Sedan är det saker vi har olika åsikter om, mycket beroende på att vi har väldigt olika bakgrund. Det är ok, jag behöver inte dela allt med honom.

 

[Mirtai]

Jag har varit tillsammans med min man i ca 12 år. Det har inte alltid varit enkelt, det har varit nära skilsmässa…

Men grunden är att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom. Även om det funnits perioder jag inte varit särskilt kär har jag aldrig kunnat se ett liv utan honom.

Vid något tillfälle ställde jag mig frågan om jag skulle vilja dejta honom om jag var singel och vi nyss träffades. Eftersom svaret var ja så kändes det väldigt rätt att fortsätta.

Vad jag känner? En djup kärlek och samhörighet. Inte ett pirr eller samma starka attraktion som för 10 år sedan, men något mkt djupare och i mina ögon mycket mer värdefullt

 

[Sol]

20 år har jag och min man varit ihop. Han är min fasta och trygga punkt i livet och pirret finns absolut kvar men det kommer kanske inte upp till ytan riktigt lika ofta nu som när vi var nykära. Tanken på ett liv utan honom gör fysiskt ont.

 

[Fjordfrälst]

I drygt 9 år har min sambo och jag varit tillsammans. En del svårigheter har vi tagit oss igenom och gått starkare ur. Han var för några år sedan lite orolig för att jag skulle ledsna och vilja "prova fler" då han är min enda och ett tag var det faktiskt jobbigt att jag inte har den erfarenheten som han men det har lagt sig, varför skulle jag vilja ligga med andra när han är allt jag vill ha?!? Nej och åter nej. Den där spänningen i början av ett nytt förhållande är speciellt men inte så speciellt som ett där man älskar varandra på djupet, det är mer speciellt än allt annat ❤. Ja jo visst sexet har väl fått lida efter min stressutmattning och blir väl naturligt att man inte är som "kaniner" efter några år . Går lite i perioder, så som livet är typ. Förälskelsepirr uppstår fortfarande då och då och vi är väldigt fysiska med att vi håller handen och ger en smekning när vi sitter i soffan eller passerar varandra. Vi kompletterar varandra bra och har ofta samma åsikter om det mesta, vill bo på samma sätt och vi har våra egna intressen vi brinner för samtidigt som ingen av oss är ny för den andres intressen. Han är ingen hästkille men är inte helt ovan kring hanteringen och jag är ingen traktornörd men jag har absolut rattat traktorer i min dag. Säger som @Sol att jag kan inte tänka mig ett liv utan honom utan att det gör ont i kroppen...❤

 

[Teilani]

18 år, och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Trygghet, samhörighet, kärlek och en stor tacksamhet över att jag haft en sån fantastisk tur att hitta denna människa och få dela allt med honom.

 

[Saija]

22 år senare är han fortfarande "mannen i mitt liv"! Vi har väldigt lika värderingar, men är rätt olika som personer. Vi har inte samma hobbies, men en förståelse för dem och att de tar sin tid. Vi kan bråka så det ryker om det några gånger per år, men blir ändå vänner rätt fort när ångan har lagt sig, och man kan diskutera i lugn och ro. Vi pratar otroligt mycket med varandra, om jag jämför med tidigare förhållanden. Kärleken är ännu djupare nu och pirret har faktiskt aldrig försvunnit. En trygghet att känna varandra så väl ger också en sorts egen dimension till fantastiskt sex. Jag är otroligt lyckligt lottad!

 

[pepp]

Vilken fin tråd att läsa ❤

 

[TinyWiny]

En otroligt djup kärlek men samtidigt finns det där pirret kvar och jag kan känna mig så vansinnigt förälskad i honom. Det som fanns i början har bara djupnat med åren och det blir bara bättre och bättre. När han kommer innanför dörren är det liksom så bra och det trots att jag trivs alldeles utmärkt ensam. Han har gjort mitt liv än bättre trots att jag inte tyckte att jag saknade något innan och trots att jag älskade mitt singelliv innan han kom in i mitt liv.
Jag och min partner är väldigt olika i nästintill allt men vi kompletterar varandra väldigt bra och vi har aldrig försökt ändra på varandra. Vi lever våra liv som vi vill leva och vi har vårt liv tillsammans. Vi har varit tillsammans i 22 år nu i sommar.

 

[Unafraid]

Vi har "bara" varit tillsammans i 7,5 år. Han är min bästa vän. Vi kompletterar varandra. Det är en person som jag kan sitta tyst bredvid i timmar och känna min bekväm. Om han inte sitter där saknar jag honom. Jag litar på honom till 100%, Vi tröttnar aldrig på varandra. Jag kan absolut inte tänka mig ett liv utan honom, det känns skrämmande. Tror att jag aldrig skulle hitta en liknande/bättre människa om jag behövde leta igen. Han friade för drygt en månad sen.

 

[Crossline]

Vi har varit tillsammans i 13 år, blev ihop som tonåringar. Har nu bott ihop i snart 11 år och har ett barn ihop. Känslan? En varm samhörighet som grund, som ibland flammar upp och blir till pirr. Inte riktigt som när vi var nykära, men jag tycker det nästan är bättre såhär. Så tryggt och fint.

 

[Mineur]

Vid något tillfälle ställde jag mig frågan om jag skulle vilja dejta honom om jag var singel och vi nyss träffades. Eftersom svaret var ja så kändes det väldigt rätt att fortsätta.

Det här var ett väldigt bra "knep" tycker jag!

 

[Tajger]

Jag och min man har varit tillsammans i 37 år, och jag har svårt att tänka mig livet utan honom Kär absolut, förälskad i perioder, bästa vän alltid.

 

[Anonym111]

Jag och mitt ex var ihop i tio år. De sista åren var det egentligen en ren vänskapsrelation, åtminstone från min sida. Och så är han ju mitt ex också. Det räckte inte för mig att vi ihop med en kompis. Där var det mycket jobb för att få det att fungera.

Hade kunnat varit jag som skrev detta. Var också tillsammans med mitt ex i tio år och det blev mer som en vänskapsrelation. Älskade honom och tyckte han var en av världens finaste människor men inge kärlekspirr.

 

[Andromedae]

Varit tillsammans i tretton år, sedan tonåren. Vi har bott tillsammans i elva år. Han är min bästa vän. Känner tillit, gemenskap och djup kärlek. Och ibland tittar jag på honom och känner mig förundrad över vilken tur jag har som får dela mitt liv med någon som han.