Du är psykiskt sjuk! Nej vänta, du har visst en hjärntumör!

Funderar på en sak, jag har så svårt att tolka vissa saker och förstå vad som menas. Idag i affären hade jag börjat lägga upp varorna på bandet men det var god tid innan min tur när jag insåg att jag tagit fel på en sak som det skulle ta 20 sekunder att byta. Sprang iväg och när jag kommer tillbaka har tanten bakom mig i kön tagit all min plats på kassabandet, slängt upp det i en väldig hastighet så jag fick räcka in mina saker sak efter sak under plexiglaset till kassapersonalen istället för att lägga det på bandet. Tanten suckade, blängde på mig och visade tydligt att hon var irriterad.

Men jag var ju inte sen, jag förklarade för henne att jag skulle byta en sak men hon bara blängde på mig. Jag vill inte slösa andras tid men det här var liksom några få meter bakom oss som mest. Nu har jag varit ledsen i 3 timmar och försöker smälta att någon varit arg på mig och fundera på hur dålig jag är eller om det var ok att byta så snabbt när dom framför inte var klara på lång väg men så fort någon är elak eller arg eller irriterad letar jag alla fel jag kan i mig själv så jag kan inte släppa det. Dom här sakerna borde inte ta upp så mycket tid men det kan ta 1-3 dagar att släppa det. Jag försöker tänka att jag inte kan vara den första som tagit fel eller glömt. Förstår ju om det var min tur i kön också men det var ju två framför mig.
Inte ditt fel alls, hon tog sig previlegiet och försökte slänga det på dig. Det är tyvärr halvvanligt numera har jag märkt. Förr fungerade detta utmärkt.
 
Imorgon ska jag prata med min terapeut. Hon brukar komma hem till mig men de var ett par veckor sen och förra veckan pratade vi i telefon. Jag får välja mellan hembesök och telefonkontakt imorgon och det känns som jag borde vilja och orka träffa henne på riktigt, att hon kommer hit. Men när jag tänker på det redan nu får får jag en klump i magen och det känns som jag ska kräkas. Men jag borde träffa henne på riktigt för det ska man ju helst. Och det känns lite jobbigt med samtal i telefonen också, så lite jobbigt båda alternativen. Det är videosamtal men jag vägrar synas så lägger mobilen så dom som ringer bara ser taket.

Tanken på vad som är bäst är att ses på riktigt för att det är det jag borde vilja och orka, men i dagsläget så kan ett telefonsamtal nog vara det bästa och det mest hanterbara sättet för att ens orka prata med henne. Men jag vet inte. Måste bestämma mig nu ikväll. Vet inte hur jag ska tänka.
 
Imorgon ska jag prata med min terapeut. Hon brukar komma hem till mig men de var ett par veckor sen och förra veckan pratade vi i telefon. Jag får välja mellan hembesök och telefonkontakt imorgon och det känns som jag borde vilja och orka träffa henne på riktigt, att hon kommer hit. Men när jag tänker på det redan nu får får jag en klump i magen och det känns som jag ska kräkas. Men jag borde träffa henne på riktigt för det ska man ju helst. Och det känns lite jobbigt med samtal i telefonen också, så lite jobbigt båda alternativen. Det är videosamtal men jag vägrar synas så lägger mobilen så dom som ringer bara ser taket.

Tanken på vad som är bäst är att ses på riktigt för att det är det jag borde vilja och orka, men i dagsläget så kan ett telefonsamtal nog vara det bästa och det mest hanterbara sättet för att ens orka prata med henne. Men jag vet inte. Måste bestämma mig nu ikväll. Vet inte hur jag ska tänka.
Heja dig. Tycker du tänker klokt att väga in vad som faktiskt går att genomföra och kan bli okej för dig! Vad som teoretiskt "är bäst" är inte alls lika viktigt som vad som känns bäst för dig utifrån hur du mår och hur mycket ork du har. Du vet hur mycket energi de olika alternativen tar ungefär och även kanske på ett ungefär hur mycket energi du kommer ha imorgon. DET är vad som räknas, att få energiekvationen att gå ihop (allra helst gå på plus såklart) och att göra saker som ger dig själv en okej magkänsla om det går.
 
Heja dig. Tycker du tänker klokt att väga in vad som faktiskt går att genomföra och kan bli okej för dig! Vad som teoretiskt "är bäst" är inte alls lika viktigt som vad som känns bäst för dig utifrån hur du mår och hur mycket ork du har. Du vet hur mycket energi de olika alternativen tar ungefär och även kanske på ett ungefär hur mycket energi du kommer ha imorgon. DET är vad som räknas, att få energiekvationen att gå ihop (allra helst gå på plus såklart) och att göra saker som ger dig själv en okej magkänsla om det går.
Tack, ja energiekvationen måste gå ihop. Jag ska ta fram mitt material från AST och se hur jag kan bestämma. Sen kanske det inte är någon fara om det rent teoretiskt inte blir perfekt några veckor utslaget på det stora hela. Så mitt beslut får ju inte välden att rasa om jag väljer fel
 
Vilket krångel, hjärtmedicinen ska sättas in igen och jag skickas runt mellan olika mottagningar och vårdcentralen och när jag väl fick tag på rätt ställe så ber dom mig säga vilken dos jag hade innan vilket borde vara deras jobb att se, jag sa att jag trodde en vis dos men att jag helt ärligt inte är säker eftersom jag just nu är uppe i minst 53 tabletter per dag plus flertalet andra mediciner som inte ligger i apodosen så jag kan verkligen inte hålla koll. Kan inte dom bara ta ansvaret för min vård? Jag orkar bara inte!

Imorgon ringer min psykiatriker och jag skäms så mycket inför det för att jag mår sämre än sämst istället för bättre sen vi sist pratade och han är så snäll och vill och provar allt men nu finns det ju knappt inte en enda medicin jag inte provat och behandling har jag fast jag behöver för autismen också. Men känns uppgivet. Vi har ju gjort allt. Vill vara en bra patient.
 
Nu har jag pratat med läkaren som konstaterade att jag är i en väldigt djup depression. Han vill att jag ska vara inlagd och åka in akut redan idag. Jag vill verkligen inte det, när jag är inlagd blir jag ännu mer passiv eftersom jag inte har hundarna att gå ut med. Vi kom fram till att jag måste åka akut om jag vill skada mig. Han tycker inte det känns bra att jag är hemma så mobila teamet från psykakuten kommer att komma till mig i helgen för att göra en bedömning då också om jag kan vara hemma eller måste bli inlagd och stötta mig.

Jag har bestämt att jag ska klara att hålla ut till nyår, sen vet jag inte. Man måste planera saker,som med hundarna. Pratade med mamma och vågade berätta lite mer, hon sa att hon och pappa kommer komma varje dag till mig och stötta och få upp mig ur passiviteten.

Mamma sa att det inte var så konstigt med kraschen. Att jag varit manisk i några veckor, jag har inte förstått det själv men tydligen var det rätt uppenbart för alla omkring mig. Kände att jag red på en våg och klarade typ allt och gjorde massor, massor jag inte klarat på 12 år innan. Men jag blir alltid deprimerad efter ett hypomaniskt eller maniskt skov.

Läkaren föreslog först ECT men jag har fått det förr och det enda som hände var att jag har ca 2 års minnen som försvunnit helt. Han föreslog Anafranildropp (stark antidepressiv medicin rakt in i blodet) men det har jag också haft och blev bara sämre. Låg i sängen med droppet, svimmade om jag försökte gå upp, åt i princip inget, depressionen försvann inte och skulle jag få det nu skulle jag vara inlagd 2-3 veckor.

Nu höjde vi min Voxra. Jag har redan maxdosen på 300 mg enligt FASS men läkaren sa att det finns studier på att en högre dos kan hjälpa om man är i en djup depression så nu ska jag få 450 mg istället. Ska tydligen märkas av rätt så snart. Vet inte vad vi gör annars men försöker lägga det ansvaret och behandlingen på läkaren. Det är hans jobb och han kan mer än jag.
 
Jag börjar nästan överväga anafranildropp nu, bara göra något som förändrar allt. Kanske reagerar jag annorlunda den här gången? Vill prata med läkaren igen och bolla det hela. Blev mest paff idag när han föreslog det. Trodde inte han skulle förstå och ta det på sånt allvar som han gjorde, inläggning var ju sånt som hände titt som tätt i många, många år. Ut och in. Nu har jag klarat mig utan det på många år. Inte en del av mitt liv längre.

Vet inte hur jag ska tänka. Får kanske prova mig på ökningen av Voxran och i helgen kommer mobila teamet så jag hinner fundera till lördag eller söndag och jag träffar min terapeut på måndag.

Känner nästan att jag behöver det där droppet, våga prova. Men vill inte bli så dålig igen. Be mina föräldrar innan att dom kan hålla koll lite och påpeka till mig om dom ser att det går åt fel håll så jag inte bara sjunker in i mig själv och depressionen om jag tar droppet.

Är det någon som positiva erfarenheter av anafranildropp?
 
Jag börjar nästan överväga anafranildropp nu, bara göra något som förändrar allt. Kanske reagerar jag annorlunda den här gången? Vill prata med läkaren igen och bolla det hela. Blev mest paff idag när han föreslog det. Trodde inte han skulle förstå och ta det på sånt allvar som han gjorde, inläggning var ju sånt som hände titt som tätt i många, många år. Ut och in. Nu har jag klarat mig utan det på många år. Inte en del av mitt liv längre.

Vet inte hur jag ska tänka. Får kanske prova mig på ökningen av Voxran och i helgen kommer mobila teamet så jag hinner fundera till lördag eller söndag och jag träffar min terapeut på måndag.

Känner nästan att jag behöver det där droppet, våga prova. Men vill inte bli så dålig igen. Be mina föräldrar innan att dom kan hålla koll lite och påpeka till mig om dom ser att det går åt fel håll så jag inte bara sjunker in i mig själv och depressionen om jag tar droppet.

Är det någon som positiva erfarenheter av anafranildropp?
Jag har fått anafranildropp två gånger när jag var i en djup depression. Det hjälpte mig då och jag var inte fullt lika låg efter omgångarna.
Men jag är dock inte bipolär, utan dras bara med depressioner. Så kan säkert fungera annorlunda då.

Vill mest skicka en kram. ❤
 
Jag har fått anafranildropp två gånger när jag var i en djup depression. Det hjälpte mig då och jag var inte fullt lika låg efter omgångarna.
Men jag är dock inte bipolär, utan dras bara med depressioner. Så kan säkert fungera annorlunda då.

Vill mest skicka en kram. ❤
Tack snälla för kramen. Jag upplevde min tid med droppet som en period då jag var inlagd flera veckor, inte kunde äta för att min autism inte klarar av mat som inte är som vanligt, som hemma och på fel tider och det är potatis hela tiden och det hatar jag, den konsistensen får igång mina kräkreflexer. Rasade i vikt. Mina föräldrar tog med sig termosar med tomatsoppa som jag fick försöka få i mig lite av.

Jag har tydligen varit och röstat också på en timpermission men det har jag inget minne av, ingen aning om var och på vad jag röstade på. Gick vilse i korridoren och utanför avdelningen . Delade rum med tre andra varav en av dom skrek hela nätterna att jag var besatt av utomjordingar och att hon skulle våldta och döda mig i sömnen. Inte lätt att sova då. Varit med om en kille som ville göra som Breivik och börja med vår avdelning och döda mig och alla andra men han var typ mest normal så umgicks lite ändå i tv.-rummet, en tant som trodde hon var en ekorre och en man som sa att han var gud och jag var Jesus hans son så han följde efter mig överallt och läste bibelverser för mig, män som springer runt nakna i korridoren, överfallslarm varje dag. Inget mer att gör än en TV, inget pyssel eller kul. Bara ligga i sängen och äta.

Ibland har jag fått enkelrum men det finns inte plats för det egentligen. Det har varit när jag varit inlagd minst 3 månader i sträck. Kortare stunder proppar dom bara in dom i ett rum så man är 4 stycken i ett rum för 2. Fick knycka en lampa från tv-rummet för att kunna se något i mörkret. Att behöva lämna in surfplatta och mobil på laddning hela tiden. Jag får svårt att sova för dom öppnar dörren och tittar in varannan timme.

Så många, många övertramp från personalens sida, en gång stod en personal mitt i korridoren och skrek att jag var ett jävla psykfall och inte har något att säga till om för att jag var på LPT och att hon njöt av att hon hade all makt. Jag har fått så mycket hat och intolerans och oförstående och extrem brist på anpassning till mig. Skulle kunna rabbla upp 100 sådana saker.


Så jag hyser agg mot psyk så starkt. Men hur dåligt ska man låta sig själv sjunka. Känner jag? Tänka att det är en kort stund, 2-3veckor kanske. Det kanske går.
 
Tack snälla för kramen. Jag upplevde min tid med droppet som en period då jag var inlagd flera veckor, inte kunde äta för att min autism inte klarar av mat som inte är som vanligt, som hemma och på fel tider och det är potatis hela tiden och det hatar jag, den konsistensen får igång mina kräkreflexer. Rasade i vikt. Mina föräldrar tog med sig termosar med tomatsoppa som jag fick försöka få i mig lite av.

Jag har tydligen varit och röstat också på en timpermission men det har jag inget minne av, ingen aning om var och på vad jag röstade på. Gick vilse i korridoren och utanför avdelningen . Delade rum med tre andra varav en av dom skrek hela nätterna att jag var besatt av utomjordingar och att hon skulle våldta och döda mig i sömnen. Inte lätt att sova då. Varit med om en kille som ville göra som Breivik och börja med vår avdelning och döda mig och alla andra men han var typ mest normal så umgicks lite ändå i tv.-rummet, en tant som trodde hon var en ekorre och en man som sa att han var gud och jag var Jesus hans son så han följde efter mig överallt och läste bibelverser för mig, män som springer runt nakna i korridoren, överfallslarm varje dag. Inget mer att gör än en TV, inget pyssel eller kul. Bara ligga i sängen och äta.

Ibland har jag fått enkelrum men det finns inte plats för det egentligen. Det har varit när jag varit inlagd minst 3 månader i sträck. Kortare stunder proppar dom bara in dom i ett rum så man är 4 stycken i ett rum för 2. Fick knycka en lampa från tv-rummet för att kunna se något i mörkret. Att behöva lämna in surfplatta och mobil på laddning hela tiden. Jag får svårt att sova för dom öppnar dörren och tittar in varannan timme.

Så många, många övertramp från personalens sida, en gång stod en personal mitt i korridoren och skrek att jag var ett jävla psykfall och inte har något att säga till om för att jag var på LPT och att hon njöt av att hon hade all makt. Jag har fått så mycket hat och intolerans och oförstående och extrem brist på anpassning till mig. Skulle kunna rabbla upp 100 sådana saker.


Så jag hyser agg mot psyk så starkt. Men hur dåligt ska man låta sig själv sjunka. Känner jag? Tänka att det är en kort stund, 2-3veckor kanske. Det kanske går.
Har tyvärr också varit inlagd mycket senaste åren, vet hur det kan vara på vissa avdelningar. Det är tufft!
Men ibland behövs det för att man ska överleva och skyddas från en själv.
 
Har tyvärr också varit inlagd mycket senaste åren, vet hur det kan vara på vissa avdelningar. Det är tufft!
Men ibland behövs det för att man ska överleva och skyddas från en själv.
Ja väldigt tufft, det är en så konstig kultur på psyk här. Mamma frågade personalen varför dom bara satt i kafferummet och pratade istället för att vara med oss patienter så sa dom att dom inte vill att någon ska trivas där så man ska vilja bort så dom får inte sprida positiva vibbar. Och jag som egentligen vill bort från början. Skulle inte dröja en sekund längre än nödvändigt.

Men det är som du säger just nu en del i min överlevnad, jag har aktiva planer, börjat gå igenom saker med hundarnas skötsel och all smått som stort med mamma så hon kan sköta det utan mig, börjar fundera på hur vi ska hitta en dagmatte nära mamma och pappa som kan hjälpa dom när dom är på jobbet, fixat med konton och pengar till olika saker främst hundarna, hur jag ska göra förutom att jag måste få till perfekt tajming så mina föräldrar kommer hit efter jag försvunnit men innan hundarna behöver gå ut och få panik och yla osv osv. Och funderar på exakt vilken ordning jag ska göra varje grej mot slutet.

Så ja, visst skydd mot mig själv behövs nog. Mamma sa att det är mitt val men hon verkade lite positivt inställt till anafranildropp men båda säger NEJ till ECT igen. Kanske borde jag försöka med anafranildropp. Gör en plus och minuslista just nu.
 
Min läkare är fantastisk! Vi pratade igår och sen nu på morgonen ringde han igen för att kolla läget. Han sa att jag kan söka akut när som helst och skrev också in att om jag blir inlagd vill jag ha anafranildropp. Han ska ringa igen på måndag eller tisdag och se hur det går med ökningen av Voxra och måendet och eventuellt fundera på en planerad inläggning med dropp. Men checka av läget. Han hade också försökt kolla med min terapeut och det har jag också men hon är sjuk och vi tror båda att hon inte är tillbaka för vår tid på måndag. Är tacksam för den hjälpen jag får.

Berättade att jag av omgivningen uppfattats som manisk ett par veckor innan kraschen och han sa att det inte är så konstigt eller ovanligt med när man är bipolär att det blir så att man bränner allt och blir deprimerad efteråt. Det dumma är att jag intellektuellt borde fatta att det kan vända igen nu med. Har ju varit med om dom här svängarna sen jag var barn. Men det kan ju ta tid. Och trots logiken känns det som att det aldrig kommer bli bra.
 
Jag spamar min egen tråd, jag har nog beslutat mig att vara inlag någon eller några veckot och få drop. För det härmar intresse hållbart. Ska ju prata med läkaren på måndag eller tisdag och stå ut till dess men jag känner att med mina tankar och hur allt är att jag kanske inte klara mig så länge
 
Jag spamar min egen tråd, jag har nog beslutat mig att vara inlag någon eller några veckot och få drop. För det härmar intresse hållbart. Ska ju prata med läkaren på måndag eller tisdag och stå ut till dess men jag känner att med mina tankar och hur allt är att jag kanske inte klara mig så länge

Låter verkligen som läge att åka till akutpsyk nu och inte vänta tills efter helgen. Ta hand om dig! :heart
 
Har försökt skriva ett svar sen 23 igår kväll men det går inte, jag har fått radera allt för att det varit oläsbart och osammanhängande och fel. Försöker nu. Tror det blir lite bättre nu. Hjärnan hänger inte med riktigt.

Jag har inte fått sova mer än 1 timme mellan 22-23.

Jag tänkte att jag nog ska åka in på lördag om det är så här då med. Men det känns jobbigt, har varit där minst 12 gånger och ofta på lpt. Så jag försöker skrämma bort min rädsla genom att säga att jag kan skriva ut mig om jag vill nu. Dom kan liksom inte hålla kvar mig på minstandardlängd på 3 månader.

Der är så jobbigt bara att dela rum med folk och maten och allt.

Men nu går jag liksom runt helt kall. Alla har sagt åt mig att jag måste rensa hallhängaren för jackor. Mamma sa det igen i veckan. Jag sa 4 gånger att jag inte bryr mig om man kommer förbi eller inte, hon sa att hängaren kommer lossna snart och jag sa igen att jag inte bryr mig. Hur kan en sån sak som hur mina jackor hänger engagera mig och spela någon som helst roll?

När hon gått slängde jag lite på måfå ner ett par jackor i en kasse som nu istället för att hänga i vägen står ivägen på golvet.
 
Väldigt förvirrad, det känns som att jag inte vill leva. Stått där med tabletterna i handen redo att svälja för att få slut på allt och det var så nära. Jag tittade upp en sekund och såg mina hundar och insåg att jag inte kunde göra så mot dom. Jag la ner större delen av tabletterna och tog bara dubbla dosen mot vad jag ska. Bara för att sänka ångesten.

Min omgivning hör oftast inte vad jag säger, rösten bär inte, jag hakar upp mig, pratar för virrigt och snabbt eller för långsamt om vartannat och tappar alla ord.

Jag ser på tandborsten och vill gråta för att det är så jobbigt att borsta tänderna. Tittat på skeden när jag ska äta och känner att det är en för stor ansträngning att lyfta den och äta.

Trött hela, hela tiden och vill inget. Mina föräldrar har sett till mig varje dag flera gånger om dagen och sett till att jag gjort något. I helgen kom dom bokstavligen hem till mig och drog med mig ut. I lördags åkte vi till skogen med hundarna, på kvällen sa jag att jag inte ville ses på söndagen för att jag inte orkar men dom kom ändå och vi handlade mat och sen skulle pappa hjälpa mig med några saker men jag orkade inte och var irriterad och less och ville vara ifred för att mathandlingen tagit all energi och mer. Struntade i paket för 1000 kr jag inte lyckad returnera, en garderob där dörren hänger på sned och i princip lossnat helt och en dammsugare som inte fungerar. Men pappa följde med i alla fall. Jätte snällt men jag var bara så utmattad.

Gjorde ju slut med pojkvännen men känner i princip ingenting, lite tomhet men mest skönt att slippa umgås med någon så mycket och anpassa mig. Jag borde kanske vara ledsen men nej det är jag inte, mest jobbigt att det är en förändring.

Läkaren säger att jag ska söka akut och bli inlagd om det är akut men när är det akut? Jag lever ju än, jag avbröt mig när jag skulle svälja tabletterna men mitt liv fungerar inte. Men läste att dom tagit bort ännu en psykiatrisk avdelning till och blandat in dom från beroende enheten med psyk och jag känner inte för att dela avdelningen med dom för när man ser dom ute är det rätt så stökigt och högljutt. Dessutom är det tydligen besöksförbud nu och att vara där 2-3 veckor utan att träffa min familj känns inte bra. Och det här med att dela rum.

Vet inte vad jag ska göra. Hemma eller slutenvård?
 
Väldigt förvirrad, det känns som att jag inte vill leva. Stått där med tabletterna i handen redo att svälja för att få slut på allt och det var så nära. Jag tittade upp en sekund och såg mina hundar och insåg att jag inte kunde göra så mot dom. Jag la ner större delen av tabletterna och tog bara dubbla dosen mot vad jag ska. Bara för att sänka ångesten.

Min omgivning hör oftast inte vad jag säger, rösten bär inte, jag hakar upp mig, pratar för virrigt och snabbt eller för långsamt om vartannat och tappar alla ord.

Jag ser på tandborsten och vill gråta för att det är så jobbigt att borsta tänderna. Tittat på skeden när jag ska äta och känner att det är en för stor ansträngning att lyfta den och äta.

Trött hela, hela tiden och vill inget. Mina föräldrar har sett till mig varje dag flera gånger om dagen och sett till att jag gjort något. I helgen kom dom bokstavligen hem till mig och drog med mig ut. I lördags åkte vi till skogen med hundarna, på kvällen sa jag att jag inte ville ses på söndagen för att jag inte orkar men dom kom ändå och vi handlade mat och sen skulle pappa hjälpa mig med några saker men jag orkade inte och var irriterad och less och ville vara ifred för att mathandlingen tagit all energi och mer. Struntade i paket för 1000 kr jag inte lyckad returnera, en garderob där dörren hänger på sned och i princip lossnat helt och en dammsugare som inte fungerar. Men pappa följde med i alla fall. Jätte snällt men jag var bara så utmattad.

Gjorde ju slut med pojkvännen men känner i princip ingenting, lite tomhet men mest skönt att slippa umgås med någon så mycket och anpassa mig. Jag borde kanske vara ledsen men nej det är jag inte, mest jobbigt att det är en förändring.

Läkaren säger att jag ska söka akut och bli inlagd om det är akut men när är det akut? Jag lever ju än, jag avbröt mig när jag skulle svälja tabletterna men mitt liv fungerar inte. Men läste att dom tagit bort ännu en psykiatrisk avdelning till och blandat in dom från beroende enheten med psyk och jag känner inte för att dela avdelningen med dom för när man ser dom ute är det rätt så stökigt och högljutt. Dessutom är det tydligen besöksförbud nu och att vara där 2-3 veckor utan att träffa min familj känns inte bra. Och det här med att dela rum.

Vet inte vad jag ska göra. Hemma eller slutenvård?
När du ändå var halvvägs vad gäller att överdosera, så låter det rätt akut?
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag sökte i mellandagarna vård för "drömtillstånd" jag dragits med sedan något år tillbaka nu. Det satt en läkare och lyssnade och...
Svar
19
· Visningar
2 474
Senast: kryddelydd
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp