Du är psykiskt sjuk! Nej vänta, du har visst en hjärntumör!

[farin]

Skönt att det är gjort och så bra att du kunde låta bli att agera på kli! Det är så svårt tycker jag, att klia går så automatiskt så det är gjort innan hjärnan hinner fatta att det kliade

Och bra att det löste sig med tiden!

 

[Lillefrun]

Skönt att det är gjort och så bra att du kunde låta bli att agera på kli! Det är så svårt tycker jag, att klia går så automatiskt så det är gjort innan hjärnan hinner fatta att det kliade

Och bra att det löste sig med tiden!

Jag vet, kliandet och känslan av ett hårstrå låg fel eller lite kli på näsan var det värsta med det hela Och sen det fruktansvärt höga ljudet, ojoj vad dom låter dom där mr

 

[Lillefrun]

Oavsett om det är en hjärntumör eller psykisk kollaps håller jag på att spricka sönder mentalt, allt liv och allt bra rinner ur mig. Skulle fixa hunden och lyckades självklart klippa fel så nu har han en stor kal fläck och jag vill bara banka huvudet i bordet för att bara jag kan lyckas med det.

Pojkvännen ska komma ikväll men har inte hört av sig om tid och jag är super stressad över att inte kunna planera och min ångest över precis allt är galen. Har tagit lite ångestdämpande men det räckte inte så tog några fler nu. Borde ha effekt inom 20 minuter men det är 20 minuter då jag måste hålla mig vid liv och inte bryta ihop. Och jag vill bara döva allt ännu mer men då finns det ju en stor risk att jag inte kommer orka träffa pojkvännen alls alternativt framstår som påverkad vilket mina föräldrar och kompisar märkt många under åren men jag har lyckats undvika det där på dagtid så länge nu. Gjort dumma saker på kvällar och nätter ibland men det har inte märkts utåt så det ser ju bra ut i andras ögon och jag vill inte visa den fula sidan för pojkvännen.

Min depression blir bara värre, jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Just akut just nu har jag ringt mamma två gånger men hon är inget bra på att prata i telefon, pojkvännen skulle slappa tills vi ses, min kompis hälsar på sin pojkvän och jag börjar till och med fundera på att ringa farfar men då kommer jag få skäll för att det var så länge sen jag hälsade på fast vi träffades för 2-3 veckor sedan och att förklara för farfar varför jag inte lyckas ta mig till honom är att jag är psykiskt sjuk är ju inget alternativ. Han är 97 år, sånt fanns inte på ”hans tid”.

Jag är alltså helt ensam med tankar på att göra slut på allt, att jag är äcklig, vidrig, värdelös och inte borde finnas och jag vet inte hur många år det är rimligt att kämpa emot dom tankarna. Läste att upp mot 20% av alla med bipolär sjukdom tar livet av sig och så lägger man på problem med maten och autism och GAD. Kommer det bli bra mer?

Varför ska jag välja livet? Vad får er att välja livet? Eller är det bara naturligt?

 

[SkorpSmulan]

Oavsett om det är en hjärntumör eller psykisk kollaps håller jag på att spricka sönder mentalt, allt liv och allt bra rinner ur mig. Skulle fixa hunden och lyckades självklart klippa fel så nu har han en stor kal fläck och jag vill bara banka huvudet i bordet för att bara jag kan lyckas med det.

Pojkvännen ska komma ikväll men har inte hört av sig om tid och jag är super stressad över att inte kunna planera och min ångest över precis allt är galen. Har tagit lite ångestdämpande men det räckte inte så tog några fler nu. Borde ha effekt inom 20 minuter men det är 20 minuter då jag måste hålla mig vid liv och inte bryta ihop. Och jag vill bara döva allt ännu mer men då finns det ju en stor risk att jag inte kommer orka träffa pojkvännen alls alternativt framstår som påverkad vilket mina föräldrar och kompisar märkt många under åren men jag har lyckats undvika det där på dagtid så länge nu. Gjort dumma saker på kvällar och nätter ibland men det har inte märkts utåt så det ser ju bra ut i andras ögon och jag vill inte visa den fula sidan för pojkvännen.

Min depression blir bara värre, jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Just akut just nu har jag ringt mamma två gånger men hon är inget bra på att prata i telefon, pojkvännen skulle slappa tills vi ses, min kompis hälsar på sin pojkvän och jag börjar till och med fundera på att ringa farfar men då kommer jag få skäll för att det var så länge sen jag hälsade på fast vi träffades för 2-3 veckor sedan och att förklara för farfar varför jag inte lyckas ta mig till honom är att jag är psykiskt sjuk är ju inget alternativ. Han är 97 år, sånt fanns inte på ”hans tid”.

Jag är alltså helt ensam med tankar på att göra slut på allt, att jag är äcklig, vidrig, värdelös och inte borde finnas och jag vet inte hur många år det är rimligt att kämpa emot dom tankarna. Läste att upp mot 20% av alla med bipolär sjukdom tar livet av sig och så lägger man på problem med maten och autism och GAD. Kommer det bli bra mer?

Varför ska jag välja livet? Vad får er att välja livet? Eller är det bara naturligt?

Det som får mig att välja livet är mina djur.
Dom håller mig ovanför ytan.

Men kan du ringa farfar, gör det. Om du får "skäll" för att du inte hör av dig är det en gammal mans kärleksförklaring liksom. Om du klarar av att se det så.

 

[Lillefrun]

Det som får mig att välja livet är mina djur.
Dom håller mig ovanför ytan.

Men kan du ringa farfar, gör det. Om du får "skäll" för att du inte hör av dig är det en gammal mans kärleksförklaring liksom. Om du klarar av att se det så.

Ja det är så för mig med, mina hundar får mig att ta mig igenom dagarna dom överöser med kärlek men också krav som gör att jag måste ta mig ut ur lägenheten och göra saker.

 

[SkorpSmulan]

Ja det är så för mig med, mina hundar får mig att ta mig igenom dagarna dom överöser med kärlek men också krav som gör att jag måste ta mig ut ur lägenheten och göra saker.

Ja dom är verkligen bra till mycket.

 

[cambodia]

Barnet, hästarna, mina föräldrar och mitt faktiskt ganska trevliga jobb. De bra dagarna, solen, en bra serie, god mat… om man tänker efter lite så finns det faktiskt en hel del bra saker! Kämpa på

 

[Lillefrun]

Det blev bättre till slut, blev lite väl trött av medicinerna men pojkvännen kom och gjorde mig sällskap och nu är det värsta över. Borde sova men vågar inte lägga mig förrän jag är säker på att jag kommer somna direkt. Mitt sovrum är av all ångest och sömnlösa nätter så starkt betingat med instängdhet och rädsla. Ibland somnar jag på soffan för att jag inte vågar gå in i sovrummet. Och vaknar jag i sovrummet går jag ut i vardagsrummet som är ett positivt rum för mig.

Ska göra en chai latte från grunden, dricka den och sen se om jag får sova lite. Problemet är bara att imorgon är en ny dag och det innebär ännu en dag att ta mig igenom. Men det löser jag då, så nu chai latte, lite youtube och försöka sova. Ska inte träffa någon alls imorgon men det känns bra, någon måtta på sociala saker får det vara. Bara vila, se film, lyssna på ljudbok och promenera. Kanske gå till affären 6 minuter bort för lite miljöombyte. Lättroad eller desperat

 

[Lillefrun]

ALLT går emot mig, eller ja inte allt men jag känner mig trasig, jag är så djupt deprimerad att jag bara ligger i soffan. Jag orkar inte ens sitta upp och äta utan ligger på magen som en säl. Håret är smutsigt och jag vill bara inte leva mer. Är så ledsen och ångestfylld och tom och trött. Jag tror inte jag fixar det här.

Sen är ju min kropp helt ur form. Väntar på svar från mr som jag ju hade hoppats få veta innan jul. Idag var jag på covidmottagningen och fick göra andningstest för att se om jag får i mig luft ordentligt och jag ligger långt under den nivå som är minimum för min ålder och får definitivt inte i mig det jag borde. Har ju känt det själv länge och sagt det men det är ingen som brytt sig på flera år, men nu finns det medicinska siffror på att andningen inte fungerar. Nu måste dom lyssna. Dessutom har jag fått tillbaka min Takykardi och har farligt hög vilopuls så nu måste jag börja med min hjärtmedicin igen.

Grädden på moset är väl om det visar sig vara en tumör också. Fast jag har slutat bry mig och tänker att det med största sannolikhet inte är det. Men med tanke på dagsformen kan inget överraska mig.

Och båda hundarna har problem på ett eller annat sätt just nu. Mycket veterinär och mediciner och oro.

En favorit släkting dog i helgen och det väckte minnen

Det är jul och jag vill inte vara utanför och vill försöka fira med dom andra men det blir för mycket. Dom andra ska fira både julafton och annandagen men jag vill egentligen inte vara med på annandagen då den innebär energidränerande människor.

Det är så, så, mycket mer på gång just nu men orkar inte skriva om det

 

[Fraggel_Tess]

Oavsett om det är en hjärntumör eller psykisk kollaps håller jag på att spricka sönder mentalt, allt liv och allt bra rinner ur mig. Skulle fixa hunden och lyckades självklart klippa fel så nu har han en stor kal fläck och jag vill bara banka huvudet i bordet för att bara jag kan lyckas med det.

Pojkvännen ska komma ikväll men har inte hört av sig om tid och jag är super stressad över att inte kunna planera och min ångest över precis allt är galen. Har tagit lite ångestdämpande men det räckte inte så tog några fler nu. Borde ha effekt inom 20 minuter men det är 20 minuter då jag måste hålla mig vid liv och inte bryta ihop. Och jag vill bara döva allt ännu mer men då finns det ju en stor risk att jag inte kommer orka träffa pojkvännen alls alternativt framstår som påverkad vilket mina föräldrar och kompisar märkt många under åren men jag har lyckats undvika det där på dagtid så länge nu. Gjort dumma saker på kvällar och nätter ibland men det har inte märkts utåt så det ser ju bra ut i andras ögon och jag vill inte visa den fula sidan för pojkvännen.

Min depression blir bara värre, jag vet knappt vad jag ska ta mig till. Just akut just nu har jag ringt mamma två gånger men hon är inget bra på att prata i telefon, pojkvännen skulle slappa tills vi ses, min kompis hälsar på sin pojkvän och jag börjar till och med fundera på att ringa farfar men då kommer jag få skäll för att det var så länge sen jag hälsade på fast vi träffades för 2-3 veckor sedan och att förklara för farfar varför jag inte lyckas ta mig till honom är att jag är psykiskt sjuk är ju inget alternativ. Han är 97 år, sånt fanns inte på ”hans tid”.

Jag är alltså helt ensam med tankar på att göra slut på allt, att jag är äcklig, vidrig, värdelös och inte borde finnas och jag vet inte hur många år det är rimligt att kämpa emot dom tankarna. Läste att upp mot 20% av alla med bipolär sjukdom tar livet av sig och så lägger man på problem med maten och autism och GAD. Kommer det bli bra mer?

Varför ska jag välja livet? Vad får er att välja livet? Eller är det bara naturligt?

Jag får någon konstig nu jävlar anama när tråkiga nyheter anländer. Idag t ex berättade man att metastasen blivit lite större och ngn mer prick på lungan. Jag tror själv att sista kuren soM inte blev har påverkat. Jag väljer se möjligheter så länge jag andas

 

[Lillefrun]

Jag får någon konstig nu jävlar anama när tråkiga nyheter anländer. Idag t ex berättade man att metastasen blivit lite större och ngn mer prick på lungan. Jag tror själv att sista kuren soM inte blev har påverkat. Jag väljer se möjligheter så länge jag andas

Det låter väldigt fint, jag gjorde också det innan depressionen blev värre. När jag mår sämre psykiskt är jag mer skör. Det känns bara som att det just nu är för mycket. Jag tog i med jävlar anamma innan och så dök det upp fler saker när jag trodde jag pressade mig till max redan. Det var då det började kännas som ett sjunkande skepp.

 

[Lillefrun]

Jag får någon konstig nu jävlar anama när tråkiga nyheter anländer. Idag t ex berättade man att metastasen blivit lite större och ngn mer prick på lungan. Jag tror själv att sista kuren soM inte blev har påverkat. Jag väljer se möjligheter så länge jag andas

Jag håller verkligen tummarna för att det går åt rätt håll för dig, det låter som tunga nyheter men du verkar stark och modig

 

[Fraggel_Tess]

Det låter väldigt fint, jag gjorde också det innan depressionen blev värre. När jag mår sämre psykiskt är jag mer skör. Det känns bara som att det just nu är för mycket. Jag tog i med jävlar anamma innan och så dök det upp fler saker när jag trodde jag pressade mig till max redan. Det var då det började kännas som ett sjunkande skepp.

Finns det något som ger dig energi?

 

[Lillefrun]

Finns det något som ger dig energi?

Nja, jag vet inte just nu. Energi får jag väl aldrig men någon sorts känsla som påminner lite om att det är bra kommer ibland när jag väl klarar av att träna med hundarna. Och sen det vardagliga livet med dom, när Alvin som är 11 år leker som en liten valp hela dagarna och Milou är busig och pussig. Och när dom lägger sig på mina ben. I övrigt är det rätt tomt på energifronten.

Fysioterapeuten jag träffade igår sa när hon såg på mig och mitt hälsotillstånd att hon inte förstod hur jag ens hade klarat att ta mig iväg och komma dit. Att det var en bedrift. Och det var det, jag ville ställa in hela dagen och dagen innan och veckan innan. Jag fick efter en stund faktiskt be om att få avsluta för jag klarade inte av det.

Min vanliga terapeut har jag inte träffat för att jag mått för dåligt men igår pratade vi i telefon.

Jag behöver fler saker som ger energi men jag är tacksam för det som Alvin och Milou ger mig.

Jag gjorde en lista med röda aktiviteter (tar energi) och gröna (ger energi) med en kurator men dom där gröna känns inte som gröna just nu, det är för jobbigt. Men försöker göra några ibland ändå, fake it till you make it typ. Tvinga mig att göra saker

Träning brukar ge mycket energi men nu har jag inte tränat för att jag mått för dåligt men vill börja igen nu. Min terapeut tycker inte det är en bra idé och fysioterapeuten igår sa att dom brukar rekommendera fysisk aktivitet men att jag med mitt mående och ork inte borde slösa bort det lilla jag har på gymmet utan att det räcker att jag går med hundarna. Men jag vet inte, jag mår ju bra av att träna om jag bara skulle ta mig dit.

 

[Fraggel_Tess]

Nja, jag vet inte just nu. Energi får jag väl aldrig men någon sorts känsla som påminner lite om att det är bra kommer ibland när jag väl klarar av att träna med hundarna. Och sen det vardagliga livet med dom, när Alvin som är 11 år leker som en liten valp hela dagarna och Milou är busig och pussig. Och när dom lägger sig på mina ben. I övrigt är det rätt tomt på energifronten.

Fysioterapeuten jag träffade igår sa när hon såg på mig och mitt hälsotillstånd att hon inte förstod hur jag ens hade klarat att ta mig iväg och komma dit. Att det var en bedrift. Och det var det, jag ville ställa in hela dagen och dagen innan och veckan innan. Jag fick efter en stund faktiskt be om att få avsluta för jag klarade inte av det.

Min vanliga terapeut har jag inte träffat för att jag mått för dåligt men igår pratade vi i telefon.

Jag behöver fler saker som ger energi men jag är tacksam för det som Alvin och Milou ger mig.

Jag gjorde en lista med röda aktiviteter (tar energi) och gröna (ger energi) med en kurator men dom där gröna känns inte som gröna just nu, det är för jobbigt. Men försöker göra några ibland ändå, fake it till you make it typ. Tvinga mig att göra saker

Träning brukar ge mycket energi men nu har jag inte tränat för att jag mått för dåligt men vill börja igen nu. Min terapeut tycker inte det är en bra idé och fysioterapeuten igår sa att dom brukar rekommendera fysisk aktivitet men att jag med mitt mående och ork inte borde slösa bort det lilla jag har på gymmet utan att det räcker att jag går med hundarna. Men jag vet inte, jag mår ju bra av att träna om jag bara skulle ta mig dit.

Va med hundarna

 

[manda]

Nja, jag vet inte just nu. Energi får jag väl aldrig men någon sorts känsla som påminner lite om att det är bra kommer ibland när jag väl klarar av att träna med hundarna. Och sen det vardagliga livet med dom, när Alvin som är 11 år leker som en liten valp hela dagarna och Milou är busig och pussig. Och när dom lägger sig på mina ben. I övrigt är det rätt tomt på energifronten.

Fysioterapeuten jag träffade igår sa när hon såg på mig och mitt hälsotillstånd att hon inte förstod hur jag ens hade klarat att ta mig iväg och komma dit. Att det var en bedrift. Och det var det, jag ville ställa in hela dagen och dagen innan och veckan innan. Jag fick efter en stund faktiskt be om att få avsluta för jag klarade inte av det.

Min vanliga terapeut har jag inte träffat för att jag mått för dåligt men igår pratade vi i telefon.

Jag behöver fler saker som ger energi men jag är tacksam för det som Alvin och Milou ger mig.

Jag gjorde en lista med röda aktiviteter (tar energi) och gröna (ger energi) med en kurator men dom där gröna känns inte som gröna just nu, det är för jobbigt. Men försöker göra några ibland ändå, fake it till you make it typ. Tvinga mig att göra saker

Träning brukar ge mycket energi men nu har jag inte tränat för att jag mått för dåligt men vill börja igen nu. Min terapeut tycker inte det är en bra idé och fysioterapeuten igår sa att dom brukar rekommendera fysisk aktivitet men att jag med mitt mående och ork inte borde slösa bort det lilla jag har på gymmet utan att det räcker att jag går med hundarna. Men jag vet inte, jag mår ju bra av att träna om jag bara skulle ta mig dit.

Ja, va med hundarna.

Och hitta nya gröna aktiviteter (eller nya tidsgränser för hur länge något grönt funkar). Att kolla på hundarna, ligga på soffan och kasta något till dem… vad vet jag. Jag har fått hitta nytt grönt. Det är svårt när sådant som gett energi eller lite välmående inte går eller inte blir bra.
Vad bra att du hittat någon som förstår långcovid. Det har gjort jättestor skillnad för mig, hjälp att inte ligga på mig själv och försöka aktivera mig friskare (vilket skiter sig för många av oss och blir galet utmanande mentalt och känslomässigt likaväl som rent praktiskt). Vet att vi pratade lite om det här förra sommaren. Så tungt att du fortfarande har besvär. Att skala bort så sjukt mycket av det som ger någon livskvalitet och också som känns som ”jag” är hårt och utan att att hitta annat - även om det bara är att börja tänka på kolla moln eller klappa hund som aktivitet - så blir det svårt att hålla ihop.

 

[Lillefrun]

Jag gjorde en egen lista med blå aktiviteter, sånt som varken ger eller tar energi, neutrala saker. Det är dom jag försöker med nu. Ska gå igenom listan med rött, grönt och blått igen. Uppdatera den till just nu för den gamla fungerar uppenbarligen inte.

Men jag är bara så ledsen hela tiden, allt känns sorgligt och jag har en gråt klump i halsen hela tiden men inget kommer ut. Kände mig så förvirrad när jag träffade pojkvännen så var till slut tvungen att fråga vad som var fel men han sa att inget var fel men det kändes fel inuti mig. Inte hela tiden men bitvis och främst på slutet.

Ringde mina föräldrar för att jag behövde prata med någon pga självmordstankar men dom hade inte tid för dom fixade inför imorgon och då ville jag inte störa mer så sa hej då. Tog några av mina ångestdämpande mediciner och skakar inte längre okontrollerat och vill inte gråta men jag vet inte hur jag ska hitta livsgnista igen.

Tränar andningsövningarna jag fick igår. Jätte svårt. Känns som att kvävas eller andas genom ett nålsöga.

 

[Fraggel_Tess]

Jag gjorde en egen lista med blå aktiviteter, sånt som varken ger eller tar energi, neutrala saker. Det är dom jag försöker med nu. Ska gå igenom listan med rött, grönt och blått igen. Uppdatera den till just nu för den gamla fungerar uppenbarligen inte.

Men jag är bara så ledsen hela tiden, allt känns sorgligt och jag har en gråt klump i halsen hela tiden men inget kommer ut. Kände mig så förvirrad när jag träffade pojkvännen så var till slut tvungen att fråga vad som var fel men han sa att inget var fel men det kändes fel inuti mig. Inte hela tiden men bitvis och främst på slutet.

Ringde mina föräldrar för att jag behövde prata med någon pga självmordstankar men dom hade inte tid för dom fixade inför imorgon och då ville jag inte störa mer så sa hej då. Tog några av mina ångestdämpande mediciner och skakar inte längre okontrollerat och vill inte gråta men jag vet inte hur jag ska hitta livsgnista igen.

Tränar andningsövningarna jag fick igår. Jätte svårt. Känns som att kvävas eller andas genom ett nålsöga.

Det låter tufft! Du kan alltid skriva om till mig om det är nåt

 

[Lillefrun]

På annandagen ska min familj fira jul med min moster med familj men jag orkar verkligen inte. Idag träffade jag pojkvännen, imorgon blir det familj, på lördag en kompis och är osäker på vem ska träffa på annandagen, släkten/pojkvän/vän på måndagen ska jag prata med min terapeut, på tisdagen ska jag tvätta och jag känner verkligen inte för att träffa min släkt på söndag. Känner mig inte trygg och välkommen. Det brukar bli svårt för mig, vi sitter många tillsammans och min autism klarar inte det där, när jag ska prata och inte, om jag ska säga det till alla eller bara den bredvid, när jag ska skratta,kommentarer om min mat osv osv och jag längtar bara hem direkt men känner att jag liksom sätter mig själv utanför släkten ännu mer när jag uteblir så ofta jag kan.

 

[Ceta]

På annandagen ska min familj fira jul med min moster med familj men jag orkar verkligen inte. Idag träffade jag pojkvännen, imorgon blir det familj, på lördag en kompis och är osäker på vem ska träffa på annandagen, släkten/pojkvän/vän på måndagen ska jag prata med min terapeut, på tisdagen ska jag tvätta och jag känner verkligen inte för att träffa min släkt på söndag. Känner mig inte trygg och välkommen. Det brukar bli svårt för mig, vi sitter många tillsammans och min autism klarar inte det där, när jag ska prata och inte, om jag ska säga det till alla eller bara den bredvid, när jag ska skratta,kommentarer om min mat osv osv och jag längtar bara hem direkt men känner att jag liksom sätter mig själv utanför släkten ännu mer när jag uteblir så ofta jag kan.

Så tycker jag du ska hoppa över släkten på söndag. Säg att du vaknade med ont i halsen eller nått?

Ta hand om dig