Du är psykiskt sjuk! Nej vänta, du har visst en hjärntumör!

[Lillefrun]

Jag träffade en neurolog i tisdags som gick igenom alla mina mediciner och han konstaterade att det medicinskt sett inte är nödvändigt att varken sänka dosen eller ta bort någon medicin.

Han sa också att risken att det är medicinerna som orsakat allt är liten och att det när det gäller medicinerna så är det viktigare att ha dom kvar (jag försökte bli av med en av dom) för mina psykiska besvär där några av mina viktigaste mediciner är för att jag bland annat har en väldigt krånglig bipolär sjukdom och att man inte vill riskera något som man gör om man tar bort dom.

Neurologen skulle skriva till min läkare på psykiatrin att dom inte rekommenderar förändringar i medicineringen.

 

[Lillefrun]

Fel

 

[Raderad medlem 68338]

Fick du ngt svar på det där med eventuell tumör? Obs. inga krav att du ska lägga upp här om du inte vill.

 

[Lillefrun]

Fick du ngt svar på det där med eventuell tumör? Obs. inga krav att du ska lägga upp här om du inte vill.

Nej neurologen sa att det var tvunget att vara en endokrinolog som kunde utreda det och att vi ska ta mr först. Men om han säger att det inte är medicinerna innebär det ju att det är något annat fel. Vissa saker som darrighet och lite sånt beror nog på medicinerna men det förklarar inte varför så många hormonprover var så fel.

Tittade i min journal där läkaren som satte tigång allt skriver att det kanske kan vara sköldkörteln det är fel på eller ett adenom.

Så jag håller tummarna för att det är godartat och att det om det är sköldkörteln går att få ordning på den. Ska öka dosen gradvis men det är ju så segt med Levaxin. Min rädsla är att ta bort sköldkörteln.Eller om det är en godartad tumör så innebär det ju också en väldans massa problem.

Nåja, får väl invänta nästa besök på sjukhuset

 

[Lillefrun]

Det är så svårt, även om det känns mycket bättre nu när jag träffat en kunnig neurolog som gått igenom allt och konstaterat att ja, jag har väldigt många mediciner men att nyttan av dom är större än meningen att ta bort dom.

Helt ärligt har jag svårt att rabbla upp alla mediciner jag har med sina konstiga namn om någon frågar och har väldigt dålig koll på vilken dos jag har om någon frågar eftersom jag har apodos.

Jag har fått höra från varje läkare dom senaste 10-15 åren att jag har extremt mycket mediciner men sen går jag därifrån med ännu en medicin.

Neurologen tyckte att jag får acceptera att jag alltid kommer vara så darrig i händerna och allt det andra som beror på medicinerna.

Det positiva är att jag inte behöver ta bort någon medicin. Jag har tre stabiliserande mediciner mot bipolär sjukdom och det är dom jag alltid försöker bli av med men som läkarna vägrar, dom har dom värsta biverkningarna. Jag vill ha bort dom samtidigt som jag inte vill bli så dålig igen.

Jag har det dom kallar kroniska självmordstankar och senast i tisdags bröt jag ihop helt, fick inte tag på någon som kunde hjälpa mig och jag var så nära att göra det när pappa ringde och avbröt mig.

Vill inte bli inlagd igen med Anafranildropp eller ECT. Så på så sätt är ju mina mediciner livsviktiga för jag har inte varit inlagd på 4 (!!!!) år.

 

[Lillefrun]

Nu har jag fått en tid för mr. Den 5/december, det är en extra insatt dag på en söndag för att köerna är så långa att jag skulle behöva vänta allt för länge annars. Det känns bra att få det kollat.

Befinner mig i en svacka nu, vi var tvungna att sänka dosen Litium och pladask föll jag ner i det djupaste djupa. Nu ska vi prova att öka den igen men ta blodprov ofta så jag inte får Litiumförgiftning igen. Har verkligen mått skit, så ångestfylld, trött, deppig, omotiverad, inget känns roligt, jag har planerat min död in i detalj, funderat på exakt vad som krävs och sen hur jag kan spetsa till det lite extra för att vara säker på att jag ska dö. Pratat om döden och tänkt på döden.

Mest legat på min soffa och bara gått ut för livsviktiga ärenden och mina hundar. Det känns jobbigt att tänka på att hundarna som känner av mig så mycket och mår dåligt när jag mår dåligt, att jag utsätter dom för min sorg. Och att jag ibland kommer på mig själv att vilja prata om mitt självmord och förklara detaljerna som om någon annan vore intresserad och sen kommit på att oj, för dom allra flesta är inte det något man tänker på hela tiden och jag vill ju inte oroa någon så nu är jag tyst istället. Absolut bästa metoden.

Mitt minne är hemskt. Som till exempel när jag pratade med min kille igår och inte kom ihåg ordet häck utan fick förklara buskar som sätts bredvid varandra. Händer flera gånger varje gång jag pratar med någon. Ringde mamma för att bestämma tid till dagen efter bara för att få höra att vi ju hade pratat 15 minuter tidigare om det. Kollade i samtalsloggen och då kunde jag se det, men inte minnas.

Rulltrappor är hemskt, jag kan inte bedöma vilken fart och var jag ska placera foten, sist ramlade jag framlänges i trappan och tappade allt jag höll i.

Min dumma autism, detaljerna tar över helheten, jag rensade mina skafferier på gammal mat, det blev 7 stora kassar så rejält mycket som kasserades eftersom jag inte har lagat mat på väldigt många år. Men sen skulle ju det andra tillbaka in igen. Jag bara stirrade framför mig och kunde inte förstå hur, försökte dela in det i kolhydrater och konserver och bakning men allt som allt tog det mig nästan 6 timmar med 3 skåp, orimligt egentligen. Men min hjärna fungerar så. Toppen kul, verkligen . Och så undrar folk varför jag har det stökigt i skåp och lådor och garderober. Jag kan ju liksom inte ens vika en t-shirt utan krångel så jag bara proppar in allt. Och att rensa och organisera blir ju heltidsjobb för mig

 

[Lillefrun]

Fick svar från covidmottagningen, äntligen är mina sköldkörtelvärden normala igen, första gången på flera,flera år, typ halva mitt liv. Typ sen tonåren. Läkarna vägrade ge mig rätt dos Levaxin för att jag var sjuk då men äntligen är dom i balans nu. Jag har haft höjd dos Levaxin i 6 veckor och nu är allt bra med det. Så nu återstår mr och sen eventuellt andra prover och undersökningar. Allt hänger på vad mr visar men börjar se på det lite lugnare och hoppas att det inte är något fel.

Men min mens har hoppat över lite mer än en period nu. Snart 2 månader. Och jag har inte känt några symtom på att den är på väg,inte så där ont i magen som jag brukar få en eller två veckor innan. Vet inte varför den försvunnit och det kan säkert bli normalt imorgon bara för att jag kom på det nu men på ett sätt är det ju skönt att slippa den. Var utan den helt i 12 år och oregelbunden ett par år och det var skönt när den var helt borta. Men jag vet ju att den är ett friskhetstecken och att det var bra att den kom tillbaka . Men vet inte varför den krånglar nu?

Och jag har min dumma post-covid så nu har jag haft feber i 4 dagar. Vill verkligen kunna gå på adventsfikat på söndag, har längtat länge efter det. Läkaren säger ju att det är post-covid och det smittar inte. Bara olika hur andra vill ha det och vad jag orkar.

 

[Lillefrun]

Nu har jag fått tid för mr, det blir på söndag. En extra insatt dag för att vi är en del som skulle behöva vänta för länge annars.

Har hamnat i en rätt djup depression så har tagit paus från livet. Träffar inte folk om det går att undvika, klarar inte vardagliga saker, ligger i min soffa, kommer inte upp ur sängen på morgonen,mattiderna är helt skeva, minnet är sämre än någonsin. Jag försöker göra något vettigt varje dag, som att organisera en låda, rensa bort kläder,ställa några burkar fint, slänga gammal mat. För att känna någon sorts mening och att ha gjort något. Det går sakta framåt men orkar inte mycket. Går med mina hundar men orkar inte med träningen som brukar betyda jätte mycket för mig.

Nu handlar det bara om att äta, vila, isolera mig och ta paus från större delen av mitt liv men på söndag måste jag iväg, då måste jag ju till sjukhuset och träffa folk och passa tider och jag känner mig så pressad. Har levt i en egen bubbla precis hela veckan och till större delen senaste veckorna, jag kan inte ta in nytt så jag ser samma filmer 4-5 gånger om dagen.

Blä på allt

Men bra med mr iaf, även om det blir hemskt att behöva lämna min trygghet hemma.

 

[Luff]

Skönt att du fått ordning på levaxinet. Det är säkert sköldkörteln som trasslat med din mens. Nu får vi hoppas att röntgen ger något att gå på.

 

[Lillefrun]

Skönt att du fått ordning på levaxinet. Det är säkert sköldkörteln som trasslat med din mens. Nu får vi hoppas att röntgen ger något att gå på.

Kan sköldkörteln påverka mensen?

 

[TinyWiny]

Kan sköldkörteln påverka mensen?

Ja.

 

[SiZo]

Kan sköldkörteln påverka mensen?

Ja, och även prolaktin påverkar mensen. Det är det som gör att man oftast inte har mens (eller snarare ägglossning) när man helammar.

 

[Lillefrun]

Aha, tack för svar. Prolaktin var ett av dom hormonerna som avvek på proverna.

 

[SkorpSmulan]

Även stress och oro ställer ofta till det med mensen.

Håller tummarna för att plåtarna är rena.

 

[Lillefrun]

Jag är så trött på att vara bipolär, visst att jag inte längre är inlagd på sjukhus hela tiden och läkarbedömning om LPT tre eller fyra dagar i veckan men det är ändå väldigt tufft. Och i-landsproblem som olika intervaller på varenda medicin och apodos för att dom inte vågar låta mig ha för mycket mediciner hemma pga alla överdoser genom åren gör så att jag är stammis på apoteket där dom direkt när dom ser mig hämtar det jag ska ha och inte ens alltid behöver visa leg för att jag är där hela tiden. Får inte ha mediciner hemma pga väldigt många överdoser. Men det blir ju rätt mycket ändå här hemma i och med att jag nu har 59 tabletter plus 2 tuggtabletter, vitamintabletter, brustablett för halsen, pulver för magen och astmamedicin varje dag

Jag fattar liksom inte vad som händer, inget hemskt har hänt precis nu men plötsligt är jag här igen som så många gånger igen och är deprimerad och klarar inget. Det vore så skönt att kunna veta varför det händer eller när. Överläkaren bedömde för några veckor sedan att jag har en svår depression men utan psykos, jag har haft psykoser tidigare, saker som i efterhand låter rätt konstigt. Börjar se saker lite grann nu och har ibland svårt att veta vad som är på riktigt. Vill inte bli för snurrig. Räcker med att fajtas med en djup depression.

Det kommer bli ett sånt trassel om undersökningarna kommer fram till att vi måste sätta ut eller ändra om i medicineringen. Ett helvete att kanske trappa ut eller sätta in eller byta elller minska utan att jag kollapsar. En av mina 15 ”psykmediciner ” är Venlafaxin och den kommer jag aldrig våga sätta ut efter vad jag läst här. Vet inte ens hur jag skulle klara mig utan mina mediciner.

 

[Fraggel_Tess]

Nu har jag fått en tid för mr. Den 5/december, det är en extra insatt dag på en söndag för att köerna är så långa att jag skulle behöva vänta allt för länge annars. Det känns bra att få det kollat.

Befinner mig i en svacka nu, vi var tvungna att sänka dosen Litium och pladask föll jag ner i det djupaste djupa. Nu ska vi prova att öka den igen men ta blodprov ofta så jag inte får Litiumförgiftning igen. Har verkligen mått skit, så ångestfylld, trött, deppig, omotiverad, inget känns roligt, jag har planerat min död in i detalj, funderat på exakt vad som krävs och sen hur jag kan spetsa till det lite extra för att vara säker på att jag ska dö. Pratat om döden och tänkt på döden.

Mest legat på min soffa och bara gått ut för livsviktiga ärenden och mina hundar. Det känns jobbigt att tänka på att hundarna som känner av mig så mycket och mår dåligt när jag mår dåligt, att jag utsätter dom för min sorg. Och att jag ibland kommer på mig själv att vilja prata om mitt självmord och förklara detaljerna som om någon annan vore intresserad och sen kommit på att oj, för dom allra flesta är inte det något man tänker på hela tiden och jag vill ju inte oroa någon så nu är jag tyst istället. Absolut bästa metoden.

Mitt minne är hemskt. Som till exempel när jag pratade med min kille igår och inte kom ihåg ordet häck utan fick förklara buskar som sätts bredvid varandra. Händer flera gånger varje gång jag pratar med någon. Ringde mamma för att bestämma tid till dagen efter bara för att få höra att vi ju hade pratat 15 minuter tidigare om det. Kollade i samtalsloggen och då kunde jag se det, men inte minnas.

Rulltrappor är hemskt, jag kan inte bedöma vilken fart och var jag ska placera foten, sist ramlade jag framlänges i trappan och tappade allt jag höll i.

Min dumma autism, detaljerna tar över helheten, jag rensade mina skafferier på gammal mat, det blev 7 stora kassar så rejält mycket som kasserades eftersom jag inte har lagat mat på väldigt många år. Men sen skulle ju det andra tillbaka in igen. Jag bara stirrade framför mig och kunde inte förstå hur, försökte dela in det i kolhydrater och konserver och bakning men allt som allt tog det mig nästan 6 timmar med 3 skåp, orimligt egentligen. Men min hjärna fungerar så. Toppen kul, verkligen . Och så undrar folk varför jag har det stökigt i skåp och lådor och garderober. Jag kan ju liksom inte ens vika en t-shirt utan krångel så jag bara proppar in allt. Och att rensa och organisera blir ju heltidsjobb för mig

Tänker på dig idag

 

[Krystalline]

Ja lycka till idag, @Lillefrun !

 

[EmmaBovary]

Jag är så trött på att vara bipolär, visst att jag inte längre är inlagd på sjukhus hela tiden och läkarbedömning om LPT tre eller fyra dagar i veckan men det är ändå väldigt tufft. Och i-landsproblem som olika intervaller på varenda medicin och apodos för att dom inte vågar låta mig ha för mycket mediciner hemma pga alla överdoser genom åren gör så att jag är stammis på apoteket där dom direkt när dom ser mig hämtar det jag ska ha och inte ens alltid behöver visa leg för att jag är där hela tiden. Får inte ha mediciner hemma pga väldigt många överdoser. Men det blir ju rätt mycket ändå här hemma i och med att jag nu har 59 tabletter plus 2 tuggtabletter, vitamintabletter, brustablett för halsen, pulver för magen och astmamedicin varje dag

Jag fattar liksom inte vad som händer, inget hemskt har hänt precis nu men plötsligt är jag här igen som så många gånger igen och är deprimerad och klarar inget. Det vore så skönt att kunna veta varför det händer eller när. Överläkaren bedömde för några veckor sedan att jag har en svår depression men utan psykos, jag har haft psykoser tidigare, saker som i efterhand låter rätt konstigt. Börjar se saker lite grann nu och har ibland svårt att veta vad som är på riktigt. Vill inte bli för snurrig. Räcker med att fajtas med en djup depression.

Det kommer bli ett sånt trassel om undersökningarna kommer fram till att vi måste sätta ut eller ändra om i medicineringen. Ett helvete att kanske trappa ut eller sätta in eller byta elller minska utan att jag kollapsar. En av mina 15 ”psykmediciner ” är Venlafaxin och den kommer jag aldrig våga sätta ut efter vad jag läst här. Vet inte ens hur jag skulle klara mig utan mina mediciner.

Men vad tyder på att du skulle behöva ta bort mediciner, neurologen trodde väl exempelvis inte att någon av dem orsakade dina besvär..?

 

[Lillefrun]

Men vad tyder på att du skulle behöva ta bort mediciner, neurologen trodde väl exempelvis inte att någon av dem orsakade dina besvär..?

Nej men alla läkare säger olika för tillfället. Jag litar nog mest på neurologen och min läkare inom psykiatrin så jag hoppas dom är en del av vilka som bestämmer.

 

[Lillefrun]

Det blev drastiskt idag. Vi kom till ett i princip tomt sjukhus, lamporna i flera gångar var släckta och ingen personal. Jag började bli stressad för jag skulle anmäla mig en kvart innan röntgen.

Hittade en som jobbade där och hon pekade på min lapp, det var i en helt annan stad minst 45 minuter bort som jag hade tiden. Jag hade helt läst fel. Pappa fick tag på röntgen och vi körde i ilfart dit och som tur var så hade patienten före mig varit så tidig att dom hade bytt platts på oss så jag fick hennes senare tid.

Nu är det gjort, röntgad både som vanligt och med kontrast. Självklart börjar det klia på näsan eller kännas konstigt någon annanstans och så får man inte röra ett finger. Bara stå ut men jag tänkte som vid meditation och medveten närvaro att låta saker och ting finnas och vara som dom är men inte agera på dom. Så jag såg det hela lite som ett experiment.